Summer palace

Hey. Gardagen var pretty fucked-up och jag vet att allt jag skriver nu ar en parodi pa vem jag ar egentligen, men shit the same. Vaknade upp och satte mig pa uteserveringen pa hostellet och bestallde in en kanna te och fruktsallad. Oppnade "On the road" och lutade mig tillbaka och alla andra satt och laste, man kunde se morgondimma over hela himmelen och bakom den los manen rott. Och allt var fint och jag tande en cigg och hade tandaren som bokmarke och sen kom engelsmannen dit och sa halla, och en fransk tjej och jag snackade med engelsmannen om Manchester och han sa att Fab Cafe var skit, sa jag holl med, men kunde inte titta honom i ogonen och vi fortsatte snacka om fotboll och fororterna och varje gang jag sa SUBURBAN sa tankte jag pa The Clientele och sen horde jag hans rost och den vaste, viskade, men The Clientele ar sa mycket mer och iallafall sa sa han att Manchester har en befolkning pa 15 miljoner invanre och no way, tankte jag, men han lovade och jag sa OKAY. Sen kom en annan engelsman dit och han ar den storsta tonten pa det hela stallet for det enda han sager ar: I can speak chinese. Om och om igen och nu har han traffat en kinesisk tjej som han ska gifta sig med och hey hey, han ser ut som en golvmopp men jag vet inte hur golvmopp uttalas pa engelska sa vi ar still dudes och han sa have a nice day och vinkade med hela dagen och jag gick ner till foajen och dar satt tva belgare och Ming ringde i telefonen och sa att Tao var sjuk, Tao heter egentligen nagot annat men nar Tao skulle saga mitt namn gick Ming emellan och sa bara YOU CAN CALL HIM TAO, cuz he's so TALL - och det ar fortfarande skitroligt, for han ar inte ens lang, och TAO och TALL ar inte ens samma sak, men well. Sa jag hangde med belgarna ut och vi gick till The forbidden city och den ena belgaren slog nagot slags rekord i att vara oforskamd, den andra belgaren bar vaskan och skrattade och log och sa dumma saker om allt som rorde sig. Sa vi gick till den forbjudna staden och dom sa kartan var finare an templena och varje staket vi gick forbi sa dom: var dom har staketen har forut? Pa skamt. Och papperskorgar. Och nar vi skulle ga ut sa sag vi en gigantisk svensk flagga bredvid den kinesiska och jag hoppade over kravallstaketet och dom tog ett kort nar jag hade armarna i kors och sag ut som en gris.

Sen gick vi till Himmelska fridens torg och den ena belgaren hejade pa alla som kom och jag tog kort pa en soldat som inte ville vara med pa bild sa han vande sig om men jag tog kort anda, sen kom det tva kinesiskor fram till oss och vi snackade och den ena belgaren borjade dissa henne totalt, och hon fattade inte det, och hon fragade vilken musik jag lyssnade pa och jag svarade The Rolling Stones och hon sa WHAT och belgaren ryckte in och sa PROBABLY THE BEST BAND EVER och sa var det och sen fragade hon om vi spelade gitarr och jag sa att jag spelade trummor i ett band och belgaren sa att han spelade bas i samma band och sen sa vi att bandet hette THE HIVES och hon tyckte det lat coolt. Sa gick dom efter oss hela vagen in till stan och belgarna skulle kopa klader till sina morsor sa kinesiskorna visade oss dom baste kladaffarerna men kladen var skitfula och sen at vi en Beijing duck och inne i restaurangen fanns akvarium med stora fiskar, man kunde valja till maltiden och dom drog storyn om nar dom hade kakat fisk i Shanghai och en fisk hade varit dod och legat upp och ner mot ytan och varit slammig och dom pekade pa en levande fisk bredvid och sa WE WANT THAT ONE och dom satte sig vid bordet, kakade fisken, och nar dom skulle ga fanns bara den levande fisken kvar och dom fattade, sa dom sa, titta nar dom tar fisken och se sa att det gar ratt till och jag skrattade i femton minuter.

Sen sag vi en elektriken som hangde i massa eltradar i en telefonstolpe och belgaren pekade pa honom och sa, han kommer do, och skrattade och vi at var mat och den ena av kinesiskorna hjalpte mig med pinnarna och jag fattade inte och dom tyckte att jag var helt handikappad och skrattade och jag sa att igar var jag skitbra pa att kaka med pinnarna, men idag, well.. och hon matade mig nastan och sen gick vi darifran och in i stan och belgarna hittade inga klader till sin morsa men den ena belgaren kopte stickade babis-skor till sin bror som skulle bli pappa en manad senare, och han visste inte om det skulle bli en kille eller tjej sa han kopte ett blatt par och ett rott par. Och sen tittade vi pa DVDs och dom kopte nagra Beatles-skivor och jag sag den coolaste filmen ever, en MARADONA-film och pa framsidan stod det bara MARADONA IS GOD och pa baksidan kunde man se nagra bilder fran VM 1986, men jag kopte den inte, ska nog kopa den innan jag aker hem. Och vi tog taxin tillbaka och ingen hade en adress till hostellet sa den ena belgaren sa bara LUGNT, jag fixar det har och satte sig langst fram och dom viftade med armarna och trafiken var full, smockad och jag hostade av avgaser ungefar som om hade stuckit in ett avgas ror i kaften och det var attafilig vag at bada hall, men trafiken gick i gangfart, sen somnade jag innan belgaren bredvid vackte upp mig och sa LOOK, LOOK, LOOK, THE DRIVER IS GOING MAD! Och jag tankte pa Dean i On the road och i framsatet bredvid satt belgaren och jublade, klappade hander och sa COME on, COME on, och vi skrattade skithogt for taxichaufforen korde skitnara en polisbil och tutade pa honom och gjorde full gas och nar det gick lite snabbare sa bytte han fil och jag trodde han skulle avrattas for det dar men i spegeln kunde man se hur han log och polisbilen satte pa sirenerna och forsvann bort och vi kom hem och jag la mig i sangen och somnade, klockan var val 7, och klockan 8 vaknade jag av att Ming ringde och sa att han stod nere i foajen och vantade pa mig, sa vi stack ut och jag var helt somnig, och vi at revbensspjall med ris och Ming larde mig ata med pinnarna men fragade anda tusen ganger om jag verkligen inte ville ha en gaffel, sen drack vi en ol och Ming sa att han skulle betala sa han betalade och vi snackade om fotboll och om Kina och om Manchester som om det var det mest naturliga som fanns och jag fick for mig att det var odet som bestamde allt, att vi skulle sitta dar, pa en restaurang i Beijing 2005.

Sen gick vi in till stan och dar fanns en gata med fler vita manniskor an kineser, och jag tankte pa Broadway, och neonskyltarna tickade i takt och turistbussar akte sicksack genom folkmassorna och avenyn var den bredaste jag sett nastan och alla var glada och luften var ljummen och i mikrofoner berattade tourledare om vad som rorde sig och jag tankte att han nog berattade historien om sitt liv, pa nagot satt, for nar han skrattade kollade alla andra snett pa varandra, och nar dom andra skrattade sa kollade han snett pa dom och jag sa det till Ming och Ming sa MAYBE och sen kollade vi upp ett matstand dar dom salde mat som var den delen av Kina dar han kommer ifran och den enda anledning till varfor vi gick dit var for att han skulle saga AT INTE HAR, DEN HAR MATEN AR SKIT och vi gick darifran och jag kom hem till hostellet igen.

Direkt nar jag satte mig i soffan kom belgaren och knackade pa min rygg och sa DO YOU WANT A BEER och jag sa YES YES och han stallde en kylig ol framfor mig och alla var dar, runt bordet, engelsmannen ocksa, och belgarna, och golvmoppen, amerikanen, och en ny irlandare, hollandaren. Vi borjade spela poker och hollandaren vann och jag akte ut pa tvapar i kung och sex nar hollandaren hade triss i sexor och jag sa whatever och belgaren hade varit pa toa och kom tillbaka och sa vad hande och jag berattade att jag hade akt ut och han sa SHIT HAPPENS och irlandaren akte ut och jag snackade med engelsmannen om Manchester igen, och vi bestamde att vi skulle ga till Summer palace imorgon, och bestallde annu en ol. Och sen satt vi dar i nagra timmar och drack och till slut var det bara jag och den ena belgaren kvar och vi satt i soffan till tva och pratade om BUSH och politik och att resa och karlek och han sa DONT EVER FALL IN LOVE och det kandes som om det var som nar Jack Nicholson sa till McENROE, JONNY MAC do not ever change! Och han var Nicholson och jag var JONNY MAC och han var min storebror och jag var hans lillebror och jag tankte att odet hade bestamt allt igen, att vi skulle sitta dar. Och dom stangde. Sa vi gick och lade oss. Han i sitt rum. Och jag i mitt dormitory. Och jag smog in. Alla lag och sov.

Sen vaknade jag idag. Bestallde en kanna te och dar satt irlandaren som sa att han skulle aka snart och jag WTF we must talk och han berattade storyn om sitt liv, om sin brorsa som var larare och om att aka till New Orleans, om att resa, och han var sakert over 30 ar och han skulle flytta till Dublin och jobbade som sportjournalist pa en tidning och efter att han sa det sa holl jag bara med om allt, och vi snackade om VM och Brasilien och kom overens om att Brasilien var varldens basta lag och att San Fransisco var en bra stad att aka till nu nar New Orleans var borta och sen tittade han pa klockan, sa SHIT I HAVE TO LEAVE, sa hej da och sprang ner for trapporna. Jag sa HAVE A NICE DAY men jag kunde sagt HAVE A NICE LIFE for vi kommer inte traffas igen och jag vet det.

Nu sitter jag har och ska snart ga upp till restaurangen, mota engelsmannen och ga till Summer palace. Och det regnar ute.

Och jag har bestallt en dagstur till Kinesiska muren. Imon. Oh shit.

Hand i hand

Innan lognaren
fanns
ingenting
inte ens
sanningen

Fore framtiden
gar
allt vi vet
om
datiden

I andra klader
av samma
lader
hand i hand
med
framlingen

Bortaplan

Mitt enda hem
Har varit en
Dörr på glänt
Mot framtiden
Tillräckligt
Öppen för att
Titta ut
Men inte
Öppen nog
För att
Ta sig ur

Igenom

Utanför ser
Jag mig själv
Springa förbi
Om och om
Igen
I olika kläder
Alltid lyckligare
Än i min egen
Spegelbild
Men ändå
Lika svag

Jag ser skyltar
Och banderoller
Som indikerar på
Att tiden är inne nu

Och i min hjärna hopar
Sig ord
Jävla ord
Som ser ut genom
Mina vidöppna ögon
Men aldrig vill
Ut
Trots att dom kan
Jag vet att dom kan
Så jag stänger
Ögonlocken
I ren protest
Och skriver ner det
Jag ser
Inuti
För att locka
Locka
Locka ut orden
Och bli
Av med dom
Tankarna
Tankarna
Tankarna
Jävla mig

Dom säger det är
Kafkas år i år
Dom vet
För dom var där
Jag såg dom
Alla
Skrapa skorpor
Från hans sår

Men min långa
Resa hem
Är en färd
Mot okänt mål
I dunkelt sken
Håller jag kartan
Upp och ner
Och stjärnorna
Jag följer är alltid
Dom som faller ner
På kurvig väg
Och kuperat landskap
Med betongens
Kyla och
Skyltar på andra
Sidan i motsatt
Riktning på främmande
Språk som jag
Önskade att
Jag hade skrivit
Själv

I dikeskanten
Ligger det som
Blev kvar
När jag lämnade
Hemmet och drog
Förra gången
Orkade inte bära
Packningen orkade
Inte drömma om
Det förflutna
Orkade inte titta
På dom som log
Och svara alla
Pedagogiska
Blickar
Att det är bättre
Nu det
Löser sig

Går hem
Som en trött man
Redo att lägga sig
Ner och vara nöjd
Med det
Belåten
Mätt
Likgiltig
Som ett pärlband hängs
Runt förskolebarnens
Solbrända halsar
Har jag försökt hänga
Med alla dom som
Sprang

Men fastnade i vätske-
Kontrollen har aldrig
Druckit så gott
Vatten förut
Som där

Jag går
Jag går
Jag går
Men kommer inte riktigt
Framåt
Ju närmare jag kommer
Desto tydligare
Förankras känslan
Hur det var förut
Och drömmarna
Om dom första stegen
Det bittra äpplet
Bara påpekar
Och påvisar det jag redan
Visste men så länge
Förträngt den enda
Sanningen om
Att jag aldrig heller
Haft ett riktigt
Hem annat än
Vägen därifrån
Och skyltarna på
Insidan med bibel-
Citat som alla
Talade om för mig
Du är äldre nu
Men i spegeln
Var jag lika ung
Som alltid annars
Lika barnsligt grät
Jag och lika mord-
Lystet förbannade jag
Tårarna som förut
För när man är över
16 vårar finns
Inga känslor kvar
Så jag stängde allting
Inom mig

Dom sa
Du kan gå nu
Du kan gå nu
Som sparvmamma
Och sparvpappa
Knuffar sparvbarnet
Av grenen och säger
För din egen skull
Lär dig flyga
Du måste lära dig gå
För min egen skull
Hade jag lika gärna kunnat
Störta där
Mot kall betong
För vi är inte såna
Som i slutet får
Varann'
Men räddades undan
Av en ljummen vind
Redan på väg
Till den största
Stormen en
Orkan och jag sa
Det är över nu

Född på borta-
Plan jag ska
Bara hitta
Vägen hem

***

Finlandare kryper langs vaggarna.
Kineser ror sig i flock.

***

Filmmanus:

Flygplats. Dunkelt. Alla sitter i en stor vantsal. Stillkamera. Hogtalaren ropar ut, passagerare 232343432 till gate 3. Kameran rullar. Nagra minuter senare: sista utrop, passagerare 232343432 till gate 3, incheckningen stanger om 1 minut. En minut senare: springer en man forbi, ursinnigt. Sa fort han kan. Springer ut ur bild. Kameran still. Nasta scen: ursaktar han sig. Dom ar dystra och korta, sager, okay. Gar pa flygbussen. Alla tittar irriterat pa honom, for att dom fick vanta. Han har portfolj, kostym. Satter sig ner. Till slut borjar en gammal man sjunga en spiritual song, och alla fyller i. Flygbussen stannar. Alla gar av. Staller sig framfor en stor vagg, med skotthal pa. Sjalvmant, drar handerna over huvudet, staller sig med magen mot vaggen. Skjuts ihjal. Man far aldrig se dom som skjuter. Sa aker bussen vidare. Tillbaka till gate 3. Slut.

Beijing 2

Tog en taxi till en adress som Ming vaskat fram och blev avslappt pa en avgata och Ming ville bara vaskan och jag ville inte det men han sa JO JO JO och jag kunde inte saga nej, och kom in pa vandrarhemmet som en greve med sin betjant och tidsomstallning rorde sig som demoner framfor allt jag sag och dom fragade hur lange ska du stanna och jag svarade okay och Ming ville bara bara upp vaskan pa rummet men han fick inte det for killen som satt i receptionen sa vi sa hej da och jag sa thanx och i have to sleep och see you tomorrow man och dom maste trott att vi var bogar, men sen hittade jag rummet ett dormitory som en sovsal i en 1700-tals barrockskola eller ett internat i England och jag somnade och sov i nio timmar, trodde klockan var tre pa natten och lag kvar innan jag fattade att jag hade glomt av att stalla om klockan. Gjorde det. Nio. Gick upp och kakade, ris, och bestallde ol for 1.5 svenska kronor! Tyskt ol i 630ml flaska och tog upp cigarettpaketet fran mitt forsta inkop:

40 cigaretter - 1.5 kronor
Tandare - 20 ore
En flaska kinesisk sprit, 750 cl, 38 % - 16 kronor
En liter coca-cola - 2 kronor

At upp maten, med pinnar. Gick okay. Forsta gangen sa HEY.

Beijing ar skitfint. Beijing ar staden med en lyftkran i varje gatuhorn. Och det ar sant, for det ar varldens storsta byggnadsarbetsplats och ibland kanns det som att kineserna bara vet hur man bygger saker, men ingenting mer.

Gick ner till foajen och joinade en hollandare, en finlandare, en fransman, tva belgare, en amerikan, pa en runda Texas hold'em. Akte ut forst, pa ett ALL-in med par i kung och ESS som hogsta, nar amerikanen fick upp par i ess och sa GOOD BYE och vi drack ol for 2 yen och alla blev fulla och jag satt dar och tankte igen att livet ar en enda lang resa och hollandaren fragade vart jag bodde och jag sa Gothenburg och han sa att han bara varit i Alingsas och det var fucked up for det ar dar min mamma bor och han sa att Alingsas hade en gata, ett torg, och en tagstation och jag holl med och han pratade om innebandy och han spelade i landslaget och jag sa OH shit och han sa vi ar bara 500 stycken innebandyspelare i Holland och vi pratade om Niklas Jihde och jag forsokte forklara att hans brorsa ar programledare och frasch men allt som allt lite tontig och sprallig, och som vanligt fattade ingen nagonting men vad finns det att forsta.

Sen fick den ena belgaren upp ett fyrtal i tior och ingen sag men jag sag for han visade och fransmannen hojde lite sa alla foldade utan belgaren och sen checkade dom tills fransmannen gick all-in och belgaren stallde sig upp och skrek BEAT ME IF YOU CAN och lade upp sina tior bredvid dom andra tiorna och hojde naven och slog naven mot brostet och sa det ar andra gangen vi slar fransmannen, den forra gangen gjorde dom en nationallat om allt. Och vi skrattade och amerikanen berattade om nar han var i Afrika och kollade pa Big Brother och vi sa att dom borde slanga in en tjej med AIDS som knullar med alla och i slutet av varje program sager, Sorry jag har AIDS, och vi drack ol, ol, ol, och finlandaren checkade genom att sla fingrarna mot bordet och berattade om hur kassa Finland var i schlagerfestivalen, som om han avslojade historien om sitt liv och jag forsokte saga till alla andra att i Finland dricker man vodka till frukost och alla fattade den har gangen, forutom finlandaren som sa, NO, BEER.. Och belgarna berattade om nar dom var i Linkoping och fick sova over hos en tjej dom traffade pa busstationen, men "ingenting hande".. Och klockan tre somnade vi och en tjock man stod upp i sovsalen och stirrade rakt fram sa jag trodde han gick i somnen men sen lade han sig ner toalettdorren gick inte att lasa sa jag holl fast den med en hand medan jag pissade och orkade inte borsta tanderna och var ratt sa full och vi glomde till och med av att om nagra minuter sa borjar Champions league och fragade tjejen i receptionen om det fanns ett disco och hon pekade och sa KARAOKE och amerikanen sa till belgaren att han skulle sjunga den flamlandska nationalsangen, men ingen orkade, och vi somnade och klockan halv fem vaknade alla av att den tjocka mannens vackarklocka pep men den tjocka mannen lag kvar och nagon stangde av den och jag tankte hela tiden att det var min klocka, for sant ar sa javla typiskt mig.

Nu, The forbidden city.

Te. Fruktsallad. Kopa en bok. Kopa en tygvaska.

Beijing

Beijing. Beijing. Beijing.

Sjukaste flygresan ever, messade jag en kompis pa flygplatsen i Beijing. Efter en kinesisk klassfilm (The unusual youth) borjade vardinnorna servera obegransade mangder vin. Jag drack tre flaskor for att kunna somna. Och somnade. Vaknade av att han som satt bredvid spydde. Somnade igen och vaknade bakfull nar planet landade och den finska piloten skulle halla sitt avskedstal. Forst pa finlandska. Sen pa finlandssvenska. Och sist pa engelska och jag tankte OH shit i helvetet han kommer inte palla englishen utan att lata som en dubbad muminpappa. Och han stakade sig, sluddrade, och glomde saga have a nice day. Och jag tankte, det ar ju som att slapa ut en totalforlamad kille att gora sakerhetsanvisningarna om hur man tar pa sig skyddsvasten och sa.

Val framme var klockan halv 7, lokal tid. Och jag vantade pa Ming i en timma innan han bara kom och ropade Cassius over hela vantsalen och jag gav honom en ask pepparkakor en burk lingonsylt och vi tog bussen in to town. Dar han snackade om Zlatan och jag holl med. Jag sa att Zlatan ar den starkaste spelaren out there och han holl med. Sen satte vi oss pa KFC och drack kaffe for 1 spann och efter det ringde han alla sina kompisar som inte kunde engelska men holl med om allt och skrattade och jag fick for mig att kineser ar varldens vackraste folkslag nar vi satt pa en bank vid Himmelska fridens torg och alla holl sina vaskor som studenten, den okanda rebellen, hade gjort 1991 och det var som en tyst manifestation och det var vackert och jag fick for mig att livet ar en enda lang resa utan mal och vi har inga hem, for sant finns inte och vem ska styra over oss EGENTLIGEN? Och sen pratade vi om att se ledaren ga pa stan och dom sa att han inte gick pa stan och jag fragade om han pratade till folket offentligt och dom kollade sig runt och viskade om du pratar skit om honom sa kommer soldaterna och jag sa nej, nej, nej..

672. OBS: enormt jävla kass! läs inte

Men vem vinner egentligen
Är det dom som säger att allting bara är en lek

Dom som satsar allt
Men ändå alltid förlorar
Bara för att vinsten i sig
Var mindre än vad dom gav

Dom som är för svaga
För att ens delta
För att drömmen om att vinna
Alltid får plats
Inuti rädslan för ett nederlag

Dom som förlorade
Men låtsas att dom vann
Och nu står med fejk-medaljer
Som alla andra tror är äkta

Dom som verkligen vann
Men skänkte prispengarna
Till förlorarna

Dom som aldrig vunnit någonting
Men är nöjda ändå

Dom som vann allt men är
Missnöjda med det som
Gick förlorat på
Vägen dit

Han som lägger av
Med bucklan i sin famn
För att spegla sig
I dess svunna glans
Tiden som flytt
Och guldet som bleknar
För varje år
Bara för att visa att det
Var längesen han vann

Dom som vinner
Men känner sig som förlorare
Förlorarna som känner sig
Som vinnarna

Vi är alla förlorare
Men förlorade är bara dom
Som ser alla andra
Som vinnare

Ni säger att jag
Att jag förskönar
Nederlaget nästan
Romantiserar förlusterna
Hyllar förlorarna
Som vinnare utan
Medalj
Spottar på prispallen
Det är inte så
Men varför ska man hylla
Vinnarna när det
Är förlorarna
Som bär dom fram
Till och med
Städar upp skiten
Efteråt

Och jag önskar att allt
Inte bara handlade om
Vinnare och förlorare
Men det är nog så

Att dom bästa vinnarna
Dom enda vinnarna
Är dom som bäst
Bemästrar konsten
I att förlora
Men när ska någon
Stå med segerkrans
Vid övergångsställena
Och parkbänkarna
Och kora dom
Bästa förlorarna?

***

När David vann mot Goliat
Borde han inte åka dit för det?

***

Vi lever alla i fördomar
Rör oss i olika system av fördomar
Som våran uppfattning om sanningen har målat upp
Men för lögnaren är sanningen också en fördom
Och vem kan veta att lögnaren inte talar sanning
Så länge man inte har bevisat motsatsen
Och alla är rädda för sanningen
Inför sanningen ljuger alla
Men bara lögnaren talar högt om det
Är inte det sanningen
Om vi inte hade varit rädda för sanningen
Så hade inga lögner funnits
Och vad är vi rädda för inför sanningen?
Vi är rädda för att sanningen ska ha rätt
Vi är rädda för att ha fel
Så i rädsla för att bli som lögnaren
Dödar vi lögnaren
Sanningen har fel ibland
Sanningen ljuger för alla som tror på den
Lögnaren är sanningen om någon tror på honom
Någon tror på lögnaren i rädsla
Och dödar sanningen i samma rädsla
För att ha fel
Vi dödar det som är rätt för att det som är rätt
Bevisar hur fel vi har
I rädsla dödar vi sanningen och alla dom som vet
Hur fel vi har
Och i rädsla frågar vi lögnaren
Om han tror att sanningen verkligen är död

***

rädslan är det enda
som aldrig kommer svika mig
därför söker jag den
smärtan är det enda verkliga
det är min trygghet
jag har ett hus inuti mitt huvud
dit jag går och är rädd
och det är mitt hem
för jag går bara dit
jag vet att jag får vara
som jag vill
och ändå få vara kvar
som jag alltid har haft
vänner som aldrig
kommer svika
sitter jag hand i hand
med lidandet
och jag lovar den
att aldrig släppa taget
och han säger
jag finns här för dig
och jag börjar gråta
som jag alltid gråter
när någonting säger
något sånt där
till mig

men när andra säger så
får jag alltid en känsla
av att dom vill bota mig
ser sig som änglar
som tror dom kan hela mig
och göra underverk
att dom bara är där
för att göra sin grej
och sen dra som
en sjuksköterska tittar till
sin patient några gånger
varje dag
alltid vid bestämd tid
jag får en känsla av
att dom ser sig som
räddarna i nöden
och här finns en chans
att spela hjälte
för det syns ju på flera
mils avstånd hur svag
jag är
och jag vill inte
vågar inte för om
dom klarar det direkt
gör mig hel och stark igen
vad händer sen
drar dom till nästa
patient och låter mig
vänta kvar?
men när dom försöker
utan att lyckas
tröttnar dom och drar
därifrån för att inte
misslyckas fullständigt
kapitalt
och jag är heller trygg
med rädslan
än otrygg utan den

alla är ensamma
alla är ensamma
vi är födda ensamma
till unika själar på jorden
som gör sig unikare
och unikare
för att söka gemenskap
bekräftelse hos andra
men vår ensamhet består
av att ingen annan vet
precis hur just
en sån som jag
du du du
mår

för så nära kan inte
ens man själv gå
och man är ensam
för man vet inte vem man är
i andras närvaro
dom som är lika mig
tänker jag speciellt
mycket på vem jag är
för om alla är till synes
lika i rummet
måste det liggat något
under ytan som är
totalt olikt
för annars hade vi fått plats
i samma kropp
och samma själ
och jag får alltid känslan
av att ju mer lika man tror
man är någon annan
desto olikare är man
under ytan
som en vågskål vägs upp
till jämnvikt
där alla människors
olikheter
väger precis
exakt
lika

jag har lagt märke till
hur annorlunda jag är
beroende på omgivning
närvaro
med jag och farsan
är det alltid jag som
kommer ihåg saker
med kompisar är det
tvärtom
och med farsans kompisar
kommer farsan ihåg
allting
är det så vi är
så styrda av just
den där jämnvikten
där

dom stora poeterna
dom vi skapat vår sanning
efter
har alla ifrågasatt det vi vet

***

Klockan säkert halv 6 på morgonen. Månens sista strålar ger mig ro att skriva, nu måste jag fånga den. Fånga stämningar genom att ställa mig under dom, underkastas orden, utelämnad som en för stor man i en för liten bur, bland hajarna. Kärlek är allt, oavsett om vi hatar den. Allt vi gör är kärlek. Och sex är inte allt, om kärleken inte hade haft någon mening, om det inte hade funnits en poäng med att bli kär, vara kär, eller titta på en film och gråta, en bild av Doisneau och känna sig som personerna där, eller som fotografen, som Conor Oberst när han sjunger ut i ursinne, desperation, uppgivenhet, att han vill bli älskad som en otrogen man, hade inte allt det haft en mening större än att ha sex och sprida livet vidare; så hade människan levt utan känslor och knullat på instikter, precis som alla djur. Kärleken är ju destruktiv, men samtidigt det mest konstruktiva som finns, det som driver oss framåt, det som tog oss genom grottorna, över savannerna, och in i städerna, till att packas som sillar i stora betongkomplex och höra grannarna knulla och någonstans där, sömnlös klockan halv 6 på en morgon utan whiskey och gin, någonstans där, förstår jag att kärlek finns. I varje stön, det är också kärlek. Men behöver inte vara det. Kan vara. Eller inte. Men en frukt som faller till marken och plockas upp av folk som inte har någonting bättre för sig än att ägna så varandra så mycket dom kan.


***

I got the blues, that’s me.

Jag åker imon. Det känns overkligt. Till Kina, ingen trodde att jag skulle komma dit. Heller. Ingen, har någonsin trott mig, men skådat på håll. Jag åker imon och lämnar resten kvar. En halvpackad ryggsäck står vid utkanten.

Fula fåglar kan också flyga. Och det är jag lärde mig att alla är ensamma. Ögonen behöver lite regn för att man ska växa. Jag åker imon. Jag gråter nästan för det. För att äntligen åka. För att åka härifrån.

***

Jag älskar att skriva avsked. Och det är allt jag egentligen kan. Att låtsas att det jag skriver om, aldrig kommer tillbaka. Det är ett sätt för att distansera sig från saker, från känslor, och människor. Min väska står halvpackad vid dörren. Jag vet precis hur den ska packas, och den har packats precis likadant i Indien. Det här är inte Indien. Det är lättare än Indien. Jag kommer inte vara så utelämnad, vilsen, naiv. Då hade jag ingen mobil, och hade en tjej som älskade mig, kvar, hemma. Och jag skrev; Indien är ditt söta leende, och jag saknar dig.

Så jag säger hej då till den här tiden på Havanna. Hej då, hej då.

Jag kommer inte ens lämna Havanna för en enda sekund. Men dom sena nätterna, andetagen, dom ensamma andetagen, rökringarna från den franska balkongen, tiden som högstadievikarie, förälskelsen, och det brustna hjärtat, rastlösheten, det kommer alltid vara likadant, men dom kommer få nya namn. Jag sitter och läser kommentarerna som jag har fått ibland, mailen som endel har skickat, allt, fint, jag läser det nästan varje dag och tänker att det var värt det ändå. Gråter ibland. Gråter rätt så ofta. Sedan den 14:e december är allt bara en dimma, där alla intryck och alla blickar skulle omvandlas till ord, och uttryck, och orden omvandlades till intryck och blickar och jag är stenad, jag har aldrig varit så stenad förut.

Det här har bara varit en slags utflykt, från allt.

Fula fåglar kan också flyga.

***

Har jag någon rätt att skriva?

***

Jag tar min sista cigg som jag torkar mitt första barns första tår, när den rusar ner för kinderna. Fall inte, fall inte, allt blir bra.

Har jag någon rätt att skaffa barn, om jag tror att det ska gå igenom vad jag går igenom? Och ändå är det ingenting jag går igenom, egentligen. Jag bara tror det. Som jag gick på myten om vem jag var.

***

The Beatles –

Don’t let me down
Penny Lane
The ballad of John and Yoko
She loves you
Lucy in the sky with diamonds

Bob Dylan –

Like a rolling stone
If you see her, say hello
Sarah
Sad-eyed lady of the lowlands
Shelter from the storm

Bright Eyes –

Nothing gets crossed out
Make war
Waste of paint
If winter ends
First day of my life

Tom Waits –

Who are you?
Downtown train
Martha
Flowers grave
Jersey girl

Elvis –

This is my story
I can’t help falling in love with you
Always on my mind
I just can’t help believin’
Suspicious minds

The Rolling Stones –

Sitting on a fence
Shine a light
Wild horses
Waiting on a friend
Ruby Tuesday

***

Paint:
Har vi rätt att gråta när det finns barn i afrika som svälter?

***

Devendra Banhart.

Den övervintrade hippien är så jävla fel i tiden så det det kan nog funka.
Jag tror det funkar.
Tills för tre månader sen trodde jag att han var en tjej.
Det spelar ingen roll.
Han vrider sin röst på en könlöst sätt.
Tänk att du sitter på en förfest.
Och Palle lassar öl ur kylen.
Det partyt måste sättas igång.
Sätt på en låt.
Sätt på den här låten.

***

Det är nästan sorgligt att se.

Jag grät när Piscilla,
Lämnade Elvis.
Som om hon hade sagt
Samma ord
Till mig.

Var det hon som
Dödade Elvis?

Och i sofforna satt
Henens föräldrar
Som hökar
Vakar över sina
Nykläckta ägg
Vad hon vill
Är alltid det viktigaste
Sa dom
Eller dom sa inte det
Ordagrant
Men det kändes typ så

Dom leder ut en blind
Man på scenen
Och ber honom
Läsa något han inte ser
I bakgrunden nynnar
Körsångerskorna
Med glittrande ögon
Längst fram går
Elvis ner på knä
Och sjunger
Only fools rush in
Men det enda folk hör
Är tystnaden
En tår faller ner
För kinden
Och plötsligt
Är alla glittrande ögon
På en annan planet
Någon annanstans
Kvar finns bara
Tåren som trillade ner
Från Elvis kind
Och alla fattar
Alla fattar nog
Att slutet är nära
Han kanske dör inatt

Och han dog

Den inre kampen
Som tårar med puls
Varje ord följer
Hjärtats slag
Vet man inte hur hjärtat
Slår vet man
Inte poesi
Allt är en rytm
Utan den finns ingenting
Orden i en dans
Musiken är det enda
Som finns kvar
När den sista mannen
På jorden begravs

Elvis dog till tonerna
Av sin egna musik
Sin röst och stämmorna
Som sa att om jag
Bara sjunger samma låt
En gång till
Så blir allting bra
Ni kan väl lämna mig
I fred?

Även begravningshymner skrivs
För att få folk att dansa
Vi glömmer bara av att
Stegen visst
Leder någon vart

En begravningnshymn
Sjunger jag varje natt
Ifall att
Ifall att

På sin sista föreställning
Sjöng han
Sinatras My way
Om slutet som kommer
När ridån faller ner
Han sjöng kanske
Den sista refrängen
Till sina sista andetag
Om hur han försökte
Men inte räckte till
Och ifall att
Trots allt

***

upprinnelsen till
uppgörelsen är
förnimnd i
uppdådelsen
runt
nedslaget
ni kunde väl inte tro att det skulle
bli vi två
arma idioter
förbannade danskar
jag är vild
kom hit och döda mig
och utanför flyger skator
på rad
jag fattar ingenting
som vanligt fattar jag ingenting
men det är ju alltid något
tänker jag och ser på dom
för även dumma
fåglar flyger
ni kan lämna mig
i Tjeckoslovakien
på vägen hem
till Afrika
och savannen
säg att ni saknade mig
min mimik
ögonen som sprack
men aldrig slogs

den tama blicken
påminner mer om
den lama handen
från Nils, 85 år
än om ett
lamadjur
den fräcka cyklisten
slänger ut
plastflaskorna
i naturen när han
har druckit upp dom!

***

Fan, jag har väntat på det här. Mitt jävla liv, att kunna skriva en presentation och låta svordomer bereda plats, slåss, få sin stund i solen, skina, skina, SKIN! Jag är ett vrak. Mitt liv började i en uppförsbacke, en jävla uppförsbacke. Tell you what; mitt liv började när jag hörde Like a rolling stone för första gången och jag föddes där, Dylan pratade bara till mig och jag frågade honom om jag fick vara kvar, han sa NEJ; mitt liv började efter gymnastiken i årskurs två. Jag hade aldrig tidigare vågat visa mig, men några pojkar hade tjallat och i ekot av en ekvation sa lärarinnan att elev nummer 21 luktade svett. Det var jag och jag satt där och sjönk ner, så efter nästa gympalektion duschade jag extra länge, stannade kvar, och lät dropparna dränka mitt förflutna, jag duschade bort mitt förflutna och skrubbade borsten extra hårt. Vattnet varmt och kallt jag svalde varenda stråle som om de vore mina bästa vänner. Mitt liv började när jag hörde Daydream believer för första gången och dom sa, du kan inte dansa så. På dansgolvet, välte allt omkull och jag blev yr bara av att stå där och se dagarna snurra bort –i-f-r-å-n mig och jag sprang efter, stannade, mittemellan, halvvägs; där STÅR JAG NU, tänker;

Mitt liv började när jag läste Arthur Rimbaud. Han var den första, förutom musiken, som fick mig att svinga huvudet från kant till kant, på tangentbordet slog mina fingrar i en egen takt och jag log; som ett barn med julklappen; alltid; för; tätt; inpå. Jag log, jag log, jag log.

Mitt liv började när jag läste Franz Kafkas dagböcker, om Josef K. på fritiden, innan han åkte fast, arresterades och mördades. Mitt liv började när jag var kanske sju år, satt i farsans knä, och fick se en vuxen man visa känslor och skrika när Mike Powell hoppade åtta meter och nittiofem centimeter. Han vände sig till mig, skrek, sa, fattar du, fattar du vad du går igenom, det här är stort, det här är stort, det här är lika STORT, som när Bob Beamon hoppade åtta meter och nittio centimeter när jag ungefär lika gammal som mig och min farsa SKREK, han skrek, han skrek; och jag ställde mig upp på golvet hoppade upp och ner och ropade Bee Beemon Bee Beemon, och farsan skrattade, satte sig på huk och sa; han heter Bob Beamon.

Herre gud, jag har inte ens börjat leva igen.

Herre gud, det finns så mycket liv här att bara det i sig, är värt att dö för.

***

Mitt enda hem
Har varit en
Dörr på glänt
Mot framtiden
Tillräckligt
Öppen för att
Titta ut
Men inte
Öppen nog
För att
Ta sig ur

Igenom

Utanför ser
Jag mig själv
Springa förbi
Om och om
Igen
I olika kläder
Alltid lyckligare
Än i min egen
Spegelbild
Men ändå
Lika svag
Jag ser skyltar
Och banderoller
Som indikerar på
Att tiden är inne nu

Och i min hjärna hopar
Sig ord
Jävla ord
Som ser ut genom
Mina vidöppna ögon
Men aldrig vill
Ut
Trots att dom kan
Jag vet att dom kan
Så jag stänger
Ögonlocken
I ren protest
Och skriver ner det
Jag ser
Inuti
För att locka
Locka
Locka ut orden
Och bli
Av med dom
Tankarna
Tankarna
Tankarna
Jävla mig

Dom säger det är
Kafkas år i år
Dom vet
För dom var där
Jag såg dom
Alla
Skrapa skorpor
Från hans sår

Men min långa
Resa hem
Är en färd
Mot okänt mål
I dunkelt sken
Håller jag kartan
Upp och ner
Och stjärnorna
Jag följer är alltid
Dom som faller ner
På kurvig väg
Och kuperat landskap
Med betongens
Kyla och
Skyltar på andra
Sidan i motsatt
Riktning som jag
Önskade att
Jag hade skrivit
Själv

I dikeskanten
Ligger det som
Blev kvar
När jag lämnade
Hemmet och drog
Förra gången
Orkade inte bära
Packningen orkade
Inte drömma om
Det förflutna
Orkade inte titta
På dom som log
Och svara alla
Pedagogiska
Blickar
Att det är bättre
Nu det
Löser sig

Går hem
Som en trött man
Redo att lägga sig
Ner och vara nöjd
Med det
Belåten
Mätt
Likgiltig
Som ett pärlband hängs
Runt förskolebarnens
Solbrända halsar
Har jag försökt hänga
Med alla dom som
Sprang

Men fastnade i vätske-
Kontrollen har aldrig
Druckit så gott
Vatten förut
Som där

Jag går
Jag går
Jag går
Men kommer inte riktigt
Framåt
Ju närmare jag kommer
Desto tydligare
Förankras känslan
Av att inte ha ett hem
Till sorgfyllda
Förnimmelser om
Hur det var förut
Och drömmarna
Om dom första stegen
Det bittra äpplet
I äppelträdet och alla
Främmande människor
Som lutade sig över
Barnvagnen och bara log
Som om jag var deras
Egendom allt det
Här bara påpekar
Påpekar och
Påvisar det jag redan
Visste men så länge
Förträngt den enda
Sanningen om
Att jag aldrig heller
Haft ett riktigt
Hem annat än
Vägen därifrån
Och skyltarna på
Insidan med bibel-
Citat som alla
Talade om för mig
Du är äldre nu
Men i spegeln
Var jag lika ung
Som alltid annars
Lika barnsligt grät
Jag och lika mord-
Lystet förbannade jag
Tårarna som förut
För när man är över
16 vårar finns
Inga känslor kvar
Så jag stängde allting
Inom mig

Dom sa
Du kan gå nu
Du kan gå nu
Som sparvmamma
Och sparvpappa
Knuffar sparvbarnet
Av grenen och säger
För din egen skull
Lär dig flyga
Du måste lära dig gå
För min egen skull
Hade jag lika gärna kunnat
Störta där
Mot kall betong
För vi är inte såna
Som i slutet får
Varann’
Men räddades undan
Av en ljummen vind
Redan på väg
Till den största
Stormen en
Orkan och jag sa
Det är över nu

Född på borta-
Plan jag ska
Bara hitta
Vägen hem

***

när världen sprängs
spricker vi
till skärvor av vår
egen spegelbild
och ett pussel
med nytt motiv

visst gör det ont
när knopper brister

---

visst gör det ont
att åka rakt fram och
inte svänga och halka
in i ett träd
i kolsvarta pister tro
mig jag var där!

***

det handlar
om att
dela in plus
på ena sidan
minus på den
andra
och dra en linje
sicksack
uppifrån
och ner

671. Eddie the eagle

Jag drömde i natt
Att alla fula
Fåglar
Har också
Vingar
För jag såg Eddie the Eagle
En gång när jag var
Fyra år
Och jag hörde bara
Mina föräldrar skratta
Jag drömde inatt
Att världen sprängdes
Och vi sprack
Mina ögon är röda
Men dom lever
Än
Det finns inga människor
För dumma för att leva
Men det finns sätt
Att döda
På
Som bara smarta människor
Kan komma på
Dom ska döda dumma människor
Genom att komma på saker
Man måste tänka
Igenom
För att förstå
Färger på alla hus
Kläder
Färgglada
För att inte dom färgblinda
Ska se
HALLÅ
Ser ni mig
Det här är till för er
Höga trottoarkanter
Som stup till
Avgrunden
Ruinens brant
För dom som inte lärt
Sig gå
Jag såg ett övergångsställe
Med en lång kö av rulatorer
Rullstolar
Där trottoarkanten var säkert
En halvmeter hög
Och bilarna tutade
Och kön ringlade sig
Ända upp
Från
5th Avenue till
Brooklyn
Och jag tänkte herre gud
Är det så här
Vi lever våra liv?

Med ena handen håller
Vi upp som en gard
I självförsvar
Och den andra handen
Hänger fri för
Att vi lättare ska kunna plocka
Upp rosor
Vid vägens kant och
Ge till dom som inte
Slog jag
Har famnen full av frön
Men ingenstans
Någon jord
Något land
En rabatt
Eller kruka
Att plantera dom
Där ensamma
Fåglar bygger sina bon
Dom missanpassad
Utan fjädrar
Av dun
Där änkor ruvar
Sina ägg
Jag älskar dom som sjunger
Det falska kvittret
Har sin charm
Om man så bara inte
Tolkar det som
Misslyckade försök
I obalans
Finns drömmarna
Som en motvikt
Till den man ville bli
Som en motpol
Till den man andra bli
Vinglar man en gata fram
Snubblar
Och ramlar men tar sig
Snabbt upp igen
Bara för att bli sedd

Jag älkar det som jag älskar
Dom som sjunger
Och dom som aldrig
Lärt sig gå

Men ingen som
Förstår det

Jag älskar er

***

Vet du vad jag tror
Det är så svårt att förklara
Men jag såg en bok
En gång och på framsidan
Stod,
SAID
och under det stod det
Feeling good is good enough for me
Men det är inte vad jag tror
Jag tror att alla människor
Inte vet
Jag tror inte dom vet
Hur fria dom är
Ni är fria
Vi är alla fria
Jag tror vi är så upptagna med att dölja vilka vi egentligen är
Så vi klär på oss
Hade vi fötts med kläder på
Hade vi alla klätt ut oss
Till nakna varelser

670. E=mc2

Lyrikens makt
Den som aldrig några
Nummer
I hela världen kommer åt
Tal
Ekvationer
Ord som inga matematiker
i hela världen förstår
Ni kan sitta där
Och vi kan studera
Erat studerande
På svarta tavlor om ni vill
I randiga böcker
Med penna och radergummi
Kan vi skriva ner våra liv
Men ni vet ingenting
Om ordens puls
Om blodet som forsar
Och vilka vi är
Står inte på högra sidan
Av ett lika-med-tecken
Vi är större än ni tror!
Står inte som en bock
I diagonalen eller en
Guldstjärna klistrad fast
Som Davidsstjärnor bars
I ghettona ibland
Ett frågetecken i rött
Och ett betyg har aldrig
Sagt vem jag är
Vart jag bor
Eller vart jag är på väg
Den doftar diskmedel
Och betong så jag
Sprayar det med billig parfym
Och glömmer alla minnena
Dom är alla döda nu
Och en diskussion på övertid
Om hur E=mc2 kan bli
Detsamma som
Tre gånger fyrtiofem
med läraren föräldrarna
Och en rektor klädd i svart
Men snedbenan satt kvar och
Första gången frågade jag
Mamma alldeles för högt
I gymnastiksalen när han höll
Tal men hörde vad
Jag sa mamma är det han
Som är Adolf Hitler?
Nu satt han där med mitt tal framför
Mig som Nürnbergrättegången andra
Dagen och mamma var väl Eva Braun
Men jag lekte alltid
Albert Speer
Jag sa jag ljuger väl men
Einstein har också varit barn
Och fått sina första pubishår
Helt ologiskt fel på fel
Ställe åt fel håll
Dansat högst på skoldanserna
Krossat glas i foajén eller var
Han en sån som aldrig dansade
Som brudarna gick fram till
Och sa vill du dansa med mig
Och man säger nej nej
Jag är inte han som dansar
Och dom säger nähe så du
Tycker inte om mig
Sen ser man dom dansa med
Alla andra och hålla varandras
Händer hur vågar hon få
Killbaciller på sin hud
Dom hade säkert sex i en buske
På vägen hem tänkte man och
Var ensammare än någonsin förut
Tänk om hon skulle se min kuk
Den är större än Rasputins
Jag lovar på min farfars gravsten
Hennes bröst var större
Än Pamelas
Förlåt jag ljög
För det fanns en tid i ungdomen
Innan man hade haft sex och det kändes
Som att alla andra hade det för man
Var inte med när dunken med HB
Dracks och vad hände sen klädde
Dom av sig och varenda en som
Titta på varandra på stan som stannade
Och hälsade sen gick därifrån varenda
En hade knullat med varandra
Så kändes det
Men Einstein kom nog över det
och jag skrev E=mc2 på tavlan
När magistern gick på toaletten
Att Einstein var överskattad
Under låt stå och herre gud
Ni skulle sett hans min
När han suddade ut
Det och skrek samtidigt
Att TENGIL ÄR DÖD
Frågade vem var det och jag
Ställde mig upp sa igen att
E=MC2 var tre gånger
Fyrtiofem och ingen fattade
Men jag såg att även dom smartaste i klassen
Trodde jag hade rätt
Det var något jag hade fått för mig
Men läraren sa det funkar inte så
När du blir äldre så förstår du
Och jag sa men tänk
Om det är så
Tänk om jag har rätt
Och på tacktalet hos Alfred Nobel
Ska jag citera vad du sa
Dom skrattade och jag satte
Mig ner men än idag
Tänker jag tänk om!

Som den gången i femman
Kanske årskurs fyra våran
Lärarinna hade jämnt mens
Och sa det högt som en slags
Ursäkt för att skälla på oss
Hon drog fram mig till svarta
Tavla och sa mitt namn högt;
Nu ska Cassius Clay skriva
Vad 1 + 7 är som om hon
Visste att jag skulle skriva fel
Jag skrev 17 för jag fattade inte
Mer än det jag såg förstår
Fortfarande inte och hon sa
Det blir kvarsittning i dag igen
Är du helt mongolid?
Och jag frågade fröken
Snälla fröken Elisabeth
Har du mens idag
Så att ingen skrattade men jag hörde
Killarna längst bak fnittra
När bänklocken slogs igen
Och det var en vinst i sig
Dom som kletade tugummi under
Klädkrokarna och kastade
Suddigummi på vikarien
Och vek pappersflygplan
Kastade ut genom fönstren på
Skolgården som den ensamma
Sparven flyger från sitt bo
Längst upp i trädkronan ner till
Asfalten för att kolla hur
Maskarna mår
Dom var alltid bäst på fotboll
Och nästa gång valde dom mig
Först och jag gjorde självmål
Sen spottade jag mig själv
I ansiktet för att vara förberedd
Men dom stirrade bara rakt in
I mina ögon och jag tittade ner
Dom sa det är okej och
Jag gjorde tre mål
Innan rasten tog slut och på
Lektionen efteråt frågade jag
Elisabeth om jag fick sitta
Längst bak i klassrummet
Hon sa OKAY efter lite övertalande
Och jag satte mig där
Sen fick dom mig att stå upp
Och sjunga
”Fittan sticker fram”
För hela klassen när Elisabeth
Kom in nästa gång och hennes blick
Rev sönder mina ögon
Så att tårar forsade och mycket
Av det bär jag med mig

669. Hypokondri

jag vill veta hur ni mår
hur ni står
och röker er sista cigarett
är det Marlboro eller Lucky Strike
Hasch från Amsterdam
Svindyrt gräs från Himalaya
Ett sugrör från McDonalds eller
Camel light
Jag vill veta hur ni mår
Reflektera mig
Stå inte bara där
Som tårarna i era ögon
Bländar drakarna på väg till
Månarna och solen i ryggen
Men vinden mitt emot
jag vill veta hur jag mår
Och skiner upp den delen
Av månen som aldrig
Annars syns
I månskenet ska vi dansa
Med vevande armar ska jag ta dig
Ditt våta hår
Och doften av siden
Kan ta mig till Indien
Krokodilerna i Afrika
Ser ni inte att
Jag behöver ER!
Ett främmande ansikte
kan vara en spegelbild
om man så bara
kisar med ögonen

Jag älskar er
Jag älskar er

Ta mig någonstans
Ta mig någonstans
Ta mig dit
Där alla är som
Du och jag
Annars
Jag går av här
Jag går hellre av
Än att låta tiden
Lägga mig på botten av ån
I staden under neonskyltarna
Samlas alla som trodde att det var bra
Att stå där
Ha, ha, ha!
Från gatuhörnen tränger
Skuggorna på
Faller över
I en slags symfoni
Med dirigerarpinnen i
En blind pojkes ena hand
I den andra handen en mikrofon
Och han säger att månen dör
En gång vi kommer alla
Gå vilse då om inte musiken
Leder oss rätt och han har
Börjat redan nu men ni ser
Bara hur vilsen han är och vi ser
Månen skina som aldrig förr
Han svingar pinnen extra hårt
Som ett manifest
På riktigt jag hade rätt
Men när man försöker
Övertyga någon blir man
Aldrig trovärdigare än
Lögnaren så han packar väskan
Och drar hem med pinnen
Som käpp som
Magisterns pekpinne nej
Som en trubbig pinne
För att hitta rätt
Och jag kan inte annat än leka
med tanken och tro på att
det han sa var sant bara
för sakens skull
TV-sänd våra uppgörelser
På bästa sändningstid
Är han blind
Eller inte så jag vinkar
Och kollar om han vinkar tillbaka
Han tittar inte ens
Det är alltid så
Efter skuggorna kommer
Gatans barn
Som i svallvågorna
Över gatorna i New Orleans
Titta på mig
Vi dödar inte dig
Men snälla spring snabbt härifrån!
På taken sitter jag
Med skatorna och vi skriver
Poesi om det vi ser
Som pojkarna med block i sina händer
Frågar konduktören efter en vässad penna
Att skriva ner noveller om passagerarna
Som går av och på
Och alltid tittar så oroligt omkring
Sig
Lita på mig jag vet
Jag har varit där
I Indien såg jag
Tre män dö
På spåren deras huvuden klövs och jag
Som trodde att självmord bara fanns
Där hösten tränger på med bruna löv
Fick bara helt
Jävla brutalt
Se att vissna kvistar finns även där
Överallt
Här?
Så jag ska åka runt som en guru
Till alla olyckliga människor
Och berätta om regnet
Vi behöver för att växa som
Hönans ägg kläcks till slut
Vet ni inte att efter
Regn kommer solsken
Och i skuggorna kan vi lägga oss
Med en Pina Colada och skratta åt
Folket i solen som spränger sina rödlätta hudar
Till en gräns av kol
Dit inte ens cancern har hunnit än!

Har vi rätt att gråta
Ska jag fråga mig
När jag står vid sidan om mejeriaffären
Och lyssnar på konversationen
Från affärsbiträdet säkert
En vikarie för hon flackar så med blicken
Tror väl att jag är en mördare bara
För att jag har en tredje gradens brännskada
I ansiktet och faktiskt en fjärde grad
På pungen men det är ingenting jag pratar
Högt om så håll
Käften är du snäll
Hon tittar på mig och dom snackar
Om kundens handikappade son som behöver
Hjälp att onanera till Victoria Silverstedt
Som hon och pappan laddar ner
Hennes senaste alster av bara för att
Sonen ska ha det bra
Misär, misär ska jag säga som
Ett 'blablabla' och TV-ljud i bakgrunden
Skaffa TV 1000 efter tolv
Och se inte så jävla ledsen ut
Förresten så är det skönt
Eller skönt och skönt
Men helt okej ju och
Det finns barn i Afrika som inte
Vet vad vaginor är och
Vill ha mat!
Och jag sa det finns barn i Afrika som dör
Vi står bara här med armarna i kors
Och skickar SMS till såna där TV-galor
Där artisterna hoppar och poserar som om det
Vore en reklamsnutt för giljotinen
En PR-kampanj för senaste skivan där dom
Sjunger att sex är skönt
Och mat är gott
Till barnen i Afrika lyssnar inte på
Sån musik
Dom stirrade
På mig med sina vidsinta ögon som
Om jag hade klätt av mig naken
Och visat brännskadan på
Pungen
Och jag sa barnen dör av AIDS
Klamydia och herpes
Men speciellt av polio
Och såna sjukdomar som bara finns
I historiska skrifter om den medicinska
Utvecklingen i Ukraina
1765
I latinska betäckningar
Lever vi våra liv i
HYPOKONDRI
Och döper våra barn efter dom mest
Dödliga
Smärtsamma
Sjukdomarna
För att kunna säga
Vad var det jag sa
När myten kör över sanningen
Och fruktan blir verklighet
Har vi fortfarande hedern kvar av att
Ha sagt såna saker först
Läser några rader till
Känner efter
Är inte smärtan i höger lår
Outhärdlig just nu
Bara för att kunna stadens
KONDITORI
Och köpa den dyraste tårtan
Med marsipan i överflöd
Och en brud med sin brudgum
Längst upp
Vi ska ju ändå dö snart
Vi ska ju ändå dö
Förbrukningen av förfalskade mediciner
Som fejkade läkare i gröna trikåer skriver ut
Dominerar marknaden och föder paranoian
Som en elektrisk stöt från topp till tå
Totalt och utan omdöme
Dom tittar och pratar
Som folk pratar till den personliga
assistenten om mig i tredje person
när jag står precis bredvid
Som Kristian Luuk när han kopplar ihop
Två stycken pizzerior och ringer upp
Två olika pizzerior säger
Hawaii och låter samtalet
Skena iväg till en förvirring
Av femte gradens brännskada
Och jag säger Paris Hilton
Går därifrån
Hem till mig
Och granskar grundligt
Min kropps alla brännskador
I spegelbilden fylld
Av rökmoln

Gatans barn med knark i sina fickor
Vet alltid mer om livet
Och vardagen
I misären än
TV-reportern som står och filmar allt han
Ser med ett hånleende
Och folket på Plattan säger
Ge oss ett politiskt parti som vi kan rösta på!
Ge oss politik!
Det aldrig vi som ska sälja själen
Till politiken demokratin och Göran Persson
Har inte varit sig själv
Sen han har 29 år kanske
Går det kass med sexlivet
4 sekunder eller 4 timmar
bra eller anus och i en direktsändning
knullar Bosse Ringholm med en kameraman
för att han inte tror att sådant
sänds ändå i publikan skanderar alla
Big Brother-Bosse som om
Det blivit en guldstjärna i kanten att
Knulla när storebror tittar på

för att förstå sig själv
måste man förstå världen man lever i
om man inte bryr sig om att
förstå
behöver man inte heller bry sig
att förstå sig själv

visst är det underbart
och jag ser att någon har
skickat in ett dagens ris
till en sån som mig
det står
varför gjorde du ingenting
varför stod du bara där
och jag ska nog
skicka in ett dagens ros
som svar
ett dagens ros till killen som slog
och skriva
jag förlåter dig

och jag är inte arg, no no
eller bitter
no, no!
jag har bara en jävla
portion självdistans
som är inuti och vibrerar
som en mobiltelefon
med inkorgen full
och ett samtal väntar
från hon som sa att
hon kanske skulle dö
eller leva kvar
vem vet jag vill
veta om Sebastian vinner Idol
innan jag fattar det
slutgiltiga beslutet
om min slutgiltiga undergång
eller ett långsamt
förfall
där någon skriver
”Det var en gång”
innan man ens hinner
därifrån
det är en självdistans
från andra sidan Nordpolen
och jag har pennan i min hand
snösläden kopplad på
runt min kropp som en livrem
över tinningen
och kartan i min famn
jag ska hitta dig
jävla självdistans
jag ska hitta dig
och driva ut dig till tonerna
av klassiska musik
en symfoni
Tjajkovskijs första pianokonsert
Spelad på en tamburin
Kvällen är sen men natten
Är ung
Jag ska driva ut dig
Sen ska jag skrika till folket
Som rör sig
För snabbt förbi
Jag ska skrika
Hej, ni kan få mig
Hej, ni kan få mig
Jag är trött på
Att spela svår

På tv:n snackar dom om
Död
När oljepriserna går upp
Till nya rekordpriser
Startar Aftonbladet en jävla
Kampanj
Och säger skriv på här
Nu vi vill kunna åka
Bil till framtiden
Och dåtiden
Skriv på
Skriv på här
Skriv på nu
När oljeriggen faller
Utanför Texas kust
Sänker nyhetsankaren
Tonen som om
Han sörjde sina egna
Barn
På Eurosport slåss två
Män utan handskar
Och killen från Norge
Vann men han hade
Ingen skepparkrans
Precis han måste
Ha varit bög
Om man inte ser ut
Som en viking
När man slåss
Är man ofta det
På femman knullar
Natascha redan första
Kvällen
Slår ut med armarna och
Säger MEN HALLÅ
Jag är ingen bimbo
För mina bröst
Lever sina egna liv
I bakgrunden står
Jag och försöker
Synas genom förstorade
Läppar av silikon
Bygger vi upp en
Hierarki
Med silikon biktar vi
Och säger
BIMBO
Men hallå det är
2005 och ingen ska väl
behöva vara bimbo
nu
genom EXTREME MAKEOVER
tillägnar vi våra liv
som skyddslappar går vi rakt
fram rädda för att se
någonting som inte passar
in i det här sammanhanget
som jag går alltid förbi reklampelare
med H&M-modeller
och känner mig i vägen
för jävla blek
för jävla undernärd!!
skrattar dom åt mig nu
skrattar ni
jag skrattar åt er
men har bara inte hittat
ett snyggt sätt att skratta på
vi bygger våra liv
som en slags allemansrätt
för sättet att knulla
på bästa sändningstid det ser
så lätt ut
hur gör ni
skicka ett vykort för
jag undrar så
med benen i kors jag vill
dansa ikväll
det röda vinet flödar
som blodet genom
venerna och ådrorna
är en sluss från hjärtat
ut i kanalerna
där allting kretsar om
vem som får vem
först och vem får
titta på ikväll igen
läsa dikter och drömma sig
bort det blir säkert
jag men det är
lugnt jag är van
jag kan till och med
bjuda på det
på TV4 får den lite
för feta killen
med händerna i fickan
nästan inga röster
heller i år
men han sjöng inte så
bra han var mest
en soft kille som
borde gå hem och
softa med vännerna

min mamma säger att hon
känner mig hon vet
vem jag är men det är
inte samma sak

jag sitter här och rider ut
stormen
på första parkett
jag såg sista scenen och
föll ner i min stol
glömde av att applådera
när ridån föll ner
och alla skådespelare
stod i en ring
med blickar för
att döda
sa
du har suttit här länge nog

jag var hjälplös som en
schackpjäs
när någon lyfte mig
i håret
och ställde mig på en
plats där jag aldrig
varit förut
det är över nu
det är över nu
jag vände mig om och
där stod alla dom som
jag glömde säga
hej då till

och bonden hoppar
bara ett steg
framåt
det är lugnt
och jag försökte lugna mig
när jag kände den varma
handen
en pulserande handled
mot mitt kalla bröst
sen sa någon schack matt
det är sant jag hörde det
som ett eko från okänt
håll på avstånd
och fem darrande fingrar
klev ner från himmelen
jag sa hallå är det över nu
men ingen svarade och kungen
föll på knä
kysste mina tår och
jag sa
tack men när det är över
måste vi ändå stanna kvar
och städa upp skiten
efter oss
jag trodde aldrig det skulle vara
så lätt
att vinna kampen på egen
hand nästan själv
jag trodde inte ens att
det skulle gå

***

Bill Brandt berättar
Om ett ställe i
Världen där han
Ville ta kort på
Alfred Hitchcock

En mörk gränd
någonstans
Och han säger
Att en bra fotograf
Är en bra psykolog

Får mig att tänka igen
Man måste tänka
Så mycket nu
Tänka på att förstå
Att inte förstå

Det är stämningar

Förstå att det inte
Är det allt handlar om
Och i stämningarna är man
Han som
Trodde han visste
Men inte förstod

***

Att den tiden är förbi
Och man är äldre nu
Ett fotografi är ett konstverk
Där fotografen tänkt ut
Varenda penseldrag
Som Van Gogh med
Sina solrosor
Varje sken
Och varje blick
Bär sitt eget öde
Och sitt eget liv
Där skuggorna
Tränger på
Stirrar fotografens
Blinda ögon
Rakt emot oss

Och jag kan inte längre
Gå till bilderna
I tidningarna
Utan att själv
Måla vägen dit
Med gruset i allén
Sparkande framför mig
Som fotbollar och
Drömmarna om
Maradona 86
Garrincha 58
Cruyff 74
Tog över mig
Min riktning
Och mitt mål
Blev en gammal
Tant med rulator
Jag siktade och träffade
Gjorde målgest
I en piruett
När hon fortfarande låg
Ner och dog med
Lårbenshalsen av på
Mitten och sa sina sista ord
Hälsa mina barnbarn att jag
Älskar dom hälsa dina föräldrar
Att du döda en dam
Jag sa förlåt
När ambulansen kom
Jag sa förlåt
Till polisen varje dag
Som jag sa förlåt
Till fängelsevakten
När han sa godnatt
Men mina drömmar gör mig
Alltid till en annan man
Vilsen i det uppenbara
Förlorad till det självklara

Jag kan inte längre
Stå i spegelbilden
Utan att själv rita
Konturerna
Lite bredare än förut
Lite gladare
Lite brunare

Jag kan inte längre
Titta på klassfotot
Från högstadiet
9 D på ISG
Utan att själv
Måla vägen dit

***

Det är en sång
Jag har slutat sjunga
För folket på en
Perrong där bussarna
Slutat gå
Sista bussen 1966
Ändå samlas alla där
Ni kan komma hit
Jävla sadister
Jag är inte rädd
För er!
Kom hit alla
Alkemister
Titta jag har blod i mitt sår
Ett hjärta av silver
Och en tånagel
av guld

668. Holland

Här, där kommentatorerna talar om sina egna liv och segrarna håller tal om att vara någonting ingen annan har varit och på TV:n står en kille utan kläder och berättar hur han spelade bort sitt liv, och hur i helvete går det till säger en reporter på TV 4 och ler lite gulligt, så jävla fult, och dom leder in en cenil man till kasinot och ber honom dra i armen och han drar, utan att veta varför, därför, säger kommentatorerna och drar ett sträck över historien när den enbenta dvärgen byts in i den 53:e matchminuten och domaren ger han gult kort så fort bollen nuddar kryckorna och när spelarna fattat det så slår dom bollen på kryckorna en gång till och dvärgen linkar ut och kommentatorn snackar om det med hånfullt leende och en vacker ton som om alla är lika mycket värda, men inte på en fotbollsplan, och vad gör han här, det var väl lika bra att han åkte hem igen och om 53 år kan jag berätta den här historien för mina barnbarn.

***

Doisneau. Conor Oberst. Tom Waits. Bob Dylan. André Kertesz. Pete Doherty.

***

Varifrån kommer obehaget, olyckan, oförmågan att känna någon vällust till; när jag läste att Håkan Hellström ska bli far. Jag vet inte. Jag bara sitter här och vill inte bli lämnad ensam kvar. Från samma stället som lyckan kom, när jag hörde att Pete Doherty hade blivit dumpad av Kate Moss.

***

Kom på mig själv med att säga:
"Alla holländare är dumma i huvudet. I alla fall alla holländska fotbollsspelare."

Och det var desutom efter att ha sett det holländska U 17-landslaget. För pojkar. Men spåren av holländska fotbollsspelare som alla antingen kan tänkas vara rasister, eller slagsmålskämpar, är lång:

Davids: dryg.
Bergkamp: rassist.
F. De Boer: rassist.
R. De Boer: rassist.
Van der Sar: rasist.
Kluivert: psykopat.
Overmars: känslokall.
Staam: macho-tönt.
Seedorf: dryg.
Van Persie: bråkstake.
Van Hooijdonk: diva-tönt.
Van Nistelrooy: omänsklig. Mitt hat för Van Nistelrooy går inte att beskriva i ord. Han är den största jävla idioten som någonsin funnits. Tvåa: Hitler. Och ändå har han inte gjort någonting, Hitler dödade ju ändå 6 miljoner judar. Han är bara så ful. Så osympatisk. Så djävulsk. Jag vet inte.

Och undantagen som bekräftar regeln: (Alla verkar dock vara sjukligt ointressanta som personer, ändå.)
Hasselbaink - Zenden - Robben - Makaay

"Everybody can look, but they don't necessarily see."

1 + 1 = 1

15 ska bort.

After 40 years with EXTREME MAKEOVER
(we gonna laugh at the girl with green eyes
for having green eyes)

But he smiles all the time, so I sing, a sad song, sad song, sad song, I sing all the time cause he smiles..

667. ögonblicket dikterar

pennan är mitt verktyg
med den skapar jag
en mening med allt jag ser
min omgivning
en mening med att röra mig
ta i saker
leva livet som jag aldrig
skulle leva livet annars
ändå är det pennan som i
slutändan kommer döda mig
och kanske just därför
redan har börjat skära
djupa sår

ögonblicket dikterar
mina ord
känslan är alltid det viktigaste
alla kan titta
men dom behöver inte se för det
jag betraktar inte
eller överlägger
jag går runt och skriver ner tankarna
med olika ord
tills orden lägger sig till rätta på egen hand
i en vinkel
och i en rytm
som tillfredställer mina läppar

en dikt är en dikt
om en hemlighet
ju mer den berättar
desto mindre
säger den

när du är ett barn
säger mamma
ta på dig handskarna
annars fryser du
när du är gammal nog
upptäcker du att
det är din rätt att
inte bära handskarna
för att se om kylan
verkligen tränger på
det är din rätt
och nästan också
din plikt

personlighet är vad som
finns kvar när allt det andra
har försvunnit bort
personlighet är hur man
andas och vad man tittar
på när man står naken i
regnet och alla kläder har
blivit för små
skorna för söndriga
och vad tänker man då

personligheten är det
man inte tänker på

jag arrangerar inte mina ord
när orden faller på plats
låter jag dom
arrangera mig

det enda som är viktigt
att veta
är att man inte vet
utan den insikten
har man alltid fel

ingenting går upp mot känslan
av att komma till ett ställe
där man aldrig har varit förut
det är kanske inte finast
eller fulast
men det är aldrig likadant
som någonting annat
man sett förut

att vilja vara egen
ovanlig
och vara unik
är det vanligaste som finns
och vad ska hända
när alla inser det

att vara på sitt eget sätt
har blivit ett folkhälsoproblem
och när ska institutioner
byggas för att få folk att
komma på att det är
helt okay att inte vara
på sitt eget sätt
dom måste ju byggas
på sina egna sätt
bara för att få
uppmärksamhet

folk går snabbt mot
torgen där alla andra
är likadana som dom
och dom går och går
och kommer aldrig dit
men bara på sättet hur
dom rör sig kan man
se vad dom vill bli
vart dom är på väg
men bara när dom vänder sig om
och tittar efter vilka som följer efter
kan man se vilka
dom verkligen är

och vad är vi om inte
våra mål
med resans färd
vad är vi om inte
sättet som vi går på
så är jag
han som inte ens
lärde sig stå
upp men som
sitter dagarna i ända
med att klippa slipa naglarna
på varje tå
ifall det en gång
skulle hända att
jag lärde
mig gå

dåliga fåglar flyger också
och
alla
kan spela luftgitarr

i olika sammanhang
kan samma ord
som man läst så många
gånger förut
få en annan innebörd
som ett fotografi
på en plats man sett varje
dag i hela livet
plötsligt kan öppna en
helt ny värld
en värld man inte trodde
existerade men som
genom fotografiet
får en helt ny innebörd
bara efter hur
fotografen stod
höll kameran
på ett fotografi ser man
alltid fotografens ögon
stirra rakt ut
därifrån
som om den
fastnat där
och inte visste hur man
skulle ta sig därifrån

bra skådespelare är
bara dom som stirrar
ut genom bioduken
som om dom verkligen
ville därifrån

jag kan inte titta på
fotografier från en fotograf
som gillar dålig musik
eller dålig litteratur
allt sånt hänger ihop
i en dans
i en stämning
där rörelse förenar
allt

***

ett beroende av att skriva
varför skriva
ett beroende av att skriva
baserat på ett behov
att se
men aldrig kunna skriva
precis det man ser
både ett problem
och tacksamheten
problemet för att man inte känner sina ord
men tacksamheten
över att det kanske är just det problemet
som uttrycker vem man är

en text där man känner
att jag hade kunnat skriva det här själv
jag har sett dom orden varje dag
men bara genom en författares
penna, blick, sätt att stå på
öppnar just dessa ord
en helt nya värld

poeter som omvandlar
men inte förnekar
sin misär
skriver den poesin
jag kan läsa

svaga och förlorade människor
förtappade
förstoppade
det är mitt intresse
min hobby
deras blickar är mer äkta
livet finns i varje rörelse
och dom rör sig alltid
bara för att dom måste

666. Coca-cola light

precis bredvid toastolen stod
en halvdrucken flaska
coca-cola light
det är tragiskt och komiskt
på samma gångt
vi dricker sen pissar vi
ibland går det kusligt snabbt
på samma sätt
lever vi våra liv
vi lever
sen dör vi
aldrig längre än ett ögonkast
ifrån platsen där vi en gång
vaknade till liv
vi lär oss leva genom
att dö
som vi lärde oss dricka
och pissa
ungefär på samma gång
vi lär oss att älska
bara för att släppa loss
hatet inom oss
och aldrig är det tvärtom

vi lär oss stå
bara för att falla ner
vi lär oss gå
bara för att blåsas omkull
vi springer snabbast
för att hinna först
men vad spelar det för roll
när vi inte kan urskilja drömmarna
från verklighet
och platsen dit vi riktar våra steg
emot
är diffus
höljd i dimmorna
skymd bland fantasierna
och dold bakom alla dom
som vet
aldrig heller
aldrig
längre än ett ögonkast
från där vi föddes
aldrig längre
än ett ögonkast
från platsen där
vi dör

och så stannar vi
och pustar ut
helt medvetna
över det tragiska och det komiska
på samma gång
att vi har sprungit så snabbt
hela tiden
bara för att komma tillbaka
till platsen
dit vi lärde oss stå
lärde oss gå
och allt vi har gjort
är en cirkel
som inte är större än
avståndet från
toalettstolen
till den halvdruckna flaskan
coca-cola light

***

Ny fotografhjälte: André Kertesz

***

Bill Brandt berättar om ett ställe i världen
Där han ville ta kort på Alfred Hitchcock
En mörk gränd någonstans
Och han säger att en bra fotograf är
En bra psykolog
Får mig att tänka igen
Att dagarna när man var liten
Och trodde allt var lika enkelt
Som att trycka på kameran
På rätt ställe vid rätt tid
Att den tiden är förbi
Och man är äldre nu
Ett fotografi är ett konstverk
Där fotografen tänkt ut
Varenda penseldrag

Läser om allt
Enormt mycket
Plöjer långa stycken
Om kända människors mördare
Och fotografer
Försöker förstå
Världen jag lever i

***

När barn med pappersflygplan
Får skriva autografer till piloter i stan
Då är vi alla barn.

När Counterstrike-barn får skriva autografer,
till soldater i strid,
Då ligger vi alla i skyttegraven.

665. Dagens ros & Milana

jag var född under den 34 minuter långa
varningssignalen
flyglarmet ekade över London
och varningstexterna skrevs på alla språk
morsekoderna dunkade in mitt namn
mot bröstkorgen
min mammas kropp blev inristat
av ett födelsedatum som indikerade
på att judeutrotning fanns
tyskarna fanns
och det kan inte vara någon tillfällighet
sa mamma när hon födde mig
att jag föddes precis då
barnmorskan ruskade på huvudet höll med
och sa dessutom
likadant
så att jag hörde deras ord
som sånger till Chopins sista pianonkonsert
och flyglarmet som lamslog varenda en
från Winston Churchill till
Ozzy Osbourne
under tiden stred farsan
i ett krig som någon hade
hittat på
och han visste det men det fanns ju
inget val för
när någon hittar på lögner
måste man också
hitta på sanningen
när någon slåss för sanningen
den påhittade förhoppningen
måste man också hitta på
fredsavtalen

och verkligen tro på dom

***

jesus är överskattad

***

***

Äta snöflingor med plastbestick
På papperstallrikar så klart
Dagar kommer
Dagar går
Vinter kommer snart
Sen kommer vår

***

varför skickar folk dagens ros
bara till dom som är snälla
dagens ris till dom inte
räckte till
jag vill se en dagens ros
till han som slog ner en kille
på kungsgatan
för jag var där men gjorde ingenting
och jag förstår inte
men jag förlåter dig
en dagens ros till framtiden
finns bara dagens ros till det
förgångna
jag vill skicka en ros till mig själv
för att jag inte svalde alla pillren
på samma gång
lät flaskan med vin stå kvar
kniven ligga där den låg
det kunde ju lika gärna vara
dagens ris
tänker alla som läser men
jag vet
gränsen är diffus
och rosor är finare

jag ska skicka en dagens ros till
alla dom som lyssnar på The Smiths
jag vill se mitt namn i tidningen
stavas utav tidningsbokstäver
för jag kan inte riktigt veta
om jag lever

låt svärtan svärta mig
så att jag svärtar det jag trampar på
vägen dit
och vägen därifrån
går åt samma håll om man så
bara vänder sig om
låt svärtan svärta av sig
på allt jag tar i
och på alla dom som tar i mig
jag vill veta hur ni mår
jag vill veta hur jag mår
ett främmande ansikte
kan vara en spegelbild
om man så bara
kisar med ögonen

för att förstå sig själv
måste man förstå världen man lever i
om man inte bryr sig om att
förstå
behöver man inte heller bry sig
att förstå sig själv

visst är det underbart
och jag ser att någon har
skickat in ett dagens ris
till en sån som mig
det står
varför gjorde du ingenting
varför stod du bara där
och jag ska nog
skicka in ett dagens ros
som svar
ett dagens ros till killen som slog
och skriva
jag förlåter dig

***

Nytt filmmanus: En pappa lär sin dotter att köra moped på en åker. I Serbien. Han hejar på henne, kom igen. Och hon styr vingligt och får hundratusen motorstop. Sen till slut åker hon iväg och försvinner långsamt bara därifrån, över hela den JÄVLA åkern, nyskördade åkern, och man ser hur hon åker i en enda lång scen och efter några minuter, i horisonten hör man en explosion och hon har kört på en mina. Pappan springer, gråter, säger; Milana, Milana, Milana; JAG KOMMER, din pappa kommer, din pappa kommer och vi ska äta rostade mackor med smultronmarmelad, vi ska äta jordgubbar i nyvisspad grädde, jag kommer, jag kommer, Milana, Milana, JAG ÄLSKAR DIG. När han kommer fram efter några minuter så ligger hon helt livlös. Han bär henne till närmaste väg. Liftar efter någon. Och man ser hur en tant och en gubbe kör långsamt, och tidigare har man sett ett reportage om dom när dom går i kyrkan och ger massa kollekt och nu åker dom och gubben kör och han sitter nära ratten och tanten sitter bredvid dom ser pappan och flickan och tanten säger till gubben; ha? Och gubben ruskar bara på huvudet, låtsas inte se, och kör förbi. Man för se pappan sitta med sin flicka vid vägkanten och han säger till henne hur fin hon är, gråter, kammar fingrarn genom hennes hår; och säger; smultronmarmelad med eller lingonsylt, vi kan äta choklad och dricka nypressad körsbärssaft. Ska vi det? Ska vi det? SKA VI DET? Jag älskar dig. Och så dör hon. Och så dör hon. Och innan dom kom dit så åkte dom på mopeden och farsan skjutsade flickan och dom skrattade och körde sicksack och den scenen är 20 minuter lång. Och sen tar filmen slut. När dom kommer till åkern.

664. Han. (Andetagslängtan)

En text om Oksar, författaren till: Andetagslängtan

Jag vet inte vad jag ska skriva.

Katy song, med Red house painters, det är hans låt.

Jag brukar lyssna på den ibland och Oksar sitter i samma rum, lutad mot samma vägg, uttråkad och bara sitter där och han rör inte ens läpparna men orden kommer ut ändå. Från örorna, handlederna, den stora pulsådern och blodet som rusar i ådrorna, vem vet. Från blicken. Från hjärtat som nästan slutat gå, slå, och luften i lungorna som inte orkar ett varv till, eller gör den det; maybe. Från andetagen. Bara en armlängd härifrån. Han ser nästan död ut, men orden lever ju. Och det är väl det som räknas, när alla andra kommer dit och undrar hur man mår. Vad man gör. Vad man ska göra. Varför man inte gör så och så. Vilket parti man röstar på. Vad klockan är. Vilket fotbollslag man håller på. Och varför man inte håller på GAIS. Allt sånt som får en att känna att man lever någon annanstans, långt härifrån. Att man inte tillhör någonting av det som finns på gatorna, i skyltfönstrena, ingenting av det man ser. Inte ens sin egen spegelbild som påminner om en annan person och helt plötsligt är man hopplöst långt härifrån.

Där.

Det är roligt att man kan ha egna låtar. Det finns ingen annan blogg i hela världen, tummis, som; som; där; någon skriver om låtarna som om han verkligen sjöng dom; som om det var hans låt; som om han var där; inuti varenda ord och - fastkilad - inuti rösten som alltid spricker i sista versen och blir en sån där falsettsång som ingen vet om man tycker om eller bara tycker är för falsk förrän man står längst fram trängd mot kravallstaketen och på scenkanten står artisten med påskliljor i bakfickan och sjunger lika falskt igen och man fattar det var menat så, och allt annat är falskt utom just det, till och med fåglarnas kvitter blir falskt, wow, ni vet, han sjunger I know it’s over, och man vet ändå med sig, längst inne, att det har bara börjat, och det ordnar sig, kanske, till slut, för falsettsång finns och jag kan sjunga som alla dom; som om det var Oksar på Andetagslängtan-bloggen som skrev ”JAG VILL VETA OM KÄRLEK FINNS”; och; som om det var den mest självklara saken i hela världen att det var han som skrev det först, att det var han som Håkan sjöng om i den där låten på andra skivan och pojken som ville bli pilot, som om det var han som kysste Elin bakom ryggen på Marie men ändå åkte lika ensam därifrån, som om det var han, han, han, han, som satt uppe bland skatorna och bländades utav neonskyltarna på gatorna. Och alla tårar är plagiat, straight outta den där bloggen där alla artister med brustna hjärtan föddes igår. Rakt där. Rakt där. Där. Där. Där.

Har ni sett Eternal Sunshine of a spottless mind, det är han som ligger på isen, och gör snöänglar och säger till hon som ligger bredvid att han är så lycklig så att han kan dö, men när han spänner upp ögonen igen så fattar han. Och det är också det självklaraste som finns att han fattar det och skriver några låtrader på en servett i fickan och tar med sig hem, sen skriver en text av det.

Så många nätter, sena nätter, som vanligt, med MSN på halvfart och en konversation som bara mynnar ut i frånvaro och det är ingen där, ju, och tystnaden, ni vet tystnaden, när man pratar med någon i telefon och till slut inte säger någonting utan bara hör varandras andetag och man sitter där med huvudets tyngd mot fingrarna, gömmer ögonen bakom tårarna och gömmer tårarna bakom ännu en servett för när man är över 16 år finns inga känslor kvar, heter det, och andetagen, andetagen, och man lyssnar på det, så känns det, Oksar sitter på MSN och hans MSN-fönster blinkar inte längre och han har döpt om sig till en låtrad eller en dikt och man sitter där som man sitter på var sin sida av ett matbord, med maten uppäten för länge sen, kaffet uppdrucket och koppen sval, och stirrar rakt fram, i tystnaden, ni vet tystnaden, och genom skärmen kan man se ut ur en annan skärm och på den andra sidan sitter Oksar lutad mot en vägg, den där väggen där man satt förut, och sjunger Katys song för sig själv, och som vanligt går det inte att se vart orden kommer ifrån, dom är bara där, som en droppe regn faller från det mörkaste molnet på hela himlen bara för att falla ner, störta sitt liv, mot död betong. Och man vet att den bloggen, bara ett enda klick, eller dött MSN-fönster, oavsett; så är man alltid bara en armlängd ifrån och man kan höra andetagen om man bara lyssnar och om man lyssnar ännu nogrannare kan man höra någon sjunga Katy song för sig själv och man fattar att allting kommer ordna sig, det är bara början och det blir bra, allt blir bra igen.

”i'd like to come home to see you
and to catch your sickness by the bedside
but then you'd know how much i really need you”

Gör er själva en tjänst: Andetagslängtan

***

Förlåt för att det är så jävla dåligt. Men det är svårt att skriva om något som berör, något som är så nära, fortfarande så nära. Förlåt, förlåt. Förlåt, förlåt. Alltså; förlåt. Jag vet inte varför jag ens trycker upp det. Skit samma, men det är väl för att jag menar det.

:)

663. Dagens låt: Bob Dylan - Like a rolling stone

Vart börjar man liksom. Jag kommer bara ihåg den som ett hån, som någonting att vara rädd för. Farsan sa alltid att Bob Dylan var sur och gnällig och när jag var inte ens 10 år och hörde två såna ord i samma mening så skapades en Hitler-bild och jag undrade vem det var, som Adolf Hitler alltid ådragit sig mer tankar än Martin Luther King, och en gång när farsan skulle fylla år gick jag och min syrra i stan och vi skulle köpa en present till farsan, och jag tog upp Dylan-skivan och visste inte hur det lät, alls, men köpte den ändå och farsan kollade på skivan ungefär som om det var Usama Bin Laden. Och han lyssnade nog aldrig på den. Och jag tog den till mitt rum och läste texthäftet av Lennart Persson tror jag, och där, där, där, stod det om hur ursinnig Like a rolling stone var och när jag hörde den första gången visste jag att den borde vara ursinnig och fucking A… den blåste inte skallen av mig. Jag satt bara där. Det var bara några år senare som den verkligen blåste skallen av mig. Jag hade träffat en tjej och hon var störd och jag var kär bara för att hon var så söt men hon brydde sig bara om sig själv och jag tittade på henne när hon sminkade sig innan hon gick till skolan, rättade åt sin frisyr, ungefär som om det var en bal på slottet och åmade sig för en bula i pannan som hon trodde stack ut flera meter och jag övertalade henne att den inte syntes. Och ingenting hände, vi var bästa kompisar i hela gymnasiet, och sen sågs vi inte på skitlänge. Men en dag såg jag henne genom Bob Dylans vilda, ursinniga, stämma, när han skriker HOW DOES IT FEEL? Ungefär som om han tänkte dränka hela stativet med saliv, ungefär som om hela världen brann och det kan lika gärna kvitta nu, så fuck you, så fuck you, och jag såg min gamla bästis på andra sidan gatan, ett piano lossnade från högsta våningen och föll ner där hon stod, och det är rätt så tragiskt och magiskt att sista gången jag såg henne så fick hon ett 2 tons piano över sig, och stenen rullade därifrån. Och jag har lyssnat på repeat sen dess och hennes död har blivit en konst i sig. Jag har lyssnat på repeat för jag har ingenting bättre för mig, ingenting annat än vrede, ilska, och inledningen på Like a rolling stone är fortfarande bland det starkaste jag har hört, det mest omtumlande jag har varit med om; ALLT. ALLT. ALLT. Så vad finns kvar, och ska vi stanna kvar och städa upp skiten som alla andra lämnade efter sig? Ska vi lägga hennes kropp i en kista eller låta den ruttna fast i asfalten, ligga kvar, precis där den ligger, och lyssna på Like a rolling stone en gång till.

662. babylons torn

dagarna med det här framför datorn skriver jag upp noveller i hexameter om folket som går förbi det strömmar in brev genom brevinkastet från England och dom säger BETALA DIN SKATT annars SPÄRRAR VI IN DIG din IDIOT jag svarar inte men staplar upp breven på ett hög i tidsfördriv det är inte erat fel det sitter några förmätna barn i för stora kostymer på andra sidan Old trafford som tror dom vet att jag inte betalade skatt för att jag inte ville jag ville inte och dom har rätt jag tänker inte betala skatt åt såna som säger att Sven-Göran Eriksson är bög ni förstår ju hur jag känner mig sitter hela dagarna och hittar anledningar att inte betala skatt till såna som har Pete Doherty i sitt land i och för sig som har fött och uppfostrat hjältar som Mick Jagger och John Lennon och Ian Curtis och David Bowie och så kan det hålla på hur länge som helst George Best och Ian Brown men hade dom betalat skatt verkligen så hade jag gjort det men Pete Doherty håller nog på mig hej hej hej hej och tilltron det handlade om det när jag pratade om New Orleans som djävulen i tredje person och sa brinn ut brinn ut det var misstron till ledarna och deras sätt att hantera varje katastrof som ett mysterium ett spöke att kläda av naken sen stå och skratta åt vi behöver syndare så mycket så tvingar fram någon i rampljuset till att synda för oss sen kan vi döda det hej hej det här var dagen när Bollywood to Battersea var låten som sa allting om någonting för ingenting annat var värt särskilt mycket och hur kan man egentligen tycka att Beatles inte är bra när man står vid kustlinjen ser färjorna till Fredrikshamn glida in och ut och tonerna Don’t let me down klingar in som den sista kyssen i morgonsol gräset vått av dagg och den sista kyssen är alltid den bästa på något sätt jag kommer ihåg ditt hår i mina ögon dina glittrande ögon och smala fingrar kyliga händer som alltid behövde värmas upp och John Lennon sjunger I’m in love for the first time don’t you know it gonna last och jag tittar på folket på färjorna varenda en och jag tror jag älskar allihopa ni som glittrar med ögonen och vinkar hej då ända bort till horisonten och jag vet ni vinkar inte till mig till någon som står bakom mig eller tätt framför men det verkar nästan så och jag vinkar bara för att låtsas minnas komma ihåg hur det känns och jag tror jag älskar varenda en på dom där färjorna som glider av mot Fredrikshamn sen vänder jag blicken från skärmen och på skrivbordet bredvid tangentbordet ligger ett brev från Manchester som säger att dom kommer hit in öppnar dörren med en låssmed utan att knacka på och maskerade män kan bli mina bästa män när jag går till motattack hoppar fram bakom garderoben med hemmagjorda spikbomber och FUCK OFF-tags på väggarna tapeterna säger att jag skämtade i korsförhör natt efter natt och det droppande vattnet mot kall betong är min enda vän i tystnaden jag säger orden som jag skriver och jag säger till dom förhör mig att allt var bara ett practical joke jag är huvudrollsinnehavaren i en film om han som dog utan att veta om det och levde kvar bara i brist av insikten att han faktiskt var död och har ni inte fattat det jag ville inte ens vara med i filmen dom bara spärrade upp kameror i varenda vrå och jag hittade inte vägen därifrån det var några maskerade män med manuskript i händerna som skickade hotfulla brev hem till lägenheten bara för att kolla hur jag skulle reagera och kanske är det underhållning för några för någon att se hur en annan bara dör lite mer och lite mer för varje ord som skrivs ner och jag ser brevet bredvid tangentbordet och tänker fan jag har ju inte staplat in det i högen än så jag springer med det till högen och lägger det överst i ett mäktigt torn från parketten till det nymålade taket ett babylons torn mitt babylons torn för rätten att ha fel ni kan komma och ta mig nu ni kan komma och ta allt jag har ni kan komma kom ta allt jag har