1485. Ett år

29 december

Fick ett brev av A., han har börjat jobba som fotograf och skickade med några foton han tagit. Ärligt talat visste jag inte vad jag skulle säga, för dom såg ut som alla andra foton som alla andra fotografer tar. Det var någon man iförd sikh som stod framför en affär, med en häst och jag tänkte att en sån där bild tog han bara för att skapa kontraster. Men kontraster skapas inte så, kontraster skapas mellan fotografen och det han fotograferar så att det som fastnar på fotografiet är ett självporträtt, lika tydligt som om fotografen hade riktat kameran mot sig själv. Jag gillar idén av att ta ett foto på en staty, med solnedgången bakom sig så att ens skugga fastnar på statyn. Jag skrev att fotografierna var fina. Han undrade vad jag gjorde nu för tiden och jag svarade att jag för tillfället höll på att skriva ner en teori om världen. Inget mer. Frågade längst ner hur han och hans fru mådde, men såg direkt när jag skrev det att frågan skulle uppfattas mer som en vänlig gest, än en fråga. Få det att framstå helt uppenbart att jag inte brydde mig egentligen (vilket jag inte gör), så strök över det och skrev på översta raden som jag tidigare lämnat fri "hur mår du och din fru?". Han svarade att dom mår bra och bad mig beskriva teorin jag höll på med. Jag skrev att teorin gick ut på att allt är atomer, att tid inte finns, att rum inte finns, och att det i sin tur medför att allt är oändligt och att det innebär att vi kommer att leva det här livet vi lever nu oändligt många gånger. Inflikade i slutet att det inte var seriöst och att jag troligtvis skulle slänga anteckningarna när teorin väl var färdig. Han svarade att jag var galen. Jag svarade att hans fotografier var fina, igen, och frågade om han läst om andra fotografer. Som Lartigue, eller Riis, eller Strand, eller Bresson.

Väntar på svar.


30 december

Kunde höra kyrkklockorna ringa och mindes alla tillfällen då kyrkklockorna ringt. Farfars begravning, morfars begravning. Jag bar kistan då. På morfars begravning, och tittade på alla som grät. Varför grät dom? På farfars begravning skrattade jag nästan. Det var inte sorgligt på något sätt. Han hade somnat in och dött inom några dagar, på ålderns höst. Morfar hade fått en propp 20 år tidigare och suttit i rullstol sedan dess. På farfars begravning pratade prästen om farfar på ett sätt som om han avundades honom. På morfars begravning var det mer som att han tyckte synd om honom. Han försökte hitta egenskaper som var värda att avundas. Men det fanns inga. Alla kom ihåg morfar sittandes i en rullstol, utan att kunna prata. Dyster, och tyst. Stirrandes ut genom fönstret som om han ville bort, som om han ville dö. Alla kom ihåg hur mormor inte längre orkade sköta om honom och hur han tillbringade sista åren i sitt liv på ett ålderdomshem som bara några besökte då och då. Pratandes i hans närhet om honom i tredje person. Som om han inte hörde, som om han var ett barn. Innan proppen satt han i sin lastbil dagarna i ända. Prästen sa någonting om att han varit scoutledare i ungdomen, alla kollade upp som om dom inte hade någon aning om det. Efteråt blev det samtalsämnet. Tänkte också på skolavslutningarna när kyrkklockorna ringde. Hur vi sjöng våra sånger för föräldrarna, och jag fick stå längst fram utan att varken kunna sjunga eller kunna texten, men värre än det; vara medveten om det. Ingen kunde sjunga, men dom tog i ändå. Jag stod och mimade och efteråt frågade någon förälder mig; varför sjöng du inte? Jag svarade att jag visst sjöng men att det inte hördes för att alla sjöng mycket högre. Sen åkte vi hem och mamma hade bakåt jordgubbstårta och jag fick en present och det var den lyckligaste dagen på året.


31 december

Ju mer schack jag spelar, desto uppenbarare blir det att hela världen är som ett schackbräde. Jag vet inte om det är ett djupt sätt att se schack på, eller om det är ett ytligt sätt att se världen på. Säkert det sistnämnda, M. kom över och vi satt vid mitt bord och analyserade en match jag spelade igår. Spelade mot V. men hann inte klart, då V. var tvungen att hinna med en buss redan 30 minuter efter vi hade börjat. V. spelar långsamt, tänker länge och överväger varje drag. Säger till sig själv efter varje drag: kanske gjorde jag fel nu, men hur som helst så är det bara ett spel. Han gör sällan fel, men startar alltid med en hejdlös offensiv så att om man inte blir schack matt efter 20 drag så är det bara att forcera framåt. Trycka bak honom, och börja sin jakt på kungen. Jag tänker ofta på en rad ur Strindbergs Tjänstekvinnans son när jag spelar mot V., den går något liknande, som: jag är en dålig schackspelare, jag satsar allt på kungen, och ofta går det inte, ofta är det bara ett drag ifrån att gå, men innan jag hunnit göra det draget så har någon annan gjort ett annat drag.

1484. Ett år

27 december

Kan inte sova. Puh, som vanligt. Men när jag väl somnar, om det så sker klockan 10 på morgonen, om det så sker efter att ha legat hela natten i fosterställning, brottandes med tankar, vridandes och vevandes på armarna, i rastlöshet, någon slags instängdhet, och när jag väl somnar märker jag det, gradvis kommande, på håll, från himmelen, in genom fönstret hur tankarna blir levande och plötsligt vaknar jag till och tänkte att det där tänkte jag inte, så där kan jag inte tänka det var en dröm och snart så somnar jag. Undrar om det känns likadant att ligga på dödsbädden, att vackla ut över livets ände, och se, kanske se vad som finns på andra sidan. Säkert är det inte så, men ett intet, att vackla från och till som en vagabond från dörr till dörr, se ljuset, vakna till liv, dö lite till, in i mörkret, nästa stuga, knack, knack, ingen hemma, vända om och från kökets fönster låta kökslampans sken, strimla ut, bländas, till att förstå vad mörkret är. Ingenting annat än ingenting. Ingenting annat än ingenting.


28 december

Men den bästa boken är en dagbok med bara blanka blad. Och på sista sidan står det en anteckning, "idag skrev jag i alla fall någonting". Så att man genom den anteckningen kan se hela författarens liv, som en skepnad, sittandes över skrivbordet, med bläcket i ena handen, pennan höjd som ett svärd, grubblandes, grubblandes, till att gå därifrån, sänka svärdet, och lägga sig som ännu en i raden av misslyckade, dödliga män. Och hur jag tänker mig att pennan är ett svärd, och för att skriva något måste man ha någonting att slåss emot. Jag slåss mot mig själv, det är allt. Knappast så sevärt, men i alla fall en kamp. Aldrig, heller kommer jag skriva en sådan bok. Det är för sent, jag har redan skrivit någonting. Jag kommer aldrig skriva en sådan bok för rädslan att dö innan den sista dagen kommer, och på den sista dagen inte ha en penna ha tillgå, eller inte inse att jag dör; i väntan på en morgondag där alla står och applåderar och välkomnar mig med fraser, hälsar mig vid efternamn och säger grattis, mr. Augusto, du vann din plats i evigheten. Se en staty uppföras och undra vem den föreställer. Det är du, det är du, det är du, säger skaran av folk och skrattar förnöjt. Och, ståendes där, med händerna i fickorna kommer jag inse att jag var inget mer än sådär. En klump av sten som kommer att skrattas åt, spottas på och fläckas ner av duvornas skit. Det kommer inte bli så, den boken blir aldrig skriven. Jag skulle dö innan, dagboken helt blank, och efteråt, när min kropp sedan länge är begraven kommer någon hitta den, uppfläkt på mitt skrivbord, läsa dom blanka sidorna, läsa dom igen, och slutligen förstå vem jag var. Just ingenting. Kanske skriver jag för att gömma mig. Säkert är det så, jag skriver för att gömma mig, och jag skriver om att jag inte vet vem jag är.

Vilken fruktansvärd lögn alltihop.

Vilket tragiskt liv jag lever.

1483. Ett år

25 december

Om medlidande, lidande. Om känslor! Vad är känslor? Varför känner vi saker?

Det regnar ute, dropparna slår mot rutan som om det var spikar som föll.


26 december

Tittar ut på allt som rör sig. Tankarna jag hade från igår natt är fortfarande borta. Spårlöst försvunna, och den enda tanken som återstår, det enda jag kommer ihåg är hur jag borrade ner ansiktet mot kudden och intalade mig själv att jag inte fick tappa dom. För om jag tappade dom, och det visste jag klart trots all sömndruckenhet, att om jag tappar dom kommer hela morgondagen bli förstörd. Så sant. Har sökt hela dagen, letat, försökt hitta spår. Inte kunnat tänka klart. Antydningar, gått igenom vad jag tänkte på innan, hur jag låg i sängen. Hur kunde jag tappa dom? Jag som höll dom så hårt. Kanske för hårt, som en flicka som klämmer ihop fingrarna runt en näve full av sand, bara för att se hur sanden sipprar ut mellan fingrarna. Nu kan jag inte tänka på någonting annat heller, som om tankarna från igår ockuperar och blockerar hela hjärnan, och gör alla andra tankar värdelösa. Ni vet hur kappan i second hand-butiken som man tänkte köpa, men inte hade pengar att köpa alltid är vackrare dagen efter när man kommer dit igen och ser att kappan är borta. Det är samma här. Säkert sitter dom och skrattar åt mig, dom jävlarna. Säkert fyllde dom mina drömmar i natt, och säkert slogs jag. Det måste ha varit en hård natt. Säkert stod jag på mina bara knän, och fäktades med täcket så att fjädrarna rök. Säkert föll jag till slut ner, blottad, naken och blästrad, till att be med mina blodiga fingrar, knäppa dom och viska; snälla, snälla, låt mig behålla er. Låt mig skriva ner er och jag ska inte bry mig mer. Ni kan ligga där som dagboksanteckningar, instoppade i ett hörn. För evigt, och jag kan bränna pappret sen. Men jag vill bara veta vad det var. Nyfikenheten, den driver mig. Vad annars finns där som driver? Jakten efter någon att jaga, och det eviga sökandet efter vem man är. Som om man föddes till att skrattas åt, och jag blir kär i dom som inte känner mig. Verkligen, och på alla sätt som om jag föddes till att skrattas åt. Tittar på dom, hur dom rör sig, synar deras blickar och aldrig tittar dom hit. Tankarna, kom. Jag ska inte döda er. Jag ska inte döda er. Jag vill bara fånga er, och visa för någon, för mig själv, vad det var. Som den gamle och havet och fisken som till slut kom upp till ytan, om så för att dödas av hajarna. I alla fall, kom den upp till ytan. Och kunde beskådas. Det är allt jag kräver, att fånga er för att bli fri. Tills dess, tittar ut på allt som rör sig.

1482. Ett år

22 december

Mitt bord en enda röra. Mitt rum med flyttkartongerna fortfarande ouppackade. ger mig känslan av att vara på väg. Böcker uppfläkta bredvid sängen, ger mig känslan av ett hem. Resväskan uppknäppt som om den väntar på mig, som om den frustar, redan har öppnat käften och väntar på att äta upp mig. Och jag vet, att lika snabbt som jag kan slänga in böckerna i resväskan, dra igen dragkedjorna och bära med mig flyttkartongerna så kan jag försvinna härifrån. Till Kina, eller Argentina. Till Marocko, Paris, eller New York. Jag säger aldrig hej då, jag skulle aldrig säga hej då. Kanske dagen innan. Ringa några och säga att jag sticker imon. "Vart då?", "varför har du inte sagt något?". Men om jag hade sagt något, hade alla sett mig i ögonen som om jag svikit dom. Och jag vill inte känna så. Dom hade pratat om hur länge det kvar tills jag drog och låtsades att dom våndades, låtsades att dom skulle sakna mig. Och i varje blick, och i varje rörelse och i varje tonfall skulle jag märka att det inte alls förhöll sig så. Jag är en ensam vandrare, det är allt. Jag är en man på drift, mitt hem är min resväska. Mina böcker är min spegelbild, flyttkartongerna är det jag äger och vad jag äger och vad jag äger är aldrig värdefullare än att jag kan ställa ner flyttkartongerna vid vägens kant så fort jag inte orkar bära dom längre. Jag kan slänga dom i dikeskanten, hoppa på dom, trampa på dom, spotta på dom. Jag är en främling, med händerna i bakfickorna och en cigaretten hängandes från mungipan; misstolka mig inte, bara ett sätt för att passa in. Som främlingen. Jag är främling i mitt eget hem, i mitt eget land och det mer uppenbart här. Där kan jag skylla på språk, missförstånd, olika bakgrunder och kulturella skillnader, här kan jag bara skylla på drömmarna. På rädslan för att fastna, och behovet av frihet, som i kombination med rädslan gör att jag hela tiden måste utnyttja den för att bevisa, för ingen annan än mig själv, att jag fortfarande har den. Vad är en frihet när man inte utnyttjar den? Just det, bara känslan av fångenskap, känslan av fångenskap, som rädslan för att fastna. Rädslan för att 99 år gammal, ligga på dödsbädden och säga att jag försökte i alla fall, med sådan sorg i blicken att alla som står vid sidan om kommer tolka det som motsatsen.

Jag måste resa, det är det enda jag kan. Att kastas ut i det okända, och känna sig, inte hemma, men lika vilsen och förvirrad som hemma, och därför ändå, på något sätt känna sig hemma.


23 december

Mötte S. på stan. Han gick med en kompis, jag gick med en cigg i munnen. Han sa, hej Alfredo vad trött du ser ut. Jag ryckte på axlarna, slog ut med armarna och kom bara på att säga; okay. Vi sa hej då och jag gick vidare hemåt. Hade köpt ett mjölkpaket i affären.


24 december

Låg vaken igår, försökte somna in hjärtat skulle börja bulta. Hann inte, hjärtat började bulta och hjärnan fylldes av så många tankar på samma gång att jag fick svårt att hålla dom isär. Tänkte främst på Einsteins påstående att människan dansar till en 'osynlig' ton. Om musik är rubbningar i luften, så som ljudvågor är det inte då ännu en anledning till att anta att människan är uppbyggd av atomer, som rör sig på sådant sätt att när vi hör musik sätts vi i sådan stämning att vi vill dansa. Försökte strukturerar tankarna innan jag somnade, sortera dom så att dom enklare skulle gå att komma ihåg dagen efter. Som för att rädda vad som rädda gick. Kom bara ihåg den här, och även om jag hela tiden ser nya argument till varför allt skulle vara oändligt, varför rum och tid inte finns, och varför allt är atomer så att när vi dör och atomerna löses upp kommer samma atomer krokas ihop igen, oändligt många gånger, i oändligt många världar, så vet jag att det är långt kvar.

Just nu, tanken att rum och tid finns inte och att det vi ser är mentala tillstånd, en föreställning. Men det hade lett in i en skepticism som aldrig riktigt lett någonstans.

Julafton, jag äter julskinka till lunch.

Om någon undrar vad jag gjorde på julafton kan jag i alla fall säga att jag åt julskinka till lunch.

1481. Ett år

18 december

Jo, den rädslan har jag nog. Åtminstone är jag rädd för en sak. Att världen ska försvinna. Falla ner i ett svart hål där alla dör samtidigt och kanske är jag rädd för det. Inte rädd för att dö i ett terrorattentat där man i alla fall, genom döden, blir del av någonting. Men rädd för att dö av att hela jorden försvinner. Sprängs, så att det inte heller kommer komma någon efter som begraver kroppen. Att dö utan att ens bli en notis i tidningen.


19 december

Vaknade hastigt av att någon knackade hårt på dörren. Tre snabba knack, jag hörde dom inte. Jag bara vaknade och visste att någon hade knackat tre hårda knack. Hjärtat bultade, låg tyst och vakade. Det kanske inte var några knack ändå? Men det måste ha varit. Jag skulle inte vaknat så abrupt annars, och genast kastas in i verklighetens alla frågor. Dom som håller mig vaken och vägrar låta mig somna på nätterna. Vem var det? Vad ville någon mig? Hörde en mansröst säga något till någon annan, tysta skratt. Några bultande igen, med knytnävarna. Låg kvar och hörde ur skratten försvann bortåt. Försökte somna om, genom att lägga mig på samma sätt som jag låg när jag vaknade. Vände mig lite för mycket och genast trillade alla drömmar ur huvudet. Jag hade drömt om att jaga djur.


20 december

Klockan 6 på morgonen, jag har redan hört grannarna gå upp. Klockan 7? Klockan 8? Får en idé som i en överblick verkar vara genialisk på något sätt. Jag vet att den inte är det. Klockan måste vara 8 och jag har bara fått för mig någonting. Ändå värd att skrivas ner; försöker sortera upp tankarna och plötsligt faller allt på plats som i ett pussel. Min skepticism mot existensen av tid. Min skepticism mot möjliga världar-hypoteserna. Det intuitiva i Einsteins relativitetsteori.

Tiden finns inte.

Om inte tid finns så är det oändligt.
Då är rum oändligt.

Tid finns inte för om tid finns så måste det ha haft sin början någonstans.
Tid är ett logiskt begrepp som faller eftersom det utger sig för att vara logiskt.
Hur kan någonting komma från ingenting?

Kanske tänker vi på det ologiska med logikens mått mätta. Jag vet inte. Jag kan inte veta. Jag vet bara att tid inte finns. Precis som vi tänker på svart som en färg, när svart egentligen är benämningen för "inga färger alls".


21 december

Kan inte lyssna på någon av den musik jag har eftersom den påminner om något jag var igår. Någonting som ledde mig fram till det här. Idag. Sittandes med ansiktet begravd, böjd över ett schackbräde bara för att höra motståndaren schackmatt. Detta självförakt. Jag skulle ha vunnit den matchen. Jag hade schackmattdrag i två timmar. Istället; ett äckel. En någon som inte är värd ens att titta sig själv i spegeln, som ett äckel - står jag i spegeln och ser en man på andra sidan vilja springa därifrån. Försvinna, om han bara visste hur. Om han bara visste hur.

Det kommer bli en lång natt.

Och ska jag somna i natt? Eller ska jag ligga och brottas med tankarna ännu en gång?

Lämna mig i fred. Tankarna, lämna mig i fred.

Eller så är det jag som borde lämna dom.

Om jag bara visste hur.

1480. Ett år

14 december

Storm ute. Fönstret ilar, ventilen ilar. Det drar kallt och jag ligger kvar under täcket länge, länge. Vet att jag borde gå upp, men ligger kvar. Tar upp en bok men är för avdomnad för att läsa. För veck. Lägger kudden över huvudet, drar över täcket och försöker tänka på någonting annat än hur mycket klockan är.


15 december

Går inte att somna. Tankarna gnager, suger som blodiglar. Hjärtat bultar, tänk om jag aldrig kommer kunna somna igen. Tänker på bonden i Vietnam som inte har sovit på 35 år. Tankarna allt mer närvarande, allt mer levande. Vänder mig i sömnen. Ålar mig i frustration. Kommer på att blunda är samma sak som att stirra rakt in i sina ögonlock. Och att man aldrig kan vila ögonen egentligen. Försöker att inte tänka på det. Försöker att inte tänka på någonting, men tankarna håller fast mig. Vad om jag inte skulle vakna upp imorgon? Lägger mig i fosterställning. Orolig för hur jag nu för tiden vaknar med käken avdomnad, fingrarna spända, allting spänt. Upptryckt mot väggen, som om drömmarna slagits med mig. Kommer ändå inte ihåg vad jag drömt om.


16 december

Varför blir jag bara kär i dom som inte vet vem jag är? Som inte ens vet vad jag heter. Som att kärlek bara finns på håll och så fort någon kommer nära inpå, nära nog river den ner all form av föreställning jag har haft om kärleken och jag drar mig undan. Sluter mig, låser dörren, borrar ner mig i böckerna. Och förbannar mig för att jag över huvud taget träffade någon. Som om det var ett slöseri med tid.


17 december

När jag var liten var jag alltid rädd. Jag trodde att alla skulle döda mig. Även om jag inte känner samma rädsla nu känns det som att den måste finnas någonstans. Undangömd, förträngd, men nog måste den finnas kvar? Vart skulle den annars ha tagit vägen? Jag är inte längre rädd för slagsmål. Istället söker jag tillfällen att bråka. Tänker att om någon vill slå mig så får han slå mig och jag ska ge honom en bra match. Helst så att båda blöder, och efteråt ska jag bjuda honom på en cigarett och vi ska analysera slagsmålet som gubbar i skägg analyserar sina schackpartier.

1479. Filmmanus: Tentan

Filmmanus: Turistgrupp som springer runt med kameror och tar kort, stressade. Pekandes, viftandes, springandes. Som om dom skulle hinna med ett tåg. Springer runt, runt. Sicksackar över gator. En buss där allas mobiltelefoner ringer hela tiden, störtar ner från bron. Kameran filmar bakifrån, från längst bak i bussen. Inga reagerar, fortsätter prata i sina mobiltelefoner. Simmar upp på land, fortsätter prata i sina telefoner. Går därifrån och skrattar i samtalet, åt skitsaker. Som om dom inte ens tänker på att dom är blöta. En kille sitter på en tenta, längst fram mot fönstret. Han tänker och tänker och skriver och stryker över och skrynklar ihop och skriver på nytt, grimaserar. Flåsar, andas djupt. Slår händerna mot pannan. Klockan går. Utanför går en tjej förbi. Han får syn på henne och ler, öppnar nödutgången och springer ut. Dörren går igen. Han springer efter tjejen, som hoppar på en buss och han hinner inte säga hej till henne. I salen sitter ingen kvar, det är helt tomt. Dörrarna är låsta, några städerskor städar. Han bankar på fönstret, men ingen hör. Städerskorna tar hans papper och slänger dom. Han sätter sig utanför, och lutar huvudet mot väggen och tänder en cigg. Låten: Rock n' roll suicide, med David Bowie kommer på i bakgrunden.

1478. Havanna 2 år

Hej, så idag var det två år sedan Havanna kom igång.

Knappast någonting att skåla för. Eller se tillbaka på. Eller nåt. Men det känns väldigt längesen och jag kommer ihåg vad jag tänkte när jag skrev det första inlägget: fan, nu måste jag skriva någonting bra. Som inte är pretto och som egentligen inte visar vem jag är. Som om hela världen skulle se mig. Av allt det där finns ingenting kvar. Jag gav inlägget titeln "Rädd". Aha? So what. Jag är fortfarande rädd. Fortfarande rädd för att någon jag känner ska läsa vad jag skriver och jag vet inte varför jag inte har talat om det för någon. Dom hade ändå bara ryckt på axlarna och svarat så där, aha? So what?

Och det är allt.

Det finns inget mer att tillägga.

Jag vill hoppas att jag blir bättre än vad jag har varit förut och när jag läser alla inlägg som jag postat dom här två åren så är jag verkligen glad för att jag inte fattade då, just, hur dåligt det var. Ibland är det jättedåligt och då minns jag precis hur orden kom till mig, hur jag satt på bussen utan penna och satt på bion utan penna och låg och sov utan penna och hur orden och tankarna och idéerna slogs i huvudet och hur jag fick för mig att var tvungen att skriva ner det. För att det var bra. För att det sade någonting, om någonting, som kunde, kanske få mig att framstå som någonting. Pfft. Det var bara svammel. Alltihopa och jag är nöjd för att jag inte fattade då, när jag var mitt i och varenda rad skulle bli början på en ny roman. Men jag är inte äldre nu, heller. Och det skrämmer mig. Och det jag läser, som inte är jättedåligt, undrar jag om det verkligen var jag som skrev. Det verkar så främmande och olikt mig. Men jag är inte äldre nu och kanske är det just det som är det mest skrämmande, som om jag vet, alldeles för väl att för att skriva någonting alls av värde, så måste jag vara någon annan.

Eller som Conor Oberst sjöng en gång: Jag kunde ha varit en berömd sångare om jag hade haft en annan röst.

Det säger emot sig själv.

Det är som att före detta talmannen Birgitta Dahl hade bankat klubban i pannan på en journalist och sagt: Jag hade kunnat vara snygg om jag såg ut som någon annan.

Hur som helst.

Vilken vacker syn det hade varit.

1477. Fenomenet Lartigue

Fotografin har en särställning i konsthierarkin. Den är nämligen knappt ens klassad som en konstform. Och det är som genren "Metafysik" i filosofin, där metafysikerna, för att motbevisa den gängse uppfattningen att metafysik bara är någonting flummigt, meningslöst, som vi aldrig kan veta någonting om, hela tiden försöker återknyta metafysiken till verkligheten. För att bevisa det relevanta. Det är enligt samma mönster som många fotografer riktar sina kameror mot abstrakta företeelser, i något slags lillebrorskomplex till konsten, för att framhäva det konstnärliga, som för att försöka hitta den punkten, det motivet, fånga det på ett fotografi, någonting som visar att fotografin kan åstadkomma någonting som inte går att åstadkomma, skildra, och avbilda, med pensel och oljefärger. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Hela resonemanget leder ner till frågan om vad konst är. Vad är konst? Om man antar konst, som ambitionen att uttrycka någonting, en känsla, med intentionen att skapa en känsla hos betraktaren, att förmedla en känsla, så kan man lätt sluta sig till att fotografin visst är en konstform, men att alltför abstrakta fotografier faller utanför ramen då fotografen bara vill skapa en känsla hos betraktaren, utan att egentligen förmedla någonting. Det är ett luftslott och det blir lätt så. Det är också lätt att se att när fotografen tar kort på en död fluga, så säger fotografiet mer om fotografen själv än om den döda flugan; vad var det, just, som fick fotografen att rikta kameran mot den döda flugan? Vilken känsla ville han förmedla? Om det är svårt att förstå, så är det lika självklart som att poeten när han skriver "kärleken är som ett stormigt hav", berättar mer om sig själv än om kärleken, just eftersom det enda han uttrycker är hans relation till kärleken. Men är verkligen konsten sådan? Och går den ens att definiera?

Få fotografer är så omdiskuterade som Lartigue. Få är också så älskade. Ifrågasatt av några och geniförklarad av dom andra. Diskuterad av dom flesta som någonsin intresserat sig för fotografi som konstart, just för det faktumet att fenomenet Lartigue skakar om fotografins balkar i grunden, med uttalanden som "jag tar bara kort för att det känns bra för stunden", att jämföra med Bill Brandt som säger sig välja ut en plats för sitt fotografi, sen vänta på rätt årstid, på rätt klockslag, välja ut rätt person, och sen låta personen stå och vänta där tills han blivit så frustrerad och otålig och rastlös att han till slut får den där tomma, blanka blicken som utmärker alla Bill Brandts porträtt och så att varje fotografi blir en förkortad filmscen (Bill Brandt vidhåller gärna det pretentiösa och har uttalat sig om att hans enda förebild är Alfred Hitchcock). Lartigue bar med sig kameran överallt och tog kort på det mesta, flyktiga bilder, impulsiva, och till synes helt i avsaknad av några konstnärliga ambitioner. Det fanns ingen tanke med någonting. Ändå hör hans bilder till 1900-talets mest hyllade. Dessutom tog han flera av sina bilder innan han ens hade fyllt 12 år.

Så, hävdar kritikerna att det inte var någon konst för Lartigue att ta de bilder han gjorde, då han hade fått en egen kamera av sin farsa (redan vid sju års ålder) och då familjen var en av Frankrikes rikaste familjer (innan inflationen under mellankrigstiden då de förlorade i princip hela sin förmögenhet), så att dom situationer som uppstod på något sätt fotograferade sig själva och att det lika gärna hade kunnat vara vem som helst som höll i kameran.

Kollegan Avedon är en av dom som grävt djupast i fenomenet Lartigue. Han är också en av den mest ihärdiga försvararen av Lartigue, och viftar undan kritiken med att säga att det fanns tusentals ungar som sprang runt med kameror, men att det bara kom fram en Lartigue, och fortsätter med att Lartigue, eftersom han framkallade bilderna själva och eftersom denna process var ytterst riskabel då det hände att fotografier förstördes, tecknade ner varje fotografi i sitt anteckningsblock och att just det faktum att teckningarna visat sig stämma överens fullt ut med dom fotografier som senare framkallades, är en anledning att visst se det konstnärliga, genialiska i hans fotografier. Även om den andra punkten är irrelevant och mer poängterar att Lartigue hade ett bildlig minne, som i sig inte säger någonting mer än att han hade ett bildligt minne, så är den första punkten intressant: vad är det som skiljer Lartigue från alla dom andra tusentals ungarna som sprang runt med sina kameror?

Jag skulle vilja säga att det är förmågan att se det komiska i situationerna, för att peka på en specifik sak, en grund till hans genialitet. Det tillfälliga och det enkla, det opretentiösa och amatörmässiga. Som att kameran för honom, till skillnad från de mer traditionella fotograferna, inte alls var en pensel eller ett försök att avbilda någonting som helst, men ett sätt, ett redskap för att skildra det som inte fick plats innanför ramarna, det oklara och stämningarna, sådana stämningar som bara blottas och kommer fram och går att fotograferas av en man, som helt plötsligt, utan förvarning, plockar fram kameran bakom ryggen och trycker av, innan personerna på bilden hinner reagera eller posera, eller knappt ha en aning om att kameran är där, för en bilden är tagen.

Avedon skriver följande:

"While his predecessors and contemporaries were creating and serving traditions he did what no photographer has done before or since. He photographed his own life. It was as if he knew instinctively and from the very beginning that the real secrets lay in small things. And it was a kind of wisdom-so much deeper than training and so often perverted by it-that he never lost...

And the events he photographs ... so many of them are the result of his own invention. He creates them. For example, I had invited him to lunch at my studio one day ... he and his wife, Florette. It was a bit of an occasion ... so we had special food. A little French ... And he was in full form. Laughing. Telling stories. And suddenly, at the peak of his spirits, he reached over for a carrot and toasted us all with it. I took another carrot and toasted him back. And as I raised my hand, his camera came out and ... click. A picture of me toasting everyone with a carrot! ...He made those pictures happen.

His photographs are so ... palpable. They imply things that happened before and after the photographs were taken. They remind us of what we were never there to know ... The uncles fighting - probably my favorite photograph in the entire book. There are two uncles. They're sitting on a pole that's extended over the pool ... and they're having a pillow fight. In the distance is a woman. We don't know who she is. And somehow ... from the angle of the photograph ... it seems to have been taken by a little boy who's been told to take his nap ... and he's looked out of the window because he's heard laughter ... that grownup laughter. I mean I think uncles are the most important thing you can have ... as a child. And the quality the print has taken on over the years ... with the edges sort of burnt away. If there can be a sort of physical quality of memory ... a physicalization of memory. It's like a photograph in a dream ... And what did that fight mean ? Was it really all in fun? And which uncle did the woman love?"

Lartigue förblev en amatör under hela sitt liv. Ställde inte ut några bilder förrän i början av 60-talet och släppte först några år senare, vid 70 års ålder, sin första fotobok "Diary of a Century" som blev en sensation, slog ner som en bomb och gjorde Lartigue berömd i konstkretsar världen över. Men vad den innebar, i en djupare aspekt, var hur fotografin slog sig fri från konsten, inte genom att försöka överträffa den, men genom att strunta blankt i den. Lartigue drog ner fotografin, under huden, där fotografen blev viktigare än fotografiet och där intentionen att skapa en känsla hos betraktaren, överskuggades av den innerliga känslan, hos fotografen, och där den konstnärliga ambitionen, om man ens kan kalla den konstnärlig, ingenting annat var än att visa det komiska i situationen (vars komik grundade sig på att det fotografen tyckte att det var komiskt, som ett dåligt skämt blir roligt i samma veva som skämtaren säger "det här är det roligaste skämtet jag vet"), skildra nuet. Blotta sig. Eller som Dostojevskij en gång skrev: "Jag diktar ihop mitt liv, för att på något sätt kunna ta del av det."

1476. Ett år

12 december

Ställde mig framför spegeln. Trotsade min fobi. Det såg ut som att killen på andra sidan kollade på mig som om han inte visste vem jag var. Som om han inte brydde sig. Men samtidigt, av undran vad jag gjorde där fortsatte att kolla. Jag tittade på han med uppspända ögon, som en pappa tittar på sin förlorade son. Som om jag med blicken försökte skrika; vet du inte vem jag är? Som man tittar på en vän man inte sett på ett tag, när man möter han på stan. Och vid första ögonkastet kan man utröna om man fortfarande är vänner. Eller om han har blivit vuxen och skaffat barn. Killen på andra sidan spegeln tittade på mig med just en sådan blick. Som om jag hade blivit vuxen och skaffat barn. Det skrämde mig.

Jag är inte sån.

Vem skulle jag i så fall ha fått barn med?


13 december

J. ringde idag. Klockan var kanske 3 på natten. Hon var full och ville dricka öl med mig. Jag sa att jag var upptagen, men att jag kunde ta en cigarett med henne om hon kom förbi. Vi tog en cigarett och hon krokade fast i min arm. Så gick vi ut på stan och såg en balkong med människor dansande. Frågade dom som dansade om vi kunde komma in, dom sa att det var okay. I köket var det fullt av människor och lugn musik. Samtalande om döden och någon kille sa att han hade blivit kär i sin kusins kusin på sin morbrors begravning. Alla skrattade. Dom bjöd på sprit och vin. Vi tog ett glas. J. kramade mig och klängde och sa att vi borde festa fler gånger. Sen ringde hennes mobil, hon sa aha, aha, aha, och lade på. Tittade upp och sa att hon var tvungen att gå hem, att det var A. som var orolig. Hennes pojkvän, jag sa okay och vi sprang ut på stan igen. Hittade en tidningskille, följde efter honom och plockade upp några tidningar när han sprungit in i ett trapphus. Sprang därifrån, skrattande. Hon kom fram till ett hus och sa att A. bodde där, vi sa hej då. Hon verkade olycklig. Jag försökte låtsas som att jag inte brydde mig, och egentligen brydde jag mig inte. Hon tryckte portkoden, porten stängdes och jag vandrade hemåt. Det regnade och jag trippade över pölarna i asfalten. Händerna i fickorna. Blicken på fötterna. Ensam.

1475. Födelsedag

I dag fyller jag år. Har inte sagt till någon. Ingen har ringt. Ingenting har hänt. Det är skönt. Jag har fobi för födelsedagar. Som jag skulle ha fobi för att gå på min egen begravning. Det skulle bara bli så uppenbart att ingen bryr sig. Att ingen skulle vara där. Så jag försöker inte ens. Och leker vidare med tanken att kärlek bara finns på håll, men i alla fall finns.

Andra födelsedagsbarn:

Edvard Munch - Han som målade "Skriet", skulle ha fyllt 143 år idag.
Yasurijo Ozu - Han som gjorde filmen "Föräldrarna" (Tokoyo monogatari) skulle ha fyllt 103 år idag.
Frank Sinatra - Han som spelade in låten "The train", skulle ha fyllt 91 år idag.
Dionne Warwick - En av soulen och popens lenaste röster, fyller 66 år idag.
Brandon Teena - Personen som filmen "Boys don't cry" handlar om, skulle ha fyllt 24 år idag.

Skål!

1474. Ett år

10 december

Fick ett brev från A. igår. Vi gick i samma klass en gång, det är så vi känner varandra. Jag brukade sitta bakom henne i klassrummet och titta på henne istället för på läraren. Eller så tittade jag ut. Om jag var före henne in i klassrummet så försökte jag hitta två lediga platser bredvid varandra. Slog mig ned vid den ena och hoppades på att hon skulle slå sig ned vid den andra. Ändå visste jag aldrig vad jag skulle säga till henne. Ibland satte hon sig där. Ofta blev det bara ett hej. Och sen lade jag all kraft på att spela rastlös och uttråkad. All kraft på att inte bry mig om vad läraren pratade om. För att det var coolt. Hon var en sån tjej. På en idrottslektion kastade vi spjut en gång. Killens största kille skulle kasta spjut och fick inte iväg spjutet mer än två meter. Alla skrattade. Nästa gång han skulle kasta klappade alla händer och skallade hans namn. Han fick iväg spjutet 10 meter kanske. Alla applåderade, som för att göra narr av honom. Han gick på det och sprang ett ärevarv och gjorde high five med alla som sträckte ut händerna. Jag kunde inte låta bli att skratta. A. skrattade också och när alla andra slutat skratta, skrattade vi fortfarande. Det var så vi blev kompisar. Vi hade ingenting annat att prata, inget annat gemensamt än att skratta åt killen i klassen som en gång kastade två av världshistoriens kortaste spjutkast och ändå sprang ett ärevarv. Ändå blev vi kompisar. Nu är hon i Paris och brevet handlade inte om någonting annat än att hon hade fått en lägenhet och träffat massa nya vänner. Jag svarade direkt med att hitta på massa om min vardag, som om den var ett äventyr. Som om jag drack mig full varje dag. Jag vet att hon inte bryr sig, men ändå. Sista gången jag såg henne var på stan för några månader sen. Jag gick och rökte på en cigarett och hörde att någon ropade mitt namn från andra sidan gatan. A. kom springandes med en kompis och hon sa till sin kompis U., "du måste berätta den här historien för Alfredo, berätta! Berätta! Jag vet att han kommer tycka den är rolig. Sen vände hon sig mot mig och sa "du kommer tycka den är rolig". U. berättade om en kille som hade sovit över hos henne och gått i sömnen. Kastat ut massa bestick ur fönstret och sparkat ett hål i väggen så att U. hade vaknat och frågat vad han höll på med. Då vaknade han och sa ursäkta jag gick i sömnen. Det var historien och jag skrattade och A. skrattade och hon tittade på mig när hon skrattade. Sen sa hon att hon skulle åka till Paris och att jag fick komma och hälsa på om jag ville. Jag sa att jag nog skulle komma och hälsa på. Egentligen vill jag gifta mig med henne. Krama om henne och skriva kärleksbrev. Men vad skulle dom handla om? Hon hade fnyst åt dom. Skrattat åt mig och undrat vad jag höll på med. Vi har ingenting gemensamt än att skratta åt andra. Vi kommer aldrig gifta oss. Hur skulle det se ut? Jag skulle aldrig kunna tala om för henne att jag lyssnar på Beethoven, att jag gillar Bergman, Tarkovskij, och läser Kafka ibland. Jag skulle få låtsas vara någon annan. Varför blir jag alltid kär i såna som är totalt olik mig? Allt annat gör mig uttråkad.


11 december

Hemma hos J. och T. Ligger på soffan, försöker sova. Hopkurad, med benen stickande ut över armstödet. T. har gått upp för länge sedan, klätt på sig och gått till jobbet. Jag sov räv och iakttog allt han gjorde. Hörde hur hans klocka ringde. Hur han stängde av den, satte sig upp i sängen. Tog på sig morgonrocken. Hörde hur vattnet kokade och hur han hällde upp det kokande vattnet i en kopp. Hörde hur han öppnade kylskåpet. Bredde mackan. Hörde hur han fes när han åt. Så obekymrat och obesvärat. Som att han inte hade någon aning att jag låg och lyssnade. Hörde hur han borstade tänderna. Klädde på sig sina kläder. Stoppade fötterna i skorna. Tog på sig sin jacka. Låste upp dörren. Gick ut, stängde dörren. Låste dörren igen och ryckte i handtaget för att vara säker på att den var låst. Hörde hur han tryckte på hissknappen och hur hissdörrarna öppnades. Stängdes. Och kunde inte låta bli att tänka på vad han gjorde sen. Hur han gick hela vägen till tågstationen. Hälsade på arbetskamraterna. Drack sitt morgonkaffe. Satte sig i loket och körde iväg. Jag ligger här, i soffan och försöker sova. Vi lever verkligen i två olika världar.

Kom att tänka på hur lägenheten såg ut innan T. flyttade in. Man kunde se saker där som man aldrig sett förut. Och som ett barn i en leksaksaffär gick jag runt och tittade. Nyfiket, upprymt. Det kunde stå en hel ost mitt på bordet som var täckt av mögel. Och osthyveln låg kvar ovanför, som en pinne gömd i mossa. Gamla ölburkar på bordet som stått där i flera månader. Om man frågade J. varför osten hade lämnats kvar på bordet till att ruttna tittade han förvånat och svarade sedan något liknande som: aha, ja, ja, jag glömde den där en gång. Och sen har den blivit kvar. Som om det var det mest naturliga i världen. Som om det inte var någonting att bry sig om. Som att det är sånt som händer. Jag kände mig alltid hemma där. Nu är diskbänken ren. Bordet rent. Och man kan komma på J. med att stå och diska ibland. Och säger man: så det är diskdag i dag! Så svarar han: ja, T. ville att jag skulle diska. Inte på något sätt uppgivet, eller besvärat, eller klagande. Men ursäktande.

Jag kommer ihåg en höst i Manchester för några år sedan när jag och J. bodde tillsammans. Vi diskade heller aldrig. Möss sprang runt på golvet och en dag när vi satt och läste tidningen kom en mus ut från soffan. Vi försökte fånga den och tog en chipspåse för att fånga den i. Men den sprang inte iväg. Den lade sig bara på golvet för att sova. Sen dog den. Vi trodde fortfarande att den sov och stoppade musen i chipspåsen. Lade chipspåsen på bordet och några dagar senare kom en kompis på besök. Han stack ner handen i chipspåsen och skrek till när han insåg vad det var som låg där. Vi skrattade lite, berättade varför den låg där, och han tittade på oss som om vi var dom konstigaste människorna i hela världen.

1473. Ett år

8 december

Två fobier har jag. Kanske tre. Jag går aldrig på skarvar i gatan, det är den tredje fobin. Skarvar som till exempel bildas när ny asfalt läggs på gammal asfalt. Jag kollar heller aldrig på klockor och jag kollar aldrig i speglar. Det har med tiden att göra och det har med mig att göra. Jag har ett fotografi på mig själv över sängen. Då är jag 10 år och tittar in i kameran som om jag inte hade någon aning om vad som fanns på andra sidan, ändå ler. Av ren instinkt. Det är hunger i min blick. Jag försöker se mig själv idag som om jag fortfarande var likadan. Lika oförstörd, lika hungrig. Därför kollar jag mig inte i spegeln. Jag vet inte hur jag ser ut. Jag vill inte veta heller. Jag kommer stirra på mig själv med mättnad. Inte sådan mättnad som någon som åstadkommit mycket i sitt liv utstrålar på dödsbädden. Men en fet mans mättnad, som i sig inte är alls någon mättnad men en hunger. En mättnad på hunger. Som om det är hungern som gjort honom fet. Det är hungerns fel. Därför kollar jag inte heller på klockan. Jag vill förtränga att tiden finns. Jag vill förtränga allt som är en del av mig. Som är en del av mig och som får mig att se så där, mätt ut. Som ett äckel.


9 december

Tänker på fotbollsmatcherna man spelade som barn. Då alla sprang efter bollen. Jag frågade alltid varför inte domaren kunde slänga in en boll till. Han svarade alltid att det inte hade varit lika roligt då. Sen log han. Och jag ler. När jag sitter här och tittar ner på stan.

1472. Filmmanus: Pennan är inte röd

Man får följe en skolpojke gå över skolgården med skolböckerna under armarna. Kameran filmar bakifrån. Han sparkar några stenar framför fötterna. Är välkammad, välklädd. Kommer in i lektionssalen som är kal och kall. Sätter sig vid en bänk vid fönstret och tittar ut. Kameran filmar bakifrån. Alla andra elever kommer inspringandes och sätter sig på platserna längst bak i salen. Läraren börjar med att hålla ett föredrag, som är precis identiskt med det föredrag som Russell höll i början av 1900-talet: "Det finns negativ fakta. Jag kan säga att pennan jag håller i handen inte är vit. Det är en negativ fakta. Och det är inte egenskapen icke-vit som pennan har; om pennan är icke-vit, så menar jag inte att den måste ha någon annan färg. Det implicerar inte att pennan är röd." En kille längst bak i klassen, en dåre, reser sig upp och skriker; "Pennan är inte röd! Pennan är inte röd! Pennan är inte röd!". Han slutar inte skrika. Alla tittar på honom, pojken vid fönstret tittar ut. Magistern försöker fortsätta sitt föredrag, men dåren avbryter hela tiden genom att skrika: "Pennan är inte röd!". Några elevvakter kommer in och bär ut honom, släpar ut honom med han fortfarande skriker: "Pennan är inte röd!". Dom släpar in honom i ett rum, ett tomt rum, med stenväggar och ett skrivbord och en brits och några stolar att sitta på. En äldre dam sitter där, i glasögon, hasar ner glasögonen för näsan och säger: "Alltså du, herr Smith. Så var du här igen." Han är fortfarande vild och säger bestört, hest, frustrerande: "Men pennan var ju inte röd". Dom filmar in klassrummet igen. Läraren fortsätter prata och en pojkröst pratar i bakgrunden: "Det var först i skolan som jag insåg, att vad lärarna lärde ut, var inte, som dom själva sa, att ifrågasätta sanningen men att sträva efter sanningen, att stirra oss blinda på sanningen, och att ifrågasätta lögnaren. Ifrågasätta lögnarna. Som om sanning var allt som spelade någon roll. Men det fanns ingenting i sanningen som talade till mig, och vad jag insåg var att i sanning finns bara sanning. I fantasin finns allt det andra. Och det blev mitt sätt att ifrågasätta sanningen. Genom att stiga in i en värld där varken sanning eller falskhet fanns, men en värld som var minst lika verklig som den som magistrarna talade om. Jag tittade ut genom fönstret och drömde om skeppslag utanför Madagaskar, om fruktmarknader i Marrakech, och om inkaindianer."

1471. Ett år

6 december

Rädd för religion. Rädd för alla dom som säger sig veta vad dom tror på. Är inte det motsägelsefullt? Som vet genom att tro och tror inte på någonting annat än just vetskapen om att dom har rätt. Till råga på allt tycker synd om dom som inte tror sig veta samma sak. Tycker synd om oss som om vi vore missanpassade individer som endast tjänar till annat än att talas till rätta. Och nej, tro inte att jag inte vet vad jag talar om. Jag har varit där. Suttit på första bänkraden med benen i kors och lyssnat på pastorn. Försökt drömma mig därifrån. Och tyckt synd om dom. Om dom som aldrig drömmer, annat än om frälsning och paradis. Tyckt så synd om dom att jag inte heller ansåg det var någon idé att tala dom till rätta. Dom är förlorade. Jag är förlorad. Men dom ger aldrig upp sina förhoppningar om att tala mig till rätta. Dom ber säkert för mig. Herre jävlar. Dom måste be för mig. Efter att döma av de omsorgsfulla, förtvivlade blickarna de kastar mot mig måste dom be för mig. Det ligger i deras natur. Dom ber för mig inte för att dom vill det, men för att det ligger i deras natur som religiösa utsända, kamouflerade jävla änglar att be för såna som mig. Dom ber för mig av rädsla för att inte själva komma till himmelen. För att det vore en djävulsk handling att inte be för mig. Dom utnyttjar mig! Jag borde utnyttja dom. Jag borde be djävulen om en tjänst. Jag borde be till Gud och försöka förklara deras småsinthet, deras mygel, deras synder som mest består av att tycka synd om mig. Av att utnyttja mig för att tjäna sina platser i paradiset. Gud, se mellan fingrarna. Låt mig vara han som står vid himmelns port och hälsar dom välkomna, sen spottar på dom. Sen svär åt dom och sen kickar ner dom i helvetet. Och jag ska springa efter dom och jag ska hånskratta åt dom hela vägen, sen ska jag gå dit självmant och tala om för dom att Gud inte finns. Det finns inget paradis. Det finns bara ett helvete. En plats för människor som tror att dom är i himmelen men i samma sekund som dom stiger in, översvämmas av känslan att var det bara så här? Vart är spriten? Vart är rockmusiken? Vart köper man cigaretter? Och vart har alla dom vi tyckte synd om tagit vägen? Så att dom inte längre kan tycka synd om någon enda. Dom kan bara undra vart dom tagit vägen. Och utan personer att tycka synd om har dom ingenting kvar att göra, ingenting att bry sig om, ingenting att snacka om. Likt vänner utan gemensamma fiender kommer dom antingen börja bråka med varandra eller bara sitta där, med benen i kors, och ha det förbannat jävla tråkigt. Av tristess och leda kommer dom till slut fråga Gud vad klockan är, kommer det alltid vara så här? Och han kommer att hånskratta dom rakt i fejsen och säga att det finns ingen klocka, det här är en evighet. Och sakta, sakta, kommer det gå upp för dom att dom är fast där. Som fångar i ett paradis. Suktande efter syndernas frihet, suktande efter fångenskapen som en frihet, letande efter helvetet. Och beklaga sig för att dom offrade ett helt liv på jorden, för att komma hit. Då dom lika gärna kunde dricka sprit och knulla runt. Och dom kommer knulla runt och dricka sprit för att komma därifrån. Men det finns ingen att knulla med och det finns ingen sprit att dricka. Det finns bara en evighet av folk som frågar Gud vad klockan är.


7 december

Den dag vi gör en robot som är mänsklig är vi alla robotar. Just därför vi anser den vara mänsklig. Men vad händer med dåren då? Han kommer somna ensam den natten. Vakna upp med huvudvärk. Slå sin käpp mot golvet och drivas till vansinne i sina försök att hävda motsatsen, att inga robotar finns. Att robotar inte är mänskliga. Och folk kommer skratta åt honom, peka och kasta stenar efter honom. Som om dom inte förstår, att den enda mänskligheten som finns bevarad, ligger i hans bröst. Hans blick. Hans vansinne.

1470. Ett år

4 december

Kicken jag förstår av att förstå en paradox. Samma kick som en boxare känner när han knockar någon. Kan man få en kick av att knocka någon? Och var kommer den ifrån? Livet? Känslan av att leva? Snarare ifrån känslan av att förtjäna att man lever. Jag jobbar hellre ihop mina pengar, än vinner dom på ett lotteri. Kan man få en kick av att förstå en paradox? Uppenbarligen. Men var kommer den kicken ifrån? Känslan av att förstå att vissa saker inte går att förstå? Det känns som storyn om mitt liv. Kanske ändå, enbart från känslan av att förstå. Och ur känslan av att förstå, känslan av att man förtjänar att man lever.


5 december

Skickade ett brev till K. trots allt.

1469. Ett år

30 november

Skrev ett brev till K. i England, hon hade tidigare skrivit till mig om sina planer att åka till Australien. Försökte övertala henne att komma till Buenos Aires istället. Eller till Shanghai. Vart som helst, men inte Australien. Det lockar mig inte över huvud taget. Det är som att hoppa över bäcken för att säga hej, precis som hemma. Vi borde åka till Buenos Aires, skrev jag, där kan vi hitta en lägenhet och stanna där. Vad fint det hade varit.


1 december

Om skillnaden mellan bra och dåliga böcker; intensiteten. Hur bra författare tar sig rollen som profeter och sprider sina profetior med sådant inferno, sådan kraft att många ifrågasätter vad det ska vara bra för, vilken mening det syftar till; men ingen kan ifrågasätta infernot som sådant, kraften, eller intensiteten. Den ligger där, som en spegel framför författaren i arbete. Den vilda blicken, stirrande, händerna spända, munnen vidöppen, som om författaren i själva verket beskådar någonting hemskt, en korsfästelse, ett barnamord.


2 december

Dagarna går.

Att älska: känslan av att vara vilddjur, känslan av att hela livet, och allt man gjort, gått ut på att man ska ligga just här, med just den här tjejen. Samtidigt, upprinnelsen till rädslan av att bli kvar, av att aldrig komma därifrån, som om det verkligen var så.

Kanske är det därför, säkert är det därför, det måste vara därför jag dödar allt jag älskar, som om min famn var en taggbuske, min blick pipan på ett gevär och alla mina ord, stakar sig och hopar sig så fort jag ska säga ens den oskyldigaste av komplimanger. Även dom jag inte ens menar. Som, vad fina ben du har. Vilket fint hår. Vilka fina ögon.

Äcklet.

Och hur jag älskar allt det som dödar mig, som om vi hade samma fiende.

Men är inte kärleken i slutändan, bara ett sätt att släppa ut hatet inom oss? Som om det betydde någonting, eller som att det inte betydde någonting. Annat än ett skrik efter frihet.


3 december

Mitt sätt att dramatisera allting. En vän sa till mig: med dig är allt svart och vitt. Bäst eller sämst. Alltid eller aldrig. Älska eller hata. Leva eller dö. Jag vet, det är sant. Jag måste. Jag måste. Jag måste. För att inte bli blind, kall och apatisk. Trött och rastlös.

1468. Hundra år: Drömmarna om skeppslagen utanför Madagaskar

Jag kommer ihåg skoltiden för hur jag satt på yttersta raden och tittade ut genom fönstren. Det fanns ingenting där som intresserade mig. Jag hade redan börjat skriva och hade redan då insett att vad jag skrev, skulle aldrig bli någonting värt att ha. Men jag skrev för att det innebar ett lugn, som att gå in i en annan värld och stänga dörren till verkligheten. Där kunde fantasin leva och jag kunde skriva om båtar utanför Australien och stora skeppslag längs Madagaskars kust. Det fanns ingenting som hindrade mig, ingenting som jag inte kunde skriva om och orden fick mig att inse det, inte att inse sanningen i det jag skrev, men att inse att det fanns någonting annat, någonting mer än verkligheten, en plats där inte sanningen spelade någon roll. Denna insikten var knappast något som passade sig i lektionssalarna i skolan och jag kommer ihåg hur lärarna alltid verkade titta på mig som om jag var den konstigaste människan i världen, och på något sätt hade dom väl rätt.

Skolan uttråkade mig. Klasskamraterna och lärarna uttråkade mig. Det enda som inte uttråkade mig var fantasin och jag dagdrömde hela dagarna igenom. Inte som något abstrakt, men som om jag tog med mig verkligheten in i drömmarna. Som att skeppslagen utanför Madagaskar verkligen utspelade sig och det var snarare min brist på abstrakt tänkande som gjorde att jag var sist i klassen med att fatta att 1 + 7 blev 8 och inte 17.

Jag hatade matte, som alla barn hatar sånt dom inte kan. Efter ett tag blev talen allt mer komplicerade och någon gång i mellanstadiet började läraren prata om Einstein och relativitetsteorin. Under den tiden att hade jag också kommit till insikten att det även fanns ett annat sätt, varpå man kunde slippa undan uttråkigheten i skolan. Att istället för att ta med sig verkligheten till fantasin, ta med sig fantasin till verkligheten. Jag provade det också och det blev snart uppenbart att inte heller detta passade sig i lektionssalarna. Av ren instinkt räckte jag upp handen och sa att E=mc2 blir 45. Ingen fattade vad jag menade, men när jag vände mig om såg jag att även de smartaste eleverna tittade på mig som om jag hade rätt. Läraren svarade dock snabbt att det inte fungerade så, och jag ställde mig upp och ifrågasatte hur han kan veta att det inte fungerar så. Han sa: 'När du blir äldre förstår du!' och jag svarade: 'Men tänk om det är rätt då!'. I fantasin kunde jag se mig själv ha rätt, jag kunde se mig själv stå framför Alfred Nobel och hålla tacktalet, citera vad läraren hade sagt och hånskratta tysta, låta publiken skratta förnämt. Det spårade ut och jag kallade läraren för Adolf Hitler och han kallade mig för bög. Ett kvartssamtal inrättades och båda min föräldrar kom dit, rektorn kom också och så läraren förstås. Det var rektorn som skötte snacket, han sa att i framtiden skulle vi båda tänka på att behandla varandra bättre. Jag höll med och svarade artigt på frågorna, men egentligen brydde jag mig inte. Andra sket på sig när de såg rektorn, för mig var han precis lika overklig och uppdiktad som alla figurer jag träffade på i fantasin. Och jag mindes alla slagsmål jag vunnit i fantasin, alla farliga pojkar som jag slagit ner, så att när jag skakade rektorns hand efter att han förklarat mötet avslutat, tänkte, ‘var det bara så här?’.

Några dagar senare var det skoldans. En tjej kom fram till mig och frågade om vi skulle dansa och jag harklade mig nervöst och sa, 'nej tack, jag kan inte dansa så bra.', med förhoppningen att hon skulle svara något i stil med, 'men det spelar ingen roll!'. Istället gick hon till killen som satt bredvid och på dansgolvet kunde jag se hur dom pussade varandra. Hur dom höll varandras händer, och jag gick hem ensammare än någonsin förut. Tänkte att dom hade sex i en buske sen, och att det kunde ha varit jag, trots att jag skakade sönder och föll ihop vid blotta tanken på att någon skulle fråga mig, 'ska vi ha sex i en buske?' och hur jag på en sådan fråga hade harklat mig ytterligare en gång och svarat, 'nej tack, jag kan inte knulla i en buske, så bra.', så kunde jag inte låta bli att känna en bitterhet över att jag inte gick upp och i alla fall försökte dansa med henne.

På skolgården steg jag plötsligt i rang, en gång. Jag hade ingen om varför och det var först senare som jag fick reda på att det var för att några flickor i årskursen över hade sagt att jag var söt. Pojkarna i klassen satte sig bredvid mig i matsalen och jag hamnade längst bak i klassrummet. Denna respekt gav mig ytterligare bränsle i mitt förakt mot lärarna, som egentligen inte var något förakt men en oförmåga att lyda och en oförmåga att se lärarna som någon slags auktoritet som stod över oss elever i rang, och som därför av lärarna uppfattades som ett förakt, och eftersom lärarna uppfattade det som förakt och eftersom dom andra eleverna trodde på allt som lärarna sa och gjorde så uppfattades det också av alla i klassrummet som ett förakt. Det var som en ensam pojkes revolution mot samhället, som inte ens hade någon aning om vad han gjorde och varför, och som än mindre brydde sig. En gång på en geografilektion när jag vägrade säga vad huvudstaden i Estland hette, och även om det framstod som en vägran, så var det i själva verket så att jag inte visste svaret, så blev det nytt bråk. Den här gången var det våran idrottslärarinna som fick på nöten. Hon hade alltid mens, sa hon och använde det som ett argument för att ställa in var och varannan idrottslektion. När jag vägrade att svara på frågan om vad Estlands huvudstad hette kom hon fram och ställde sig vid min bänk, stod där tyst i några sekunder och tittade ner på mig med föraktfullt blick, men med ett vänligt leende som om hon försökte hålla skenet uppe. Jag ställde mig upp och bröt tystnaden med att fråga ‘har lärarinnan mens idag igen?’. Pojkarna skrattade och flickorna längst fram satt tysta, lärarinnan blev röd i ansiktet och sa bestämt ‘fy skäms på dig!‘ och lade efter det till, triumferande ‘nu blir det kvarsittning!’.

Jag satt kvar, men det gjorde mig ingenting. Alla andra gick hem, salen släcktes ner och det blev så tyst att jag kunde höra elementen burra. Det gjorde mig heller ingenting. Ingenting gjorde mig någonting. Jag kunde sitta där i hundra år om det så behövdes, och drömma mig bort till båtarna i Australien och skeppslagen utanför Madagaskar. Det var min frihet, och den friheten kunde ingen ta ifrån mig, men bäst av allt, den var aldrig längre bort än två slutna ögonlock, om jag så skulle sitta vid de burrande elementen i två tusen år eller ligga brottandes med täcket hemma i min egen säng.