Jag är fri.

Hej, jag har nåt det stadiet nu. Det känns så, som att jag kan stå på en balkong och bara titta ut. Titta på solnedgången och titta bort, utan att vara rädd för att trilla ner. Som att jag kan gå in i en vägg, och sen gå därifrån. Som att jag kan stirra in i fågelns ögon, lätt förskrämd, men ändå där, och säga till fågeln: "lilla fågel, om du vill, och känner för det, så flyg, för du är fri, du borde inte bara sitta där och låta mig titta på dig.".

Jag vet inte vad som hände.

Och livet tog en del av mig, det är sant. Som hörnbitarna i ett pusselspel. Som A och O i ett alfapet, men jag kommer över det, och står på andra sidan, där, och tittar tillbaka. Från vad jag var, och säger till mig själv, i spegeln, att "jag är äldre nu".

"Jag är äldre nu."

Jag kan lyssna på popmusik utan att veva på armarna för att veva allt omkull. Jag har nått det stadiet, du vet. Jag kan lyssna på popmusik utan att behöva riva gatorna omkull; varenda hörn och varenda gränd. Nu, kan jag bara stå där och se dagarna dra förbi. Rusa så himla snabbt. Jag kan gå förbi höga hus, de högsta i stan, och jag gå där, helt obemärkt av de höga taken som ligger ovanför, utan att ens behöva klättra fasaderna upp och sätta mig där.

Jag är fri, från åtrån. Bortom ljuset, och de fallna skuggorna. I ett land där sånt inte finns. För jag har nått det stadiet, där alla skuggor föll, som dominobrickor föll, över mig. Och jag har gått vidare. Och hittat hit.

De gröna jävlarna: fuck me?

Hjälp.
Ett djävulskt infall. Ett bifall!! Anfallen av utomjordingar. Ahhh!! Utomjordingar. Gröna gubbar.. Smurfar.. Smurfolina! För första gången känner jag jorden som ett hem!! De tar mig. Men ta mig då!!!
Skriker, gormar.

Står där, stilla. Leker död. Spelar död, men ta mig då!? Reser mig plötsligt upp. Handfast, upprörd. TA MIG DÅ?! Grön-jävlar.

Sen plockar de av mig, en efter en: nopprar ett hår i taget, plockar isär mig, delar mig itu och delar upp delarna mellan sig. Dricker, äter, rapar, och skrattar. Utanför. Men de är ju utomjordingar trots allt.

Martyr, för utomjordingar. Ska jag bli det nu, jag som är så ung. Och fri!? Jag, varför det?
Ropar popsånger, sjunger, stampar med fötterna, men dansa då. Om jag bara får en enda jävla grön-jävel att dansa, så kan jag dö med ett leende, och dö nu. Ändå fri.

De säger att jag inte finns, att jag är på låtsas och rabblar upp allt som jag sa en gång, i drömmarna, eller i tystnaden, som viskningar till spegeln, i ensamheten!? Du gillade ju Belle & Sebastian.

"Jag vet. Jag vet."

Döda mig då!! Ha, döda mig då!! Och alla grön-jävlar kommer på rad, ner för himmelen, som en grön matros går den största grön-jäveln längst fram och räcker fram ett brev på ett silverfat som min dom förkunnad på ett annat språk. Popmusik, varför. För allt det här.

Reser mig upp, på tå. Försöker se, över horisonterna om ingen är där, och räddar mig trots allt. Men ingen är där, bara mörkret, och mörkret förkunnar att allt är sant. Inga nyp i armen, behövs. Jag är fast, stenad. Jag är stenad av vinyl. En låt i varje hål, däämer upp det som vill ut - på alla sätt. Och det som vill in - på sitt sätt.

Dämmer upp mitt liv. Fäller mig, hindrar mig.

Men nu kan jag snubbla som jag vill, spelar ingen roll. Jag kan ramla dåliga gator fram, spelar ingen roll. De gröna jävlarna kommer ändå att ta mig, någon gång.

Så, fuck me.
Fuck me?

Hoppa på mig!! HOPPA PÅ MIG!!

Jag känner att jag är på G igen. Fan, fåglar störtar. Jag skrattar. Folk struttar ner i ån på jakt efter mynten under bron. Jag springer förbi. Jag är på G igen, jag är iaf. på G. Det känns skönt. Madame George vände mig, vände på skiten och slängde över mig på sin sida, i hennes del av stan. Så skönt att vara där. Så himla skönt. Så förbaskat jävla skönt. Maaan, jag är på G igen. Fiskar simmar upp och ned på, ber en bön, ler, och går därifrån. Folk som haltar, kan ni ta mig någonstans? Busschaufförer som gråter, skratta igen. Hallå? För jag kan dansa andra hållet, jag kan dansa andra hållet, andra hållet, och han kan spela violin och flöjt. Det räcker så. Vi behövde det här, sen behövde vi inte mer.

Redo att gå, ta vårt pick och pack och dra.

Jag tänker ofta på Kentucky. Och "Sweet Carolina".

Vad mina folkar sagt, eller skrikit ut, jag har memorerat det, varenda ord. Som spikar i min hjärna, varenda tanke med varsin spik. Rakt igenom. Och vem höll i hammaren, borde jag inte gråta lite till?

Kaffet är svalt.
Mjölken är varm.
Potatisarna är smuliga, i små smulor, regnar de nu ner.
Men pappa har sagt att sommaren snart är här.
Med varmt regn, och varma vindar.
Jag är aldrig längre upp, än hur lågt mina fiender kan dra mig ner.
Jag är aldrig gladare, än mina ovänners bittra ord.

Så hoppa på mig, och se om det håller. Ett varv till. Jag vevar hjulet, som ett stort hjul mitt i stan. Högt över varje tak, eller nere men uppe på fem igen. För "Waterloo Sunset", för "Waterloo sunset", det sägs att det som dör och viner ut med vindarna, det som dör och bara flyger bort i vindarna, någon kommer tillbaka hit igen.

Eller, som Tom Waits sa, några horor kommer inte tillbaka från kriget.

Han har sagt det i ett helt liv snart, och i hela mitt liv har jag svarat samma sak. Svarat i kör, ropat, skrikit, jublat och gråtit, men bara sagt samma ord om och om igen. Egentligen.

För, love will tear us apart.

Och, true love will find you in the end.

Det är en värld av popmusik och jag kommer aldrig härifrån. Så rädda mig, eller gå. Stanna kvar med mig, hand i hand, eller vänd er om. Slå mig, på käften, riktigt hårt, eller knuffa mig ut, över stupet, ner mot havet, och skatorna i alla träden. Säg att ni hatar mig, eller säg ingenting.

Älska mig, älska mig. Jag vill bara vara här.
Le, skratta, för Madame George is on my side.
Madame George is on my side.
Skratta, gråt, eller le.

Hoppa på mig, se om jag håller. Hoppa av och se om vindarna kan ta er någonstans.
Men, Madame George is on my side of town, to die by your side. To die by your side. Som mannen i den gråa hatten om 16 feta år.

Vi har 16 feta år, sen har vi ingenting.

Hoppa på mig! HOPPA PÅ MIG!

MADAME GEORGE

Ni ska veta, era jävlar!!! Att jag gråter när jag skriver det här. Det är världens bästa låt. Jag vill bara säga hej till den, när den går över gatan, ungefär --- SVÄVAR FRAM.. jag vill bara säga att den räddade mitt liv och fick mig att gråta ibland. Jag vill, jag vill, "jag vill", vad fan spelar det för roll? Nadaaaa. Vad spelar ni min vilja för roll i allt det här? Är det inte världens bästa låt, det är inte så, det är inte det, det är världens enda låt. Det är låten som inte gick att skrivas men skrevs ändå. Det var som att alla orden låg i luften, den dimmtäta jävla luften över Dublin och Sandy Row.. Den som fått så många Limericksdiktare att dikta sina rimm i whiskeyns rus och de gråa eskalpaderna.. Van the man tog orden som de var.. snorjde inte in de.. snorjde in sig själv.. snorjde inte in orden.. vågade inte.. kunde inte.. ville inte.. tog orden som de var.. som nyanser av grått och en mörkgrå eskalpad.. Jag kan inte, hjälp mig. Jag ramlar ner. Den här låten. Den är någonting. Den är större än mig, på alla sätt. Den är större än livet. Den är större än döden. Den är större än Van the man. Den är stor. Så jävla stor. Jag ville bara säga att jag älskar den. Att jag ibland går till busshållplatser i ren protest för att kunna sjunga den en gång till. Att jag ibland hoppar över bussar bara för att kunna på bussen en gång till. Och sjunga allt det där, stampa på fötterna, "and smell of sweet perfume comes drifting by". Det är en religion. DET ÄR VÄRLDENS BÄSTA LÅT!!! DET ÄR VÄRLDENS ENDA LÅT!!! Trummorna som viskar fram.. Efter inte ens en minut.. Små vaga viskningar, "det blir bra, det kommer lösa sig, sweetheart vi tar oss ut det här". Inte ord kunde skrivits annorlunda, uttalats annorlunda, dragits ut mer, slagits ihop, snärtat, svärtat, en själ! Det är den mänskliga vita själen som står i Sandy Row och böjer sig ner och skickar mynt i ån som rinner förbi som döda själar och döda förfäder innan oss, och vi kastar mynten i ån av ren princip. Det är den vita mänskliga själen, som ibland böjer sig ner, den också. Och drar ut orden, som en enda lång havsvind, en bris. Den räddar mig ibland. Den räddar mig verkligen. Jag skakar, kolla på mig!! Ni skulle sett mig nu!! Jag skakar.. drrr.. så skakar jag.. som en liten mus, framför en allt för stor ost. Skak-skak-skak. Say goodbye to Madame George / Dry your eye for Madame George.

OOo-oo-oooa-ooh

Och stråkarna, haha, stråkarna. Som om instrumenten var födda i käften på Van the Man och som om Van the Man föddes där, precis så. Så jävla ren, och kluven ändå. Ren, men kluven ändå. Van the Man.

OOo-oo-oooa-ooh

Rektorns kuk.

Om Machiavelli hade levt idag, hade han varit tjuv eller polis?

***

Jag känner hur alla orden springer så snabbt, flämtar högt, och rusar förbi. Forsar förbi. Så att jag måste springa lika snabbt för att ens ta del av dom, och ännu snabbare för att komma ikapp. Och få tag i någonting, en lös tråd, en mening utan punkt, en punkt, en punkt, ett vitt papper, en stor konklav med liten stav, en rubrik utan ord, ett kommatecken, och sen ingenting, en berättelse i jag-form. Om bara han, och orden. De jävla orden.

***

Jag försöker hitta vad det var som fick mig att börja skriva. Den var nog bara där, pennan. Alltid. Jag hatade att sova, och så låg pennan bredvid och en dagbok med spräckliga färger. Och mamma sa alltid att jag skrev så mycket, och hon sa det på kvartssamtal och bad mig att läsa upp det jag hade skrivit för läraren. Och jag vågade aldrig det, sa bara att jag skulle göra det nästa gång. Och nu när jag tänker tillbaka på det, hur funtad jag var, hur tur det var att jag inte läste det. Det var dåligt. Det var som nu, på ett sätt, fast utan kommatecken och utan svordomar. Pepprad med superlativ.

Och sen på gymnasiet och sista svenskalektionen skulle alla hålla ett tacktal till klassen, och det var där som jag förstod att ord verkligen kan spela en roll. De spelade en jävla roll för mig då. Jag hade skrivit en dikt, på skoj. Det skulle vara pinsamt annars. Och jag skrev att rektorn hade en stor kuk.

"Tjejerna spanar när rektorn går ner på huk /
Balsamerar sina ben och vevar sin bautakuk."

Sen tittade jag upp, och innan jag sa "bauta", så skrattade alla. Till och med läraren. Och sen skrattade jag själv och kunde inte fortsätta. De skrattade bara för att det var sant. Och de visste om det. För det var sant. Jag skrattade för att alla skrattade.

Vi hade klistrat upp stora plakat på väggen till skolbiblioteket. Tecknade och kopierade, som flygblad. Och på de satt biblotikarien och sög av rektorn. En liten serie av tre bilder: i den första sa rektorn att han hade en stor kuk - i den andra svarade bibliotikarien att det inte spelade någon roll, och hon tyckte om det - i den tredje sa rektorn att den i alla fall var bautastor, så "passa dig!". De plockades ner en efter en, bara för att det var sant. Och plötsligt fick orden en jävla roll.

Efter lektionen så reste sig den största och fetaste killen i klassen upp och sa att vi borde klistra upp dikten på väggarna i skolan. Jag sa att jag inte vågade riktigt. När jag kom ner i skolcaféet ropade någon att rektorn hade en stor kuk. Plötsligt handlade allt om det. Jag svarade att allt är relativt och stoppade ner handen i fickan. Gick därifrån. Och var lycklig på något sätt.

***

Hade en SO-lektion om tsunamis. Sa till klassen: "Förresten i sjön här bredvid, det var en tsunami 1973. Visste ni det?" Klassen: "Är det sant? Vaaaaa?!" "Ja, ja, det står i boken, på sidan 137." "Jag ser ingenting - hallå? va??". "Längst ner!!". "Aaaa. Neeej?!" "Oj, fel bok, men akta er!" ... I dag på stan, mötte jag en elevs storebror. "Hej, tsunamis på G?" Jag bad honom slå upp sidan 137. That's it.

När lektionen snart var slut: "Spanar ni på mig? Jag vet att ni spanar på mig!" Fnitter, tystnad. "Varför spanar ni på mig? Ha, ni spanar på mig!" Fnitter, tystnad. "Jag har bilder på internet, ladda ner, ni spanar på mig, ladda ner då, ni spanar på mig!". Tystnad. "Hej då, lektionen är slut." Tystnad, bara tystnad, och slut.

***

Det är vindarna som blåser, inte sanningarna.

***

Men de lösa trådarna är brännande tentakler. När alla stjärnor faller ner.
Och gatulyktorna över stadens gränder, är vaginor för de som ser.
En bruten kvist över staden tak, med några stön, och vågrätt lav.
En sällsynt fågel över torgens statyer, sakta, sakta, störtar ner.
Som vågor bryts, och rullar fram, som regnets droppar i ömsint hav.
Och kärleken, och kärleken, den kan skrika som jag skrek mig hes.
När någon fångar och bränner sig, finns ingen där som tittar mer.

24:e april: Jävla ord.

Idag har jag ingenting att skriva.

Jag sitter på bussar och vill skriva om allt. Alltid något, det ser så vackert ut. Jag kan se mina ord tryckas ner, jag kan se mig själv trycka ner tagenterna; som om det var på liv och död, som så många gånger förr. Men när jag sätter mig ner, så finns inga ord längre där.

Jag lyssnar på Frank Sinatra.

Vill älska, vill ha någonting att knytas fast runt. Försupen, rusar jag ner i närmaste gränd. En spya, sen en spya till. Vinglar, två liter sprit. Ren sprit.

Vill leva mitt liv och skratta och vara glad, men ibland räcker jag bara inte till.

Så många tankar som fastnat här, på Havanna, och sen, tagit mig någonstans. Men jag känner hur Havanna på alla sätt också kväver mitt liv. Jag gör ingenting, och jag ser bara ord.

Ord, ord, ord. Jävla ord.

Jag vill sparka ner er; jävla ord! Jag vill knulla er; jävla ord! Jag vill supa skallen av mig och låta orden fylla mig. Jag vill bli någonting. Jag vill starta en klubb, ett fanzine, sen vill jag spela in en skiva och jag vet hur skivan skulle låta; som ingenting. Jag vill göra en film, utan att kunna agera och göra filmen utifrån det. Jag vill skriva en bok och sen lägga mig ner.

Allt handlar om att kunna lägga mig ner igen.
Och vara nöjd. Med livet som det är. Med dagarna som sprang förbi och bubblorna som höll.

Hej då, vi ses imon.

Jag mumlar.

Har ett behov, ett jävla behov av att sortera upp sakerna som rullar. Ställa saker upprätta, de som knullar. Har ett jävla behov av förstå vad som hände och varför jag sitter här. Sparkar de ovala stenarna från cykelvägarna, kastar macka över bred horisont. Och ju längre jag sparkar de ovala stenarna från cykelvägarna, desto tydligare går det upp för mig att allt hänger ihop på ett eller annat sätt. Nu sitter jag bara här och vill ge tillbaka någonting av det jag tog igår. All lyrik, alla popsånger, rysk kyla, whiskey, och litteratur. Jag bredde det i ett lager, som i ett lager av fett smör över rostat bröd.

***

Jag mumlar, ingen förstår vad jag säger. Jag mumlar. Jag mumlar. Och om jag säger någonting som inga ord tar fasta på, så säger jag det till tystnaden. För att ha sagt det, för att ha fått ut orden ur käften, och fått in lite luft på vägen hem.

***

Jag måste bara säga det, rakt ut: Garrincha. Hej, ni som tror att Pele är större. Fel. Fel. Fel. Jag såg Garrincha dribbla idag. Det var som om Zaranthusa talade. Det var en dans, en ren dans. Med piruetter och fall. Och så upp igen, mellan benen, tunnlar och snabba vrickningar åt höger. Garrincha, Garrincha, som Nijinsky och baletten. Som Cassius Clay i ringen.

***

Applåderna avlöser varandra. Jag lyssnar mycket på Neil Young nu. Det är en annan värld. Väldigt sluten, och väldigt vacker. Som i en dröm, som i livet efter döden. Ibland känns det som att Neil Young är gud.

Änglar, finns dom?

En fet man sprang in på kansliet, eller kontoret, eller personalrummet, med svettig panna och svett genom skjortan; gick fram till en medelålders dam, ställde sig onormalt nära, och lade handen på hennes axel och flåsade, andfått, flås, flås, sade: "Den där hälsovårdskontrollen, jag måste dit! Har du bokat den än? Jag måste!". Jag satt och såg det spelas upp, ingen annan skrattade. Damen svarade med ett nej. Den feta mannen sprang därifrån. Jag satt kvar och log, försökte att inte skratta.

***

Så de gamla stofiler, de var också där. Att skilja agnarna från axplocket, är ofta en kamp om liv och död. Så många människor har dött innan mig, det känns som att det snart är min tur. Vaknar upp, men ser inte klart. Ligger i sängen och vill inte vara med. Min kärlek till poeterna, och de som står ensamma på scenen, är enorm. Och okontrollerbar. Enorm, och orimlig. Enorm, i alla fall enorm. Tänk att stå på en scen och se hela världen breda ut sig. Tänk att stå där och vara till för någon annan, och komma undan med det. Ett paket med rött vin. Ett paket med rött vin. Jag ska dricka rött vin i kväll.

***

Idag, som i en flock flög alla sanningar förbi. Jag fick en lust att bara rusa efter, kasta mig emot dom; fånga dom! Men jag kunde. Jag fick en lust att bara trycka ner dom i flaskan och fylla flaskan med sand. Jag fick en lust av springa efter, i alla fall. För vad är friheten, i relation till ingenting: bara en sanning i väg. Men jag kan inte tänka på sanningen, och inte sanningen, och sånt där, för om verkligheten finns och om jag står här, spänd, stor, och stark, så är jag värd mer än sanningen. Och sanningarna flög igenom rummet som en flock av färdigskrivna meningar, sammansatta ord i en slags talföljd.

Jag hatar ord, jag hatar tal.

Jag vill bli Sokrates, jag vill bli en sån som vet, för om jag äter ett stycke råttkött från en soptipp någonstans efter 100 dagar av ingenting, vem vet om inte den smakar lika gott som ett stycke fläskfilé efter 100 dagar av fläskfilé.

Jag ska viga mitt liv åt de som vet, och tömma giftbägaren för okunnigheten. Och oförståndet, inte för att ge mig eller för att ge upp, utan för att göra det tydligt och uppenbart för alla ringa öppningar och sprutande sår; att jag faktiskt visste någonting.

Jag vet tid, men jag vet inte om änglar finns.

Änglar, finns dom?

***

Dostojevski - Anteckningar från ett källarhål: "Det fanns ytterligare en omständighet som plågade mig på den tiden, och det var det faktum att ingen mig och jag liknade ingen. ‘Jag är ensam och de andra är alla’, tänkte jag, grubblade jag, ältade jag."

Beckett - Marlone dör: "Jag har förstås fortfarande då och då mina små anfall av otålighet . Det är mot dem jag måse vara på min vakt ett par tre veckor framåt. Utan att överdriva förstås, jag får gråta och skratta lugnt och stillsamt, utan att hetsa upp mig. Ja, jag ska till slut bli naturlig, jag ska lida mer, sedan mindre, utan att dra några slutsatser, ta mindre hänsyn till mig själv, vara varken kall eller varm utan ljum, jag ska dö ljum, utan enstusiasm."

***

2004, 18:e januari: "Mitt liv, mitt musikintresse, mina steg, vanskliga bekymmer, rangliga kropp, snärjda blick, och spända hållning; lätt åtehållsam, försiktig, och skygg, närmast skärrad som om allt den såg och mötte var en mördare på flykt, mitt liv är som balettdansösens försök att definera sig själv genom åtrån, visa upp sig genom att försvinna därifrån. Som vi behöver nederlaget mot en stor värld, för att hitta poesin, behöver poesin letande själar för att synas."

2004, 19:e januari: "Är inte det här det liv jag alltid velat fånga? Som jag drömt om sen natten blev mörk nog att drömma sig igenom? Jag är fri som en fågel. Men ju högre jag flyger, desto räddare är jag om vingarna. Att de sitter fast ordentligt, att de verkligen finns. Att allt inte bara är en dröm som jag plötsligt slits upp ifrån, rivs i bitar, och jag störtar. Ner, ner, ner. Och vaknar inte mer. Eller störtar ner, och vaknar hängande upp och ner, fortfarande på väg, men inte riktigt där."

2004, 20:e januari: "Den som bygger luftslott, den som letar efter stjärnorna, kommer aldrig fånga en enda dröm. /.../ Alla meningar är poesi."

Syna dom!

Syna mina ord. Jag andas ut - andedräkten av dött gräs.
Små, små, små, moln. Nätta, och med vingar.
Avgaser i mörk rök, kan inte ge mig någonting.
Syna dom! Syna dom!
Vad given ger, är ingenting. Vad som ligger på bordet, finns inte.
Vad jag har, finns på min hand. Redo att synas och läggas ut!
Syna dom! Syna dom!

Och kärleken, och kärleken.

Jag tycker synd om er, era fromma jävlar.
Jag tycker synd om Rom, med dess tomma själar.

Men vad knekten gav mig, tar han snabbt tillbaka.
Vad kungen skänkte, får jag betala igen.
Och vad drottningen sa, måste jag förvalta väl.
Men min hand, ni ska se min hand.
Och jag låter handen, min hand, göra som den vill.

***

En blöt kropp, veckad, vinklad, vrickad, och vriden ut och in.

***

Jag var här, men säg ingenting. Jag var här på besök och tittade in. Som en litet barn framför en stor skyltdocka. Så som i himmelen, som om stjärnorna trillat ner, så som jag lever mitt liv. Bara på besök, bara på skämt. Med väskan packad för att kunna dra igen. Med kniven dragen, med revolven laddad, för att kunna skydda mig. Med några snälla ord för att kunna vinna en vän. Med en bandspelare i bakfickan, för att kunna behålla den. Och en penna i handen, för fantasin, för drömmarna, och för sanningen. För förbannelsen. För att kunna behålla mig själv, om jag vill, om jag verkligen vill. Men en penna, som en penna, för att i alla fall ha ett val.

***

> 2004, 14 januari: Han pratade för sig själv; tyst nog för vindarna, högt nog för att höras, och bryta i genom deras barrikad. Som i ett förhör, som om han förhörde sig själv. Han ställde frågorna, och svarade med gester. "Har du givit världen någon kärlek idag?". Sen lade han sig ner, på rygg, med armarna liggande bredvid; lade huvudet på lut. Som för att berättiga ett "Nej!", som för att säga till världen att världen inte finns, som för att säga till vindarna att han ligger där, och säga till vindarna att han faktiskt inte finns.

> 2004, 16 januari: Där ligger sanningen: vass som ett rakblad men mjuk som en nejlika. Jag vill egentligen bara gå fram och spotta på den. Men den kanske biter mig. Jag vill klappa den, men den kanske går av. Så jag betraktar på håll, ungefär som med fiender.

***

Primal Scream - Higher than the sun
M Ward - One life away

Simply beautiful: fryser.

Antony & the Johnsons - You are my sister
Så satte musiken på ett downtown train och åkte härifrån. Tog med sig året, 2005, packade ner det i en sliten läderväska med plasthandtag. Och lät det födas igen. På repeat.

Al Green - Simply Beautiful
Få låtar jag hört, för fan, en enda låt? - är vacker som den här. Så jävla genuint. Så jävla barnsligt vacker. Så jävla naturligt vacker. Så jävla vacker. Det låter nästan som Eric Clapton i början, med gittaren, ha?! Ni vet. Som att Eric Clapton skulle börja spela sin "Tears in heaven". Istället kommer den här. Som om vi var värda det, som om inte det var nog. Som om vi betydde någonting. Al Green är kärleken. Al Green är allt.

***

När staden rullar, jag står still. Har ingenting att säga idag. Går förbi med nedsänkt blick. Folket har öppnat sina torg. Alkisarna har pinkat sina revir. Alla lever i symbios med tiden. De verkar inte hata den, de föraktar den inte ens. De bara ligger där och inbefinner sig i dagens lugn. Respekterar dess existens, och det faktum att de faktiskt lever. Ibland beundrar jag dom, men jag skulle aldrig kunna bli likadan. Ibland önskar jag, och då drömmer jag. Men när jag vaknar upp morgonen efter. Är jag rädd för att somna om igen. Alltid rädd, med svett som kallnat igen, och stelnat in. En bar kropp, bara då känner jag mig naken på riktigt. Tänk att fastna där, AH, oh. Oh! Går förbi som en tyst flöjt, som ett vitt papper med en ledsen blick, och skäms, just därför att jag inte sa någonting idag heller. Går förbi bänkarna med alkisarna som han som inte sa någonting, idag, heller. Och känner att jag lika gärna kunde ha suttit där. Och se dagarna gå.

***

Fryser.

***

Fryser, men den som tänder elden står ofta ensam och ser lågorna vifta åt ett annat håll. Röken, försvinner bort mot en annan horisont. Kvar finns bara kylan.

***

Lånade Samuel Beckett, den andra boken i hans berömda triologi. Det känns som förr, det känns som att jag aldrig kommer att komma därifrån. Jag vill ha honom. Jag vill ha hans ord, och hans sätt att förvränga dom. Hans vägran att se världen som den är. Hans brist att få två tankar att ty sig till varandra, två knutar att lösas upp, ett liv att skapa stoff och mening åt sig själv.

Lånade "Anteckningar från ett källarhål", igen. Varje gång jag lånar den ser jag på biblotikarien, samma varje gång, hur hennes blick suckar och undrar om det inte är nog nu. Som om jag vore där för att provocera. Hon har säkert läst den, och hatat den. Hon är säkert en sån. Jag tycker den är underbar. Kolossal. Vriden, hatisk. Föraktfull. Kämpande, stönande, morrande. En överjävlig bok. Ett slag mot läsaren, en kamp mot läsaren som utkämpas allt hetskare och allt mer intensivt och frenetiskt för varje blad, för varje mening och varje ord. Dostoyevski slogs med den här, han ville visa att han hatade oss, VI - den dumma massan som aldrig fattade någonting. Men han skrev för oss, han ägnade sitt liv för oss.

Lånade Celine idag, den galopperande författaren. Den rusande pionjären. Han som sprang så jävla snabbt, för att bli någonting. Nej, nej. Han som sprang för att komma loss, han som slet sig loss och hatade vad han kom ifrån, vad han slet sig loss ifrån, så att han aldrig kunde bli likadan. Så att han till och med vände sig om och studerade det, just, för att aldrig falla tillbaka och bli likadan igen. Och han skapade ett nytt språk, halva meningar, meningar som sprang, dårar, och dårar som brann, för "only fools rush in".

Lånade Albert Camus idag, Främlingen. För att Camus hade ett behov av att uttrycka sig. Ett behov av att förstå världen, och förstå sin samtid. Ett behov av att få allt att fungera, och komma undan med det. Ett behov av att spika fast alla lösa begrepp, sträcka ut tentaklerna och skriva ner sanningen. För att bara sanningen betydde någonting. En författare som såg människor, och skrev ner deras blickar. En författare som stred mot sympatier, för sympatier, och ändå förblev han som stod utanför allt det. Sina ord, och meningar. Som någon, som vem, som Främlingen.

19:e april: Ett tidsfördriv.

Utanför åker bilarna förbi, så jävla snabbt. Innanför står allt still. Vad tänkte han på? Den jäveln
som skrev "Highway 61 Revisited". En jävel med läderjacka och stor frisyr. En John McEnroe med elgitarr. En ensam dåre mot en så stor värld.

***

Om jag skulle förklara någonting, vad som står i böckerna. Varför alla ler. Ha, jag kan inte. Om jag skulle bry mig om de som ler, jag hade inte lett själv. Inte en enda gång, inte ett enda skratt.
Tänk, att det jag skriver inte är bra. Tänk att jag bara skriver för ett tidsfördriv.

***

Sen kommer den här, förlåt för att jag var så jävla förutsägbar. Men den kom här, genom taket. Idag. Som den vita golfbollen i en Alladin-ask. Som någonting speciellt.

***

Fast på ett Downtown train. Folket med baktankar. Ta er!

***

De stackars barnen, ställ er upp. De stackars barnen som ligger ner. Barnen som ingen ville ha, varför drog ni? Cigaretter i giporna, ett kungahus. Kungabarn på vift, en påve väljer liv. Kan han inte bara flippa ur, kan det inte hända nåt. Kan han göra revolution, klä av dig naken, nya påve. Säg vad du vill, säg att du har brud. Alla vill ha dig nu. Sätt in en kontaktannons.

***

En bra låt: Tom Waits - Downtown train

***

Pop, pop, pop, och poesi. När alla andra dör, när löven drunknar och faller ner, sjunker, som dynga och multna flingor i en ocean. Då kan vi sitta på en bänk och bara var där. Pop, pop, pop, du och jag. Jag ska inte simma efter löven, en gång till.

18:e april: Pumpar.

Jag tror inte på sånt, jag tror inte på er. Jag tror att Goethe skrattade och log när han skrev "Den unga Werthes lidande". Att ta saker på allvar, och tolka någonting, det är läsarens misstag.

***

Och, jag såg många gå bort sig.

***

Hjärtat, det dunkar. Pumpar. Tror inte längre att jag kan sitta ner. Måste ställa mig upp, lägga mig ner. Och se världen underifrån. De enda jag vill, är att vinna mot de som straffade mig. Och de säger, att världen inte kretsar kring mig. Jag svarar dom att den enda världen jag känner till, och den jag är så fast i, den kretsar just kring bara mig. Inte för att jag vill. Jag vill inte. Har jag någon gång sagt att jag vill? Utan bara för att det är den enda värld jag vet. En fruktsansvärd värld. En ensam värld. En värld mot alla andra, en skalle mot resten. En värld utanför omvärlden. Om jag så bara håller ut. Jag ska veckla ut den som ett pappersark, ett blankt. Jag ska lägga den som palmblad framför deras bara fötter. Och strö orden vid sidan om. Men natten är lång, jag har inte ens ställt mig upp än. Titta, ser ni? Jag ligger ner.

***

Att jag inte heller önskade om att få begravas där, sköljas bort med den jävla vågen och dö vid din sida. Utan att ens skriva ett avskedsbrev. Att folk som inte fattar, skriker så högt. Och skriker än. Att folk utan känslor, slår ner andra känslor. Det känns så tungt. Så jävla tungt. Som att folk utan tungor skulle bannlysa tårarna och skriket. Som att folk utan svarta dagar, snackar skit om döden. Och jag står här, vid perrongen. Ensam som förr, och väntar på någon att dra med mig, och väntar på en buss att hoppa på.

***

Ben E. Kings - Spanish Harlem

17 APRIL, snart sommar, fy fan.

Hey, går inte upp idag. Fy fan. Lyssnar på Ben E. Kings istället, lyssnar på Spanish harlem, och försvinner. För fan. De tomma ölburkarna, flaskor av vin, glas, pizzakartonger, stanken av fisk. Fy fan.

Min vaxade ben är inte till för att sparkas med. Ni hade rätt, jag vet. Men ni borde ha skriket det så högt, för alla trevnad. För min överlevnad.

Mitt vaxade bröst, är till för någon att se. Är till för att beskådas, är till för en öppen famn. Men det finns inte längre någon ens att luta emot. Alla hjältar, fornstora dagar, förföljer mig. Med yxa och påke. Som DagochNatt på en ö i skärgården. Där går William Faulkner, Kafka, Proust. Där går de, som rev ner någonting. Som hade en penna för att slåss med. Titta, där går Strindberg. Som hade en penna för att saker var fel, för att sakerna i huvudet inte stämde överens med verkligheten, med omvärlden. Och för att omvärlden var fel. Alla med penna i sin hand borde sträva efter det, efter att riva ner någonting. Och de rev fasaderna. De rev upp gatorna och kastade iväg stenarna. De rev varandra, och ramlade ihop. De rev någonting, och klistrade upp sin egen ridå. En ridå för sanningen, om den så än, bara var styrd av en enda man, och pekade rakt mot helvetet. Så var den värd sin plats på jorden. Sin staty i guld, sitt skaft i elfenben.

M Ward, lyssnar. Fast, än.

När jag bli stor, ska jag vara stor. Jag ska inte göra någonting annat. Orkar inte, vill inte.

Pojken som slogs mot världen / Flickan med blommor i sitt hår

Jag satt i ett callcenter, inkörd mot en vägg. Om man inte snurrar själv, så snurrar världen ändå. Om man inte förälskar sig så gör någon annan det. Ibland är det så. Jag var för nära. Jag ska hitta en spricka och springa ut. Jag ska hitta någonting att hålla i. Och snurra runt. Kantareller växer upp i en E20-rondell. Någon kommer dit med en plastpåse och plockar upp alla dom. Kanske cancer, kanske cancer; vissa tigger om det. Jag tigger stryk men får bara artiga svar. Jag sväljer tystnaden men rapar upp ett, i och för sig, hackat, söndertrasslat, vittrat, och finfördelat, brus. Ändå ett brus. Pojken som slogs mot världen, ligger ner och spelar död. Flickan med blommor i sitt hår, ligger sött bredvid. Vi blev individer, när vi lärde oss att vi fanns. Sen försökte vi fånga allt det andra, men allt det andra försvann. Nederlaget sprider ut sig, som en mörk spiral mot himmelen. Lite längre bort, som en svamp, som en rökpelare. Jag har bara, jag har, svårt att släppa blicken, och släpa den därifrån. För många steg på fel vägar, för många vägar åt fel håll. För tunga blickar över axeln, så lätt att inte passa in. Stora ord för små rörelser, stora rörelser som vevar orden bort. När jag klär av mig naken, finns bara orden kvar. Den smala, plågade, kroppen, har skurits itu av ännu en horisont. Med orden och orden går jag därifrån. Om jag bara hade kunnat fånga ett enda ögonblick, plockat ut det, satt mig ner, och sett vad jag ser. Vad fint det hade varit. Om jag hade kunnat stanna filmen ett tag, tryckt på STOP, och låtit skådespelarna stå där och le. Vad fint det hade varit. Om jag hade vingar, vi kunde ha flygit härifrån. Spanar efter en tid som flytt, spanar i mörkret. Ser mina skuggor falla som bedragarens sken. Finns jag, finns jag, verkligen? Skapade ni mig, varför ler jag? Begravde ni mig, utan att stänga kistan först? Utan att gräva ner mig för djupt. Varför skapade ni mig?

I’m living with her. I love her. That’s it. Sometimes I feel that my love is too strong. I’m going insane. Then out again. Down on the floor, counting to TEN. 1-2-3-4-5-6-7-8-9-10. And down on the floor. One more time, just for practise. When I’m up on my feet, crawling, she’s just standing there, staring, makes me realise what a fool I am.

Jag & Påven & döden.

Jag sitter fastvävd i en modul som svingas runt i eten. Titta på mig så viftar jag min kuk. Skrattar ni så sprutar jag. Tryck på mig, en knapp i pannan, och jag kommer skrika ut absurda ord. Men fuck you, vad fan i helvetet, jag har bara inte kommit över det faktumet att Johannes Paulus 2 var bög. Det tar nog ett tag. Typ 4 sekunder.

Jag fick en uppenbarelse igår, kanske en hjärntumör som den billiga Birgitta. Kanske en välkomstdrink från Åka Green. En ängel i neon kom ner och sa att Johannes Paulus 2 var bög så nu ska jag starta en egen religion. Vi ska älska honom för att han var det, men hata honom och förakta honom för att han förnekade det. Vi ska spotta på honom också. Hänga upp en handmålad bild på honom framför vårt palats, eller tempel, en gondol! - sen ska vi sitta tysta och masturbera - i ring, kolla på honom om det behövs. Sen när det är klart så ska vi spotta på bilden och ängeln i neon sa att det var dags för mig att resa mig upp och dra.

Vi kan keffa ett tag, lifta oss ner till Palestina på-åå ett Statioltak, samla ihop en liten legohär av skäggiga fältherrar och köra upp dildosar i Ariel Sharons röv. Eller i dockor som liknar honom. Vem vet, Påven kanske visste. Men vem bryr sig om döda män. Jag ska skicka ett bud till Vatikanen, be om att få bli ett helgon, igen. Jag har sett gud. Typ. Jag såg en ängel i neon. Det är lugnt, vi kan ta det över söndagskaffet, så kan vi kolla på Formula-One, och Zlatan, under tiden. Pendla mellan Berlusconis bystade brudar. Jag ska ha fjärren! Jag kan suga av honom. Det är lugnt. Bara han inte smygrunkar. Eller, aH! - hoppas att Zlatan skallar någon, så kan vi ha en gemensam fiende att äcklas av. Det är lättare att hitta vänner den vägen. Eller genom en rödgnolad anal - en rätt så slapp ringmuskel. Jag ska testa mig fram. Se vad som krävs. Göra mitt bästa. Må gud och Johannes Paulus 2 och ängeln i neon, vara med mig.

Jag ska bli helgon i natt. Och i alla fall. Sen ska jag göra alla andra till skyddshelgon, runt mig! Allt blir bra, världen löser sig, Telia-aktien går upp, Big Brother-Elita får stora läppar på burk och alla blir rika och lägger av och krigar. Ge mig bara en, enda, enda, enda, chans. Eller två. Det beror ju på. Han kanske gillar Åke Green. Äääääääh. Äääääh. Äääääh. Ge mig två chanser, och ett extraliv.

***

Hej, hej. Död, död. VA? är PÅVEN DÖD? Pip-pip: SMS! Påven är DÖD! So what. Sen säger alla att påven är död. Sen dör han. Och alla gråter och jublar och vill göra honom till helgon och sånt. So shit. So fucking what. Jag hade spärrat in honom i badrummet. Påven var säkert bög. Först knullar vi, sen får vi AIDS. Polio, magkatarr, Påven tittar på. Som en stubbe i en skog, som en mossig sten framför ett stup. Påven var aldrig min man. Så fan heller!

Som fan heller!

Mot homosexualitet - mot abort - mot kvinnliga präster.

Han var äcklig, han stank säkert urin. Påven var säkert pedofil, han satt säkert och smygrunkade mot bleka killars lår. Eller till barnporr. Ha, ha, ha!!

Fy fan för honom! Och nu jublar och gråter alla åt påven och tycker att påven är värsta gud. Va fan? Det enda de hyllar honom är för att han var mänsklig! Han var mänsklig och felade som varenda gubbjävel här och där. Men Gud är inte människa. Sooo, just one big difference: Gud får aldrig rynkor och sitter i rulator och sånt där och drägglar saliv så det blir pinsamt och svammlar sönder och vittrar sönder och typ flåsar så att man inte ens hör vad han säger, och Gud käkar nog aldrig mat i slang. Påven gjorde det. Och Gud tror nog inte att Gud finns. Han har ju inget behov av det, han har ingen spegelbild. Han tror nog att Johannes Paulus var bög. Där är vi överens. Men jag skriver ingen bibel om det, jag tänker inte ens skriv en äcklig psalm!

Based on a true story.

***

Varför kan inte nya Påven utses i en dokusåpa a la Big Brother? 100 dagar i en katedral. 100 dagar sex.

Sprit

Jag ville ha kärleken som den var på film,
hon ville leva sitt liv.
Det var allt. Och det är allt som finns kvar.
Filmen med bara en man, en som säger allt.
Och snubblar fram.
Han som skrattar och ler, och gråter ibland.
Men vänder sig om, till slut,
och ser att han är ensam kvar.
De vissna blommorna,
på ett skevt matsalsbord,
med tallrikarna, och två tomma glas rött vin,
där, precis som det var.
Och doften,
den söta doften av parfym,
som den fräna doften av rått kött,
kan fortfarande ge mig någonting.

***

Kastas, hånas, och fyller munnen med sprit. Kastas runt, hånas, och fyller munnen med sprit. Kastas bort, hånas, och sväljer. Spottar ut resterna, ren sprit är skit. Sväljer ändå, gång på gång. Spyr upp det som rann ner för långt, och går vidare med nya direktiv.

Där står hon med stora bröst, där står han på lut. Rubriker läses högt, och skrattas åt. Kallprat om läget på börsen, egentligen ingenting att bry sig om. Laddar ner en låt till, låser dörren, och stänger kylskåpet. Rättar till det som bröts itu, igår; tar ner alla fotografier. Det är en ny tid. Det är en ny tid, den hånar mig, kastar ner mig, och fyller munnen med sprit.

Rädslan för döden, har gått överstyr. Rädslan fångar mig, så att döden egentligen bara blir en slags befrielse. Rädd ändå. Läser Stig Dagermann, försöker rätta till det som gick snett. Skickar ett SMS, väntar. Väntar, kollar på Club Goa, och undrar om sånna människor finns. Det känns som ett högstadium, överallt. Jag sitter hos rektorn och pratar skit, om läget på börsen och skrattar högt åt rubrikerna på stan. Kommer försent, hånas, kastas ner, under skolbänkarna och fyller munnen med sprit.

Ni hade rätt era jävlar, men det förändrar ingenting.

Jag slarvade bort allt, det var mitt fel. Ni hade rätt. Dom bygger en tunnel under, det är svårt att gå rakt. Stjärnor faller på rad, sen landar alla som en hög, i en studentkorridor. Mellan biljardborden och matsalsmöblerna. Använda portionssnusar, och smulor av knäckebröd. Blandar allt i munnen, och sköljer ner det med sprit. Någon ropar "böghög!", och alla springer förskräckta därifrån.

Jag kan se kärleken på håll, men jag kan inte känna den. Jag har läst alla fina ord, alla brev, och romantiska SMS. Kommer du ihåg när vi badade på natten, och bryggan gled ut som en flotte på öppet hav. Vi visslade små låtar, du lärde mig "Dallas"-vinjetten, och spelade upp tonerna på en mobiltelefon. Jag lärde dig "Björnes magasin"-låten, den som Björne visslar varje kväll. Och vi visslade på hjälp, men egentligen spelade inte det någon roll.

Nu, jag kan se bryggan sträcka sig mot ännu en horisont. Och om den glider ifrån igen, så sitter du där med en annan man. Då ska jag komma och rädda dig, jag ska simma så fort jag kan, med huvudet under ytan som en svärdfisk glider fram.

Det blir bra, allt blir fint igen.

Moln, moln, Himmel

Moln, moln, himmel. Är det något som döljer sig där? Alla former och fåglar bär min hemlighet. Jag måste bara krasha först. Försöka flyga, men störta ner. Försöka resa mig upp, men bara lägga mig ner. Ibland, går jag fram till lokföraren och frågar om han kan köra mig jorden runt. Ibland går jag fram till busschauffören och frågar om han kan köra mig ner för närmsta stup. De svarar alltid nej, och så kollar de på mig. Men moln, moln, himmel, har inte svarat mig än.

***

För fan, ha, ha, Charles Bukowski. Idag, vaknade upp med huvudvärk. Vinflaskan stod bredvid. Låg kvar i sängen, på rygg, och drack upp slumpen. Gurglade inte alls, svalde det bara som det var. Vände mig om på mage, blundade och låtsades att solen sken in och att jag såg hela tågstation ovanifrån. Den som jag sprang runt på i drömmarna, sprang i cirklar utan att komma ut, och för varje portion av människor som lastades ut ur tågvagnarna, så sprang jag fortare. Alla ansiktena, stirrande, utan munnar, stirrande, utan ögon. Bara blickar som forsade ur deras stillhet och, som demoner vandrade de fram. Och verkade stirra rakt igenom mig, men ändå fästa sina osynliga ögon vid mig. Sprang runt, runt. Vaknade, drack vinet. Lade mig på mage. Undrade vad jag skulle göra idag. Hm. Dagen var redan sen, solen var uppe sedan länge. Folket utanför ropade och skrattade. Arbetslös, vad ska det krävas för att bara leva? Bara ha ett plagg kläder som fortfarande är hela, ett par skor, lite mat i kylen, eller inte ens det, bara frystorkad mat som kan värmas upp på en ugn som fungerar eller av en aftonsol genom ett takfönster. Vad fan som helst. Mat, bara. Någonting att dricka, och en bok att läsa. Skulle det kräva själen ur en? Den jävla själen som hasade sig upp mot sin vilja, som hasade sig ner på 42nd street utan att känna sig hemma. Bara bortkommen, vilsen, bedrövad och på något jävla sätt rånad, överfallen, och blottad. Jag ville sitta ner och sätta mig upp och skriva sagan om mitt liv. Men jag räckte inte till, mina fickor var tomma och fulla av hål. Mitt hår stod åt alla håll, jag var tvungen att få ett jobb och ta mig ur allt det där, all jävla misär, allt elände, en vardag. Jag skulle skapa mitt jävla liv på en CV som bara handlade om ord. Vad fan, knulla mig. Och jag låg kvar hela dagen, på mage, och väntade på att någon skulle komma till mig. Hålla mig i handen, och säga att allt skulle ordna sig. Men det fanns ingen där.

***

Det står en fet man i flint på TV:n och säger att han sålde sitt bord och sin dator för en vigselring. Nu står han i en tom lägenhet, med sin flint och sina tomma händer, och en lika fet brud bredvid, som ler. Jag vet inte om jag ska skratta eller le. Kärlek är ingenting, det är allra minst någonting av den sorten. Man kan inte köpa den, men man ska bygga den.

Förut stod där en ung student som hade köpt en dammsugare för 30.000 kr, av en "påträngande" försäljare. Han hade dammsugit hennes säng, så hon köpte den. Hon köpte hans löften för 32.400 kr.

Om det är just så, att mänskligheten är medlidande och tårar. Det som skiljer människor från djur. Det enda. Så är det bristen på detta medlidande som kommer bränna upp världen. Djuriska krafter i mänskliga konstellationer, andliga ledare i nitar och läder. En självutnämnd messias med piercing i ögonbrynet. En ängel från gud med guldkedja i naveln. Sen offrade vi våra liv för allt de sa.

***

Kom ihåg, att den man som pratar utan dialekter, är han som kan flest dialekter. Att hon som kan mest svordomar, är hon som inte bryr sig om dess härkomst eller betydelse. Att barnen som springer fortast, är barnen som inte kan sitta still. Men för att prata utan dialekt, måste man lära sig vad en dialekt är, för att kunna förskingra den och förskansa den. Liksom en man som hatar, måste gröpa ur sin fiende ur klipporna, skulptera med kärlek, och göra den sårbar och svag, så att han vet, först vet, vem hans fiende är.

***

Plattan var aldrig min plats, men man kan vara nere och förvirrad ändå. Smiths var aldrig mitt band, men man kan gråta och vara olycklig ändå. Disco var aldrig min stil, men man kan dansa ändå. Det har tagit ett liv att förstå det, nu ska det också ta ett liv att förtränga det. Så att jag kan dö som jag föddes, utan en aning, och med en tom famn. Med ett brustet hjärta, i någon annans bröst. Och bara tomma famnar, finns hos de som tror att ingenting är till för dom.

Je suis une romantiker

En kamp för att inte somna – till en kamp om att somna in – drömmarna som kastar mig fram och tillbaka – slår mig – sporrar mig – trycker ner mig i skiten – till en kamp om att somna om.

***

Namnen bara rullar. Thoreau, Shelley, Byron, Whitman, Keating, osv. Det är så jag ska leva mitt liv. Försöker förklara för alla vad beat är. De skrattar och går därifrån, lämnar mig skamsen i vrån. Brända barn söker sig till elden, det är vad dom säger när det är vi två. Läser Bukowski, Factotum och skrattar åt sanningarna. Skrattar åt det totala utelämnandet, ärligheten, självrannsakan. Vi identifierar oss med det vi tycker om, och vi hatar oss själv när vi tänker på det. Men egentligen, så är det kärlek som får oss att gå runt. Älska mer.

Blåst av livet, romantiken, jag är en romantiker; cynisk, destruktiv, och känslig. Vilken helvetisk kombination. I natt ska jag tända en cigarett och hoppas att den bränner upp mitt huvud. Vi bryr oss bara om det som gör att vi lever, det som hindrar från att dö: prylar, medicin, forskning, vetenskap, äckliga rön. Råd och rån. Men vi bryr oss mindre om vad livet är, vad som egentligen lever. Vi kanske lever 10 år längre idag, än förr. Men vad spelar det för roll när vi ska dö ändå.

Ibland önskar jag att jag aldrig blev född. Ibland är jag rädd för att föda ett barn till jorden som ska gå runt och snurra bort sig i frågor. Och överallt, dessa frågor. Vi borde dricka mer öl, vi borde skratta och dansa runt. Ibland ber jag drömmarna att hålla mig kvar lite längre, så att jag får följa dem till slutet och stupet mot bergsväggen, eller stupet ner mot havet och kustens vassa klippor.

Ibland går jag hem och lägger mig och låter namnen rulla på. Namnen på alla dom vars ord nu bara speglar deras död, och hur levande de är. Hur levande de är, som om livet kunde komma och dra oss härifrån, precis här och nu. Som om döden väntade med livet som ett skådespel. På en scen och en teater framför döda poeters sällskap. Ibland när jag tänker på namnen och låter namnen rulla mig framåt, framåt, framåt, så är jag lite rädd för att ridån ska falla ner.

***

Höll på att somna idag. Mitt på en lektion. Skulle rusa till personalrummet, trycka på knappen, och hälla i mig koppen med kaffe på stående fot. Bara ställa koppen på diskbänken och skita i att diskmaskinen är precis bredvid. De kommer hata mig för sånt, men jag är bara där på prov ändå. Gjorde inte det. En annan lärare mötte mig och frågade frågor som jag bara svarade ja och nej på. "Har du varit lärare förut?", "går det bra med 9E?". Så hasade mig till klassrummet och gjorde en jättekomplicerad ekvation på tavlan, som jag tillslut inte förstod själv. Lät några elever trassla in sig i den och satte mig på en stol, somnade nästan. Vaknade upp, suddade ut ekvationen, slog handflatorna med varandra och sa "nu går vi till datasalen". Så vi gick dit. Och gjorde en enkät på internet. De frågade efter adressen, och jag sa högt, högt, högt: http://www. - J-a-g – A – r – k – a – s – s - . S – a – n – t - / - f – c – u – k - . Tystnad. "Sidan fungerar inte", alla i kör. Utan de tysta ungarna som satt bredvid. "Läs adressfältet, kolla vad det står. Det var ett skämt, trodde ni skulle fatta det." Ingen förstod. Ingen förstod.

Dom kuvar aldrig oss

7:e april

Allt kretsar kring Kafka. Läser allt, tar till mig allt som en val sväljer sin plankton. Spottar ut det, och bränner det. Zola, Rosseau, Bukowski, Shakespeare. Ändå verkar allt kretsa kring Kafka.

Pinsam tystnad, hade årskurs 8 i matte. På mitt bord, längst fram i klassrummet, låg ett piller som troligen var någon slags värktablett; magnecyl eller alvedon. Jag plockade upp tabletten, höll den mellan pekfingret och tummen och frågade högt vems tabletten var. En liten kille frågade vad det var för tablett. Jag svarade: "det är nog Ectasy, men jag vet inte, prova och käka upp den och om du ballar ur så var det det". Pojken ryggade tillbaka och sa försiktigt "nej jag vill nog inte det". Några tjejer kollade förvirrat upp, och några andra småfnissade. I övrigt helt tyst, och jag kunde höra snacket gå överallt, men framför mig bredde den pinsamma tystnaden ut sig, och verkade vilja dränka mig. Jag log, och sa "nu ska vi ha mattelektion!".

På tåget, fullt. En killes mobil ringde och han började prata. Ingen reagerade, alla satt och halvsov eller tittade ut och drömde sig bort. Sen sa killen, "du får ursäkta att jag mumlar, jag har varit hos tandläkaren och han har bedövat hela min käft, du skulle sett hur jag ser ut!". Plötsligt vände sig hela vagnen om och stirrade på killen. Hon som satt bredvid, tanten med ovårdad frisyr, och kläder utan stil, kanske 40 år gammal, och petade i näsan med finger efter finger som om hon försökte utröna vilken av fingrarna som passade hennes näsborrar bäst. Förskräckligt! Hon vände sig om med hela kroppen och stirrade med halvöppen mun på honom. Blä! Killen pratade på, och såg inte alls annorlunda ut, på det sätt som han förklarade. Efter ett tag sa han att det var ett skämt, och några i vagnen log, men ingen skrattade. Vi var blåsta, jag ville skratta så högt jag kunde, men ville inte bli missförstådd. Jag ville skratta för att det lika gärna kunde ha varit jag. Damen fortsatte att peta sig i näsan.

Den enda skillnaden mellan drömmar och verklighet är att i verkligheten har vi tid, och ett tidsbegrepp. Som gör det möjligt att fly därifrån, därför just av tiden. Liksom en tavla med ramar stänger in sina penseldrag så är en tavla utan ramar inte ens tavla, efter som tavlan i sig är de instängda penseldragens fångenskap. Man måste ha någonting att fly ifrån, och vi har tiden som håller oss instängda. I drömmen har vi inte tid, utan svävar bara runt.

Det finns två olika sorters trygghet. Den ena tryggheten som går ut på att göra sin omvärld så intakt och säker som möjligt, så att riskerna minimeras för den att falla isär. Den andra tryggheten bygger på att omvärlden någon gång faller sönder och lämnar en ensam kvar, och att man isåfall är trygg i den situationen. De båda världarna som målas upp konfronterar varandra och gör det omöjligt att leva ett rakt igenom tryggt liv. Så jag försöker slå sönder min omvärld, och få reda på att jag verkligen klarar mig själv, så att nästa gång när någon försöker slå sönder min omvärld, jag inte längre oroas över hur det ska gå, och inte ens behöver slå ett slag tillbaka. Den tryggheten är även friheten, för oss kuvar de aldrig. Dom kuvar aldrig oss.

Anteckningar från en etta med fransk balkong

Förvirringen, förtalet, förblottningen. Undrar i vilket led den går. Undergången. Förfallet, förmaningen, förbannelsen. Förförandet, förälskelsen, förlovningnen. Förlorad igen. Förtroendet, förhoppningen, förlamningen. Förändringen, förädlingen, förskottet. Förlorad igen. Förökningen, förlossningen, förödelsen. Och förlorad igen. Föraningen, föringringen, förköpet. Och förlorad igen. Förvirringen, förvridningen, förstörelsen. Förbrödringen, förflyttningen, förintelsen. Förlorad igen. Förskingringen, förfalskningen, försäljningen. Lämnad tomhänt och hånad. Förlorad igen.

***

Sitter här, med huvudet vilande mot händerna. Med all sin tyngd, med alla tankars tyngd. Så att hakan kuvar sig mot handflatorna och sitter kvar när jag reser mig upp. Så att händerna värker och hakan har ont. Ändå ber jag händerna att sitta kvar, för om jag skulle falla nu. Så skulle jag falla med huvudet först. Längst upp på berget, sitter jag. Jag vacklar, men klarar mig. Det är vad folk säger om mig nu. "Men varför skulle han klättra så himla långt upp?". Jag ville se utsikten, jag ville att ni skulle se mig. Reflektera vad ni är. En regnbåge utan färger sträcker sig över mig, försöker få mig att mattas och tyna bort med bakgrunden. Och den totala brist av envishet som tynger mig ner, och får allt det andra som vacklar, att falla ner. Nu vacklar jag själv, och lyssnar på regnbågens ord. Som en profet till sin lärjunge. Som en bespottad far till sin förlorade son.

***

Anteckningar från en etta med fransk balkong.

***

Elvis Presley - This is the story - En låt som man kan gråta till. Så gråt, barn, gråt.

En dröm

Blek, undernärd, närmast ranglig hasar jag mig fram. Apatisk, och utan några känslouttryck, utan ens antydan till en min, lämnar jag alla som kommit dit för att se mig. Utan att säga någonting. Hur jag ska leva mitt liv är också en fråga om hur jag ska lämna det. Min läppar är torra, och hakan orakad. Ögonlocken hänger tyngd, och i andra folk, ser jag mitt eget tillstånd. Bara då vet jag, i deras modersliknande omsorg, hur de erbjuder mig sina hjälpande händer och öppna famnar, och ståtliga axlar, och brustna hjärtan, hur de erbjuder allt men hur jag inte ens kan säga "nej tack". I deras sorgsna blickar, ser jag hur liten jag är. Och kärlek, var kommer all kärlek ifrån?

Det står en man i stan som spelar samma melodi varje dag, och ler. Jag börjar tro att kärleken kommer från honom. Ibland sjunger han, vad jag önskar att jag kunde sjunga med. Ibland dansar några barn framför honom, vad jag önskar att jag också kunde dansa där.

***

Högtalarna står på lut. Himmeln är skev. På TV:n spelar Jan-Ove Waldner pingis. Plattan står på. En kopp kaffe till. Lee Perry sjunger. Solen ler.

***

Min älskling: blåa oskyldiga ögon, som en flickas ögon. Äppelkinder. Och näsan rynkas vid varje skratt. Läppen dras upp mot näsan så att hennes översta tänder syns, skrattet är ljust och barnsligt. Liten näsa, liten kropp. En liten flicka.

***

Ska bada badkar snart. En fastighetsskötare kom och väckte mig idag, rakt ur en hemsk dröm. Och plötsligt när jag reste mig upp stod han innanför dörren och sa "hallå, hallå!". Skyndade mig ner, ursäktade mig för hur det såg ut. Sa att det var stopp i avloppet och han sa att han kunde fixa det. Tog fram sin verktygslåda, gick in på toaletten. Stängde dörren. Jag somnade om. Vaknade några timmar senare, han hade gått. Men lämnat mattan ihopkorvad och skiten i avloppet i toaletten, ospolad. Jag gick ner och såg det, alltså visste jag att han hade varit där och inte bara var ännu en verklig gestalt i min dröm. Och mina drömmar som alltid fångar mig och verkar bolla mig emellan sig. Olika drömmar idag. Drömde att jag låg och somnade och drömde och precis innan jag somnade i drömmen så fick jag i drömmen en idé som jag visste skulle förändra mitt liv, och min kropp värmdes upp och huden knottrades, och jag rös, som om jag stod framför ett Bingolotto-hjul och vann högsta vinsten, när jag somnade i drömmen glömde jag av denna idé och började i den nya drömmen åter att leta efter den, utan att hitta någonting. När jag vaknade upp i drömmen, så var hela mitt liv i spillror, och min kropp var kall och skändad. Så kom fastighetsskötaren in, och jag insåg att allt bara var en dröm, även när jag fick en idé, att det också var en dröm. Men jag kunde inte riktigt släppa tanken på vad idén var, om det var en bra idé eller bara en naiv idé. Naiv som alla drömmar.