En fisk i en skål

I julklapp gav hon honom en fisk i en skål. Det var en sån fisk som inte kunde leva med någon annan, för att den antingen skulle den döda de andra, eller så skulle den bli dödad själv. Hon sa att det var en sån sort. Och hon köpte den speciellt till honom. Han köpte en större skål och den dyraste fiskmaten. Planterade in en skog av gröna växter. Och strödde ett täcke av matflagor över ytan. Två månader senare tog det slut. Nu sitter han ensam på Masthugget och ser Stena-färjan komma in och åka iväg. Han funderar över livet och döden. Och ser Stena-färjan snurra ett varv till. Han känner sig som en fisk i en skål. Och så vänder han sig om, och säger: "Det är fint att sitta här, men om man sitter för länge kan det sitta kvar i ett helt liv; den där tomheten, och hur liten man är när man ser dockorna vid hamnen och taken över staden." Han blir tyst igen, och andas djupt. Suckar tungt. Allt medan Stena-färjan försvinner bort mot horisonten och solen går ner i ett vackert rött sken. Hopplösheten, jag kunde känna den. För ingen hade någonsin köpt gröna växter eller jättedyr fiskmat till honom.

***

Min typ av humor har gått överstyr. Ingen kan längre ta mig på allvar. Och det glädjer mig. I och för sig. Igår berättade jag för farsan att min ex-flickvän hade flyttat till Hisingen i Göteborg. Han hade inte träffat min flickvän, och visste knappt vem hon var. Så han svarade bara: - Aha. Sen pratade vi om något annat. Efter fem minuter, när vi sedan länge hade börjat prata om något annat, avbröt jag honom mitt i och sa att det där med min förra flickvän var ett skämt, "hon bor kvar där hon bodde förut". - Aha.

Idag när jag skulle köpa en pizza av pizzabagaren bad jag honom att skära upp pizzan i tvåhundra bitar. Han log och jag log och sa att det var ett skämt. Innan det, när vi gick ner för att hämta pizzorna bar vi samtidigt ner en kasse med glasflaskor, och jag böjde mig över glasflaskorna, i trapphuset, och frågade min kompis om det inte fanns lite sprit kvar i spritflaskan som låg längst ner. Han rotade upp flaskan, och sa att det inte fanns en enda droppe kvar. Jag sa att jag var törstig, att "jag måste ha nåt". Han sa att hade mer sprit i förrådet och att han kunde hämta det, "i värsta fall". Då sa jag att det var ett skämt. Sen gick vi vidare.

Precis innan EM-kvalmatchen mot Bulgarien ringde jag upp min kompis, som jag hade kommit överens att titta på matchen tillsammans med, och undrade vart han var, han sa att han höll på att cykla på väg till mig. Jag bad honom vända om för att matchen var inställd, efter ett bombhot. Han sa "asså, det var som helvete, men då får väl jag vända om". Några sekunder senare så ringde jag upp honom igen och sa att allt var ett skämt. Han sa att han skulle vända om, igen.

Appropå de två svenskar som varit försvunna sedan jordbävningen i Indonesien för ett par dagar sen, men som i dag återfanns, sa jag till farsan att de fortfarande satt uppe i de två palmträd som de klättrat upp i efter jordbävning, i rädsla för ännu en tsunami. Han brast ut i ett "är det sant???". Jag skrattade och svarade "nej". Och han svarade mig med ett besviket flås.

***

Hamnar allt som oftast stående framför bokhyllor. Glädjen över att ha någonting, över att iallafall vara intresserad av någonting, byts snabbt av med rädslan för att förlora det, och förlora allt. Kom idag också till full insikt om att jag aldrig kommer att kunna leva ett normalt liv, att jag inte ens längre ska sträva efter det: jag gick på stan och följde med min syster in på en inredningsaffär. Jag tänkte på alla fina hem, på alla skålar med guldkant som kostade 300 kronor. Och ett lyckat hem, måste vara fullt av sånna. Jag såg framför mig hur jag stod i det hemmet och fortfarande inte var lyckligt, bara borttappad och vilsen, och olycklig för det, och jag insåg då att det bästa för mig är att inte äga någonting, att leva tomhänt, och tro på att min olycklighet och nedstämdhet bara beror på det faktum att jag just inte äger någonting. Och att jag borde kolla mot händerna som håller i allt, och kolla åt vilket håll de pekar. På så sätt vet jag åt vilket håll jag ska gå, och behöver inte känna mig alls lika vilsen. Men jag kommer ändå, alltså, alltid att vara olycklig.

***

Big Brother-Tina: Som ett barn, skriker sig vild och blir vild av sitt skrik. Brusar upp sig själv så att hon till slut inte vet vägen ut. Men skriker. Blir besatt av skriket just därför att hon ställt sig i sådan ställning så att hon är resten mot världen, och för att skriket i denna situation är ridån.

***

Nu spisas: Tom Waits - Jersey girl ... En monumental låt. En stor låt. En historia berättad med sorg och kärlek och känslan, bara känslan, av att ha varit där, med sån känslan, att man får känslan av att vara där. NU. Och inte komma därifrån.

Jag och min franska balle

Tillåt mig härmed att göra parodi på mig själv, inte av självironi utan av rent förakt. För att jag idag vandrade bort från mig själv, som Candy says, och såg det här. And it goes like this:

"Jag ska skriva en porrnovell, (det är sant). Jag bestämde det nu. Den ska heta "Jag och min franska balle". Sen ska jag låta Victoria Silverstedt styra mitt liv. Överlåta smärtan till henne. Överskrida lidandet. Jag fick ett infall, nu. Jag stirrade på min franska balle och tittade ner. Tände lågan på min tändare, och lät den franska ballen brinna upp. Jag ska skriva en porrnovell. Den kan ta min balle, som den tog den unga Robinson-Robbans balle. Om hon behöver det. Hon kan fånga mig, om hon behöver mig. Jag har ändå inget bättre för mig."

***

Den här natten kommer döda mig: jag kommer bara sitta här och den kommer gnaga på mig. Äta upp mig, riva isär mig. Spotta ut mig bland askan och alla förlorade år. Timme efter timme, och jag gör ingenting. Känner bara hur tiden långstamt kväver mig.

***

Jag lever på för många ställen samtidigt, jag tar åt mig allt men lämnar famnen tom. För att bara springa därifrån och fly. Hur många besvikna läppar har jag inte kysst, bara för att kyssa ännu en. Hur många tröstande famnar har jag inte slitit mig ur, bara för att finna ro i tystnaden. Men det är sant, jag har räknat varenda tår på varenda kind, och jag har döpt varenda tår vid namn. Så att jag minns vad jag lämnade, och så att jag kan gråta själv.

***

Men just det att jag lever på för många ställen samtidigt, i för många olika riktningar, det bekymrar mig. Jag kommer aldrig kunna skriva någonting som hänger ihop längre än ett enda stycke. Jag kan gå en hel dag och bara tänka på vad Pessoa skrev, och låta allt det andra falla in i andra rum. Och när jag väl fångar Pessoa, när jag har sprungit genom hela stan till ett bibliotek för att hitta den, då är mina tankar redan långt därifrån och jag kan inte ens ta till mig ett enda ord.

***

Peter Harrysson: Tjock. Depprimerad. Skämtar, men ler inte längre. Säger skämt utan att vara där, utan att vara inne i skämtet. Ler, med sina tjocka kinden, med sina skäggbevuxna kinder, som skogen över en fjälldal, som lavan över en bergsknall. Vet om att han är för tjock, men tröstäter därför han också vet att han kommer få sparken. Borde kanske fettsugas. Vem vet.

***

Nu spisas: Elvis - Kentucky rain ... Det börjar så här:
"Seven lonely days
And a dozen towns ago
I reached out one night
And you were gone
Don’t know why you’d run,
What you’re running to or from
All I know is
I want to bring you home"

Sen går Elvis runt i det kalla Kentucky-regnet och letar efter sin förlorade älskling. Han frågar runt om någon har sett hans älskling, och visar upp hennes fotografi. Men ingen verkar säker på om de har sett henne, eller när de har sett henne, och det hela mynnar ut med att han får åka med en präst och sen.. lyssna själva!

Jag och min franska balkong

Jag ska skriva en bok, (det är sant). Jag bestämde det nu. Den ska heta "Jag och min franska balkong". Sen ska jag låta bladen styra mitt liv. Överlåta smärtan till dem. Överskrida lidandet. Jag fick ett infall, nu. Jag stod vid min franska balkong och tittade ut. Tände lågan på min tändare, och lät tändaren brinna ut. Jag ska skriva en bok. Den kan ta mitt liv, som den tog den unga Werthes liv. Om den behöver det. Den kan fånga mig, om den behöver mig. Jag har ändå inget bättre för mig.

Jag lånade en James Dean-film bara för att se James Dean röka en enda cigarett. Jag sprang genom halva stan. Bara för att se James Dean röka en enda cigarett. Och om cigaretterna behöver mig, så behöver jag dom. Om cigaretterna verkligen behöver mig, så låt det gå. Låt mig stå där, och jag ska stanna kvar. Vid den franska balkongen, och först såg jag ingenting. Sen såg jag mig själv. Så jag blundade, bara för att se James Dean röka en enda cigarett. Och cigaretten föll ihop till aska. Röken ut genom mungiporna. Det var vackert att se, för man såg, hur cigaretten behövde James Dean. Och man såg, att James Dean stod kvar.

Som lyktstolpen står kvar, på samma plats, jag ska stå kvar vid min franska balkong om lyktstolpen verkligen behöver mig. Ibland, vet ni, ibland undrar jag om det är polstjärnan som har fallit ner. Och ställt sig där. Den ser så stolt ut, så stolt och pryd. Som om den äger hela stan. Som om den äger mig. Den kanske äger mig. Men stan verkar vara någon annanstans. Stan verkar inte bry sig. Jag tycker synd om den. Jag kanske stannar kvar. Så ensam och övergiven, men samtidigt övertygad om att den betyder något, trots allt: den kanske behöver mig, den behöver nog mig.

Och jag har pennan i min hand. Som diskuskastarens diskus. Och diskusen låg kvar i handen, jag vet som diskuskastaren vet, att om jag kastar iväg pennan, som han kastar iväg sin diskus, så kastar jag iväg mitt liv. Allt som betyder någonting, men jag måste det om det är så, för pennan behöver inte mig. Och diskuskastaren snurrar ett varv till, av vemodighet, tills han inser att diskusen inte behöver honom, och han har inte längre något val. Han är ingen alls, och han är inte ens en diskuskastare om han inte kastar iväg diskusen nu. På tre.

Ett, två, tre.
Love will tear us apart.

Som bladen håller sina stammar tätt intill sig, men alltid, ändå, redo att falla ner, som varje blad håller sina grenar i försvar, håller pennan mig inom sitt revir. Känn, jag känner pulsen. Pulsen, känner du mig? Som äpplena på ett äppelträd håller varje kvist tätt intill sig, håller tagentbordet och varje tagent fast i mig. Det kanske är bladen som var där först, och fastklistrade i kylans vindar och i luften, nu låter grenar binda sig vid marken och växa ut till stammar med bark och mossa. Men vi tänker inte så, och vi tror vi vet. Tänk om pennan lever ett eget liv, och pennan kanske lever sitt egna liv. Men vi bryr oss inte om hur pennor mår. ‘De ligger ju bara där’. Som bara diskuskastaren pratar med en diskus, säger jag godnatt till pennan varje kväll. Vad drömmer pennan om, om inte om alla ord som flödar ut ur den? Vad drömmer diskusen om, om inte om diskuskastaren. Om hans fasta grepp, och om att kastas iväg.

Och likt en Josef K står jag intryckt mot ett hörn, pressad mot väggen, i ett gatuhörn. Där alla bilar kör så obekymrat förbi. Och bilisterna styr sina bilar mot nya mål. Mot samhällets alla vinklar och gehör, står jag upptryckt mot väggen. Samhällets vägg. Där någon har sprayat att kungen är död, där någon har sprayat att samhället är sjukt. Några håller med, andra har förstått. Och jag forstätter slåss mot sanningen, och för sanningen, utan att veta om sanningen ens finns. Om den inte bara står där som motvikten och balansen till alla mina tankar, som verkligheten och uppenbarelsen i det jag inte blev. Förlorad. Den kanske är väggen jag är upptryckt mot. Den kanske behöver mig, men jag behöver inte den.

Och i förakt, kastas diskusen iväg, för även diskuskastaren ser sig själv, när han snurrar, och ser sitt liv, i allt han gör. Han ser sig själv snurra utan mening, och ser meningen att kasta livet iväg, sin enda vän, diskusen. Och han snurrar, tills han tror att allting snurrar bort, när det bara är han som snurrar, och det andra står bredvid. Som bilarna försvinner mot nya mål. Han har den snurrande världen, jag har min spegelbild. Och jag snurrar med spegeln i min famn, tills jag inser, att det inte längre är jag som håller spegeln, utan att det är spegeln, med sin spegelbild, som håller fast i mig.

Han släpper diskusen, men snurrar kvar. Jag släpper pennan, men står här än. Stannar kvar vid den franska balkongen och ser hösten fälla ett äpple till. Ser björkens blad tyna bort i vindarna. Allt det där, i lyktstolpens dunkla sken. I bilarnas helljus, på väg mot andra mål, redan på väg härifrån. Och i de tindrande stjärnornas vaga sken, och i den rosenröda månens brusiga sken, ser jag James Dean förtvivlad, närmast uppgiven: tända en cigarett till.

***

Nu spisas: Tindersticks - Sometimes it hurts
Jag kommer tänka tillbaka på de här dagarna, och tänka att det var dagarna med Tindersticks. När varje sömnlöst ögonblick fylldes av en låtrad. Den ena eller andra. Men Tindersticks var alltid där.

Världen är förvriden, människor är fördrivna

Jag fattade aldrig någonting. Jag fattade aldrig någonting. Det brister och sprickorna tar över mig, raserar mig, till åtlöje för alla andra. Jag mynnar ut med mina egna kroppsvätskor i någon annans blod. Min totala oförmåga att förstå är total, jag kan inte läsa en enda text, jag försökte läsa förordet till Von Schillers samlade verk. Det gick inte. Allt slutade med att jag svamlade över texten efter ett enda ord: Goethe. För att få se deras relation.

Jag är förlorad. Världen är förvriden, människorna är fördrivna. Jag börjar tro på att, eller jag börjar bli rädd för att, mitt liv bara är det lyckliga slutet i en väldigt dålig film. Där skådespelarna ler istället för att gråta, där skådespelarna hittar på sanningar ur sånt som inte finns. Och alla där är jag. Alla där är jag. Och det är rädslan men mitt liv är uppbyggd kring rädslan, och sånt jag inte vet. De tycks alltid vara centrala i mitt liv just eftersom jag gör allt för att undvika den: som en rädd yngling fäster blicken på en psykmördare lite längre ner, på en öde gata, en psykmörade som redan dödat alla och nu är det hans tur, nu är det min tur. Och när filmen är slut är det ingen som vet vad de har sett, om det verkligen var en film, eller ingenting alls. Det var så dåligt. Men alla ler.

Jag var full och stirrade ut ur fönstret, försökte se någonting, försökte se mig själv i allt det där: ett övergivet och förfallet klubbhus och en fotbollsplan som växt igen med tuvor och snår och små sargade, och vildvuxna buskar. Jag försökte se mig själv springa där, och göra mål i ett av målen som nu låg och vek sig för vindarna, där ribban hade fallet in och stolparna ruttnat bort och nätet hängde i trasor ner. Jag försökte se mig själv göra mål som Sokrates –82, eller som Kempes -78 när Argentina vann och han gjorde det avgörande målet och brast ut i en spontan målgest. Jag försökte se mig själv göra den målgesten. Och le. För människor är bara relationen till andra människor: människor är bara relationen till andra människor: vi är långa för att det finns kortare människor: jag går för att andra springer: jag ler när andra gråter och försöker trösta han som skrattade först.

I frenesi, lever jag mitt liv. I hast springer jag runt och väljer vägar och väljer ord och kommer aldrig någonstans än tillbaka till platsen där jag stod en gång, och begrundade mig själv som den där som alltid sprang iväg. Och allt jag säger, när jag snackar med andra människor bara för att visa att sådana människor kan ha fel, och bara därför öppnar jag munnen och de dödar en liten del av mig med sanningen så fort jag påstår något. Så fort jag har samlat all kraft i mina tankar och all kraft i hjärnan och fogat ihop världen så att den ser bra ut, så att den ser ut att fungera, i teorin, i verkligheten, så fort jag blottar den i verkligheten ser den ut att falla isär så löjligt enkelt, och de sprickorna tar över mig. Raserar mig. För allt jag diskuterar och tidigare tänkt på gör mina tankar så vaga och vilsna.

***

Albert Einstein: Glasögon-orm, skev näsa, stort krull, runda glasögon, påtaglig blick, som är närvarande men ändå verkar vilja bort därifrån: och bara den närvaron som gör allt för att försvinna och fly till frånvaron, bara den närvaron finns väl? Sitter framför en NBC-mikrofon. Nöjd. Lättad. Han har gjort någonting. Nu kan han slå sig till ro. Medveten om ålderns dag: det han gjort, kommer inte göras igen. Världen är underrättad. Fansen vet.

***

Nu spisas: Happy mondays – Black grape-skivan. Den är total. Där finns musiken och man kan fastna där. Happy Mondays totala kaos och i allt det musikaliska kaoset träder Shaun Ryder fram, inte som en räddare eller en fadersgestalt eller en Moz, utan som en litet barn i kamouflerade färger till neonfärgerna i lokalen, och han gör bara intrycket av att rida på vågen, rida på kaoset och leka. Det totala kaoset blir tillslut bara referenser till all tidigare popmusik och symbolen för Shaun Ryder himself när han försöker sortera upp refernserna i hjärnan, och göra något vettigt av det.

Boris Jeltsin

Det är en sån där händelse som man skrattar åt när man är där, mitt i, men som när man återberättar den, alltid saknar poäng. Jag satt på bussen vid Redbergsplatsen och väntade på att den skulle komma igång och två chaufförer bytte plats och snackade och den andra hejdar sig mitt i en mening, faller tyst, och brister ut i skratt: hahahaha, hör du den V9:an hackar sig upp för backen? Jag skrattade också. "Hack-hack-hack-hack". Sen stack chauffören som byttes av in i en affär på andra sidan och försvann. Så kom en spårvagn och chauffören sprang mot hållplatsen, sprang framför spårvagnen som redan stängt dörrarna och var på väg att gå; satte bara upp armen i luften mot spårvagnsföraren, och hoppade på. Det var allt där, all den där galenskapen, och förvirringen. Allt det där, som att busschauffören trodde att han höll hela världen på sina två axlar, och egentligen, i allt det där, såg det ut som att världen gjort allt för att springa därifrån. Och han körde min buss idag igen, det var därför jag började tänka på det. Han är stor, rätt så tjock, lönnfet, glasögon, flint, och lite tovigt hår där det väl finns hår. Han körde bussen som om han ägde den, som om han ägde oss, som om vi hans barbapappabarn och han var vår barbapappafar. Och jag fick en jävla lust att bara sitta kvar på bussen tills den åkte rakt ut för ett stup, utan att ens bromsa först, sitta kvar på den jävla bussen till världens ände och låta barbapappafarsan bestämma mitt liv. Det var en sån dag, jag var lycklig, och solen sken. Barbafarsan var glad, också, och, jag ville ge hans liv en mening, och surra världen några varv till runt hans, stora, rätt så tjocka, lönnfeta kropp.

***

Har du tittat på någon och sett någons blick så att du ångrade att du ens tittade upp: att du ens lärde dig se. Jag mötte en sån blick idag, och min blick stannade kvar. Som när man kollar mot solen och inte kan låta bli, hur ont det gör. Efter molniga dagar. Hon hade kunnat döda mig. Och hon stirrade bara rakt fram, igenom mig.

***

Boris Jelstin - Uppsvälda kinder, blossiga kinder. Ögon som stenar. Kraftig hydda.

***

Det verkar vara svårt för vissa människor att förstå att man ibland kan leva hela dagar innuti i en enda låt. Att allt man ser, utgår, eller söker sig igenom varenda låtrad, och tonen som sjungs, melodin, hur man vaggar fram den jävla gången och rätar sitt huvud efter blickarna och det blickarna fäster sina punkter på. Att låten är som en tonad ruta, som tonar allt, och bestämmer vilka vägar som är bäst att gå, vilka spårvagnar man borde hoppa på, vilka busschaufförer som hälsar eller säger hej då. Att en enda låt kan bestämma vilken väg man tar till stan, vilka bilar som åker förbi, hur fort de kör, varför solen går i moln, och allt det man tänker på. Vilken bok man köper i bokaffären, vilket café man fastnar vid, vilken svordom man använder i SMS:et till vilken person som låten handlar om, vilka låtrader man citerar i tystnaden, vilket kaffe man dricker, och vad gör man sen, om man badar badkar den kvällen eller låter bli, om man somnar tidigt eller läser en bok, om man dricker te framför TV:n eller äter något alls. Och på så sätt, med många låtar flätade i varandra, och inflätade i ens liv, kan musiken betyda något och får sin betydelse och sitt egna liv. Som en kompis, som en bästa vän.

***

Idag spisas:
Bob Dylan - Mississippi: "Stick with me baby / stick with me anyhow"
Ett mästerverk. Ett mästerverk. Ett mästerverk.

City sickness

"I'm crawling, I don't know where to or from
The centre of things from where everything stems
Is not where I belong
I have the city sickness, growing inside me
So this is where I ran for freedom
Where I may not be free"

Lyssnat på Tindersticks "City sickness" på repeat hela sista timmen. Det är en sån natt. Åh, vad jag hatar sånna här nätter. Jag hatar att vara mitt i. Det är bara misär, överallt. Pendeln och spårvagnen och förortskillarna kommer in till stan och sprider hård slang och halvstukna svordomar, jag skulle vilja säga hej till varenda en. Men, dom skulle säkert slå ner mig då. Jag vill säga att jag är precis som dom, men de har druckit öl, säkert whiskey, kanske gin. Och så ligger jag där. På andra sidan sitter en kille i trettioårsåldern med gympaknix och snaggat hår och snackar lågt om Rinkeby-barnen. Framför mig sitter ett äldre par och snackar skit om alla som är för glada och lyckliga jämnt, jag skulle vilja luta mig fram och säga att jag tycker likadant. Men vågar inte riktigt, lite rädd för att passa in.

Tåget stannar. Och när tåget stannar så har jag långt kvar hem, jag vet det. Jag vet det så jävla väl. Så jag halvspringer, ser taxibilarna cirkla runt mina fötter och tittar förskrämt mot skogdungarna lite längre bort. Så rädd för psykmördare. Sånna som bara dödar för ett begär. Lite rädd för besinningslöst våld. Så jag halvspringer, och tittar mig ständigt om. Tänker, om jag bara hade blivit mördad med ett enda slag, och en snäll blick som förklarar vad jag gjort. Och vad som var fel. Men rädd, för att bli mördad för något jag är. Bara svag och klen och liten, egentligen. Ändå känns det som att jag kommer att bli mördad någon gång, och jag slåss hårt mot alla framtida mördare.

Hon, damen som satt bredvid mig och var säkert 40 år men hade blonda slingor och rak lugg, och pratade med läpparna och verkade horny-horny och lite desperat, hon gick av vid samma hållplats. Och jag kom efter henne och tänkte fan, för nu kommer hon tro att förföljer henne och kanske vill våldta henne. Och hon tittade på mig, och jag försökte nynna på en oskyldig melodi, och studsa fram: hoppades egentligen bara på att hon skulle vika av vid nästa cykelväg där jag skulle fortsätta rakt fram, men hon fortsatte rakt fram. Och jag kände hennes hjärta slå. Tänk om hon skulle börja skrika eller nåt. Ah, så jag stannade och såg att hon skyndade sig bort och såg den skyndande gången försvinna bort mot nästa horisont. Det känns lite vemodigt, på något sätt. Jag ville bara att hon skulle känna att jag är en sån kille som inte ens vågar köra ner fingret i en senapsskål.

Det har varit den körigaste jävla påskaftonen. Jag har sett brasor brinna på håll, och jag är lite rädd för att brinna ut, och lite rädd för att brinna kvar. Men de brasorna får allt det andra att sakta suddas ut: alla ansiktsuttryck förstelnas och mynnar ut i eländet och apatin. Jag har gått på stan och hört historier, och alla har sina liv och världen snurrar nog för dom. Ni vet, de stänker champanj på Avenyn, folk är fulla och dansar högt över varje golv. Ibland, det känns som att världen är till för dom. Alla dom. Och jag är inte med, varför ska jag ens låtsas att jag är där? Den här påskaftonen, fy fan för den! De hade hela sina liv i champanj glasen och min mobil gick på tomgång, batteriet dog ut, och så, långsamt min kväll.

Världen snurrade för dom och jag snurrade på en vit plastkasse för att snurra med. Det var min värld, på något sätt. En vit plastkasse som det stod "Asian livs" på, i röda bokstäver. Och i plastkassen låg två röda t-shirtar som jag hade glömt hos min morsa, senaste gången jag var där. De var nytvättade och hon hade skickat med ett kaffemått, som hon visste att jag behövde. Det var snällt och omtänksamt. Men jag kan inte direkt komma ifrån att hon också är symbolen för den sämsta tiden i mitt liv. Och kanske var det mitt fel. Hon lät mig gråta ifred, när jag behövde ett enda, ett enda, ett enda vackert ord. Det kan låta simpelt, men det var det inte. Hon knuffade mig framåt när jag behövde en enda varm famn. Hon sa att jag skulle skärpa mig, när jag inte ens visste vem jag var. Och nu sitter jag här. These days, gone? Jag sitter här. Och säg inte det till någon, men säg inte att min mamma är dum. Jag ska spela Elvis Costello’s Psycho för henne, och jag ska sjunga med. Allt kommer att bli bra.

Men, när jag snurrade den vita plastkassen som jag då höll i vänstra handen, verkade det som att allt det andra stod still, och där stod jag, med deras värld mot min. Ett helt jävla samhälle av tudelade järnvägsspår, folk med mobiltelefoner, morsor och farsor och barn, nyheter på TV:n, och Gunde Svan, mot en vit plastkasse från "Asian livs".

Så, jag satte den vita plastkassen från "Asian livs" över mitt huvud, lät t-shirtarna trilla ur. Och snurrade runt. Försökte att samla allt från den stora världen, och stoppa in det i den vita plastkassen. Allt jag tyckt om, spillror från ett liv, och ett livs sakta gång, spillror och kadavrer. Försöker blåsa upp den vita plastkassen så att den sväller och någon gång sprängs till glitter och glamour som konfetti över en Gais-publik. Så att den sväller och exploderar, till deras sång.

Och jag lyssnar på City Sickness och det finns en vers i låten som verkligen fångar allt, som Tindersticks ibland gör, som nästan inga andra band, fångar ALLT, fångar DET, fångar någonting, and turn it into wine, så här, och det för avsluta den här texten och den här kvällen och påskafton kommer tillbaka, nästa år, men den här texten stannar kvar där den står, där jag står, så här:

"Oh I'm hurting babe,
in the city there's no place for love
It's just used to make people feel better
That's not like us
I got this sickness
as I got off the train
Now it chafes away at my heart
Until nothing remains"

These days

Och jag ska sitta på huk när jag gör det, jag ska sitta på huk och med armarna i kors och bestämd min och ögonen stirrande rakt fram och stirrande på alla som går förbi. Och skriva ner alla orden, jag skriva ner alla orden som finns!!! Hörde du det?? Hörde ni det?? Jag ska skriva ner varenda jävla ord och varenda jävla svordom och varenda könsord och varenda namn på fornnordiska gudar och varenda sexuell avvikelse. Och jag ska skriva ner orden framför mig, där jag sitter på huk med armarna i kors.

Och sen, sen, sen.. do you know what??? Sen... the fucking what.. sen, sen så ska jag spotta på orden!!! Jag ska spotta på alla orden och stryka över de med aska och jag skrapar askan från marken och det är aska överallt på marken.. aska, aska, aska, som ett Pompej. Och jag går runt i mitt Pompej i ruinerna. Jag hade lika gärna kunnat skrapa askan från min hud, mitt skinn, jag hade kunnat fånga stora kolbitar i mitt hår.. inkapslade och torra, på väg att falla isär. Jag ska spotta på orden och skrika åt dom.. jag ska spotta på orden så att de förstår att de finns. Så att dom förstår att dom betyder någonting!!!

Och sen: jag ska inte resa mig upp och gå därifrån som hjälten ur förpestad situation, pinad som Pontus Pilatus och hånad som slyngeln från Nasareth. Jag ska lägga mig ner som alla efter han, som alla i hans fotspår. Jag ska lägga mig bredvid orden och på orden och göra mig så tung som möjligt.. do you know what?? aah.. för att visa för orden, för dom jävla orden, visa att jag finns. Och att jag kan betyda någonting. Som Pontus Pilatus. Som Brutus. Som alla brända häxor på bål. Som alla orden, som allting som någonsin betytt någonting för mig. Som allting, det är väl mitt sätt att ge tillbaka.. ha? Att gå vidare och bli en egen person. Att visa för alla dom att jag kan. Tills något brinner upp och jag skickar facklan vidare, facklan för en generation, facklan, den jävla facklan, som Bob Dylan med ett munspel.. jag skickar facklan till den som står bakom mig. Och ber den jäveln att lägga sig ner och skrapa bort askan ur mina sår. Dra askan från mitt hår. Tvätta mig. Slicka av mig. Och spotta på orden under mig. Med samma saliv och samma tunga.

Spotta på mig, store flosker, knådade, rullade, poff, knuffa mig, sparka ner mig i skiten. Sparka, och låt mig ligga kvar, i skiten, i skiten, i skiten, med sten och grus och lera, i skiten, där alla orden gör allt för att föröka sig. Låt mig ligga bland orden, de jävla orden, låt mig få vet att jag finns. Men putsa mig och slicka på mig, så att jag fortfarande syns.

***

These days, / of dark clouds, / and cold rain, / these days are going somwhere. / Misty mornings, / makes me grow, / so slow, so slow. / Makes me sleep and never wake up. / Too late, or never again. / And wake up, / with sleepy eyes. / I woke up this morning, / with a misty morning / trying to hold my hand / with a hardknocked fist / and shiny gloves / shiny gloves of leather / But me, / hey, / me, I'm just / Just trying to shake / the dust from yesterday, / away.

***

Nu spisas: Calexico - Sunken waltz (bra!)

Dominobrickor

Och jag gick där med en tjock tröja, och vinterjacka, halsduk och mössa. Med en kasse i ena handen, ett paket mjölk i den andra. Och en ryggsäck på ryggen. Jag gick där och försökte le. Försökte ta mig hem, i värmen och solen. Och alla andra log ju. Det är alltid någonting med den första vårsolen. Och jackan värmde mig svettig, som om jag var instängd i mig själv. Och kassen var fylld av böcker och tung så att handtaget nästan skar igenom min hud. Mjölkpaketet var otympligt, ett fyrkantigt tvåliterspaket som jag försökte trycka in i handen och få att fastna. Och jag log, för alla andra log ju. Och när våren är här blossar alla tomma blickar och minlösa munnar, till liv. Det har varit en lång kall vinter, men den är över nu. Så jag log.

***

Allt jag har, jag ställer det mot varandra. Putsar. Med ryggarna vilande mot andra ryggar, lutande, och ha: allt jag har, jag ställer upp det som dominobrickor. Och som dominobrickor ställer jag upp allt jag har på rad. I långa längder, i breda rader som färgglada ränder, och en sicksacksöm genom kvarteret där jag bor, som vackra mönster för de som beskådar ovanför. Och faller en, så faller jag, och jag låter vinden bestämma åt vilket håll vi ska falla ner.

***

Vaknar upp varje morgon, undrar vart jag är. Vaknar upp varje morgon, undrar vart jag är. Kroppsvätskor som kalla pölar, under mig. Rädd för att falla ner, som om pölarna vore djupa hav. Skrämmande oceaner som alla försöker fånga mig. Bita mig, riva mig isär. Saliv på kinden, svett på ryggen. Blod på täcket från sår som aldrig läker. Sura uppstötningar med smak av alkohol. Gallan som tilltäppt cement i näsan. Stackars näsa. Stackars dig. Dagen efter, allt det där. Blod i pannan från öppna sår. Vaknar upp varje morgon, och undrar varför jag somnade. Vad jag tänkte då. Vaknar upp varje morgon och skyndar hastigt därifrån. Som om spilld tid kommer tillbaka i långa steg och brådskande gång. Går mot stationen i stan. Vill se något som rör sig. Vill se tågen från andra lände komma in. Och de förlorade sönerna söker tröst i farsans famn. Systrar som skiljs, tåg som åker. Och folk som gråter. Jag passerar Kungsportsplatsen där alla väntar på någon eller pratar i mobiltelefon. Går snabbt därifrån. Klockan tickar. Tick, tack, tick, tack. Klockan som hänger runt min hals, är alltid där, suddar ut det otydliga, gnuggar bort fettet och ersätter med direktiv. Klockan som hänger, hänger bara där, talar om vem jag är. Talar om vem jag är. Talar om vem jag är. Talar om vem jag är. Tick, tack, tick, tack.

***

Lyssna på: Rolling Stones - Exile on the Mainstreet

Konsten att uthärda

Jag öppnade balkongdörren och tittade ut. Det var en blank natt. Insnörjd av tät dimma. Just innan daggen skulle falla. Och på något sätt insmörjd av ett grått och ensligt moln. Ett enträget mörker, med disigt och sken och dunkla skuggor från lyktstolparna där de stod i all sin ensamhet. Gräsmattorna verkade tunga, våta och beredda att ge sig och bara sjunka ner till jorden och leran som bubblade under dem. Regnet föll inte, men droppade. Allt verkade stilla, nästan kusligt mörkt. Och jag tittade ut och kände och luften var full av gin. Några steg, jag hörde någon gå, och väntade på skepnaden att svepa förbi. Men det kom aldrig någon. Kanske var han bakom mig. Och stegen tonade ut.

Jag stängde dörren, och gick och lade mig. Läste Kafka’s Processen och fick känslan av att mörkret och luften förföljde mig. Den verkade finnas överallt, och jag försökte gömma mig, kröp ner under täcket, men det verkade inte finnas några vägar därifrån. Inte en enda utväg. Så jag drog bort täcket över min nakna kropp och blottade mig. Andades djupt, och andades tungt, och försökte svälja den. Försökte göra den till min. Det var nog det enda sättet att bekämpa den. Att passivt bara ligga där, och försöka låtsas. Och invänta morgondagens första ljus, uthärda. Konsten att uthärda, mot pressen på att föröka sig. Hålla ut, och jag fick känslan av att hela livet föll ner framför mig, lade sig framför mina fötter, och att det skulle vara så. Jag och livet i en karusell på väg därifrån. Men ändå mitt i alltihop. Det var mitt liv, det är mitt liv, och jag är bara där.

Den natten drömde jag om Josef K, och det var en dröm som hela tiden försökte slå sig fri, och en dröm som inte för en sekund eller i ett enda ögonblick försökte verkade gilla mig. Eller ville hålla mig kvar. Allt verkade så främmande, men jag låg kvar. Låg bara stilla och tyst och försökte svälja allting. Varenda droppe regn, som om de var tårar på min kind, och varenda fuktig gräsmatta, som om de var huden på min kind. Varenda lyktstolpe, som om det var stjärnorna jag glömde kvar, eller inte orkade bära med mig hem. Som om allt var mitt fel, som om den stängda dörren var avskedet utan adjö. Mitt adjö till omvärlden. Men jag hade inga avsikter, jag vill bara inte vara med. Jag var vilsen och jag är vilsen nu, det tycks vara helt uppenbart. Och vilsenheten, just den totala förvirringen, verkar vara det enda jag har, och det enda som finns kvar av en tid som flytt, och en tid som gör allt för att på sitt sätt göra sig av med mig, i hämnd, en tid som aldrig för ett enda ögonblick skulle ha tanken på att säga adjö. Men bara lämna mig. Lämna mig så liten och vek och naken, som jag är nu.

***

Jag känner mig äldre nu, men fortfarande inte så gammal som jag borde känna mig. Alla andra har sina liv i saker nu, att betrakta vad de blivit och köpa sin nästa, i framtiden. Jag är äldre nu, för jag kan betrakta mig själv, i spegeln. Men inte lika gammal som dom, för jag fortfarande inte köpt en enda sak.

***

Och trevande, lite osäkert men med fast blick sträckte han fram den valkiga slappa handen, till att säga "hej, vem är du?".

***

Galen panna söker hemastadd fru. Helst med stora lökar, helst något att klämma i. Stringbrud_90 säger till *PimpOLLe*: är du kåt? Snyggkille_54 lägger sig i. Och jag spottar på alla dom. Du vet, love will tear us apart.

Anteckningar från ett hål i marken

Jag hackar vidare, hackar mitt hem i jorden, den frostfrusna jorden, och skriver mina anteckningar från ett hål i marken. Min totala oförmåga att förstå sammanhang fyller mig ständigt med självförakt, men gör mig bara friare från folket som ändå aldrig skulle förstå mig. Vi är på lika plan, nu, vi står på samma nivå.

Lyssnar på Little Richards "Lucille", någonting fyller mig. Känner hur jag sakta vänder om, blir en annan människa, av det som kommer emot mig som projektiler och små barns fyrverkerier. Något fastnar, och något sitter kvar.

Så jag kämpar hela tiden för att inte falla ner och vika mig på mitten, och det är kampen mot alla som talar om hur det är, och alla som pratar högt om hur det ska vara. Blir vän med en spårvagnsförare, ger småmynt till några barn. Och jag skriver, för att släppa alla tanker ner och strö vägen efter mig som ledtrådar vart jag försvann. Till de som fortfarande jagar mig, slåss i blindo, skriver små lappar om att flykten jag gav mig in på är en flykt i sig, ett tidsfördriv, ett välbehag.

Jag skriver för att kunna släppa alla tankar ner, och inte längre fästa blicken vid stjärnhimmeln och fästa den på stjärnor som tindrar och hänger löst, men ändå aldrig faller ner. Behöver inte dra upp mina stela axlar, behöver inte spänna min veka famn, behöver inte längre böja mig framåt; i värsta fall. Jag släpper allting ner nu, och hoppas på en morgondag, släpper ner allting och ser dagarna springa därifrån. Släpper ner allting och tänker bara på det, på sakerna som faller, och marken som tar emot. Och jag skriver enbart för att slippa titta upp, mot stjärnhimmeln, och slippa ställa mig beredd, för att fånga den största stjärnan på himmeln: den skulle dränka mig: och inga stjärnor ramlar ändå ner.

Att somna

Åh, ål. Åh, ål. Åh, ål. Åh, ål. Åh, ål.

Mina ord och kaos. Det är ju ofta likadant. Mina ord och kaos, hand i hand. Men jag är lugn nu. Det är sant att jag är lugn nu. Ofta är det så, mina ord drar mig i två delar. Som väteatomer klyvs och smulas sönder till slödder av rakskum på min kind. Det är sant, men den tiden är förbi. Jag är lugn. Jag är lugn. Och det är sant att samma ord som drar isär mig på samma sätt, ibland också lyckas skapa något slags lugn. Och en trygghet. Jag känner mig stark. Jag kan gå på gatan och se mina ord i ett led bakom mig. Jag kan se andra människor genom mina ord, som tonade glasögon. Allt är bara ord, och jag är lugn idag. Och det är sant att orden hjälper mig att skapa detta lugn, och jag kan sittta i mitt fönster, se en hel värld breda ut sig och bara vara lugn. Jag är lugn idag, vilken underbar dag.

Kan inte somna, eller somnar för tidigt. Jag är rädd för att somna en gång, och vakna upp med rynkor på skinnet, eller för att aldrig vakna upp igen. Jag tänker alltid innan jag somnar: tänk om jag vaknar upp någon annanstans, i en sjukhussäng med hela min familj runt sängen: gråtande. Och jag vill säga någonting, men kan inte. Jag vill resa mig upp och krama allihopa, men det går inte. Jag kan bara ligga där, och inte göra någonting. Sen tänker jag att det är bra på sitt sätt, att de kanske skulle ha choklad med sig, och att choklad är gott. Sen tänker jag inte mer på det, jag tänker att få äta chokladen ensam och stelfrusen, när att äta choklad är att sitta med en kopp svart kaffe i handen och lägga huvudet på sned. Ge mig inte chokladen, jag hade känt mig sjukare än någonsin! Ge mig inte chokladen! Och när jag ligger det så töms rummet på folk, alla går hem, det släcks ner, det kallnar lite. Och jag ligger ensam kvar. Och när jag ligger ensam kvar så drömmer jag om, chokladen.

Jag kommer ofta ihåg när jag var liten. Ibland känns det som det enda jag har. Jag har slitits ifrån det och kastats några steg fram, till att stånga. Men jag har rivits isär från barndomen, så att jag nu kan vända mig om och se den ligga där. Det är skrämmande på alla sätt, delvis för att jag var så liten då, och delvis för att jag inte är större nu. Men när jag står här och vänder mig om och bara tittar, så ser jag en liten pojke vid skolbänken. I sjuan, och niorna har haft lektion i samma sal, precis innan. Och strömmat ut ur salen, ropande, skrikande, vilda. Läraren har målat upp en ekvation på tavlan, och gått därifrån utan att sudda ut den. Och när jag sitter där och ser de stora grabbarna och tjejerna med bröst och former, så tänker jag att den enda skillnaden mellan oss, den enda åldersskillnaden är den där jävla ekvationen på tavlan. Och om jag kan den så blir jag lika gammal som alla dom. Så jag tänker och gör allt i världen för att lösa den, och löser den, löser den jäveln, och sitter kvar. Ser tåget av nior dra en vända till, utanför lektionssalen, in i lektionssalen, skrikande, stojande, och springande, som i en vild fågeldans. Men jag känner mig fortfarande lika liten. Och jag kollar på min ekvation, och lägger huvudet mot bänken och försöker somna och sova bort hela skiten och vakna när jag är lika stor och går i nian. Och jag somnar inte, men blundar.

Det verkar så främmande, allt jag ser. Men vi borde vara tacksamma för allt det här, för att folk sitter på TV och pratar. För att kärlek finns, och för att någon kom på all prosa och alla olika sätt att kyssas på. Vi borde bara gå runt och vara tacksamma, och sen dö. Men idag, idag, idag, sitter alla med armarna i kors och benen isär och säger "jag är äldre nu". Och alla verkar bli så jävla mycket äldre över en natt. Över ett svek, över ett sviket hjärta som lärt sig pumpa blod igen, över två ensamma ögon som lärt sig hitta hem igen. Och alla blir äldre så snabbt, och när de blir äldre sitter de på TV med armarna i kors och barnsliga frisyrer och säger att de klarar sig själva, att de är starka på egen hand. Det här generationen som blir äldre över en natt, bara för att kunna vakna och somna om igen.

***
Nu spisas: Van Morrison - Tupelo Honey / Neutral Milk Hotel - Song against sex

Alltid rädd

Jag gjorde det till mitt jävla krig mot rätt och fel, aldrig mot ont och gott. Att få folket som aldrig log, att le. Att få någon att le eller gråta. Aldrig att få de tysta att prata, men de som pratade att tänka sig för.

Och så föddes någonting, en slags besatthet för rörelse, och aldrig för rörelsen; nej, närmast ett förakt mot rörelsen. Den som fick alla att springa fort, och springa för mig, och de svaga att stanna kvar och stå på samma plats. Plötsligt kändes det som att alla stod, och de varken log eller grät. Så när jag sprang, sprang jag inte för att springa, utan, nej, jag sprang för alla de som sprungit innan mig.

Men rädd, alltid rädd för att bli avtrubbad av tidens tand. Alltid rädd för att inte räcka till, och nöja mig med något sånt här: att börja tro på kärleken: att tro på änglarna, och att änglar finns. Att ställa mig i givakt. Och säga adjö och hej då till folket som sprang bort från mig.
Jag hatar ord, men det är sant: det här: att jag aldrig fångade en enda dröm. Jag har bara orden kvar, och alla förströdda och avtappade vid vägens kant. Där jag gick igår, med min käpp och mitt paraply, och en jacka till skydd för vindarna i stan.

Men jag sprang, och jag sprang, för att se vad som kunde hålla mig kvar. Det var därför jag började springa, det var det jag tänkte på när jag sprang mitt första steg. Min enda tanke. Nu springer jag för att inte fastna någonstans.

Rädd, alltid rädd, och rädd för vindarna i stan.

***

Sirener på kapp, som ett bakgrundsljud. Dämpa sorgen, dämpa ljuden. Svälj allt på samma gång, och spy. Spy. Spy! Du lever bara en gång.

***

Ikväll spisas: Tindersticks - Blood / City sickness / Patchwork / Whiskey and water

Vredens duvor och James Dean

Vredens druvor: jag håller en klase mellan fingrarna, och vrider om, trampar på dom och spottar på dom, letar efter ett snille på stans om kan göra vatten till vin, eller så trampar jag på dom, lägger i de i en flaska, blandar med rom, och trycker i korken. Låter det jäsa i några år. Vredens druvor: vad fick ni? Vad är det med er? Ska jag hata er, eller ska jag spotta på er, när ni tittar om. Och vrida om?

***

Jag tittar på James Dean, och tänder en cigarett. Det sägs: så här: everyday: och av allt som sägs, är jag tystnaden efteråt. Den pinsamma tystnaden, stönet, och den påträngda hosten, förkrympta: vilden i hörnet, killen som luktar svett, dvärgen med näshår: den påflugna gästen som bara står där: clownen, den osminkade, som står och petar sig i näsan när ridån plötsligt dras upp. Det är nästan förskämt, förnämnt, och skrämmande, att prata om sig själv sådär. Jag är den som blev allt, det ingen annan trodde jag kunde bli. Och ändå står jag bara här. På samma plats, som jag stått i hundra år. Ser bussarna gå, ser dagarna gå, se tågen gå härifrån, och se folket säga adjö, men inte en jävel tittar på mig.

***

Regnet som föll, jag ville gömma mig med dig. Veckla ut mitt paraply och falla in i din famn. Men du stod bara där och tittade på en annan. Ah, jag stänger in mig med Tom Waits, Hank Williams, och Tindersticks. Dör, lite mer för varje steg. Faller ihop, i tystnaden. Ondskan framför ögonen, och smärtan i varenda leende, varenda min säger historien om mitt liv, men jag vill veta om några andra finns. Någon att hålla i handen? Smärtan nu är nästan olidlig. Varje ord, verkar så främmande. Varje mening verkar göra allt för att springa härifrån, sliter, drar mig i stycken, jag vill bara hålla kvar dom, alla dom, för ett sista adjö, en kram, och ett ‘lycka till’. De vill inte ens veta om jag finns, och det smärtar mig. Just det smärtar mig.

***

Spisas nu: Hank Williams, allt.

***

Eller vredens duvor hänger framför mig, i stora klasar som orosmoln med rätt att döda. Jag gillade aldrig tecknat film, för jag förstod aldrig djur som kunde prata. Alltså, inte vad de sa, jag förstod det, jag hörde varje ord, och lyssnade igen, men jag förstod inte djuren som pratade; vilka de var; och varför de pratade. Nu är vredens duvor det enda jag har, och herre gud, jag är en högstadievikarie och 25 år, vad fan begär ni av mig? Och vredens duvor är allt ni har, och förenar oss, alla oss, som människor och det mänskliga i att vilja äta upp varenda druva och dricka upp resterna som vin. Bli fulla - dansa. Jag & du och de tecknade djuren. Vredens duvor och vi står i en lustgård och ser dagarna gå och falla isär när regnbågar försöker få allt att verka så jävla bra igen. Så jävla bra, som på tecknad film. Och jag förstod inte sånt ändå, det kanske är därför jag sitter här. Nog är det därför jag sitter här. Som en dum jävla idiot. Som någon att skratta åt. Vredens duvor, jag hatar smaken. Det är nog det.

***

Gick in på en pocketaffär i centrala stan idag. Kunde inte bestämma mig för vilken bok jag skulle köpa, men att jag skulle köpa en. Stod med Célines självbiografiska mästerverk (har precis glömt av namnet), som var fet och fin och verkade bra. Och Kafkas "Processen", som jag redan läst endel av och som jag fick en omedelbar lust att bara nöta igenom, förstöra sidorna, bita sönder, slicka på - gnugga hörnen - tagga sönder omslaget! Men kunde ändå inte bestämma mig, Processen var kortare och skulle gå snabbare att läsa ut, sånt brukar spela en jävla roll (trots att jag nästan aldrig läser ut böckerna). Till slut såg jag "I huvudet på John McEnroe" och köpte den. Trots att den var kortare än "Processen", och av betydligt mindre tyngd.

Den 19:e mars: Radio Dept. & Khonnor & Love's forever changes & Arcade fire

Jag vaknade upp den här morgonen och tänkte, fan: det här är en bra dag. Fåglarna flög lågt idag, duvorna pickade smulor som yra höns. Solen sken som en röd måne och husen i mitt kvartér; villorna som stod upp ur asfalten som tulpanlökar ur grumlig jord; började slå rot och få färg. Lust och fägring stor. Folk cyklade och höll varandra i handen, några ungar visslade, och pensionärer log och köpte karameller.

Jag ville göra den till min, den dagen och morgonen när solen gick upp och log, för första gången på ett halvt sekel, kanske ett halvt år. Jag ville göra den jävla dagen till min. Så jag rensade bort gårdagens avfall och rester, och en tallrik med nudlar och köttfärssås som blivit över och nu stod kvar som en hög av maskar med avföring i sina famnar. Ölen som stank, och teven som fortfarande stod på. Jag öppnade dörren till den franska balkongen och lät frisk luft strömma in.

Sen satte jag mig ner. Satte på fin popmusik, sån popmusik som gör att fåglarna flyger en dag till, och nästa vår igen. Jag satte på Love’s "Forever Changes", och lät dagarna gå. Lät fåglarna flyga iväg, och komma tillbaka igen. Lät duvorna picka sönder mitt frukostbröd, sticka därifrån, och lämna skiten kvar, utan att ens säga hej då, utan att ens le.

Jag gjorde det för den goda sakens skull.
För att Arthur Lee hade gjort likadant.

***

The Arcade Fire - The Funeral

Ah, jag måste skriva nåt. Jag måste skriva nåt om den här.

För, slutligen känns det som att någon har fått ihop någonting som verkligen fungerar. En perfekt symbios. Något som låter och håller fast lyssnaren, men ändå inte slår honom eller berättar hur han ska vara. En sångare i ett band som borde skrika, men istället gråter och vrider ut och in på sin röst. Och lägger ut underbara låtrader som folket lägger palmblad på vägen där de går.

Det är en osannolik skiva, det är en ny musik av gamla saker och allt är så jävla bra. Det är säkert förra årets bästa skiva. Det måste vara så. Det är en jävligt bra skiva. Man bara, "shit!", och sen sitter man där. Och sitter kvar.
(Khonnors skiva var också bra)

***

Konserten igår var sådär. Radio Dept. och Khonnor. Jag trodde att det skulle vara bättre. Khonors låtar stod sig starka och hans röst var riktigt bra. Men osäkerheten lös igenom varje steg och jag trodde att den osäkerheten kunde vara något att ha, men det var mer en osäkerhet som han gjorde allt för att ta sig igenom och ta sig bort ifrån och osäkra "I like you", med blicken stirrande kvar. Men det var bra, han är fin. Khonnor är fin. Och framför mig stod folket med öl i sina händer, och det är alltid det som värmer mig och fyller mig när jag går på konsert: att se en hel armé av olika människor som alla lyssnar på samma underbara musik, och säkert tänker samma tankar och gråter med samma tårar, och när jag ser de på stan så svär jag tyst för en hårdrockare till, eller någonting: sen står de där likt förbannat, vid nästa konsert, och det är underbart att se.

Som, en på kanalen "Star!" sa igår om modevisningar: "Man måste vara där, det går inte att titta på TV, det är inte det som är saken, det är så: man kollar på folks reaktioner, aa, folk kollar på folk som kollar på folk som kollar på folk som kollar på mannekängen".

Det är alltid bäst att vara där, men Radio Dept. var tråkiga och intetsägande och jag gäspade säkert fyra gånger på en halvtimme, trots att det var underbar musik. Starka låtar. Och ibland blir jag lite trött på sånna som Johan Duncansson som ska ställa sig och stämma en gitarr för att alla ska tycka synd om honom, och för att han ska kunna säga "förlåt mig", "ursäkta mig", några gånger till.

Ni som inte var där missade absolut ingenting. Men lyssna på:
* Khonnor - Handwriting
* Radio Dept. - Lesser Matters

16:e mars: ännu en dag.

Jag tänker ofta på Bagdad-Bob. Ibland drömmer jag om honom, jag drömmer att han och jag höll hand i hand. Täcket ligger ihopvecklat och utstrött och den polska städhjälpen sover så sött bredvid. Folket på bussar, jag sitter på bussen och försöker fästa blicken på en av dom. De flimmrar och ser så dystra ut, fäster blicken på varenda lår. Fantiserar om hud. Åh, hud. Och vaknar upp, klarvaken, och tittar ut: alla ser ut som Bagdad-Bob. Det var liv i allt det där. Ibland känns det som att alla på bussen är samma person, att alla bara gå åt olika håll. Och sen går en tjej i kort jeanskjol på: rätt så sexig. Hon tittar på mig och jag tittar på henne, och ler. Och hon är en sån där amerikansk white trash-bitch, som knullar alla i rummet en i sänder och låter kameran gå. Hon är egentligen ingenting för mig, men jag fantiserar om hud. Vaknar upp! Bagdad-Bob står vid ett trafikljus och vill gå över vägen. Asfalten är grå och alla skyndar fram. På "Star bowling" sitter två tjocka tanter och skratter, i den tomma salen. Tjocka, men inte smällfeta. Tjocka på kakor och sirap på pannkakor och slicka i smördegen som blev över när förskoleklassen skulle baka muffins. Typ. Skinnet hänger pösigt ner för kinderna, de skrattar och ler och har det bra ihop. Skrattar åt varandras brister och ler med hela fäjset. Bredvid står ett jävla gubbpack med svordomar och sprit. Bussen åker förbi, jag ser dom bara i några sekunder. Ändå känns det som att jag vet allt om deras liv.

Orden sticker upp och blänker i mitt huvud, som glasskärvor rakt ut och alla stirrar på mig. Jag försökte fånga allt men jag kommer dö med två tomma händer, och ett huvud med glasskärvor som fortfarande grämer sig över händerna som tappade allt. För jag har aldrig kunnat greppa någonting, inte en enda sanning, aldrig en enda blick. Men i slutändan är det ändå lika, jag vill inte dö på en bädd av marmor och låtsas vara rik för de som kommer dit och tittar förbi. Och i slutändan kommer det ändå vara likadant, för Kjell och Peder och deras låtsasbarn och plastsyskon och skiljsmässogods och dödsbo.

Och den lilla bitchen går förbi, och det är bara fördomar allting. Eller hur? Erkänner du? "Han bah! Du bah! Jaaaa veeet!" Orkar inte med sånt snack, jag är äldre nu. Fördomar, ligger som ett filter framför allt jag ser, och det jag vet, men glömde av. Och letar efter nu, liksom jagar. För du vet, du är inte den du tror du är. Du är inte den andra tror att du är. Du är den du tror att andra tror att du är. Och jag försökte alltid springa därifrån: så jävla snabbt eller med vaggande gång. Strödde ord omkring mig, kryddade med ett leende. Eller vadfansomhelst. Man lever, sen dör man. Det blir likadant tilll slut och jag gräver ner mig med böcker och täcker ansiktet med vackra ord, som en mask. Fantiserar, somnar, och vaknar upp, klarvaken, bara för att se Bagdad-Bob älska med en annan fru, eller, ah. Tänker på hud igen, och försöker fötränga Bagdad-Bob.

Så jag vände mig om till han som satt bredvid och sa att han borde kolla på stjärnorna i natt, och räkna stjärnfallen. Han vände sig tillbaka mot mig, men sa ingenting. Och jag svarade "okej". Så jävla trött på alla som klär sig för att visa nåt, så jävla trött på att bara sitta där och se dagarna åka förbi som klottrade fasader och se ungarna spy. Så jävla trött på att man måste raka sig för att vara fin. Och han pekade på den gula snön och jag sa "ät den, det kan vara öl". Och han svarade inte. Och jag svarade okej. Har lite svårt att skilja på vad jag ser och vem jag är: min spegelbild är stor som en ocean, och orörlig. Så jag satt kvar.

Dagens låt: Stone Roses - Waterfall

John McEnroe

Och John McEnroe tog det jävla racket och när John McEnroe höll det jävla racket i sin hand så var det John McEnroe och mot resten av världen och racket var geväret som skulle döda alla andra och skjuta sönder Björn Borg. Och det är svårt att inte älska John McEnroe när allt han gjorde var att skratta eller gråta och svära, men svära högt. Det hade lika gärna kunnat vara Bob Dylan med en penna och den vresighet som fanns i allt det där, i de stora frisyrerna och pojkaktiga blickarna, den fanns bara där.

John McEnroe hade något. John McEnroe hade något och på andra sidan står Björn Borg som en levande ikon och kammat hår och pannband och är så jävla snygg och manlig som John McEnroe fortfarande bara är ett barn. Fan, jag älskar John McEnroe. Som en rebell, som den jävla rebell han var och som en hjälte för vem jag är och alltid kommer att vara, men försökt dölja så jävla länge nu, så jävla länge, och så jävla mycket för att Edberg och Wislander var pryda gubbar utan stake eller kuk.

Ha, när jag blir stor ska jag också skriva en bok om John McEnroe. Det ska bli en memoar, det ska bli min memoar, min bibel. Han är min GUD. Han är en jävla jävel och han är ingenting, han är inte tennisspelare, han är en poet. Det var bara någon som gav honom ett tennisrack när han var liten, de hade lika gärna kunnat vara en gitarr och John McEnroe skulle spelat folkmusik med elgitarr. Han är en röst över döva öron och en kall kår över era gråa ryggar och han är någonting för alla er. Fuck you!!

Det är sant att när jag skriver det här, som när jag skriver någonting, studsar jag runt på golvet, lyssnar på en bra låt om och om igen och tänker på orden, tills två ord fogar samman och jag blundar för allt men skriker orden för mig, som en boxare innan match, och jag studsar runt tills jag sätter mig ner framför datorn och vräker ut allt, som en spya över allt jag ser, och en spya som väntat länge på att få vräkas ut. Och det är sant att när jag studsar där på golvet så tänker jag ofta på människor som John McEnroe och ibland på John McEnroe. Och det är sant, det här, att det finns dagar då jag nästan bara tänker på John McEnroe också. Det är dagar på bussar och på bussar med folket där inga ler eller tittar upp och inga känslor finns och jag tänker på John McEnroe och önskade att John the fucking McEnroe-kuken var där.

Och herre gud, ni som inte gillar sport. Ni måste leva tråkiga liv, ni går miste om allting. Ni gick miste om en rockvärld. Tennis och snooker, ni går miste om poesi. Tour de france, ni går miste om allt. Ni går miste om Roberto Vacchis frossa och saliv i rutan, ni går miste om Göran Z’s litterära utläggningar om golf och golfklubbor och folket som tittar på, och herre gud, lever ni ens?

14:e mars: fy fan! (fuck you)

Fy fan. Ni hånglar så jävla äckligt. Jag står bredvid och följer varenda droppe saliv droppa sin gång till en pöl på marken. Knullar ni? Hoppas det är klamydia och herpes och HIV i varenda droppe. Och blod, vadå, har ni aldrig knullat förut?

Lugn, lugn, och sen plötsligt: POFF!!! En jävla bomb av hat och förakt. Från ingenstans liksom. Nu är jag bara så jävla sur.

Idag, vaknade aldrig. Mina ögon låg kvar och drog sig och min hjärna kokade av ånga. Allt ville ut, men jag var tvungen att hålla allt tillbaka. Ändå kunde jag inte dölja tårarna i mina ögon, och varenda tår ville falla ner och jag såg mig i spegeln och tröstade ögonen och sa: "Snälla, söta, ögon, gråt inte mer!" Och jag tröstade tårarna och sa: "Ah, snart kan ni falla ner! Men håll ut", och de höll ut. Kröp fram och tillbaka över pupillerna som yra höns eller små myror på jakt. Jag ville bara låta varenda tår falla ner och ångan ur huvudet att stiga ur, och jag själv att bli någon annan.

Det var en rätt så mörk dag, för jag vaknade ju aldrig riktigt. Vaknade med den sista tanken från när jag somnade: liggande blundande vid min kind. Och det var den blotta tanken om existensen, jag tänkte: sover jag? Som jag tänker: lever jag? Och faller ner i djupa snår av dagdrömmeri.

Jag borde nu inte tänka mer, inte tänka alls. Bara öppna ögonen och se: och jag ser: landsbygdens kalhyggen strömma förbi och vika ut sig som shackbrädor i en tomtefabrik. Schackfärgen stryks på, och lämnar inget kvar.

Det ser så jävla planerat ut. Så jävla planerat.

Och jag kommer ihåg att precis innan jag somnade, så reste jag mig hastigt upp och såg konturerna i mitt rum som skepnader i skuggor som ramlar in från den gatulykta som hänger precis utanför, och ständigt vräker in sitt ljus i mitt rum. Det var ett dunkelt sken och jag reste mig upp hastigt, som om jag drömt något hemskt, trots att jag legat klarvaken: och framför mig, där jag satt: som en kontur: syntes profilen av en helt stilla man, en tyst man, jag vågade inte ens tända lampan, det var en kallblodig man som skulle döda till sitt försvar och jag ville leva några sekunder till: det var som vilken Dostroyevski-karaktär som helst. Och sen la jag mig ner, och reste mig igen, och såg att det var täcket som format sig så. Bara så enkelt, och jag lade mig ner igen.

Kunde inte somna, tills jag tänkte att jag måste ha sovit. Eller inte sovit? Och jag undrade om jag somnade förut, sen somnade jag. På samma sätt som jag alltid somnar, jag springer mot ett stup och kastar mig handfallet ut.

Dagens låt: Neutral milk hotel - Aeroplane over the sea

20. Kevin Rowland - Concrete and Clay

Vet inte riktigt vad jag ska skriva om. Är lite vilsen. Vill bara tacka någon, för allt. Hade tråkigt en dag. Tittade mig i spegeln, och tänkte att världen ändå är rätt så fin. Tänkte på popmusik, och vad lever vi i? I ett poplandskap. Med lila kullar, och rosa moln. Som om John Lennon skrev en låt om varenda moln, som om Arthur Lee sitter på kullarna än. Ibland lyssnar jag på fåglarna, och undrar om fåglarna lyssnar på mig, men sånt spelar aldrig någon roll. Så jag lyssnar på fåglarna, igen, visslar med i deras sång, och hoppas att de kommer sjunga igen. Men om de inte sjunger igen, om de glömmer av hur man sjunger. Så ska jag sjunga för dom. Det är så det känns nu. Om popmusiken skulle dö. Ifall, ifall. Jag skriver några ord, så jag vet hur det var. I alla fall. I alla fall.

För popmusiken skildrar den tid vi lever i, bättre än något annat. En bra skiva är inte bara en skiva av sin tid, eller ett axplock ur allt som fanns då, en bra skiva skapade samtiden och skapade framtiden, som en väg. Bra popmusik handlar alltid om nuet. Om känslor, och om kärlek. Om att ha och inte ha, om att fånga allt, men tappa bort det på vägen. Om att gå till den där, till den där ’mansion on the hill’, och tappa bort sig själv i en dikeskant. Om att skita i allt, om att sätta sig ner och inte orka gå, inte ett enda steg till. Inte gå, och se människor passera förbi, som uppsnärjda dagar, uppsnärjd i det blå. Om att dansa. Om att dansa.

Popmusik på 2000-talet, egentligen. Sen sökte jag upp alla gamla skivor, och hittade massa bra skivor från 1998. Och, 1998 fram tills nu. Ett sekel av popmusik. Sånt som kommer föda ungar, och föda upp generationer långt framöver. Det handlar inte om det, om åratal. Det handlar bara om att popmusiken föddes på nytt, 1998.

Jag vill nästan tro det.
Jag tror nästan det.

Det här är en lista, 20 låtar, som ett blandband popmusik.

**************************************************



20. Kevin Rowland – Concrete & Clay

Det var allt det där, som nästan blåste bort själva albumet. Att: 1. Kevin Rowland var så jävla knäckt efter den uteblivna kommersiella succén till ”Don’t stand me down”. 2. Att han hade spottat på den där jävla konserten när han den där jävla killen ropade att han ville höra ”Geno”. 3. Att han klädde sig i klänning. 4. Den där jävla paranoian, som gjorde att han ibland gömde sig i ett kylskåp.

Han gick ner i en jävla spiral, som en mörk jävla tunnel, som säkert lika gärna kunde sluta med döden, och under de cirka 18 åren han befann sig i den jävla tunneln tänkte han nog inte på någonting. Jag vet inte. Och när han kom upp ur tunneln efter de jävla 18 åren, var han så fri och separerad från omvärlden att han klädde på sig klänning och spelade in ett cover-album. Bara för att han ville, för att han ville tacka allt som betydde någonting och hade betytt någonting och hade varit det enda som betydde någonting i den 18 jävla år långa tunneln. Och sen samlade han allting på en skiva, i en studio, och gjorde en skiva, i en studio, med elva låtar som hade betytt allt.

Och sen så…

Få skivor har delat upp de egna leden som ”My beauty”. Även den rätt så intakta ”Dexy’s”-världen splittrades. Men han var en landsfader för alla ”Don’t stand me down”-barn, och alla var hans barn.

Och på omslaget till singeln poserar Kevin Rowland erotiskt, med en uppdragen klänning och svarta underkläder. Allt det där är parenteser. En galen mans vackra drag står avslappnat med en självsäker min, en dyster självgod blick. Och den bestämda hållningen. Det svårt att inte älska Kevin Rowland för det där, för allt han gjort, för att han offrat hela sitt liv för några cover-låtar på ett cover-album. Och allt han offrat syns i den jävla blicken. Och i minen. Jag har aldrig sett han le.

Men allt är för fuck sake parenteser, när singeln drar igång. En gammal daskig singel från ”Unit four plus two”.

Det är min egna ”Daydream beliver”, när alla andra sjunger ”Daydream beliver” så jävla falskt, och så jävla högt, och så jävla säkert. Som om det var deras låt.

Som om det var deras låt.
Ha, ha, ha.

De kommer ändå aldrig förstå ”Concrete and Clay”, de kommer inte förstå att den jäveln satt 18 år i karantän bara för det där. Och sen efter 18 jävla år i en jävla igloo i Sibirien lyckades få små indie-barn med randiga tröjor att släppa loss och dansa som fan. Och dansa som fan. Och veva på armarna. Och inte bara oss, utan sina medfångar i Sibirien, att dansa. Och sig själv att dansa framför spegeln. Och ibland när jag lyssnar på låten undrar jag om Emanuel har dansat en gång till.

Men när singeln väl drar på är allt det där bara en parentes ändå, en jävla parantes, det där med Sibirien och klänningen och de cirka 18 år långa uppehållet, med dvalan och svalan och tunneln och spiralen.

Jag ville bara att du skulle förstå. Jag ville inte ens att du ska förstå. Man kan inte fatta sånt. Jag fattar ingenting. Jag ville bara säga hur jävla vacker världen är.

Fånga mig (Highway patrolman)

De gråa skuggorna kan ta min oskuld. Jag kommer ändå att springa långt härifrån.

Längtar, drömmer, försvinner in i tankarna som alltid verkar binda mig fast. Vid det där skyltfönstret i stan, med den där reklampelaren bredvid, under en lyktstolpe som dinglar i takt med vindens tal. Tittar på min sko, när den stampar mot den tunga snön. Tittar på min sko, som jag tittat söta flickor i ögonen, förut. Jag kommer ändå att springa långt härifrån.

Ni kan ta mig nu.
Ha, ta mig då.

Tittar på bussen när den åker iväg, en sekund för sen, en dåsig busschaufför iväg, från dig med blombuketten på nästa busshållplats. Stampande med likadana skor, mot samma tunga snö. Du tar bussen till stan, där alla skuggorna lever sina egna liv. Där de får färg av en morgonsol och lägger sig ner och vilar, till en solnedgång.

Du kan ta mig nu.
Ha, ta mig då.

Tittar på min sko, när den stampar mot marken. Som jag tittat i konvolutet till ”Nebraska” och drömt mig iväg. Till Bruce Springsteen, lika rastlös som jag. Ibland, ibland, ibland känns det som att jag lyssnat på ”Highway patrol man” i hela mitt liv, och ibland känns det som att jag aldrig kommer därifrån. Det känns som att jag känner hans bror, men det känns inte som att han känner mig. Det är väl så det är. Jag kommer springa mot nya mål.

Så jaga mig.
Ha, jaga mig?

Och jag står och stampar i snön, som så många stått här förut. Och sett bussarna försvinna mot en annan horisont. En horisont för alla andra. Där inga stjärnor faller ner, där månen aldrig brusar sig full. Jag faller in i drömmarna igen. Jag stampar i snön och missar bussar av ren princip.

För,
vad skulle vi annars göra?

Men skosnörena går upp, och vecklas ut framför mig. Till vykort från svunna klasskamrater om svek och schlagermusik, de ler så förnöjt. Sulorna trånar på fornstora dagar, och det läcker in. Jag tittar upp igen, ser bussen åka förbi och sjunger ”Highway patrolman” för mig själv. Skorna går av till skärvor av glas. Ingen trodde att jag skulle stå här idag. Väl, ingen trodde att jag skulle stå här i dag. Och, de ler så förnöjt där de sitter i bussen…som åker förbi. Med kärleken i bakfickan, och framtiden i almanackan, och hundra dollar var till barnen som växer upp, och alla barnen i plånboken, mellan sedlarna och kontokort, och utdrag med Visa gold, av ren princip. Och kvitton från Ica nära, för den goda sakens skull.

Jag hatar er, jag hatar er. Och jag tittar upp, från mina stampande skor. Den tunga snön, bara för att se tung snö falla ner. I drivor och stora flingor utan charm. När alla bussar slutat gå. Och, hej, det finns ingen där. Men jag har sången kvar, och sången spelar på repeat, spelar i huvudet, spelar på något sätt. Jag vänder mig, tittar upp, låter den tunga snön kväva mig, täcka mig med drivor som polisonger jag aldrig fick och skägg som tomten jag aldrig trodde på.

Nu är det bara jag och highway patrolman kvar. Jag Bruce the boss, och bossens bror.

Fånga mig, idag.
Eller när som helst.
Men fånga mig,
och fånga mig helst idag.

"Me and Franky laughin' and drinkin'Nothin' feels better than blood on bloodTakin' turns dancin' with Maria as the band played "Night of the Johnstown Flood"I catch him when he's strayin' like any brother wouldMan turns his back on his family well he just ain't no good"

13:e mars, igen, mörkret sänker sig ner.

Och hon står bara där. Med det gråtande leendet. Och i natt ska jag vinna mot mig själv. Jag ska vinna mot dig. Mot vem som helst som kom och förlorade, men tog med sig guldet när han gick.

There goes my baby - Marvin Gaye: Efter en 1:45. Jag kan se en Marvin med pulserande halsåder. Jag kan svettet ner för pannan och svettet som skvätter och svettet som bara rinner ner för hakan som ensamma tårar. Det var en stor man. En stor räv, som Curtis Mayfield, som Al Green. De borde ha fått fredspriset av Nobel, rakt i handen. Eller postumt, som självlysande rosor vid en familjegrav. Men vem fan bryr sig om fredspriset nu, när Arafat har fått det, när det delas ut för att gagna en framtid. När det delas ut med ögon och blickar. Det borde ha gått till folk som gjort kärleken en tjänst. Och kärlek, och tårar. Framför dansar folket, de skrattar och gråter.

Idag har varit en helt okej dag.
Idag har varit en helt okej dag.

En till låt: The Shins - Gone for good (Alternative version) ..The Shins låter lite smutsigare, goes lite närmare Neutral milk hotel, går ner i skiten. Och kommer upp med den här. Fortfarande drypande av lera och grus, men vacker. Så jävla vacker. Nästan som Neutral Milk Hotels egna "Holland, 1945" och natten då Emanuel dansade för första gången.

Jag önskade att jag var där.
Varje gång jag hör den,
önskade jag att jag var där.
Han har aldrig dansat sen dess.
Han kommer nog aldrig dansa igen.

13:e mars - Det är fortfarande ljust

Jag kommer dö nöjd, en gång. Där havet är lugnt, och båten är förtöljd. Där kärleken är ljumna vindar med salt, och stjärnor i skyn blinkar med tårar på sin kind. Där kärleken är buren fram av fågelsång, med doften av blommor och midsommarkrans över flickorna som dansar och pojkarna som håller deras händer. Jag kommer dö där snöstormen lämnar sina snöänglar i fred, jag kommer dö med livet i min famn.

---

Statyer med sänkta blickar. Höjda vapen i protest. Fontäners strålar ur öppna sår. Ranglet skramlar av skrot och spån. Solen går ner bakom alla dom. Som solen gått ner bakom alla oss. Poseidon klär av sig i självförakt. Och fäller tårar för sympati. Framför han står alla dom. Och jag känner igen de svala blickarna. Högstadiekorridorernas kalla blickar. Jag känner igen alla er. För jag var själv där. Vid biljardborden och korridorerna, vid skåpen och läskautomaten. Skrev ner alla jag trodde skulle döda mig. Skrev upp alla jag ville slå ner. Jag var där i hundra år. Jag är 105 nu. Men. "It won’t be for long".

---

Det känns som dimmiga dagar.. sånna man inte kommer minnas en enda detalj från när man har kommit därifrån.. för man har inte sett någonting.. bara känt.. det är ingenting att se, för det är bara känslor överallt. Jag väntar på en buss att ta mig härifrån, men den förbannade bussen kommer inte.. jag står vid en hållplats och stampar fötter och andas stora moln av ånga.. bredvid står alla coola kids och klottrar sin version av sanningen..sin mening med livet.. jag orkar inte ens titta upp, och allra minst orkar jag läsa det de skrivit.. jag väntar bara på att bussen ska komma. Och den jävla bussen kommer, men åker förbi. Jag försöker skrika högt, men ingen hör. Ändå skrattar alla.

---

Jag listar listor nu, för jag är på G igen. Jag vill ha fina middagar och lyssna på bra musik och dricka rött vin ur glas och bli fisförnämnt full och pilla på gamla vinylskivor och singlar från etiketter som dog och försvann under en motorvägs myller, men som likt förbannat reser sig på fem och tar över radiostationerna i ett land som inte finns. Jag ska bygga det jävla landet nu.

---

Men ofta springer mina tankar i väg. De fastnar vid ett sorgset ansikte på en dikeskant. Ofta lever de sina egna liv. Jag målar en målning i Paint, och plötsligt får alla jag målar sina egna liv, sina egna historien, sina egna berättelser att berätta för mig. Och det är sorgliga berättelser. Ibland gråter jag. Jag förstår deras lidande, och det är som att förstå mig själv, inte så, men det är nästan som att lida själv. Och hårdare.

---

Listor, lista. Den vackra jävla listan. Den som gör snöänglar i snön och snöänglar kommer alltid att vara den vackra jävla scenen i "Eternal sunshine of a spotless mind" som är lika förvirrad och kaotisk som regnet av paddor i Magnolia. Samma känsla av: den lugna stunden i stormens öga, medan kriget bankar utanför, och bankar som en snöstorm eller som vilda bin och arga, aggresiva gäss. Det är den vackra jävla listan, det här. För jag vill förmedla den vackra jävla stunden med varmt, svart, morgonkaffe i sin hand, en soluppgång som glitter mot vit, dagsgammal, snö.

11:e mars, en jävla dag.

Jag var nere, det är sant. Jag var nere på fem, och trodde aldrig jag skulle komma upp igen. Och när man först knockas, ser man ingenting, bara ett mörker. Och man faller, som handlösa fall i en dröm, och allt går i slow motion. Det är sant. Det här är bara vad jag såg när jag igen öppnade ögonen. Färger som slogs och bröts itu.

Det är inte sant.
Jag ljög.
Hörde ni?
Jag ljög.

För när jag först öppnade ögonen, såg jag heller inte då någonting. Den svarta massan, som svart, trögflytande tjära, låg kvar som ett jämntätt täcke över mina ögon. Jag förstod inte heller då ens att det var tjära, eller ett mörker. Jag trodde bara att världen var släckt och hade brunnit ut. Kvar stod jag, på en plats av bränd asfalt och barn i aska, och stirrade ut över en kolsvart ocean. Det var vad jag trodde.

Men när tjäran började droppa ner på marken, och rinna bort från mina ögon, såg jag små glimtar av liv, och små ljus av färger, tränga in. Det var som att dra upp persiennen mitt på dagen. Jag förstod att det var jag som hade stängt in mig i ett mörkt rum, och utanför rusade hela livet förbi. Till synes oberört.

Det är dimmiga dagar, det här.
Det är dimmiga dagar, det här.

Jag känner hur jag långsamt vittrar sönder, och hur alla som tittar på mig, som ser att jag ser och tittar tillbaka; hur alla som ser mig tar en bit av vem jag är. Och springer ifrån. Och kvar står jag i samma gamla spår som förut, och undrar just vem jag är. Vem är jag? Vem är jag? Vem är jag? Och alla som plockat isär mig, springer hem till sina nyalackerade hem, och spikar upp mina bitar på väggen, som tavlor, som tavlor, som tavlor, som pussel med vaga motiv.

Och vart jag än går mumlas det bakom min rygg. Där går han. Har han inte dött än? Det är nog bara det att jag älskar livet för mycket. Jag har aldrig kunnat vara likgiltig mot en enda sak. Aldrig kunnat dansa utan att falla ner på knä.

Det känns som att jag sakta vittrar sönder. Som att allt jag rör vid faller ner till botten av ån. Alla barnens barkbåtar blåser omkull när allt jag vill är att ge de en pust i rätt riktning. Alla änder flyger förskräckta iväg. Alla ord fångar mer än de orkar bära. Och ingen dag har någonsin lämnat mig oberörd.

Det är som att jag vaknar varje morgon med en spegelbild över mig, och i spegelbilden ligger en pojke nyvaken och skärrad som om han vaknat upp i en främmande värld. Efter hundra år av sömn. Naken. Och jag stiger upp med ett långfinger åt döden. Som vapen, i självförsvar. Som ledstjärnan till en fejkvärld. En fantasi. En fantasi. En fantasi. Och i fantasin låtsas jag att inte döden finns. Och i fantasin börjar jag långsamt, långsamt, rita ut vägen tillbaka, till mitt pojkrum, till mina vänner, till min barndom, till böckerna på hyllan, till framtiden, och jag söker över hela kartan efter någonting som känns, någonting som bränns, och en verklighet.

Det känns som att varje dag tar någonting ifrån mig. Och i jakten på att återta det springer jag mig trött, och i tröttheten lever jag mitt liv. Jag är rädd för dagarna som tar, och jag är kanske mer rädd för dagarna som lämnar mig i fred, i förtvivlan, och i likgiltighet; till almanackor och klassisk musik, till en dagslång väntab på en morgondag. Jag hade slått sönder spegelbilden och jag slått mig själv till döds. Jag hade slått mig själv i frustrationen och i tålamodet som tröt, och jag hade slått mig själv för att göra någonting som spelar någon roll, som betyder någonting.

Jag hade slått mig själv så att varje skärva spegelbild hade fått sin droppe blod.

Men, jag är lycklig att jag lever.
För, jag är lycklig att jag lever.
Åh, vad jag är lycklig att jag lever.

Ändå känns allt bara piss. Piss. Piss.

10:e mars, en jävla dag.

Det har varit en tung dag. Läste de 10 sidorna av Prousts "På spaning efter en tid som flytt". Kommer heller aldrig längre. Men är rädd för att fångas av smeten och smetas fast som flugan i ett spindelnät. It's all so obvious. Det är vacker skit. Det är ord som flyter och meningar som aldrig verkar ta slut, men rinner på som flodens vatten strömmar i en porlande bäck. Och jag bajsar ord för jag har läst Proust. Ha, jag har läst Proust. Det har varit dagen efter matchen på en skolgård av hård asfalt, utanför Göteborg. Och det har varit 11 små Zlatan på den fastfrusna grusplanen precis bredvid.

Dagen efter matchen fanns det elva Zlatan på plan. En broklig grusplan med undanskottad snö som vallar vid sidorna, och små isfläckar på regngropar som frusit till. Det var en varm och solig dag. Jag spelade fotboll med årskurs 2 och 3. Och på planen fanns det en Ronaldo också. En liten kille med glöd i ögonen, och sluggande steg, som om han försökte sparka ner allt som rörde sig.
Emellanåt, vaggande gång.

Men det var Zlatan överallt. Alla ville vara Zlatan, till och med målvakterna var Zlatan. Och det fanns Zlatan i varenda steg, i varenda fint som vaskades fram. Och mellan alla ben kom en Ronaldo och sparkade ner folk till frisparkar och straffar.

Jag hatade den jävla Ronaldo.

---

Dagarna som kommer verkar sakna färg, av något slag. Jag lyssnar på The Kinks, och kommer ihåg när jag lyssnade på The Kinks för första gången. "Something else by the Kinks". På riktigt. Jag var kär i en tjej då. Ett år yngre än mig. Nu sitter hon bredvid, i ett annat hus och SMS:ar mig. Jag är lycklig och så, men hon vet inte att jag skriver sånt här.
Hon kanske dödar mig då, hon kanske dör själv.

Men jag har "Days" kvar, isåfall.

Kinks - Days.

---

Jag vet, jag hör er på stan. Era jävlar. Men väggarna är vita, och så länge väggarna är vita ser jag er draggla förbi som gråa jävla nyanser och konstraster till mitt egna gråa liv. Och jag ser era skuggor över dockorna i skyltfönstren. Jag hör er på stan, och jag ser er viska. Att jag inte är bra. Att jag är konstig. Och vad gör han nu? Det är säkert så, I may go crazy before that mansion on the hill. Jag har aldrig hymlat med sanningen. Jag är kanske galen. För allt är bara ord, och någonstans på vägen dit gick jag vilse i mig själv. Försvann, in till ett dike vid vägens kant. Och satte mig ner. Lipade och grät som bara barn kan. Jag är ett barn, i en vuxenkostym. Jag är ett barn med minnet från fornstora dagar och en nationalsång gurglande i halsen och en nationalsång med galla i struprörer. Jag hatar er. Och jag ser er, jag ser era ryggar som skygga jävla pucklar i ett gatuhörn.

---

Det är den 10:e mars idag. Hundarna haltar fram. Solen är blek och skev. Månen är halv och rosenröd. Jag rodnar i dess sken och springer sakta därifrån. Musiken är nätt men överfull. Vinden är lömsk och blåser saker omkull. Trädens grenar bryts. En kvist till var och en. Havet ser ut som en pöl. Pyttipanna och fläsk. I en skolmatsal. Pyttipanna med fläsk. Det känns som att tiden stått still.

---

Jag är så trött på mitt jävla jag att jag snart kryper ur mitt skal. Jag har redan börjat leta efter öppningar, men vägen ut verkar snårig och kall. Jag är så trött på orden som hela tiden ploppar upp i mitt huvud och slåss för min uppmärksamhet, och slåss för att komma fram, och ber om att få sin plats. Så jag kastar ut de i floskler på rutiga mattepapper när hela jävla klassen räknar matte, framför mig. Jag kastar ut de jävla orden med saliv rinnande, och stämband på darr, och två spända ögon som stirrar mordiskt på varenda stavelse. När jag skriver är jag alltid rädd för mig själv, men när jag inte skriver är jag rädd för orden. Det kan tyckas motsägelsefullt, men jag fattar ingenting.
---

Min släkt, let me talk about my family: Jag har en kusin som är bra på fotboll, och är en fotbollsstjärna och ett proffs. Resten av släkten är hans fans. Och han är ingenting, han är bara en i raden, en av alla andra, som står i tidningar och skryter om hur rik han är.

Jag hatar min släkt. Och jag hatar släktkalas.

---

Den här listan har legat på bordet och bankat i tre dagar. Efter den andra dagen raderade jag allting, nu har jag byggt upp det igen. Det förjävliga och destruktiva i att se sitt arbete försvinna iväg och brinna upp. Det händer mig allt för ofta, och alltid med samma utgång: jag hatar orden och jag hatar mig själv. Så jag sätter mig tyst i ett rum i en dag utan att skriva, utan att läsa, utan att göra någonting annat än att hata mig själv.

På den tredje dagen ställde jag mig upp, försökte komma ihåg listan i huvudet och satte mig ner igen.

Och på den fjärde dagen ställde jag mig upp och tittade ut och såg en glad jävla pensionär med sin lyckliga hund, och jag satte mig ner igen och tänkte att jag skiter i den här listan, jag skiter i hur det blir. Sen skrev jag det där. Som för alltid kommer att förändra mitt liv, som om det betydde allt. Varje tar för stora steg, och varje steg väljer sin egen riktning. Men jag är rädd för att stå still. Det är därför jag aldrig står still. Det är som att varje ord betyder hur det ska gå i mitt liv. Men jag spottar ut orden. På ett vitt ark. Jag spottar ut orden.

På den femte dagen satte jag mig igen, och det är där jag sitter nu. Och kallt konstaterar att listan inte blev av. Den blev aldrig av. Den raderades från någonting kommer inte tillbaka igen. Den raderades en kväll för fem dagar sen. Och jag vet inte om jag någonsin kommer resa mig upp igen.

Den jävla listan betydde någonting.

---

Släpp den jävla pinnen och kom hit ett tag. Släpp kniven mot din arm. Krama mig.

Hej. Nu ska vi bygga nåt.

Hej. Jag tittar upp. Ser du mig? Från en isvak. Som guppande änder på öppet hav och den guppande sälen i nerkylt bad. Ett äventyrsbad i Kristiansstad. Fy fan. Som barkbåtar förtvinad till sina länders krav, som barkbåtar guppande över ytans svall. Gupp, gupp, och de små seglen av mossa, i vindarnas kall. Jag ligger i en isvak och tittar på mig själv.

Jag orkar inte mer.
Jag orkar inte mer.

Tonårsångest med Broder Daniel-lyrik. Vänsterstroppropaganda med samma jävla drömmar om att bli rik. Häng dig själv eller häng någon annan, men se till att göra nåt som betyder nåt.

Ahhhh, jag är rädd.
Ahhhhh, jag gör listor.
Ahhhhh, vilka jävla listor.

Om barkbåtar på kanaler och kanaler i stan med kadaver och avfall och en gröt av betong. Nu ska vi bygga nåt, och hjärndöda människor håller konferenser på avstånd.

Hej. Nu ska vi bygga nåt.
Hej. Nu ska vi bygga nåt.

Och det bygger med draperiet fördraget, och håller fördrag framför om hur jävla bra allt ska bli.
Ni vet, för varje dag den här våren. Eller den sena vintern i mars. Har jag sett snöänglar i snön, där jag annars bara sett det tomma avtrycket från en hämtad skatt. Där jag annars bara sett avgaser spridas som maskar i mitt hår. Och jag har sett den jävla scenen i "Eternal sunshine of a spotless mind". Scenen med snöänglar. Och jag gråter än. Jag gråter ibland. Rätt så ofta. Ett helt liv, men aldrig när jag vill.

Jag vill sitta på tåg och titta ut och lyssna på Leonard Cohen genom lurar, för stora för att se snygga ut. För små för att verka bra. Jag vill lyssna på Leonard Cohen och åka tåg.
Det var allt jag ville säga. Det var allt jag ville komma till.

Höra "So long, Marianne" på ett brusigt blandband och se stora landskap öppna sig.

Smutsiga duvor i olja och skit

Söndertrasade moln. Regnet öser ner. Smutsiga duvor i olja och skit. Pippar fram en duvunge till. En duvjävel. Liten duvunge med vanhedrad hy. Ristar in sina initialer på magen. Stångar sig blodig mot en staty. Nitar fast två piercingar i sin överläpp. I sitt näbbskal. När mammaduva och pappaduva inte ser. Strör pensionärers limpor förstrött omkring. I väntan på något nytt. Förskansade barn i whiskey & gin. Biter av små duvungars ben. Slagget som kärleken lämnar kvar: står och dör med förälskelsens förfall. Med p-pillernas bifall. Och AIDS-reklam. Kärlekens slagg står och dör: i dyngornas stank. Av det som finns kvar: av ett familjehem. På soss. På bänkarna. Bland barnen. I hagarna.

Ur den tunga snön sticker benpipor fram. Ur den tunga snön sticker benstumpar fram. Ur den tunga snön sticker nakna ben fram. Det stekta fläsket blev kokt till slut. De stackars barnen åts upp till slut. Skalade ben. Och torkat skinn. Benpipor med buckliga skal. Benpipor med avbrutna slut. Och benpipors ändar trubbiga som spjut. Jag kan inte låta bli att gråta åt: att de stackars barnen åts upp till slut.

Ur den tunga snön sticker benpipor upp. Som slalompinnar i en slalombacke. Som ett slalomåk för ett OS-guld: står jag där. Kallsvettig men varm. Isärdragna revben kantar färden ner. Som pensionärers brödsmulor förstrött strös omkring. Ett kolikbarns sista färd, för upprättelse och guld. Jag trodde aldrig det skulle gå så långt. En färd mot mål och målfållan. Där väntar alla jag tycker om. Där väntar en familj av brustna hjärtan. Som de väntat hela sina liv. På att någon ska släppa en bomb. På att någon ska hissa ner mig från flaggstången. Där jag suttit från 4:e klass. Och läste Céline. I målfällan står min familj: med öppna famnar och stängda käftar. Eller tvärtom.

Det är ofta likadant.

För den hårda vintern

Jag skriver mina ord med två stirrande ögon och en spänd kropp. Det verkar som att hela kroppen försöker hjälpa mig, och bära fram orden. Hjärtat dunkar, och magen andas in. Runt omkring rusar dårar, vid min sida rusar dårar, men framför mig finns ingenting.

Det har varit en hård vinter. Inte särskilt kall, men blåsig. Snärjig, och mörka moln vid himmelens horisont. Som om världen slutar där. Och den gråa nyansen i naturen drogs in som grå luft i lungorna. Och spottades ut som saliv, färglös saliv, på sakerna som var menade att betyda någonting. Vi förbannar det gråa i grått.

Men det har varit en tung vinter, en lång och tung vinter som trängt sig på utan att fråga först. Som stulit lite av mig, utan att be om ursäkt sen. Som kommit tillbaka och knackat mig på axeln, och slutligen lämnat mig ensam att gråta. Med fåglarna, och korparna, och tranorna, och hökarna som väntat på ett sista livstecken att blåsa ut.

Det var en tung vinter, alla självmorden knäckte allt de kunde se, och drog mig efter dem. Min barndoms bästa kompis och granne i tio år, tog sitt liv. Min flickväns kompis lillasyster tog sitt liv. En annan kompis farsa tog sitt liv. Det låter kanske långsökt, på alla sätt. Det är säkert långsökt, på alla sätt. Men det känns som att vi står på en ö nu, i en liten värld, som krymper för varje horisont som låter visa sig, och krymper varje gång solen går ner. Det verkar som att den lilla ön krymper för varje steg jag tar. Och självmorden hängs upp som trasiga porträtt över den tid som finns, och den tid vi aldrig, aldrig, någonsin, kommer kunna fly ifrån. Som en skildring över våra egna liv, som blod i fotspåren och blod i floderna vi så plågsamt måste vada igenom.

Varför? Därför. För att det är tidens tand, och för att tidens tand kräver det av oss.

I motsatt riktning, eller i rätt håll. Från gömställen i skogen, till ett uteparasoll. Det känns som att någon räknar mina steg.

Det har varit en tung vinter och jag har hållt fast vid varenda ord, i hopp om att de skulle hålla fast vid mig, när stormarnas tentakler verkade slita allt det andra i stycken. Jag höll fast vid mina ord, och lät de stå kvar, hur mycket jag än hatade dom. Hur mycket jag än ville slå dom. För jag visste att de levde sina egna liv, nu. Och jag visste att någonstans därinne, i deras liv, bar de också mitt liv. Jag höll fast i sladden till en fläckad lur, till väggarnas klotter i en busskur, men mest till den fläckade luren, i en telefonkiosk. Jag skrek att jag älskade henne. Och väntade på att hon skulle skrika samma sak. Tillbaka. Hon la bara handen på min kind, och en kyss, för allt det här. För den hårda vintern. För den hårda vinden.

Framåt eller bakåt. På trippande tår i motsatt riktning, eller med tvekande steg åt rätt håll. Ur den dystra, tunga, vintern kommer våren. Jag sätter mig ner och väntar; i ett gömställe i skogen eller under ett uteparasoll.

Men jag sätter mig ner och väntar.

Och när den kommer, när du kommer; du får gärna ta mig långt härifrån.

Inga ramlar här

De döda, tomma, gatorna i min hemstad betyder inte längre någonting. De är bara där. Som kulisser och spelplats för pjäser och romanfigurer som alla försökte dra därifrån, men hölls tillbaka av vindarna i stan, och fastnade i en telefonkiosk någonstans. Som trasdockar. Jag ser tomheten i deras ögon. Och jag ser min barndom flyga därifrån. Jag ser framtiden flyga framför den. Och när jag går där, under lyktstolpar som vinglar i samma vindar, och vinglar sig sneda, och lyktstolpar som jag alltid sprang för att springa ifrån, i rädsla för att de skulle ramla ner och falla över mig; de står och vinglar på samma sätt nu. Som alla husen vinglar i takt. Som mina forna vänner vinglar i kör.

Inga ramlar här, ingenting faller ner.

Jag lärde mig springa i den här stan, bara för att någon gång springa därifrån. Jag hoppade hage med klasskompisar, varje rast, bara för att kunna hoppa därifrån.

När jag går där känner jag alla dofterna från husen bredvid, olika dofter från samma kött: kryddat, marinerat, sojasås, kinesisk soja, bloddrypande och droppande av fett, serverat med blodet rinnande, eller stekta i ägg. Köttstycken hängande i stadens skyltfönster, och hemma gjort arkitektur. Interiörbutiker som ramar in köttet, och plast i folie för att dränka dofterna, från en familjeaffär som startade här, men köptes upp av ICA MAXI. Cafeér och fik med hembakade bullar och semlor till salu på handskrivna skyltar. Och jag ser husmodern stå i köket, och jag ser männen sitta bredvid. Och slå sig ner som riktiga män, vid bordet, när maten är serverad. Och de vuxna sönerna skrattar högt och farsan skrattar högt åt de vuxna sönernas skämt. När döttrarna sitter så tysta bredvid.

Det är en död stad. Det är en död stad.

Stefan Holm, igen..

Det är fullständigt jävla galet. Det är fullständigt jävla galet. Jag kan leva mitt liv nu, med en bild över mitt huvud. En sån jag aldrig vågade bli själv. Idag hoppade Stefan Holm 2.40 och vann EM-guld över en jävla ryss som verkade oslagbar, som verkade lika oslagbar som jävla Makarov och Sovjet i hockey när det begav sig.

It was 11 years ago today. Sotomayor took his band to play.

Ingen har hoppat lika högt sen Sotomayor vek strumporna över knäna 1994. Sånt brukar spela en jävla roll. Iallafall om man heter Stefan Holm och vet allting med tal och statistisk om vad som någonsin hänt på en friidrottsarena, och utanför. Det brukar spela en jävla roll och redan efter att Stefan Holm hoppat och landat och rest sig och sagt att han var ”helt väck” till en SVT-reporter, i rutan, så sa han att han var den 10:e någonsin över 2.40.

Medellängden hos de resterande nio är sånt som spelar en jävla roll, och sånt som Stefan Holm slagits mot i hela sin karriär. Och han har lärt sig slåss, och lärt sig att resa sig upp.

Men Holm har vunnit OS-guld, han vet om det. Han visste det när han stod där. Han visste det så jävla väl. Han kan knäcka ryggen och tappa shortsen framför hela publiken ikväll, för han har vunnit OS-guld, och då kan man bjuda på det.

Istället hoppade den jäveln 2.40, och jag skulle vilja höra farsans ord i den stunden.

Och när Stefan Holm hade gjort allt det där: landat, rest sig upp, sagt att han var helt väck och så där... så var han dessutom så högt över alla moln att han sa att ryssen kanske hade gjort sitt livs tävling, och kommit tvåa. Ha, om ryssen höjer bryggan lite och lägger midjan i svank så kan han hoppa hur högt som helst. Precis hur högt som helst. Men det spelar typ ingen roll en dag som denna. Holm är underbar, och cool, och säger att ryssar som bara blir bättre och bättre, kan dra åt helvete, för här kommer jag och farsan, typ.

Och Holm är större än Sjöberg nu. Jag gillade alltid Sjöberg. Men det är sånt som typ inte spelar någon roll, en dag som den här.

Flickan som dansade. (Dean Martin - Sway)

Flickan som dansade



Och den lilla flickan tog sin lärares hand och snurrade en piruett. Sen en piruett till. Musiken spelade från den lilla transistorradion i hörnet. Plötsligt var det bara dom två. Det hade varit en tuff dag. Skolan sög som vanligt, och matsalen hade bara serverat torrt bröd och ljummet vatten. Men Jelena skulle dansa balett idag, hon skulle dansa balett som Nijinsky hade dansat, och som att hon stod i hans skor. Och dansade nu. Första dagen på den nya balettskolan och hon hade sparat sin veckopeng i ett helt år, bara för att ha råd med balettskolan. När hon kom var hon hungrig och matt, men när dansläraren satte på radion och radion spelade Dean Martins "Sway", var det som att allt det andra slutade snurra, och plötsligt var det bara dom två. Det var värt varenda öre. Och hon dansade som fåglarna flög. Och hon visste, när hon stod där, att hon skulle dansa så genom hela sitt liv. Hon skulle dansa i hela sitt liv. Med döden, med livet, med kärleken. Med farsan som våldtog henne och hade våldtagit henne i hela hennes liv. Och med sin blinda bror som bara satt i ett hörn, men bjöds på sprit ibland. Och somnade i tystnaden, och vaknade när alla andra sprang därifrån.

Den lila kjolen hade hon sytt själv. Hon hade gömt den i sin väska under hela skoldagen, i rädsla för att någon skulle se den, och skratta. Hon ville bara ha något att dansa i. Det var allt. Hon ville dansa.

Och hon dansade. Och när hon dansade gick det upp för henne, visste hon, att hon skulle dansa så i hela sitt liv. Hon skulle dansa, och hon var lycklig.

Lucky star & Clientele m.m.

En vanlig lördagskväll i Göteborg. Sånna som det finns massa av. Som ett vardagsliv med alkohol, som någonting.

Vi lyssnade på "Känn ingen sorg för mig Göteborg"-skivan fem gånger i rad igår. Jag försökte få en pandakille med snelugg att skriva någonting. Han sa att han hade skrivit två kapitel i en riddarroman, men slängt allting när han hade läst igenom det. Jag sa att han inte borde göra det. Han svarade att han läste Kafkas dagböcker och "Förvandlingen". Jag fick tårar i ögonen och sa att Kafkas dagböcker är det vackraste jag läst, för Kafka var där.

Vi knäppte upp några "Lucky star". Och sjöng med i musiken. Inte mycket hände. Jag drog ut på en lång jävla utläggning, som en lång jävla rundtur där alla ord redan var sagda i första meningen, egentligen, men bara omformulerade om och om igen. Jag kände hur dum jag måste ha låtit, redan när jag pratade och trots att fyllan hade trängt rätt så långt in. Allt jag försökte säga, och sa flera gånger om, var att Håkan Hellström var pop. Som att The Kinks var pop. Det finns inget band som är mer pop än The Kinks. Men sånt är svårt att förklara för dova öron, och blinda ögon. De sa att de nog förstod.

Sen satte någon annan på en annan skiva, jag försökte döda henne med onda blickar. Rakt från Göteborg, och upp i fejjan på en småstadstjej. Med allting utanför sig. Alla attribut, alla randiga ränder och tröjor med pins. Hon satte på The Clientele med Saturday och jag blev tårögd, igen. Jag blev nästan kär, i hon den där. Och frågade med hög röst, sån röst som bara finns efter rätt så många öl, skravlande, prasslande, brunstig, jag frågade henne vem som hade gjort blandbandet. Hon svarade att hon hade gjort det själv.

Sen pratade vi om The Clientele och jag skulle precis säga att Saturday "för fan var världens bästa låt, förstå", när han precis sjöng "I saw you face and I thought you were a dream", och jag sjöng med och tänkte på låtar som fanns, och spelades, men ingen verkade lika vacker som den här. Innan jag han säga det, så sa pandakillen bredvid att "det här är nog Clienteles tredje bästa låt".

Jag svarade direkt, som en kobra på drift, "det är den tredje bästa låten i hela jävla världen".

Jag vågade inte säga att det var världens bästa låt, när jag tänkte efter, jag hade sagt det för många gånger förut, och några gånger redan samma kväll. Pandakillen sa att "Rain" var bättre, och sen kom något med "I have told you so", han visste inte riktigt, men jag förstod vad han menade. Jag svarade att "Rain" är skitbra, plats nummer 2, och på tredje plats kom "Mondays rain", och på den fjärde kom "Policeman getting lost".

Ingenting hände. Den kvällen var världen bara "a big orooni". Och jag såg "the big orooni" försvinna på håll. Mellan längre och längre utläggningar. Och popmusik. Det var sent och jag gick hem.

Elvis Costello - Psycho

Jag såg mitt namn i tidningsbokstäver, på etiketter i stan, på reklampelare för barn. I skyltdockors eviga stirrande mot någon att ta dem därifrån. Krossa plexi-glaset och fara genom natten, med vinden i sitt hår. Förlägen och försjunken. Det känns som att jag står där än.

Alla sa ”men där är du?”. Jag svarade ”well, well, det är tidens gång”. Ett varv runt solen, ett nystan runt mitt lillfinger, lindat lite till.

Om jag är konstig, mamma, jag är nog konstig nu. Om jag är konstig, mamma, du kan ropa det högt, du kan sjunga mitt namn över Avenyn. Som en klagosång, eller en folksång om en martyr, som "I dreamed I was st Augustine", som en sång för förtidigt födda barn. En månad, till och med. Du kan sjunga den högt, alla vet ändå vem jag är. Alla har hört din röst förut. Du kan ropa mitt namn så att det ekar enda bort till Björkekärr och en etta med kokvrå. Jag måste få veta att jag finns.

Mitt långa hår släpar mot marken. Jag har flätat det ibland. Gjort stora tofsar av trassligt hår. I tovor, de spretar. Och jag sprayar i hörnet att kungen är död. Några har fattat, andra håller med. TV:n går på med ett jävla hallå, jag måste få veta att jag finns.

Lämna den friheten åt mig själv. Eller stäng in mig i en bur. Dom kommer kliva på mig igen. Men lämna nyckeln så att jag ser. Jag vill ha något att drömma om. Lämna nyckeln lite bredvid, jag måste få veta att jag finns.

Elvis Costello sjunger Psycho, jag skriver några ord till. Solen börjar gå ner, börjar leta ner sig över skogsdungen lite längre bort, över Göteborg-skyline med åtta nyanser av grått, en för regnbågens alla ränder. Och solen går ner en kall vårdag i mars. Elvis Costello sjunger Psycho och jag kollar ut på folket som går förbi utanför fönstret där jag står, och ofta inte gör någonting, men tänker, tänker, och väntar, väntar. De skyndar så snabbt. Med hundar i koppel. Och gula strängar i snön. Bänkar för pensionärer och en öde basketplan, som en begravningsplats vid sidan om, för alla dom som aldrig blev någonting.

Plötsligt kommer de, alla hand i hand, som ett begravningståg med dans i sina blickar. Som en militärpluton med blommor i sina hår. De går och studsar en boll, och sjunger något i kör. För några sekunder av naiv och ren jävla lycka önskar jag att jag var där. Mitt i. De studsar bollen över den plogade asfaltsplanen. Och börjar spela basket.

Jag sätter Psycho på repeat och vänder mig om. Stänger in mig i min värld, för sånt kan vara farligt att se. Glada människor kan vara farliga att se.