1409. Bochvar och i:et

Varför introducerar Bochvar en assertion-operator?

Chip, chip..

Det hela tar sin början med att han utformar en slags "flervärdes"-logik som en lösning på semantiska paradoxer så som "den här meningen är falsk".

Bochvar lägger alltså till ett värde, till den klassiska logikens tidigare två värden; falsk och sann.

Vi kan kalla den tredje valören för i, och tolka den som varken sann eller falsk, men meningslös, och följande; paradoxal. Den har alltså inget sanningsvärde.

Satsen (A): "Den här meningen är falsk", skulle enligt Bochvar vara meningslös och paradoxal i sig själv. Haack har sina invändningar på det (jag kommer till det senare) och Bochvar får även problem med att flika in i:et på ett gångbart sätt i sanningsvärdestabeller.

Som följer.

A | A v -A
T | T T F
i | i i i
F | F T T

Eftersom i:et är smittosamt och smittar av sig på hela satsen, det vill säga; det räcker för en mening att någon del av den är i (meningslös) så blir hela meningen meningslös. (För att ta ett konkret exempel så skulle t.ex. Russells (ö)kända påstående "kungen av Frankrike är flintskallig" vara meningslös, just därför att meningens komponenter inte denoterar någonting). Detta är i stort Frege's uppfattning, och för att skydda sig från meningslösa satser; uttryck som inte denoterar någonting, så
'förbjöd' Frege allt sådant i utformandet av sin formella logik. Bochvar går ett steg längre, och försöker med införandet av sitt i utforma ett system som klarar av att handskas med sådana termer.

Detta medför så klart problem. För hur blir det med (tauto)logiska sanningar liknande den jag skrev i sanningsvärdestabellen ovanför: A v -A ("-" ska föreställa ett negationstecken), det blir helt enkelt omöjligt att utröna några logiska sanningar över huvud taget eftersom sådana bygger på att alla sanningsvärdena i sanningsvärdestabellernas kolumner är T (sanna). I Bochvars sanningsvärdestabeller ligger ett i i vägen.

För att komma undan det problemet så införde han då slutligen den så kallade assertion-operator. Som lägger sig som ett T framför satserna och kan översättas till något liknande som; "Det är sant att.. "

TA | -TA | TA v -TA
T | F | T T F
F | T | F T F
F | T | F T T

Vi kan då se att i en mening med endast sanna eller falska satser, så slår sanningsvärdet samma ut i en 3-värdeslogik som i en 2-värdeslogik. Och eftersom det inte är sant att A satisfierar A som ett meningslöst värde, så blir satsen "det är sant att A är A" falsk:

A | TA
T | T
i | F
F | F

Haack kritiserar Bochvars teori och främst införandet av i:et och Bochvars tolkning av "Den här meningen är falsk" för att slutsatsen bara skjuter fram paradoxen, så att om det är sant att "Den här meningen är falsk" så är den paradoxal, och vidare för motsatsen; om den är paradoxal så är den.

Jag förstår inte riktigt hennes invändning, eftersom hur Bochvar än översätter den så blir slutsatsen att påståendet är en paradox (och det är sant), att det är en meningslös mening, vilket ju var vad Bochvar ville antyda och det är väl i sig knappast någon lösning på själva paradoxen, men en fullgod redogörelse.

Vad jag däremot förstår, enligt Bochvars tidigare resonemang, men ställer mig frågande till, och det är risk för att jag inte alls förstår egentligen; hans hanterande av påståenden om paradoxer.

Med införandet av assertion operator 'T', så blir översättningen på "Den här meningen är falsk", som sådan: "Det är sant att 'Den här meningen är falsk'". Detta kan vid första anblick se ut som en motsägelse, men om man tänker att sanningsvärdet här flyttas ut från själva påståendet "Den här meningen är falsk" till "Det är sant att" så är det inte svårt att se att slutsatsen blir att påståendet "Det är sant att 'Den här meningen är falsk" är falskt. Då "Den här meningen är falsk" inte satisfierar något sanningsvärde i sig, och därför kan det heller inte vara sant att den är sann.

Två frågor:

* Eftersom i:et är smittosamt, blir inte ett påstående om en paradox, liknande den här; också meningslös?

Om så skulle vara fallet, skulle man inte ens kunna säga att det är sant att "Den här meningen är falsk" är meningslös. Vilket på alla sätt är motsägelsefullt.

Om så inte skulle vara fallet:

* Hur löser Bochvar i så fall meningar som "Den här meningen är meningslös"?

"Det är sant att den här meningen är meningslös."

Måste i sig själv vara meningslös, och därför sann. Och om den är sann, så är den meningslös men har samtidigt ett sanningsvärde. Vilket om något, är en motsägelse.

Tillbaka på ruta ett igen. Bla, bla, bla.

1408. Indien och irländaren

Jag hade precis varit uppe i bergen och allt var en stor röra, väskan var sönder; skosnörena hoptrasslade, jeansen smutsiga, tröjan trasig med ett stort hål under armen, och svettig och allt annat skrynkligt och nertryckt i väskan som precis gick att dra igen; jag orkade bara inte göra någonting åt det, jag orkade inte tvätta, orkade inte köpa och försöka pressa priserna, jag var knäckt och fördärvad och gick runt på gatan, och sparkade stenar framför mig, på trottoaren, bilar tutade; tiggare kom fram och klängde runt armarna, små barn skrattade och pekade, taxibilar tutade igen och igen och igen och chauffören ropade; hey, hey, hey!!! Och jag ville slå honom, slå ner honom, spotta på honom och trampa på honom. Butiksägare sprang fram till mig, jag bara stängde allt och gick därifrån, vacklande som en tjur framför sin matador; satte mig på en trottoarkanten och ville säga; ni kan ta mig nu, jag är fucked, det blev bara så här; jag vill hem, jag vill hem, herre gud, ensam, 19 år och Indien; too much, släpp ut mig nu, låt mig åka hem och shit ni kan skriva vad ni vill i tidningen sen, att jag inte klarade det, att jag var feg, kass, och vek, skriv det, skriv det, men jag vill hem. Reste mig upp, mörkret började falla; betalade massa jävla rupies för en te som jag såg någon annan få nästan gratis, men jag sket i det, jag hade kunnat skrika, men jag sket i det, svalde teet med några sura blickar, en tvär min och gick därifrån utan att säga hej då, vidare in på en mindre gata, tvärsande mellan två större gator, där låg soporna på golvet som ett Stockholm på Medeltiden, barnen sprang nakna och hundarna var smutsiga och lekte i flock; kom fram till hotellet, i foajén var det fullt med andra backpackers; sa hey och någon i receptionen kallade på mig; pay, pay, vad fan jag betalade ju innan jag gick; gjorde du? Ja. Och långa telefonsamtal till chefen, ett kvitto i bakfickan, titta här; RÄTT och tystnad, stängde in mig på mitt rum och läste en bok, en Wilde-novell om den lilla prinsen; somnade, klockan var bara 8 på kvällen och jag hade varit utan käk hela dagen, utan aptit, och om jag somnar nu så kommer jag vakna klockan 2 och vara skithungrig; det är för tidigt för att somna, slöt ögonen och hörde fläkten burra, folket i foajén brusa och skämta och skoja och jag var så långt därifrån, långtifrån allting som hade någonting med sånt att göra; som skämt och Indien, jag var bruten i min egna lilla värld. Satte mig på sängkanten och pustade ut, lade ner boken i väskan, gick ner till restaurangen och satte mig vid ett bord, det var ingen där; beställde det billigaste på menyn, någon risrätt, vatten och en kaffe, sen fylldes hela restaurangen på, till slut var alla borden upptagna; när en äldre, irländare stapplade in och kyparen kom fram och frågade om det gick bra att gubben satt där, jag sa okay, förberedde mig för några minuter av pinsam tystnad, tände en cigarett, sipprade på kaffet och irländaren sa hello, sa hello, vi började prata, och jag drog alla storys som jag hört längs vägen och som cirkulerar och florerar som flugor över snårig sumpmark, och som alltid börjar med; jag har en kompis som har en kompis som.. och så fortsätter det, om ormbett som svullnat upp och medvetslöshet, om poliser som tigger pengar och tiggare som käftar emot, you know; han berättade om sin son som gift sig med en amerikanska som verkar vara ett jävla pucko och om han berättade om när han var i Indien för 50 år sen och han berättade om sin fru som låg hemma sjuk och plötsligt slog det mig, utan någon som helst logik; att han säkert var mannen till den tanten som jag jobbade med i köket i en fabriksrestaurang i Manchester några år tidigare, hon kom ju från Irland och var ungefär lika gammal, skulle snart gå i pension och köpa en stuga i Wales och jag tänkte fråga gubben om han hade en stuga i Wales, men hejdade mig och han bara babblade och babblade om hur fint Indien var, hur fina människorna var, och jag hey; det är för att du fyller deras käftar med pengar, då så! Och jag ville skrika att Indien sög, men till vilken mening; han hade kanske rätt, det är väl fint och jag vilsen i mig själv; han hade nog rätt; vi betalade notan; han lade 200 rupies i dricks och berättade för kyparen att han var stilig och att fisken var den godast ever, jävla fjäsk tänkte jag. Och betalade min nota i mynt, precis tillräckligt och inte ett öre mer. Sa hej då till irländaren, gick upp till mitt rum och somnade.

1408. hur världen fungerar

jag tänker inte alltså
finns jag det verkar vara så det fungerar här och det
finns något vackert med att försöka förklara hela världen
som den är utan att ha någon aning
om vad det innebär men samtidigt äga den på sitt sätt
aldrig på rätt sätt som en cigarett tänd
till att brinna ut alldeles för snabbt mitt
liv som några ringar flyende över vattnet och
ord som avtryck på havsbotten snart landar
den stenen som barnen kastade i men då är
jag redan långt härifrån och barnen då har
fått egna barn födda i en värld där folk
lever genom att förtränga sina tankar knarka
sönder dom och åka till Indien förklara
där hur världen fungerar utan
att äga något annat än en några
sandaler nötta ut av ökensand

1407. en dagbok fylld av blanka blad

med cigarettpaketet på bibeln huden
fastklistrad i tapeten ryggen domnad och
blicken fäst på horisonten ett fönster
ut mot gården och vinflaskan tom
men förlåten tavlan skev men vid liv
lampan svulten och soffan fylld
av utrivna blad
vridna ryckta ur och tuggade isär
salivet rött av blod ett manus
om ett liv
med döden som enda vän en dröm
om att somna och aldrig vakna
upp igen väggarna lutandes
och mattan stinkande
av gamla matrester telefonen tyst
men påslagen med dörren
låst om dagen fastkedjad av orden
som inte vet vem jag är skriver
jag ner vad jag ser och ser endast
det jag skriver om spelar ut min
roll i framtiden som barnen
rullar snöbollar om vintern en halsduk
åtdragen snärjd och i vägen halsen
torr fingrar täckta av brännmärken
kläderna stinkandes svett håret
fett som margarin vykort på väggen
grådisigt åldrade av tidens tand minnena
hållandes mitt huvud i obalans en
saga läst utav Babar om en värld
där alla döda levde kvar som
apor och sköldpaddor låt mig åka
dit och rätta till min frisyr på
vägen hem en mamma med
sin son vid vägens kant här kommer
döden körandes i fel fil åt
motsatt håll skräckslagna hukar dom
och springer därifrån mina gevär stoppade
i vasarna putsade ansiktet sminkat
blommorna under kudden vissna ett lakan fläckat
av kroppsvätskor det här är mitt liv
det här är mitt liv en dagbok fylld
av blanka blad och aldrig har det varit
så uppenbart vem jag är som just
där ur aska uppkommen till att
tända eld och brinna ut till att tyna
bort och bli ihågkommen som ingenting
annat än en önskan om att
få åka härifrån

1406. tomtar och tomtenissar

sanningen under tusen lager damm
uppgrävd för hand
putsad och polerad
till att spegla mänskligheten
som ett hånleende mot dom som inte
hann fram
skrattande lik
magistrars pekpinnar världskartors
brännmärken och krig
raserade murar och kyrkgårdars gravstenar
ett tystnadens skri
på drift undan vad det innebär
att vara vid liv
tar jag båten i min famn och bär
den till varje stormigt hav
djupt nog att
drunkna i

skriker på främmande språk
en främlings önskan om att passa in
i en värld där allt
antingen är sant eller falskt
och dagdrömmare förpassas till
vägarna ut ur stan sicksackandes
från dikeskant till dikeskant under
nattliga promenader med
stjärnhimmeln hängandes ovanför
dinglande som julgransbelysning
till att samla upp
allt vad som glänser i månens sken
och bygga ett hem som bara vägen därifrån
och varje halleluja som ett adjö
farväl och hej då till dom som trodde
att dom visste just vad sanning var är
även den vetskapen byggd på tron
om en morgondag då drömmarna
har spelat ut sin roll men
finns inte där mardrömmen om att
vakna upp en dag omhuldad
av dom som sett gud i ögonen som
ett var det bara så här gått drömmer
jag hellre mig bort därifrån till ett
land av tomtar och tomtenissar
där det kvittar om man tror på sånt
eller låtsas att man vet
så länge dom kommer med
julklappar på julafton

1405. Ett krig med för stora leksaker

Som att stirra ut genom fönstret och bara se sig själv
som barnen slagna med påkar av piraterna
'hej där är du' säger någon och man låter tystnaden bli ett svar
ett hån
för cigaretterna som lämnades orörda i askfaten
äter mig mätt på oblater och dricker vinet som en kålsupare
på parkernas bänkar det finns en dag i framtiden
när luffare vandrar in i kungars famnar till att
lyfta kronan som en trofé över ett i övrigt
meningslöst liv men inte nu och inte här jag kommer dö
ensam och utslagen
med tänderna gnisslande en melodi som ingen hör
ett skri på hjälp
om jag bara hade kunnat få någon att förstå
mina ord på främmande språk som en främling på
fel planet ett tangentbord med bara stora bokstäver där
stöps jag som stearin stöps till ljus sminkas och ställs upp till
att förklara hur liten jag är försvara
mitt humör
som bara ett sätt att vara det här är en dikt till våra kvinnor
som gör världen värd att talas om det är inte erat fel
att jag ligger ner det är inte mitt fel att jag gråter jag väntar
bara på någon att ligga med ett krig med för stora leksaker
en lekplats med för stora vapen gunga gungan
gunga
den jävla gungan så att jag snurrar runt och faller
ner bryter nacken och blir förlamad då kanske
någon ser mig och säger förlåt
mitt barn att jag födde dig till liv den största
friheten med ena handen fäst på klippkanten är
känslan av att släppa taget och falla
härifrån utan att få det att framstå som ett
medvetet val ett medvetet intet och
någonstans under tusen lager damm
ligger sanningen
som inget annat än en paradox
till vad livet innebär och varför dammet
i sig ligger just där
jag kramar statyerna till liv och sover vid deras fötter
ber dom andas
min andedräkt bära mina kläder spegla
mitt förfall så klå mig med gevärskoltarna
ni sköt för att döda barnen på andra sidan ån en gräns
dragen för att folk ska ha någonting att
kämpa för en unge utslagen för oss att ha något
att tycka synd om vid liv på krita
jag är trött på det här jag är trött på alla bokstäver
och att hävda sig
är bara ett sätt att gräva ner sig i högen av
avfall om vem man är egentligen
för drömmarnas mardrömmar om att vakna upp
igen på morgonen vänder jag ryggen
åt klockan och ber om förlåtelse det är deras tid
en uppfinning som solglasögon för solen ett hallå till döden
och ur högarna
högarna
växer en blomma fram till att plockas
av barnen skalas
och vissna i spruckna
vasar skrattas åt och sopas bort
ihop med andra blommor till nya högar och någonstans
börjar livet om på nytt
men inte här och inte nu min kropp ett skelett
under jord som ingen får beträda mitt liv
en önskan om att
inte vara

1404. Fräls mig!

På tavlan i klassrummet målar en pojke en orm som ser ut som en kuk och eleverna fnittrar och läraren blir förbannad och någon skriker att det är en kuk på tavlan och pojken svarar; det är en orm, det är en orm, faller ner på golvet och gråter.. jag har druckit 19 scotch i rad för att slå Dylan Thomas rekord, vandrat i hundra år snart, mot världens ände för att se vad som finns där; en återvändsskylt eller några barn som står och ropar hallelujah och om det var jag ingenting; intet oroande det faller bomber från himlen och vi har våra biblar som skydd, en präst så naken och mitt rum ostädat, sminkad och uppställd på scen till att svära och bli skrattad åt; det här är mitt liv, det här är mitt liv; med mina armar slutna runt krigsoffrens minnesstaty ska jag stå och skrika; alla älskar någon, ibland - ska jag skrika; fräls mig, fräls mig!

1403. Hösten är här

Regnet duggar tätt, ängarnas slätter luktar nyslaget gräs.
Rostiga cyklar i cykelställen.
Trädens grenar hänger ner.
Hösten är här; en kopp, svart kaffe och en cigarett.

1402. Rilke

Intressanta rader av Rilke.

Att livet sprider sig som ringar på vatten.

För vart är stenen som orsakade ringarna?

Sjunkande mot botten, som inte livet i sig; men något annat.

Vart är stenen? Och vad är stenen?

1401. 30 timmar i Indien

Att komma till Indien, det var en chock så klart. Samma chock som alla som åker till Indien försöker förklara. Och jag hade hört det förut. Innan jag kom dit. Hur det var som att komma in i en annan värld, där allt rörde sig; där folk svärmade som stora flockar av bin; det var precis så. Luften var tät, varm; gatorna myllrade av barn som stirrade och vuxna som stirrade, över stora kloakpölar av stinkande vätska; flugorna surrade och gruset bildade stora moln av damm. Det är svårt att tänka sig någon plats som är levande. Mer intensiv. Hetsig, och uppslukad av nyfikenhet; hey, vem är den vita killen med ryggsäcken? Jag landade i Mumbai klockan halv 3 på natten, försökte sova på flygplatsen genom att smita in i en väntsal; no, no, tre soldater med gevär sa någonting på ett främmande språk och jag var tvungen att gå därifrån. Rätta mig i den milslånga kön av folk som skulle checka ut och checka in på hotell bokade i förtur. Och utanför flygplatsen, den stora samlingen av taxi-folk med namnskyltar: Mr John, Mrs Kath Smith och allt det där. Så slussades jag ut i Mumbais förorter utan att veta vart jag var på väg. Inslängd i en minibuss fylld med indiska män, och jag. Män överallt. In i små gränder, så stannade minibussen och sa; here, here! Pekade på mig, jag gick ut och känslan av ensamhet. Påtryckande, som en utelämnad och avkastade antilop på en savann; jag checkade in; lade mig på sängen och fläkten burrade, duschen var en hink med grummligt vatten och toaletten ett hål i marken. Det här var mitt liv. Det knackade på dörren. En liten indier med vattenflaska. Jag sa tack och han sa: money, money. Shit, hur mycket. Han fattade inte how much; så jag räckte över honom en dollarsedel och sa OKAY. Det var det enda jag hade. Dollarsedlar och ett visakort. Sov några timmar, vaknade upp och insåg att det inte alls var en dröm jag drömde. Utanför tutade bilar och åsnor kväkte och hundar skällde och folk sprang i alla riktningar, på samma gång; med händerna hängande fria ner över midjorna; stegen, strosande, släpande och blickarna flackande, så att det på en gång blev uppenbart att dom inte hade någonstans att ta vägen, inget mål med sin färd, dom bara var där. Dom bara var. Checkade ut, betalade med mitt visakort. 42 dollar. Vilket var mer än vad jag skulle göra av med de närmaste veckorna. Jag hade blivit blåst, men var för trött och för förvirrad för att inse det. Tog en taxi till tågstationen. Fattade ingenting. Taxichauffören ville ha betalt, men hade bara en 20$-sedel ihopskrynklad i fickan. Han ville ha rupies. Den enda taxichauffören i hela Indien som inte tog emot dollar. Och säkert den sista. Körde mig till en bank och jag tog ut 800 rupies. Hade ingen aning hur mycket det var. Gav honom några hundra. Han sa okay, log och jag sprang därifrån. Till tågstationen. Perrongen överbefolkad av folk på väg in till stan, så hejdade dom sig; och tittade på mig. Som om jag var från Mars eller månen eller Pluto. Köpte en biljett från ett litet stånd. Köpte en kycklingklubba från ståndet bredvid. Käkade på vägen och tryckte mig in i tåget. Höll hårt om min väska. Stirrade ner i marken och försökte uttala tågstationen jag skulle till, för några män som låg intryckta mot samma vägg, som jag var intryckt mot. Dom fattade inte, och högg tag i någon som fattade engelska: han sa att det var slutstationen, på flytande Dr. Bombay-engelska. Tåget stannade, hoppade av. What next. Och sen då. Sprang upp för trapporna, ut på stan; stora gator; stora breda gator och taxibilar som stannade i en aldrig sinande ström, för att fråga vart jag var på väg. Alla hade sina direktioner. Sina förslag, sina versioner av sanningen; men jag sa nej för det mesta. Hoppade in ibland; dom snackade om tempel och saker man borde besöka. Åkte till ett, men hey det var ju bara ett tempel. Satte mig på en vegetarisk restaurang och några killar bar genast iväg min väska till en garderob; hejdade dom och sa I want my bag here. Hejdade mig, och sa PLEASE. Frågade efter bussar till Goa. Det var en kille bakom kassan som visste precis hur man kom dit. Den bästa bussen med det bästa priset och jag sa okay. Men det fick jag lära mig sen, att det fanns folk överallt som alltid hade dom bästa bussarna med dom bästa priserna. Som ess i skjortärmarna; det stämde aldrig. Det var semi-bluffar och helbluffar och jag hoppade in i hans bil, till resebyrån där bussen skulle stå. Ut ur stan, i nästan en timma. Jag frågade vart bussen var och han sa soon, soon, soon, soon, och jag frågade igen och sen hoppade en annan kille in. En kille från Australien: han röt till mot chauffören och sa; om du inte tar mig dit nu, så drar jag. Och jag tänkte; shit, är det så här det går till. Bilen körde några mil till och det var fortfarande lika mycket stad som förut. Femfilig motorväg, kanske sex filer. Snackade lite med australiensaren. Han var helt lack på hela Indien. Röt till mot chauffören och sa vart är den jävla bussen. Jag höll med. Till slut stannade bilen, framför en restaurang. Och det fanns ingen buss i närheten; vi frågade vart bussen var. Han sa att den kommer snart och bad oss betala. Vi sa att vi ville se bussen först. Han sa att den var på väg, ringde ett nummer och sa att den kommer om trettio minuter. Vi betalade ändå, några sedlar rupies och min svettiga t-shirt som redan var svärtat med avgaser och damm. Jag tog av den och tänkte slänga den, när han sa att han ville ha den. Hoppade in på en restaurang igen, köpte en chai. Plötsligt tutade en buss på andra sidan motorvägen och chauffören öppnade dörren och korsade gatan, kom in och sa; hurry, hurry, hurry! Tömde koppen med chai, i en klunk; haffsade upp några några rupies ur fickan och lade dom på bordet, tog väskan på ryggen och halvsprang därifrån. Där var bussen. En sunkig jävla buss. Och han frågade mig efter pengar; mer pengar än vad som sagts förut. Betalade ändå. Hoppade in och fick dela sovplats med en annan australiensare. Skavfötters; australiensaren sa hello, men blev förbannad när han såg mig; stack ut huvudet i gången och sa; what the hell, du lovade mig en egen sovplats!!! Chauffören stannade bussen och dom snackade, det hade blivit dubbelbokat eller nåt, men nu fanns ingenting att göra åt saken; ingen återvändo. Vi tog ett sömnpiller var och sov hela vägen, vaknade upp av att chuaffören ruskade på våra ben och sa; framme nu. Vi sa, framme vart? I Palolem! Goa! Så vi hoppade av. Ingen där. Ingenting. Bara mörker. En tom gata, ute i ingenstans. På håll hördes hundarnas skall. Jag hade i alla fall en australiensare vid min sida. Vi började gå mot några upplysta hus längre bort. Och snackade, dåsiga, nyvakna; så stannade en tuck-tuck och vi hoppade in. Sa att vi ville till närmaste hotell, vad som helst. Men det var stängt överallt. Kom in i en liten by, och han ringde någon. Sa någonting som vi inte kunde förstå; pekade och sa HERE, HERE! Vi gick in, killen i receptionen sov. Men vi väckte honom. Sa, kan vi checka in. Checkade in, betalade 400 rupies. Och fick ett dubbelrum med fläkt och en liten uteplats. Okay, det var fint. Vaknade upp dagen efter; solen sken in genom fönstret. Och mina första 30 timmar i Indien var avklarade: som en trasa i en tvättmaskin. Gick ut, köpte ett paket beedies. Rökte några, gick ner till stranden; vi var inte alls i Palolem, men på Baga beach. Yä, yä, what ever. Stranden var 20 meter bred, minst och sanden var vit. Palmerna sträckte sig mot skyn som en skyline och jag var lycklig över att äntligen kunna pusta ut.

1400. det är kukar och det är fittor

hey, you know i landet where I'm from är det bara kukar och fittor och folk
vandrar runt i en ring
letande efter ett hem att åka bort ifrån som flyktingar
flyendes från krig det är nyhetsblaskor
hit och det är nyhetsblaskor överallt och på TV:n
skrattar vi åt dom som svär säger men det
är ju underhållning ändå så what ever om det är skit ey
kids det brinner i Uddevalla så åk inte dit och
det är kukar och det är fittor och om det
hade funnits ett mellanting
ett någonting
som var ingenting
sånt där man behövde knulla i rädsla
för att bli knullad av
motparten
merparten och kanske bli kallad
för kåt eller kallad för gay vad jag hade älskat
den då med stativet i ena handen den andra
i bakfickan en röst så spröd om en
flicka så död
att ingen längre orkar hålla
henne vid liv mitt riktiga jag och hon som bara låtsades
vi höll våra händer så tätt andades i takt och sa hur mycket klockan än är så finns
det ett forever stort nog att aldrig få plats i drömmarna om en morgondag
där tiden står still och allt är precis som det brukar vara med minnena som en
enda tröst bär jag dom som jag bar
dig på min rygg nu bär jag brädor och spik stenar och lik
jag bär kappor för små för att räcka hela vägen runt slitna
som Gogols kappa gåtor större än Fermats och varenda löfte vi knöt
har knutits upp och tuggats isär tuggats på igen och sköljts ner med saliv
och hur sen natten är så är vägen därifrån
alltid en återvändsgränd och en morgondag där fåglarna sjunger om
vad som fanns idag
på vägen
dit som sargade kroppar på väg till altaret det är ett maraton utan
publik
vi sa hej kom och ta oss och det var vårat
fel att vi sprang därifrån dom skrek och dom skrek att
livet är en lek
där gamla gubbar viskar godnattsagor och vuxna damer
pratar om paradiset så vi sa okay och hoppade på
tåget för att inte bli kvar men väl där
väl här är det bara ekon som hörs och ingen
talade någonsin om diskoteken där tjejer med stora
bröst buntas ihop med andra tjejers bröst till att tråna
efter en sista dans med skolans största clown
vandrande från bar till bar
i obalans för that's the
way life goes och det står alltid några vid sidan om och undrar
vad dom gör där och kanske skrattar dom
eller så gäspar dom och ingen pratade någonsin om
tystnaden
som släpas efter timvisaren och gör varje natt till en evighet
drömmarna så uppenbara
att verkligheten
måste vara påhittad och friheten som några vrakdelar
utspridda över
stormigt hav kom hit och fånga mig kom hit
och klå mig jag behöver någon att slå mig fri ifrån någon att hata
någon att skriva alla dessa ord för som om
dom betydde någonting annat
än ingenting mitt liv ett skämt begravt i andras välbehag en apati
större än såren efter förintelsen och dörren ut lika ståtligt
smyckad som ett Babylons torn i miniatyr efter några flaskor vin
är det lätt att få för sig att livet är ingenting annat
än ett sökande efter frihet men jag vet
när jag står där och jag vet när jag lägger mig ner att spegeln
är ingen spegel men ett fönster med galler på där horisonten
alltid hänger upp och ner och stjärnorna faller som
smatter mot rutan och månen är full och Gud är full och
satan skrattar och satan är full och änglarna skrattar dom skrattar
åt oss som vi skrattar åt bränderna i Uddevalla
Vänersborg
Smygehuk
och Trelleborg lika mycket som vi skrattar åt
dom som svär säger titta här
Gud eller sover du men det finns barn som dör
och folk som kör
rattfulla till begravningen

1399. Några dagars skunkdagbok

02:09

Leonard Cohen - Famous blue raincoat

höst. hösht. höscht. bruna löv. rain och mörkt. snart The Clientele. Tom Waits. och allt sånt där. rött vin. te. och cigg. fan vad jag älskar hösten. den är mucho bättre än sommaren. mucho bättre än våren. och mucho bättre än vintern.

02:15

fem personer jag hellre skulle ha varit.

1. james dean
2. bob dylan
3. pete doherty
4. dean moriarty
5. cassius clay

mitt i smeten. oh, och dom här så klart:

6. mick jagger
7. maradona
8. zlatan

02:17

fem tjejer som är coola.

1. kate moss
2. paris hilton
3. bb-jessica
4. rosa parks
5. jeanne d'arc

shit vad jag kommer få skit för det här. men what ever, rosa parks och mrs arc väger väl upp eller nåt, även fast bb-jessica är strået vassare. andra dåo.

6. hon som skrev mumindalen
7. lisa simpson
8. elizabeth den första
9. nico
10. france gall!!!

11. tjejen som ÄR Le Volume Courbe!!!!!!!
12. m.i.a.-bruden
13. posh!
14. sophia lauren
15. nä, nu räcker det!

02:26

dagens hjälte: prins harry ..kastade in rökbomber på en fest, sen ställde han sig utanför när alla sprang ut och skrattade och sa att det är iaf inget gift i dom. sen började alla hosta och festen,,,,,,,kom av sig.

dagens vaodåo: Jack Osbourne släpper en självbiografi. 20 år! typ: "hej när jag var 18 år var allt skit. när jag var 17 år fick jag en moppe. när jag var 16 år fick jag en moppe. när jag var 15 år rökte jag på. när jag var 19 år gick min moppe sönder. och nu är allt skit igen. slut." jag vet inte. men den är säkert ball.

02:34

jao, jag erkänner; jag gillar idol-Ville. han är skön. och hon den där Maj, 82, som ska vräkas; det är skit. och han som cyklar runt och våldtar tjejer i Västerås, han är skit också. japp, det var helgens nyhetsblaska.

1398. Tid och rum

Tjejer med stora bröst blir kompisar med andra tjejer med stora bröst, it's the way life goes. Jag drömde att jag drömde att jag skulle göra en film om en dröm jag hade, men tappat bort: det var den verkligaste dröm jag haft. Och tid, är bara något vi hittat på för att strukturera upp våra intryck och sortera in dom på något sätt. Att vi inte kan förstå begrepp som har med tid att göra, bekräftar bara det.

Säg till exempel farfarsparadoxen, som jag publicerade för några dagar sen.

Eller: Om jag börjar springa nu och sen springer i en oändlighet, och du börjar springa imon och springer i en oändlighet, vem har då sprungit under längst tid?

Vad fanns innan Universum skapades? Vem skapade Universum och vem skapade han eller hon som skapade Universum, osv.

Om Universum tar slut någonstans, vad finns på andra sidan. Och om Universum inte tar slut, hur kan något vara oändligt stort?

Detta bekräftar att vi heller inte vet vad rum och utsträckning är.

Tid och rum. Fuck det.

1397. Några månaders skunkdagbok!

[2006-09-23 13:45:58.0]
13:45

Ben E King - Spanish Harlem

[2006-09-21 02:57:45.0]
02:53

drack en vin för jag trodde det var bra.
damn.
det var det inte.
nu har jag fuckat upp en hel natt av plugg och plugg och plugg och jag sitter bara här och stirrar rakt in i skärmen.

03:10

såg mitt favoritavsnitt av Extreme home makeover.. en familj, där föräldrarna är dövstumma, och ena sonen är blind och autistisk och den andra sonen inte är någonting. han bara springer runt och försöker hjälpa dom andra. yes, som sagt.....man kan gråta för mindre.

03:12

yä,, inte alls lika full längre.. ska nog plugga ändå.. eller full och full.. har inte varit full.. Gödels paradox: en tillräckligt uttrycksfull teori innehåller satser som inte går att bevisa.. som att satsen G = "inte går att bevisa".. sen bevisar han den och säger att eftersom han bevisar den så går den att bevisa, men eftersom han bevisar den så är också det som satsen påstår sant och det som satsen påstår är ju att den inte går att bevisa, så that's why! och aahhh yeah.. jag är nog rätt så full ändå.. herre gud vad tragiskt..
men coolt..
som bukowski typ..
bara lite yngre..
jättemkt yngre..
#=¤)sr`"#)=¤?=)¤"#¤)=?%("#?%(?="¤#(?=)"#?¤!!

[2006-09-19 01:39:45.0]
01:38

"skillnaden mellan religiös övertygelse och psykopatisk narcissism är ibland hårfin"

dorian gray vs åke green

1-0

[2006-09-18 00:52:24.0]
00:51

"mycket av det jag undrade över som liten, som varför folk bakade pepparkakor när pepparkaksdegen var mycket godare, undrar jag fortfarande över."

01:08

1. internet
2. cigg
3. kaffe
4. vin
5. kex

11:57

Guillemots, skitbra.

[2006-09-17 16:05:37.0]
16:02

Topp-10 fotografer:

1. Riis
2. Koudelka
3. Winogrand
4. Friedlander
5. Brandt
6. Doisneau
7. Evans
8. Lartigue
9. Kertesz
10. Boris Mikhailov

[2006-09-13 04:04:12.0]
04:01

Patriotism is the willingness to kill and be killed for trivial reasons.

- B Russell

fan vad jag hatar patriotism.

[2006-09-12 03:38:08.0]
03:34

wajj plugga filosofi när det finns större frågor.. som om.. om man hade gått igenom öknen en hel månad utan att dricka någonting och sen, stod det en flaska vodka där.. hade man druckit den då?

[2006-09-11 03:50:30.0]
03:41

för mkt kaffe, för sent. svart, sånt kaffe som stått på i typ två dagar och blivit svart som tjära, och drygt och gäggit. utspätt med två delar mjölk. en cigg och sen vaken 4 dagar i sträck. that's life.

den där MinStoraDag-reklamen som rullar på TV:n typ varenda minut, shit. en liten flicka som är dödssjuk säkert och sitter på en brits i ett sjukhus och en läkare som pekar på en karta över Gröna Lund som hänger på väggen och hon ser ledsen ut och så pekar han och så börjar hon le. shit, shit, man kan gråta för mindre. fan vad fint.

drömde om BB-Jessica. that's life. hon gjorde ingenting speciellt och jag gjorde ingenting speciellt. hon bara satt på en bänk i stan med sin morsa och käkade glass och jag gick förbi och det var allt. men ändå läskigt att drömma om BB-Jessica. vad kommer next liksom.

käkat i helgen: tre stycken 150 grams-hamburgare. det är allt. that's life.

helgens soundtrack:
Tom Waits - A sight for sore eyes ("I'm half drunk all the time and I'm all drunk the rest")
Bruce Springsteen - Drive all night ("I swear I'd drive all night again just to buy you some shoes")

ah, A sight for sore eyes:

"hey sight for sore eyes it's a long time no see
workin hard hardly workin hey man you know me
water under the bridge didya see my new car
well it's bought and it's payed for parked outside of the bar

and hey barkeeper what's keepin you keep pourin drinks
for all these palookas hey you know what i thinks
that we toast to the old days and dimagio too
and old drysdale and mantle whitey ford and to you

no the old gang ain't around everyone has left town
'cept for thumm and giardina said they just might be down
oh half drunk all the time and i'm all drunk the rest
yea monk's till the champion but i'm the best

i guess you heard about nash he was killed in a crash
hell that must of been two or three years ago now
yea he spun out and he rolled he hit a telephone pole
and he died with the radio on
no she's married and with a kid finally split up with sid
he's up north for a nickle's worth for armed robbery

hey i'll play you some pin ball hell you ain't got a chance
well then go on over and ask her to dance"

[2006-09-06 01:20:59.0]
01:16

i lågstadiet var det en kille i klassen som hade en hemlis. alla ville veta var det var för hemlis för han var coolast i hela klassen. bra på fotboll, pingis, och längre än läraren. en gång sa han att hemlisen handlade om hur han skrev NIO. i årskurs 6, på en träslöjdslektion kom han fram och viskade hemlisen i örat. det var typ det största som hänt. han sa jag skriver NIO så här; 9io. jag tänkte, wow, fan vad coolt.

nu såg jag någon som skrev 2000sex på en blogg någonstans och då tänkte jag på det, och att jag är äldre nu. fast egentligen inte. det är fortfarande rätt så coolt.

// snyggkillefyrtio3.

[2006-09-05 01:47:56.0]
01:45

chao, ändrat skunksidan för att ha en anledning att inte läsa om logikshit i filosofishitsboken! ska sätta på te nu. kanske tända en ciggish. lyssna på The Clientele's Saturday som fortfarande är världens bästa Söndags-låt.

tittade på Ali G igår. hela natten. shit alltså. han är grym alltså. min favorit är när han från Buzz Aldrin om vad han tycker om att dom ska skicka människor till solen och Buzz säger, nej det ska dom inte, det är för varmt där och Ali G svarar; men om dom åker på vintern då?

peace alltså!

alltså.

01:47

oh, glömde: den roligaste blåsningen ever: och jag menar det (efter 9:55 börjar det): http://video.google.com/videoplay?docid=-7761683614627282155&q=trigger+happy+bush

för övrigt den roligaste serien (dolda kameran): http://video.google.com/videoplay?docid=5921244627589859819&q=trigger+happy+tv

01:52

"would you like a cup of tea?" ..haha!

23:27

Which literature classic are you?

Charles Baudelaire: The Flowers of Evil. You are one of the most loved and hated poetic works. Death and decadence are important themes for you, but none should overlook your impressive aesthetics, either. Deep down youre not evil at all, you just like to play the tough guy on the block.

[2006-08-24 13:30:41.0]
13:25

tillbaka i gbg igen. imon nef! idag fika. bibblan kanske. softa iaf.

roligaste i Budapest:

vi träffade några israeler en kväll och tog en öl på ett ställe och efter ett tag lutade sig T över bordet till den ena israelen och sa: are you religious? israelen svarade ansträngt nej och T fortsatte, skrattade till och sa: so if I say fuck that fuck me fuck you fuck that fuck this, it's still okay for you? efter det följde den längsta tystnaden i hela Budapest. minst lika lång som Donau.

roligaste i Budapest, 2:

en gammal tant öppnade dörren i hostellet där vi bodde, stack in huvudet och sa: life is hard, isn't it? stängde dörren och gick.

***

albumsläpp this week:

Bob Dylan - Modern times

[2006-08-21 17:09:44.0]
17:09

budapest. kaffe. sol. ciggish. snooker. and õl.

[2006-08-07 23:31:53.0]
23:30

skön helg och imon eMmAbOdA!

yes!

[2006-07-27 19:29:36.0]
19:25

Floyd Landis, sug kuk!

***

1. Baby Jane & the Rockabyes - how much is that doggie in the window worth
2. Ann D'Andrea - Johnny's back in town
3. Paris Sisters - Always waitin'
4. Marcie Blane - Bobby's girl
5. Reparata & the Delrons - Whenever a teenager cries

***

Annars då? Soligt väder.

[2006-07-16 17:03:26.0]
17:02

Evert Taube - Möte i monsunen

[2006-07-14 00:22:49.0]
00:21

The Kinks - Death of a clown

00:22

hörde om en färja som hade kantrat i USA, rätt så nyss och anledning var att färjan körde förbi en nudiststrand och alla passagerar stod på den sidan och tittade.

[2006-07-09 12:10:08.0]
12:07

den här helgen: två gånger Nefertitititititi.

igår stod jag på uteserveringen och pratade skithögt i min mobil och spottade och sånt och sa: Nef är det bäst, eller nåt. Sen när jag hade pratat klart stirrade alla på mig som om jag var född igår, på en annan planet, i en annan galax. Och jag tänkte.........that's lajf.

[2006-07-04 22:01:10.0]
22:00

"don't you wish your girlfriend was hot like me?"

oh, så hårt.

22:05

jag vet inte men jag hatar iaf Allsång på Skansen men det känns inte som att man kan säga så utan att vara svensk på riktigt. en sån där svensk som dricker 11-kaffe och ringer tidningsbudsbolaget när dagstidningen inte dimper ner i brevlådan vid exakt rätt tid. ya know. men okay, då är jag väl inte det. jag är väl inte svensk på riktigt. whatever, jag är väl kines eller nåt. carola delar ut rosor till publiken och hey, hennes ögon glimmrar så där konstgjort och allt är bara helt falskt. det enda som är äkta är Anders Lundins röst. och den skär sig ändå i öronen. så okay, skär mig i öronen då.

[2006-07-02 02:27:10.0]
02:26

feeling less, saying yes..

14:53

nackspärr. fuck me.

den 22:a augusti släpper M Ward en ny platta.

för övrigt anser jag att Robbie Williams bör förstöras.

hej, hej.

[2006-06-29 22:57:36.0]
22:56

sett Broken blossoms nu.
wow.

[2006-06-25 13:27:18.0]
13:25

hey så jävla typiskt men igår såg jag Håkan Hellström på järntorget.. han gick med en barnvagn och en killkompis som också hade barnvagn.. innan jag fattade att det var Håkan tänkte jag, fan nu kommer två småbarnsfarsor och går förbi så jävla nöjda.. sen när dom kom närmare såg jag att det var Håkan och han vände sig om hela tiden och försökte se glad ut, typ som att han visste att hela världen tittade på honom.

[2006-06-17 14:07:13.0]
14:05

hey, kom hem igår. fylleringde J. det var najs. somnade nästan. somnade på riktigt och vaknade upp sittande i soffan klockan halv åtta. med alla kläder på. & hufvudwääärk. trodde att klockan var halv åtta på kvällen. men det var den inte för då hade jag inte kunnat skriva det här: HAHAHAHAHAHAHAHAHA.

var på sunkig fest igår. eller klubb. svartklubb. det var schysst. plötsligt stoppade DJ'n musiken och sa att det var en föreställning på G. så alla gick in genom dörren som DJ'n pekade mot. en biosalong som var jättesunkig. och en paprika som dansade med en kille i vit dräkt. det var det enda som hände. dom stod och dansade. sen var föreställningen slut och DJ'n spelade Stone Roses två gånger i rad och paprikan kom in på dansgolvet och dansade. DJ'n dansade också.

[2006-06-14 23:18:51.0]
23:18

Paris Hilton - Stars are blind

genialisk

[2006-06-13 18:30:38.0]
18:28

du är så yeah yeah wow wow måste vara världens töntigaste låtrad ever.

[2006-06-08 23:13:33.0]
23:06

satt bakom en kille på tåget igår. han snackade skitmkt med han som satt bredvid honom. dom kände inte varandra. men killen bara, hej, hej, jag är flexibel människa, vad heter du. sen pratade han om sig själv i 3:e person i typ 3 timmar. det måste vara världsrekord. han sa att hans EQ var skithögt, enormt högt, enormt jävla högt. men att hans IQ var lite lägre. sen kom några barn förbi. då sa han, tyst: jag vill döda dom. så här bara, sätta en käpp över deras nackar. sen snackade dom om politik. han hade värsta utläggningen. han sa att om han skulle bli president så skulle han beskriva vilka som krigar istället för att bara säger att dom krigar. sen frågade han vad det är partiet som började på "folk" hette. sen sa han att hans mobiltelefonräkning förra månaden var 7900 kr.

den andra höll bara med.

[2006-06-07 01:42:46.0]
01:41

tenta imon. jag sitter mest och röker. biter på naglarna ibland. rätt så gott. ångest.

1396. Natten

Jag vet att den kommer; natten då jag skriver ner hela mitt liv i ett stycke.. jag måste bara vänta först, vänta ut den; som lejonet väntar ut sitt byte; som Muhammad Ali väntade ut George Foreman, sakta döende; men när den kommer; vilken jävla smäll!

1395. Lartigue I love you

När ska man tjäna sin rätt till att gå gatan rakt fram utan att fråga någonting utan att tänka utan be utan att viska; vem är du; vem är du; och how does it feel to be you nu forever och tomorrow - säger konduktören till lokföraren på kafferasten sveper kaffet och går därifrån med en min varken bitter, leende, svag eller vag; men död på något sätt - på något sätt död och jag tror, vet ni vad jag tror; att tid är bara något vi hittat på för att dåtid och framtid inte ska vara precis här och nu; som i ett rum med tavlorna upphängda på väggen står spegeln i hörnet, skavd, hånad och tuggad på, lutad mot väggen och fönstret ut är ett fönster bort, ett fönster bort till en annan värld där ingen vet vem jag är, så jag stänger in mig här.

Och Kate Moss klär sig snyggt, jag vet; på english; I KNOW; hon klär sig snyggt, men hon är snygg och that's it hon hade kunnat klä sig Tucker, Maureen och ändå framstått som da queen.. och hur August Strindberg spelade schack; full atack på kungen och schack matt i eget gard, det spelar ingen roll idag; där Alexander Bard skickar mail till sina själsfränder, det spelar ingen roll idag; hur ful Seymour Hoffman är i Happiness, jag älskar honom anyway som jag älskar fotografierna av Lartigue, ett namedropp det är vad jag är; så svär. Så svär. Jag rimmar när jag känner för det och svär åt andra som rimmar, det här är min värld, det här är min värld, get away!!

Robert Frank I love you.
Friedlander I love you.
Lartigue I love som jag älskar Werthes alla lidanden som jag älskar McEnroe när han svär som jag älskar Russells paradoxer och alla dom som aldrig stupade i krig som jag älskar blommor som blommar som jag älskar honung och bin som jag älskar vissna löv i allén och hur jag älskar dom jag lämnat kvar när solen går ner för taken, mörker; frost; stående i mitt fönster rökande och stirrande på grannarna mitt emot som skrålar och vrålar och aldrig i världen skulle älska mig; som jag älskar dom.

Tack och hej.

1394. Farfarsparadoxen

Enligt Einsteins relativitetsteori är det teoretiskt möjligt att färdas bakåt i tiden, genom att färdas snabbare än ljuset osv, och bla, bla, bla.. säg då så här:
Om vi färdas bakåt i tiden och dödar vår farfar innan vår farsa föddes, så skulle det betyda att inte vi heller kunde födas. Och om inte vi hade fötts hade vi inte levt, men det gör vi bevisligen eftersom vi ens kunnat göra resan bakåt i tiden.

Känt som Farfarsparadoxen.

1393. Om rökning

eschh!! jag kom på mig själv; jag röker inte för att jag behöver det.. jag röker för att jag älskar cigaretterna.. för att jag älskar idén av att röka.. idén av att förstöra sig själv och samtidigt få det att framstå som något coolt!! som idén av att sitta uppe på natten för att räkna ner timmarna, sekunderna till solen går upp.. hasar sig upp som vilken morgontrött brevbärare som helst.. två timmar kvar av mörker, jag måste börja plugga nu.. innan fåglarna börjar kvittra och jag ska röka i mitt liv, jag ska röka i mitt liv som ingen nu levande människa rökt förut! och jag ska dö, med munnen fylld av fimpar, fortfarande leende som ett bevis på mitt osunda levande; en man så bortkastad från sin samtid, som en ensam man på en öde ö som skickar nödraketer mest för sakens skull, för nöjes skull - jag ska röka i mitt liv; oh vad jag ska röka!

1392. Drive all night

Skickade Drive all night till en MSN-kontakt som aldrig hade hört Springsteen förut.
Oh boy.
Det kändes som att hjälpa en blind man över gatan.

1391. Fidel Castro

drack en vin för jag trodde det var bra.
damn.
det var det inte.
nu har jag fuckat upp en hel natt av plugg och plugg och plugg och jag sitter bara här och stirrar rakt in i skärmen som om det var en
dold kamera som någon höll upp för tydligt för att tas på allvar alo du som brudarna i frack som käkar knäckerbröd med kaviar DON'T TRUST THEM! jag är inte full jag är bara naiv som en packad sill i sin förpackning ledsen men vid liv dom sa att Fidel Castro ligger på sjukhuset men jag var där och frågade dom sa who who who are you din jävla kommunist jag svarade Fidel is my dad och låtsades vara sad dom sa Fidel är inte your dad på sån där svengelska som bara finns på film egentligen

1390. Småfåglar & shit

Mitt hjärta tickar som
småfåglar pickar pensinärernas bröd
en dödfödd gam död och
tre hundra miljarder vuxna gamar i en ring
vad jag såg
Stalin göra var ingenting
mot kristendomens korståg
bara ett sätt att förstöra
genom att förgöra
även stränderna som
skyddade mot bränderna
ett lik
som ännu en spik
genom händerna
på Golgata fick oss att
prata om förbrödring
som ingenting
annat än en biljett till paradiset
men vad är priset
en lovsång
om det var en gång
då den dödfödda gamen låg kvar
på gatan med rumpan bar

1389. Rim rim rimmedimm

mjölken utgången
den sista fienden fången
låt honom sjunga nationalsången
dom gasar ihjäl våra kroppar
för att smälta våra snoppar
till koppar
i parken
ett träd med blod i barken
i allén
en flicka våldtagen och klen
mitt bröst mot hennes ben
huden så len
kaffet kallt
semester överallt
halt
här får ingen passera
parrera
falsifiera
mera mera
flera
stora bokstäver
häver
tyngdlagen
vid liv
men slagen
stora kliv
och nationaldagen
som kossorna i hagen
betar
sitter jag här och letar
metar
efter fiskar som simmar upp och ner
hoppas ingen ser
när jag knäpper händerna
och ber
för matresterna mellan tänderna
att försvinna härifrån
bombräders dån
fritid på lån
som ett hån
mot vem jag är
han som svär
åt blåbär
krusbär
lingonbär
hallonbär
Per
och lär
dom minsta fåglarna att flyga därifrån
skär
ett tyg av siden
till att passa in i tiden
viker pappersflygplan
för att bli kompis med astronauternas barn
mödrarnas skrik
över spädbarns lik
i en kamp som ingen vinner
sitter feminsiterna och väntar på att vi försvinner
pojkar på stan
klär ut sig till Peter Pan
kaffet kallt
semester överallt
äga utan att belägra
samtidigt vägra
att bekämpa deras slagord
som lovord
för mord
på bestämda blickar
mot klockan som tickar
och om jag hinner
och om jag hinner
så ska jag dö
innan stadens gator täcks av snö

1388. Bostadslån!

Jag föddes i cement för tidig för att
gå på jag föddes i lavemang för ytlig för att stå på
jag föddes till att ta över en värld
för avlägsen för att nå mina första ord några svordomar
min första båt
med brusten mast och några mynt i fickan
en kaffeautomat med blaskigt kaffe två kronor
sen tre
kaffebolagen höjer priserna
när staten sänker
hyrorna ett hån
ett hån mot börsens vacklande och alla
jävla bostadslån!

1387. Hey kid ge mig din mobiltelefon

Det var en sån dag en sån dag som dagen när James Dean hukade sig för regnet i Manhattan det var en sån dag och det regnade inte ens jag tog på mig min rock och försvann in i tunnelbanans värld en sfär av misslyckade barn där dom bäst betalda är gatumusikanterna som flest skrattar åt på väggen hängde valaffischer och jag sa what the heck nu är det nog! nu är det nog! jag skiter i moderaterna jag skiter i piraterna jag skiter i socialdemokraterna det är ett spel som alla går på och sen står dom bredvid vallokalerna och frågar vad vi röstat på jag säger jag skulle rösta på varenda parti i världen som sa att politik var skit men dom översätter det till english och säger politik is the shit som om det betyder samma sak

så jävla hippa
så jävla hippa med portföljerna som ett hån
mot alla dödliga jag ska ringa Reinfeldt imon och fråga hur han mår nu när han blivit bäst på att ljuga bäst på att ljuga så att alla förstår precis hur förljuget det är och okay vi gick på det nej vi gick inte på det men du fick oss att tro att det kan inte bli sämre ändå så ljug och han ljög den lilla flickan blinkade och den lilla flugan flög jag föddes på en flygplats i Bangkok när stridsvagnarna tutade utanför dom sa det regnar nu och dom sa det regnar imon men om hundra år och hundra dagar kommer solen fram dom gav mig julklappar balsamerade som faraoner i pyramiderna jag öppnade dom och sa thank ya men vad är numret till dom röda baronerna en flygresa senare satte jag mig ner och försökte komma ihåg vad jag sett jag såg barn som dog och gamla som skrek när det borde vara precis tvärtom och statyer restes som kojor spikades i träden med för korta spikar där leker dom gamla nu där leker dom och ovanför flyger baronerna och väntar på att gamlingarna ska falla ner för inga barn finns längre kvar det finns barn men dom har vapen i sina händer vuxna med famnarna fulla av is och spädbarn med matrester mellan sina tänder jag sitter nedanför mot stammen och pustar ut säger how many roads must a man walk down before you call him a drag

med granater i min hand respekt och byggnader utan färg som lemmings-gubbar på en för liten skärm min bro ända upp till himmelen

med granater i min hand hey kid ge mig din mobiltelefon annars får du smäll kaffet kallt och tavlorna upphängda med hårband hjässan kal och huden insmord av sandstrand på främmande land en infödings ursinniga skrik hej kid jag har granater i min hand det var inte meningen att skrämmas så a practical joke you know jag har hört att sånt är inne nu och väckarklockan ringer musik spelas in för nya mobilsignaler varje morgon bär på sin hemlighet trär jag ryggsäcken över armarna och vandrar min promenad i gryningen fram och tillbaka till Nalen bänkar mig för den slutliga finalen dom står alla där uppställda på rad som tändstickor med kläder på Reinfeldt är där och jag säger hey kid om du ljuger igen och om du ljuger igen så är det okay för mig vi är alla brickor i ett spel som någon lagt ut för att se oss falla ut som käglor i en bowlinghall hey kid jag har tärningen ge mig din mobiltelefon ge mig ditt liv ge mig oskulden jag vill veta vad kärlek är

pam pam pam

tänder en cigg för friheten men beroende av nikotin till moralpanikens slutna celler ett galler för att sträcka handen ut mot fängelsegången och säga hey kid ge mig din mobiltelefon för jag vill veta att jag lever en spegelbild som fönstret i ett tåg jag tittar ut på gamlingarna som leker med barnens raketer dom räknar ner från 10 till 1 hejdar sig och säger FIRE ut bort härifrån för en resa till främmande planeter saying det som är sanning är sanning om saker som inte är sanna i sig men falskheten den gror som maskara på min bror han går ut och stänger dörren kommer in igen går till skolan kommer hem går till skolan kommer hem läser läxor ett plus ett plus ett plus ett och från såna tal och från såna tal strömmar någonting ut som på svarta tavlan döps till verklighet men mina tårar det är en dröm och några gamlingar glor ur skrattgroparnas mögel gror en asfaltsblomma fram och allt jag vet är inte sant men dom tror på min bror när han säger att jag svor på katedern för att komma därifrån okay ett plus ett plus ett plus blir tre now kids now kids är tid att le domedagen doldakameran klick klick knäpp händerna be

1386. Jag föddes på stränderna i Normandie

Jag föddes på stränderna i Normandie yrvaken nog att inte fatta vad som föregick
ett krig aha
men du ser stjärnan i det blå har varit
död i år men skenet lever kvar yrvaken men ändå stark nog att simma ryggsim därifrån
och bomberna som släpptes
döpte mitt namn
stöp min kropp som biodlaren stöper honungen som prästen
stöper stearinet gevärskolvarna rufsade mitt hår
till en frisyr endast värdig
en ovärdig man en skymf
en slacker
en vandrare
mot grånande betong öppnade jag ögonen för första gången till att se
statyernas resas upp efter dom som dog krypande vecklade ut fötterna
som fågelungen sina vingar till att stappla mina första steg över
mögliga kullerstenar
lutandes mot statyerna åt jag min första måltid
av resterna som gamarna lämnat kvar
horisonten blev min första vän
olika nyanser av grått och skylinen sicksack från trädens toppar till
höghusens tak spann sina minnen som en spindel spinner sin spindelväv
över handlederna där andra barn knöt vänskapsband
runt halsen
utsträckt
för att överleva
där även vuxna knöt pärlhalsband bestod mitt första minne av ett suktande
efter att åka hemifrån mitt första hem kamerornas skuggor
riktade mot rampljusen blev drömmarna en scen
där clowner grät och barnen skrattade så log jag väl för
att passa in men inte mer än så

jag föddes till att lämnas ensam och uträknad
utslagen
och förfärad med kroppstyngden
fäst över dom som behövde vingar att flyga med som en stor
sten på en sjunkande båt en skamsen
son ett smutsigt barn som några förlorade
år i deras famn lät jag mina tårar rulla ner för
min kind som ett sätt att ligga kvar och
vara i vägen
hjärtat böljande
bultande släpp ut mig till burarna där aporna
endast tjänar till att bli skrattade åt
tittade på blev drömmarna om ett liv
i fångenskap mitt hopp om friheten ett självporträtt
skissat med darrig hand
över dammigt spegelglas
av tusch och bläck av blyerts och cement
så att ingen längre såg vem jag var
men vad jag inte lyckades utföra
åstadkomma
uppfylla och frågorna fallande som regn
som spik och paddor från åskmoln stackmoln och
en bar himmel där stjärnor föll åt alla håll
hur mår du
hur mår du
hur mår du

packade resväskan och drog

på ett skepp i skymningen som en flykting med
kaffefläckar på skjortärmarna till Singapore eller vart
som helst visste inte vart jag var på väg men kaptenen
log och jag blev snart hans bästa vän

höjde segel och lastade varor i land skämtade
med infödingar och drack vin med ämbetsmän

somnade när mörkret föll och gick upp
i gryningen putsade andra besättningsmäns skor

sjöng och skrålade levde livets lyckliga dagar
kom hem igen dom rodde båten i land och sa du är
hemma nu gå av
gå av
men ingen visste längre vem
jag var sa jag stannar hellre kvar
här där månens sken inte avslöjar
veckodagars namn och stjärnhimmeln inte
speglar
statyers glans där stormigt hav
döljer den fulles obalans
en stad i förfall och folk i romans packade jag upp väskan
igen och ringde alla dom som
kände mig sa jag är hemma nu men det fanns
ingen där som hörde mig frågade chans
på tjejer i snabbköpskön för att passa in dom sa
hallå och försvann innan jag ens han säga
hej då så packade jag väskan igen och drog ut i skogen
drog till Kina
drog till Brasilien
där rådjurskids lärde sig gå
såg små barn dö och såg vuxna som begravde dom
såg risfält med plantorna vissna växa igen
och göras om till landsvägar dikeskanter och
statyer av dom som försökte
men dog blev mina bästa vänner satte mig ner och lutade
huvudet över deras axlar målade av dom
som en karta över vägen hem ett självporträtt av drömmarna
som drog mig springandes därifrån sa jag
är inte död än
men när jag dör
begrav mig där
begrav mig där statyerna ler som barn nakna dansandes
i monsunens regn begrav mig där statyerna ler
och skriv något vackert på gravstenen
en saga utan slut
en dikt eller nåt om dom som inte försökte
dom som inte försökte
men dog ändå

1385. Nattens projekt

Nattens projekt:

Skriva en sida om Austins korrespondens-teori.
Läsa genomgående om Quines teori om namns betydelse.
Försöka förstå Tarskis koncept om logisk ekvivalens.

Skriva en artikel om Steiglitz med fokus på hans fotografi "The steerage".

Till det, kaffe och cigg.

1384. 11 stycken fotografer

Kartläggningen av fotografer är i full gång. Jag ska intensivplugga fotografihistoria i någon månad och försöka se vad det leder till.

Börjar på, legenden:

Jacob A. Riis

Sen, kidsen:

Walker Evans
Robert Frank
Friedlander
Lartigue
Winongrand

Efter det, stilisterna:
Koudelka
Bill Brandt
Doisneau
Brassaï
Kertesz

11 stycken fotografer som delat med sig sina versioner av sanningen.

1383. nej

känslan av att inte veta om man är kåt eller kär
så ta mig här
i håret
nej
kyss mig
kyss mig
fyll min mun med din
fyll min tid
med någonting

vad har jag gjort för att förtjäna det här
ett liv i frihet
sanning och förtret
med blicken fäst
på andra sidan
där är friheten så gå dit och plocka den
strålkastarnas skuggor
dränker mig
känslan av att inte passa in
bär timvisarna på sina skuldror
mitt liv
på deras ögonlock
handen stilla
fingrarna knäppta
om jag hade haft blod att fylla drömmarna med
luft att andas ut

dom applåderar mina steg
men skrattar åt mina ord
säljer biljetter till min begravning
och förgiftar mig med komplimanger
ett alibi
från omvärlden
mitt sätt att dö
genom att låta pennan göra som den vill

1382. Roosevelt, Riis, Lartigue, Evans, Koudelka, Friedlander, och Robert Frank.

Sitter och försöker översätta franska texter om Lartigue, till engelska. Borde plugga logik. Lartigue, geniet. Ett litet barn med kameran i sin hand. Vill veta allt om honom. För att på så sätt, samtidigt förstå hur varje konstart är uppbyggd och hör ihop, Lartigue; geniet, fotokonstens Rimbaud, barnet, och hur Robert Frank är Jack Kerouac med en kamera istället för en penna. Hur Koudelka var Fellini. Hur Walker Evans var Steinbeck. Och allt sånt där som kommer omkring; vill läsa om Riis, dansken som flyttade till Amerika i slutet av 1800-talet, lämnade en lapp på bordet till sin familj; jag drar till USA, hej då! Bodde på gatan, svalt nästan ihjäl, lyckades hacka sig fram genom att sälja noveller till rika människor, få jobb som journalist, och bli kompis med Roosevelt till att slutligen efter 20 år i absolut fattigdom bli erbjuden att slagga i Vita huset. Men det är mer i det, på Riis bilder; folkets blickar; av rädsla och förskräckelser hur Riis smög in i de fattigaste kvarteren mitt i natten, tände på ett explosivt pulver; som en gång tände eld på ett hel hus, blickarna; vad fan håller han på med? En röst åt dom fattiga, bilder som fick regeringen att genomföra grundläggande reformer och Roosevelt himself att utropa Riis till den bästa Amerikan han träffat. Och sen Friedlander så klart. Med en blandning av humor och misär, skildrade ett Amerika och en dröm som brann som tända kors i dikeskanterna.

1381. Moderaterna vann

Moderaterna vann, det är kass så klart.
Och i rutan står Wille Crafoord och åmar sig för att det är tabu för artister att vara moderater. Så what the fuck. Det är som att se Christian Olsson stå i Lilla Sportspegeln och säga att han tycker det är orättvist att inte friidrottare får ta anabolas stereoider. Det hör inte ihop, bara.

Göran Persson avgår och herre gud, den gubben.
Ändå inte utan att det känns vemodigt.
Han har var en landsfader på något sätt. En sån fader som var överdrivet mycket fader, men i alla fall någon slags fader.

Och jag tänker på villaägarna nu.
Jag tänker på alla rika jävlar.
Dom dricker väl champange nu. Och Wille festar med Reinfeldt.

Yes, yes.
För ett överklass på Östermalm kunde inte ge mig någonting.
Så jag står kvar här och räknar ner dagarna till nästa val.

Det blir en sång för vår elit.
Det blir en sång för vår elit.
Låt dom sjunga.
Låt dom sjunga ut.
Låt dom brinna.
Låt dom brinna ut.

1380. Zlatan

Det stinker något gammaldags svenskt över hela situationen.
Någon sulkig, ruttnad jantelags-anda.
En parodi på Sverige.
Zlatan tackar nej till landslaget och ingen gör någonting.
Ingen bryr sig.
Dom bara, "regler är till för att följas. Bla, bla, bla."
Tillbaka med Zlatan.
Skit samma att Totti tackat nej till Italien.
Att Riquelme tackat nej till Argentina.
Dom lagen kan fylla upp sådana luckor. Det kan inte Sverige.

Zlatan, Zlatan, Zlatan..

1379. Spassky mot Fischer

Vinner slaget men förlorar
kriget this is a story of my life;

och av alla andras liv också som en
sten i en mur ett strå i en stråhatt
står jag i rondellen och räknar
bilarna
bussarna
lastbilarna

för varje skorsten och varje fabrikslokal och
varje lunchbox och varje tonfiskmacka och varje
snusdosa och varje Jan Guillou-insändare och
varenda jävla uttalande uttalat av psykologer med
övertygelsen av att världen finns i huvudet
alltid snurrande åt fel håll så vänd er om och
må bra för allt sånt där så får man inte glömma av
att det finns barn i gatuhörnen sittandes som
gamar på brunnslocken flätande sina hår visslande
knäppandes med fingrarna och skrattande åt
knegare att det för dom är helt normalt och det mest
logiska som finns att Kate Moss vill ha knarkar-Pete
för att han lever
för att han lever
som en skalbagge i ett träsk
där alla andra räknar dagar jobbar oroar sig
och startar knark är bajs-kampanjer för
att synas och spegla sina egna miserabla
liv med känslan av att rädda andra

frusen om natten men eld i blicken

ensam framför spegeln och
Leibniz lag stämde aldrig på mig
spelar ut mina andra jag mot spegelrutans
glas som Spassky mot Fischer ställer
fötterna schackmatt med händerna
viftandes vid sidan om tungan tryckt
mot gommen läpparna stela av
rost

jag var inte gjord för att springa därifrån

jag var bara inte gjord för dessa dar

jag har min matematik för allt det här
och hur jag ska vrida ur den tomma mängdens
enhet till en paradox liknande Russellls
paradox om mängders mängd ägna mitt liv
åt talen inte för att orden spelat ut sin roll men
för att siffrorna verkar kunna förklara allt
vi gör som den osynliga strängen vi alla dansar
till så att dom bästa konstnärerna är dom
bästa filosoferna dom bästa filosoferna är dom
bästa författarna musikerna poeterna för
att allt dom gör är att skala av livet till
endast essensen av existensen återstår
som det sista bladet på en förgätmigej

1378. Kafkas Prag

Vad kallas såna morgonar då man suttit uppe en hel natt för att åstadkomma någonting, skriva någonting, uttrycka sig på något sätt; men istället ser solen klättra upp ovan horisonten, med händerna tryckta mot kinderna, utan att ha lyckats med någonting annat än en gång bevisat sin otillräcklighet, gentemot solen, stjärnorna, fåglarna, och spegelbilden.. till att lägga sig i sin säng och dö lite mer, och till slut vara så nerkörd av sin egen otillräcklighet, tystnaden, och fåglarnas kvitter att man inte längre är säker på att vakna upp när klockan ringer, och om man ändå vaknar upp, inte vara säker på att man någonsin reser sig igen, för att dagen som följer kommer bli en pina, ett hån, och ett självförakt.. vad kallade dom sådana morgonar i Kafkas Prag?

Och allt vad Frege och Mill och Russell lärde mig den här natten, var att ingenting är vad det ser ut, inga namn betyder just vad dom är ämnade att betyda; sitter jag inkörd i Gödels paradox som en fågel i sin bur till att titta och bekänna min egen otillräcklighet som ett sätt att förstå mig själv, det dystra, dunkla, och förljugna som ett sätt att övervinna livet, på sin sida, överleva livet, och låta lyckan spela ut sin roll på en redan sargad kropp, till att gå somna in och kanske glömmas bort, dö och begravas under jord som ingen heller får beträda och är väl rädslan för att bli kvar, minst lika stor som rädslan för att aldrig komma härifrån, eller är det bara jag?

Med fötterna pekandes åt samma håll ska jag försöka förstå världen, möta motvinden, med läpparna leende och tungan rätt i mun, till vilken mening; en värld där skyltdockor tagit över stan för vuxna människor att klä ut sig till barn, så ska jag stå där i ett gatuhörn och se nöjd ut, se belåten ut, se glad ut, så att folket som går förbi inte heller och aldrig någonsin ska få reda på vem jag är, egentligen.

Dom räknar dagar.

Jag räknar år.

1377. Madame George

Jag tänker mig ofta låten Madame George som storyn om en man som levt hela sitt liv vid en fyr, men som en dag vid 70 års ålder kommer in till land, ror sin lilla eka upp på stranden, med håret stelt av havssalt, ståendes åt alla håll, händerna skrynkliga av havsvatten, tänderna färgade av tobak, fötterna färgade av sandstrand och insnärjda i tång, ögonen formade av 70 års ensamhet; glänsande, glittrande, tindrande, som morgonstjärnan vid lunchtid, och så kommer han upp på land, första steget som en Niel Armstrong på månen, lägger sig ner, sätter sig på knä, som en Björn Borg i Wimbledon, sträcker armarna mot skyn och försöker öppna käften, men det går inte, försöker igen, och sjunger det här: för han vill berätta någonting; sjunger Madame George, och folket som har samlats där tittar på honom med en moders skärrade blick; och han vill berätta vad han sett under dom 70 åren han levt, och vad han har drömt om och ingen av dom som står på stranden förstår ens aldrig vad han sjunger om, förstår inte hans ord, förstår inte hans uttal, men förstår av hans röst, och hur han spänner läpparna runt varje ord, som en jungfru sina blygläppar; att det måste ha varit 70 långa år, 70 långa år med ännu längre drömmar, dragna ut i tystnaden, och fyrade av som Amors pilar utan någonting att träffa annat än det som legat för långt ifrån; solen, månen och stjärnorna, och låten tar slut, folket som samlats på stranden går därifrån och mannen vid fyren sätter sig i sin eka igen och paddlar tillbaka hela vägen bort till sin fru och ingen sa någonsin någonting men melodin lever kvar, den vibrerande rösten, dom uppspända ögonen, lever kvar; som storyn om en man vid en fyr som en gång tog båten in till land för att uppfylla en dröm, uppfyllde den, och paddlade tillbaka, som storyn om en fyr som bättre hörde hemma hos stjärnorna, blinkande, suktande, tindrande, än i världen den föddes till att leva sitt liv i, och kanske inte bara det, men, föddes till att dö och begravas under.

1376. Gödel och Einstein

Rakt igenom precis så vilsen, och vilsenheten instängd i en vildhet; ensamheten som en taggtråd runt alla drömmar och runt alla dom jag tycker om; runt minnena och vad händer imon; fast i en värld där alla talar om för mig, precis hur det är och mot reklampelarnas affischer står en man och säger; what comes around goes around och jag går fram till honom ibland för att fråga vad klockan är..

annars, just den oröran som ligger inkörd i huvudet, där allt som kommer ut är små fraser jag måste snickra ihop för att förstå innebörden, och utan det, utan spikarna och hammaren, mer som ett stilla ylande; vad snackade Gödel och Einstein om på promenaderna hem från instutitionen, vad tänkte Bahá'u'lláh när han packade väskorna för Turkiet, och var Elizabeth den första verkligen så god, som alla tror..

någonting sånt där..

massakern i Nanjing och tystnaden, neonskyltars blink i Tokyo och bordellerna med västerländska män; gylfarna uppna och käftarna stängda; herre gud, vi lever i ett land där presidenterna och kungarna talar om folklighet och fattigdom men stänger in sig på sina rum, i sina salar, så fort stormarna drar fram..

vi är ensamma..
utstötta..
och blottade till att vara bara det som folk tror om oss..
vi har inget att gömma oss bakom..
ingen famn att tröstas i..
inga fickor utan hål..

åh, halvfull för det mesta och dyngrak framför dom flesta; vet du inte; vet du inte; att historien stoppar in en ängel i varje dröm.. kommer ryktet som överlever döden vara det, att jag skrev för att jag var full..

1375. André Gide

Äntligen fått ta på André Gides bok Falskmyntarna.

Ska bli intressant att plöja igenom om jag ens hinner det. Men jag ska göra ett försök. Gide som inspirerade Camus och Sartre, och tilldelades Nobelpriset 1947. Återkommer när jag läst i den.

Lånade också Gogols Kappan, för hundrade gången.
Lånade också Goethes Den unge Werthers lidanden, för tusende gången.
Och Rousseaus En enslig vandrares dröm.

Försökte också, förgäves, hitta en bok av Lester Bangs, med hans samlade verk. Men icke.

Stod länge och fingrade på sista delen i Prousts "På spaning efter en tid som flytt", men tänkte att det får räcka så här.

Gick därifrån upprätt, lite äldre än förut. Lite gladare.

1374. 8 och en halv

Någonstans längst in finns en dröm om att skriva om alla låtar man tycker om. Få ner dom, som små, kletiga, pluppar i en dagbok. Och säkert är det den drömmen som fört mig hit, till popkuken, till skrivbordet, till cigaretterna och whiskeyn. Att någon gång, som skrynklig, kunna titta tillbaka på sitt liv och se att alla låtar man lyssnat på och alla låtar man gråtit till och alla låtar man dansat till, ligger arkiverade i dagböckerna och sådant var mitt liv: läsa dagboken som en gammal man blickar ut över horisonten och räknar stackmolnen som kanske drar in och imon blir det åska, imon kommer stormarna och orkanerna, men ändå; i min dagbok är allting lugnt; ekan förtöljd; och yes som den där scenen i Fellinis 8 och en halv; där rekvisitan spikas upp, till regissörens slutgiltiga film om sig själv; men filmen blir aldrig av och raketen lämnas ensam till att ruttna och falla isär igen. Och om jag bara kunde skriva om alla låtar jag tyckte om, hade det kanske gett en lite tydligare bild av vem jag är. Men nej, och säkert är det just misslyckandet över att ens hitta orden, som träffar rätt, säkert är det just misslyckandet till att hitta några ord över huvud taget värdiga att skrivas ner; som bäst beskriver vem jag är.

1373. US Open-final

US Open-final tonite; Federer får givetvis hållas som favorit. Ett mirakel på två ben. En av vår tids största idrottsmän. Med Roddick har hemmaplan, publiken i ryggen och en jävla serve. Räkna med en stenhård match.

Förresten: Är inte melodislingan på Bruce Springsteens Drive all night och Dexy's Reminisce part 2 identiska?

En till: Lika som bär.. Nick Faldo och Jimmy Connors.

1372. En tjej med blommig klänning

Jag drömde om en tjej med blommig klänning och glittrande ögon som låg på stranden med sin mamma, och när jag kom dit frågade mamman om vi skulle gifta oss och hon sa ja och jag sa ja och sen gick dom därifrån.

Jag har inte sett henne sen dess.
Men kanske någon dag.
Kanske någon dag.
Kommer hon hem till mig och knackar på.
Kanske någon dag.
Träffas vi på en spårvagn någonstans och DJ'n spelar Rolling Stones ur sprängda speakers och jag sitter i ett hörn med ölen halvdrucken, avslagen och ljummen;
med några rim som vägrar att släppa taget om mina tankar, dom säger;
en dräng på ängen som en gud i sängen och vem tänder solen på morgonen är det en flicka med svavelstickor i mörkret, och blommig klänning vem tänder aftonstjärnan på kvällen är det en pojke med randig tröja och smutsiga händer..

1371. Bruce Springsteen - Drive all night

Alla andra har fest och folk hemma hos sig när jag sitter här hemma med en kopp kaffe och dör, vrider upp volymen som ett alibi mot dom som tittar in, och kanske ser mig, sen skrattar dom väl och säger; ha titta där, han är säkert en sån där pedofil! gömmer mig bakom krukväxter och kisar mellan förvridna persienner; hoppas ingen ser.. vrider upp volymen lite till som ett sätt att stanna kvar och säga hej, jag behöver inte er, jag behöver ingenting, och jag säger det för mig själv, sjunger med och säger det igen, som om jag menar det, och börjar tro på det, trots att jag vet att det är precis, precis, tvärtom.. herre gud vad jag behöver dom, herre gud vad jag behöver sprit, sprit att gömma mig bakom, en fylla stor nog att våga säga till någon; jag älskar dig, en fylla stor nog att spränga någon med, en fylla stor nog att spränga mig själv i tusen bitar, packa ihop väskan och dra någon annanstans, till Amerika?! tja, varför inte.. när rädslan för att stanna kvar blir större än rädslan för att ge sig av, då tar jag färjan härifrån.. bygger mina drömmar av begravninsmusik och packar väskan med dynamit, jag är inte klar än; no, no, jag knappt ens börjat.. och det var så Bruce Springsteen blev min bästa vän, eller i alla fall en vän, en sån man kunde lita på bara för att repeatknappen aldrig svek och det finns stunder på Nebraska-skivan då himlen faller ner och jag kan gå runt på stan i hundra timmar och räkna gatustenar, räkna avloppsbrunnar, räkna tuggumin fästa på asfalten som tatueringar över skrynkliga skinn; och det finns en låt i detta universum och i unversiumet next door, hela vintergatan ut; det finns en låt som heter Drive all in och inte kan förklaras annat än som tårar forsande nerför en skallig mans kind, någon som försökt med allt men hamnat ensam, inkörd, inbäddad i en Hästen-säng med kvällstidningar som örngott, Humphrey Bogarts-posters över tapeterna, som en, som en, som en symbol för att inte räcka till och om du kom hit i natt, baby; om du kom hit i natt; ah, jag skulle köra hela natten för att köpa dig några skor, om du var min, om du var här, så kom, kom, kom och säg vad du vill ha.. och för alla som kan sin Bruce är det hela så uppenbart att Bruce aldrig varit så mycket Van Morrison förut, aldrig så nära den där känslan i Madame George av att lämna ett rum fullt av dans och musik och dans och dans och dans för ett tåg till Sandy Row och kidsen som går ut för att få frisk luft och tänder en cigg på vägen in, en cigg åt världen, en cigg åt kärleken, en cigg och ett fuck you, när Bruce gick klar skolan var han så ensam att han inte ens gick på sin egen skolavslutning och mycket av det hörs i den här låten, det hörs, det hörs och från andra våningen hörs folket dansande, vinet flödande, och I swear du är säkert där, du är säkert där och knullar med någon nu när jag sitter här med en kopp kaffe och dör, men jag har Bruce, för jag har Bruce, så du kan ta dig, du kan ta dig, så ta dig, så ta dig, för jag har Bruce och jag har Bruce on my side och herre gud, det känns så bra ibland att bara vara vid liv, det känns så bra ibland, det känns så bra ibland..

1370. Me

1369. Tom Waits - A sight for sore eyes

Shit, jag har blivit en känslig jävel.. jag gråter åt nästan allt där jag förut bara gråtit när Bruce the boss sjöng om sin brorsa och Ray Davies sjöng om solnedgångar gråter jag åt varje rad som Tom Waits någonsin plitat ut, men hey; what's wrong with that? och jag vet inte vad det är, med Tom Waits, jag vet inte vad det är, men han är doften av kaffe som stått på för länge, och han är drömmen om Amerika, om att bara ge sig av utan packning, passet i bröstfickan och skjortärmarna uppvikta över armvecken, orakad, ostruken, svetten i pannan som stjärnglitter på havsytan, svetten i ögonen som hängande trädgårdar i Babylon, och okammad; han är drömmen om det Amerika som Kerouac tryckte ner under fötterna på Dean Moriaty och Sal Paradise, som små mexikanska chics, sittandes i bussar med blickarna flackande ut ur rutorna, och ibland, ibland, när bussen har stannat och alla andra försvunnit därifrån sitter det en tiggare vid sidan om, med benen kvar i Vietnam, armarna fläckade av rost, från kärlek som vittrat sönder under alldeles för många regnskurar, vittrat sönder framför ögonen, men instrumenten; en rutten gitarr och några plåtburkar att slå på, trumpinnarna, ah grenar hållande som en näve håller sin klippkant, som en mormor håller sitt barnbarn på väg till skolbussen säger hej då vi ses ikväll, it's now or never; och sen, den vackraste, falskaste, sprödaste versionen av My way, och alldeles för mycket whiskey; så ta mig dit, ta mig till Amerika, ta mig till Tom Waits-land där pubarna är öppna till solen stigit upp och bartendern häller upp drinkar som Vasaloppsfunktionärer häller upp sin blåbärssoppa och på scenen, bland röken, ensam i ett hörn sitter Tom Waits och sjunger A sight for sore eyes, så vacker så att fåglarna stammar, så vacker så att solen vacklar, så vacker så att stjärnorna faller ner bland ängarnas tistlar och skolgårdens maskrosblad;

"hey sight for sore eyes it's a long time no see
workin hard hardly workin hey man you know me
water under the bridge didya see my new car
well it's bought and it's payed for parked outside of the bar

and hey barkeeper what's keepin you keep pourin drinks
for all these palookas hey you know what i thinks
that we toast to the old days and dimagio too
and old drysdale and mantle whitey ford and to you

no the old gang ain't around everyone has left town
'cept for thumm and giardina said they just might be down
oh half drunk all the time and i'm all drunk the rest
yea monk's till the champion but i'm the best

i guess you heard about nash he was killed in a crash
hell that must of been two or three years ago now
yea he spun out and he rolled he hit a telephone pole
and he died with the radio on
no she's married and with a kid finally split up with sid
he's up north for a nickle's worth for armed robbery

hey i'll play you some pin ball hell you ain't got a chance
well then go on over and ask her to dance"

1368. Arthur Lee

Alone again är en sån där låt, en sån där låt som man bara vill flyga bort till; man vill hålla den i sin hand som Jesus höll alla rosa lamm i sin famn och skrattade åt dom mohahaha!! man vill hålla den i sin hand och inte skratta åt den men bara låta den ligga här inte skratta för hey, den kanske vaknar då och Alone again or är allt som allt soundtracket till det bästa TV-spelet som aldrig släppts om hur Zelda gifter sig med Törnrosa i en sunkig lokal i Birmingham sen sniffar dom kokain och Törnrosa ser ut precis som Kate Moss och Zelda ser ut precis som jag som Pete Doherty och Alone again är allt som allt en av dom bästa jävla låtarna jag någonsin hört, en smäll, första gången jag hörde den; EN SMÄLL! och jag reste mig inte igen den dagen, jag låg kvar och morgonen efter reste jag mig inte heller och jag låg kvar med febertempen tryckt mot elementet, hasslade till mig en skön, sunkig röst så att när morsan öppnade dörren så sa jag bara; öh, what? Jag är sjuk som en möglig limpa, jag är sjuk som en svettig strumpa, ett plåster i blod, så STICK och dörren stängdes och jag blundade och låtsades att dörren aldrig skulle öppnas igen och ur springorna eller nåt, ur nyckelhålet och mellan persiennerna strömmade solljuset in, fåglarna visslade i bakgrunden men där, wow, runt allt det där sjöng Arthur Lee Alone again or som om tiden stod still och någon sa att han hade sagt att han skulle kola vippen vid 26 jordsnurr och jag tänkte shit vad grymt sån ska jag också bli och morgonen efter ringde rektorn och jag sa inte fuck you jag sa inte hej du är en son of a bitch jag sa inte bög jag sa inte nåt jag bara drog dit och tittade ut genom fönstrena mot ängarna, och skolgården som jag gjort varje lektion sen årskurs 1 puhh!! och som jag skulle göra ända in till universitetens gråa betong, jag kollade ut cause det ända folket för mig var det galna folket, dom levande döda och det fanns alltid någon där utanför någonstans som såg ut precis som Arthur Lee eller nästan precis som Arthur Lee och skolan sabbade sig och allt blev tjat-tjat-tjat-du kommer inte bli någonting och fuck dom fuck samhället blev en resa till United Kingdom och en gång när jag bodde i Manchester kom Arthur Lee dit, oh boy >>> biljetterna köpta, stoppade i fickorna som Moz sina liljor, titta på mig! TITTA PÅ MIG! PLATS: campus, slutade jobbet vid banken på Oldham street klockan 15:00 och buss 43A på vägen hem, förbi universitetet; där stod redan en kö, shit, 5 timmar kvar, några öl från turkens närbutik i Rusholme, springande fram, hasande, campus, campus, och klockan slog 20.00 och klockan slog en jävla massa slag och folket applåderade och folket skanderade, skrek; Arthur! ARTHUR! ARTHUR! och Arthur kom inte och folket ställde sig på sina stolar, vevade på tröjorna och jag stod på min stol för att se alla andra och för att kanske någon gång, någonstans kunna se Arthur Lee där och jag tänkte för mig själv att nu fattar nog Arthur Lee att vi älskar honom för ingen kan undgå att fatta något sånt och alla år i fängelset, FUCK DET! DU är här nu, du är våran boy, våran gud, våran yes, vårat allt och alla älskar dig och folket på stolarna satte sig snart ner för en gris i blåa kläder kom fram och sa till SIT DOWN och en kille kom fram på scenen och alla jublade för alla trodde det var Arthur Lee och det var inte Arthur det var inte ens nära, han var inte ens svart; han var så vit man kan bli i hela England av tre tusen miljarder år utan sol men alla jublade ändå och han gick fram till mikrofonen; log lite genant, försökte se cool ut och sa TEST-TEST, stapplade därifrån och alla jublade ändå mer och sen, ingenting, tystnad, några väsande, hesa; ARTHUR, från bakre skiktet, några handklapp och sen, sen, sen, några jublade, sen jublade alla lite mer för någon hade tydligen sett honom och alla trodde dom såg honom och alla skrek och där var han, musiken gick på och han hade solglasögon på sig och såg så cool ut som man bara kan se ut om man kommer från Los Angeles och jag kollade på gubben som satt bredvid mig och jag sa ingenting till honom och han sa ingenting heller men jag ville bara bryta ihop och falla ner på golvet som en skadeskjutet djur och sen bäras därifrån som en vinnnare; istället stirrade jag rakt fram, snett uppåt på mannen som egentligen borde varit död för 50 år sedan men hade hunnit skrumpna, och fördubbla sina 26 jordsnurr och han hade solglasögon på sig, i England, haha; och en solkig, sunkig, spräcklig skjorta och det gjorde ingenting att han såg ut som alla i Tredje klotet från solen, på samma gång och musiken fortsatte, för musiken fortsatte och han ställde sig bakom mikrofonstativet stirrade rakt fram, minen spänd, orörlig, stel; sen; pom-pom-POM YEAH-said it's alright!!! I won't forget all the times I waited patiently for you!!! Och helt plötsligt delades världen upp mellan dom som sjöng med maniskt, i panik; och dom som stod tysta och bara ville höra Arthurs varje ord bryta tystnaden, och jag tänkte again; jag tänkte att hur såg världen ut när Kain och Abel bråkade och delade upp världen emellan sig, det måste sett ut någonting sånt där och det här var minst lika heligt, minst lika avgörande för dom följande tre tusen miljarder åren som det där; och jag stirrade, sjöng inte med, stirrade, stirrade, och hans band spelade i otakt och det gjorde ingenting, no, no, jag stirrade, stirrade på mannen som inte ens hade skrivit den här låten egentligen och det är alltid samma sak och precis samma sak som att Ray Davies aldrig skrev Death of a clown eller att Elvis inte skrev någonting knappt; vissa saker bara ÄR! och jag stirrade på mannen som hade gjort Forever Changes och jag stirrade på mannen som hade fått mig att ligga kvar i sängen den där dagen för hundra år sedan och den där mannen som var delaktig i all frånvaro och alla kassa betyg och allt det där som får pojkar med converse att köpa nya converse och pojkar i randiga t-shirtar att dricka ännu en flaska vin och egentligen hatade jag honom egentligen hatade jag honom som jag hatar min egen spegelbild och jag ville gå fram till honom och fråga någonting, fråga vad klockan var, fråga nåt, säga HEY, heil you, hey! Men jag vågade inte, jag hade inte tid, det var så många där, det var så fint, det var så fint och nu är han död. RIP! I love you :)

1367. Min playlist

Min playlist för i natt:

The Kinks - Death of a clown

Det är svårt att skriva om någonting som står så nära, så jävla nära. Pianoklinkandet i början är inte min barndom eller nåt så och det är inte kvällen när jag träffade någon, och inte kvällen när kärleken tog slut eller World trade center kraschade, no, no; det är kvällen när jag satt ensam framför en dator och försökte skriva ner storyn om mitt liv, som ett slags alibi till livet utanför. En låt om här och nu och soundtracket till hur jag går ut med soporna, säger hej till brevbäraren som om det betyder någonting, det betyder ingenting; och vad ska jag bli när jag blir stor. Puh.

Ballboy - A day in space

Jag vet inte, jag fick den av DSC-Wars någon frostig natt i våras, for sure. Jag vet att jag lyssnade på den då och den fastnade direkt. En sån där pratlåt, nästan lika sorglig som Tindersticks My sister, nästan lika sorglig som Dexy's Remininsce part 2, en låt om att förverkliga sina drömmar; och en låt om omöjliga drömmar; som att åka till rymden och vara där. Lika mycket en låt om folket som inte har några drömmar. Och det är väl det sorgliga. Om att drömma i en värld där alla andras drömmar får plats på baksidan av vykort från Mallorca. Herre gud, jag passar inte in. Jag passar inte in, någonstans så I guess, drömmarna är min enda vänskap. Mitt hem. Mitt fängelse. Min grav och mitt liv. Puss.

Bright Eyes - Lua

Den där vintern för några år sedan, något år sedan när alla spårvagnar gick baklänges och alla trafikljus blinkade gult och männen med portföljer balanserade på trottoarkanterna och cigaretterna brann ut orörda i askfaten, lutande ut över fransk balkong i förorten, visslande på fåglars sång, räknande pensionärer, suktande, pustande, efter vägen därifrån; with no direction home; en strand i Afrika, en tågstation i Bombay; ta mig någonstans där ingen vet vem jag är och ingen vet hur ful jag är, hur ful jag är när löven fallit ner!

The Clientele - Saturday

Jag vet inte om det är världens bästa låt eller nåt och jag har slutat bry mig om sånt, men ibland, vissa kvällar; med tekoppen som enda värme, en bok av Strindberg, några fotografier av Lartigue; är det som att himmlen faller ner och på havet guppar alla stjärnor som fiskar simmandes upp och ner och på bryggan sitter alkisarna och spelar bara en låt, hela natten igenom, en låt på repeat.. this one.

Leonard Cohen - Famous blue raincoat

Ta mig till platsen där vuxna män gråter. Ta mig till Clinton street och när whiskeyn är slut och när alla vinflaskor är tomma och när bara hundarnas skall är det enda som fyller tystnaden, fackeltåg genom skogarna; så kommer det en vind som viskar, viskar; New york is cold but I like where I'm living, it's music at Clinton Street all thru' the evening.

1366. Bright Eyes

Sitter med en kopp te, hörlurar och stenhög Bright Eyes.
På något sätt är jag värd det.
Jag är värd att må dåligt, jag förtjänar det!
Som en tiggare förtjänar sina småmynt, om dom ens förtjänar sånt.
Jag förtjänar det här.
Som små barn förtjänar sina julklappar.
Som apor i bur förtjänar sin frihet.
Sitter jag här och lyssnar på Bright Eyes, med känslan; den nätta, nätta, känslan av att vara vid liv.

Och kan känslan av att vara vid liv ens vara kraftigare än en liten, liten, vindpuff? Mot kinden. I ryggen. I fejjan, what ever. Kan känslan av att vara vid liv vara kraftigare än så, när livet i sig är lika skört som en porslinsvas. Vissna blommor, döden! Som ett darrande asplöv. Livet, oh, livet; aldrig påtagligt än när döden kommer hit och knackar på. Aldrig lika påtaglig som här och nu; Bright Eyes, begrav mig!

Jag förtjänar det.

1365. Min spegel en askkopp

Med fötterna pekandes åt samma håll
om världen hade varit lika liten som en tennisboll
hade jag sparkat på den
och gått härifrån

utanför dörren ligger en hög av stenar
som jag samlat på vägen hem
innanför dörren
ligger alla dom jag älskat och alla dom
som kom för att säga
adjö

en bomb som huvudkudde och en tromb
som täcke i drömmarna ser jag
mitt liv i repris och på andra sidan
gatan står framtiden med sitt
paraply skrynkligt sina kläder våta
håret okammat och skjortan
ostruken
skorna sönder
och blicken flackande
darrande som ett asplöv i allén
ögonen stirrande som eldklot
mot mig mitt fönster
min spegel en askkopp
min kropp en flagga på halv stång
ett segel utan vind
någonting
aldrig någonting att bry sig om

horisonten kluven av granater
och blombuketter stjärnhimmeln
vajande som lastbilars last slingrande
från gruvors hål till rastplatsers
mörker

vid vägens ände står några turister
med karta och kompass som om
dom vet
dom vet!
att jorden inte alls är rund

1364. Me

1363. Lite porr tack, säger polisen till Mr. Jones

Förljugen förstummad
insjunken och bedrövad med händerna
utvikta framför ögonen en värld av damm ett
hav av rost en himmel av stjärnor vinkande på håll
sjungande för oss
hallå hallå jag ser förstoppade ungar stå i kön till
korvkiosken med magarna lika runda som
Globen och låt mig rädda dom med ett skratt
några insändare i tidningen och ett hop
av fräkniga fröknar och deras morsor hånande
väsande håll käften håll käften din lilla son av en bitch

sen ensam igen
vankandes av och an från torget där männen slår
sina frugor och statyerna av dom som dödat flest till
busshållplatserna där böndernas söner skrapar
koskit under sulorna som adelns barn skrapar trisslotter
alltid uppklädda
oh
så uppklädda välkammade och doftande rakvatten
polerade
och dresserade till att passa in i släktkalasens
gruppfoton och le då och dom ler där böndernas
söner spänner upp sina candid cameras

lite porr tack säger polisen till Mr. Jones
lite porr tack
och två kakor kexchoklad som om dom inte vet
herre gud
att dom vet vart
Mrs. Jones ligger begravd

1362. Me

1361. I min sänglampas sken

Som flickorna i rastaflätor delar ut flygblad till barnfamiljer, står jag i ett hörn och kämpar mot världen. Mina händer i deras fickor; ett hån!

Ta mig dit dom mörkaste blickarna bär de färgladaste blommorna! Det är slut, det är över; på övergångsstället snubblar en pensionär fram. Hipp, happ, hipp, happ.

Under bänkarna i stan samlar jag upp vad som finns kvar av den jag var igår och drömmarna om vad som komma skulle; det blev ingenting! När andra barn pratade om leksaksbilar och legobitar fantiserade jag om Bob Beamon och Mahatma Gandhi, nakna bröst och Neil Armstrong. Idag drömmer jag om flygplan som kraschar, in i byggnader, ner i hav, över stora folksamlingar, och ingestans finns det någon som heller gör någonting; dom bara står där med armarna i kors och ler. Min klocka tickar. Jag ser busschaufförer åka därifrån. Regnet som faller och paraplyer i motvind, jag ser mig själv balanserandes på trottoarkanter. En konstnär utan färg, och några skyltdockor vrängda ut och in.

En kamera. En penna. Som en kopp kaffe och en cigarett. Mina verktyg mot världen. Mina vapen mot tiden, mot spegelbilden, mot drömmarna, mot allt det där som rör sig och allt det där som står still!

Kämpar, utan någon att kämpa mot. Blödande, utan någon att blöda för. Simmande på för grunda vatten, ta mig dit vågorna forsar som stearin. Gråtande, utan någon att gråta för.

I min sänglampas sken, lever jag mitt liv.

1360. Filmmanus: Flygplanet

Om jag bara hade kunnat förmedla känslor som Ozu, skapa stämningar som Ozu, vad lätt det hade varit. Jag hade kunnat sitta med pennan i min hand, blicken spänd, riktad in i väggen och alla hade förstått vad jag menat, just genom sättet jag satt och höll pennan i min hand på, istället ingenting.

Jag drömmer om flygplan som kraschas in i byggnader och flammor som slår upp och under dessa flammor; marknadsstånd och försäljare som säger köp det här, köp det här, folk som dör och hoppar ut och poliser som skrattar och röker cigaretter och tittar konstigt på en, som om det vore konstigt att över huvud taget bry sig; jag ser folk som säljer miniatyrer av flygplanet som just störtade in och sirener hörs på håll, men där; på torget drar medelålders kvinnor sina tvättkorgar fram och tillbaka; släpar, med all svett; KÄMPAR!

Jag ser mig själv stående i hörnet av torgen, med händerna i fickorna, skygg, talande om för folket går förbi; well, kanske var det mitt fel! Mitt fel!

"Ditt fel, ha?!"

Mitt fel, det är nog mitt fel för jag såg planet närma sig på håll och, ah, jag vet inte, JAG VET INTE! JAG VET INTE! Bla, bla, bla!

Jag ser konspirationsteorier flöda och bytas på marknaderna, som mynt och varor; har du hört att judarna ligger bakom allting? För dom ska kunna störta Turkiet med gott samvete, och ingenstans finns det någonting som stämmer överens med verkligheten.

I drömmarna ser jag allt det här och om jag bara kunde få låna Ozu's förmåga att göra film av allt sånt där; vad bra det hade blivit.