589. 31:a augusti

Dagen idag, började med att jag blev väckt av morsan som stod och ropade på mig för att jag inte hade satt på kaffe, som vi skulle dricka klockan 11, hade vi bestämt kvällen innan, klockan var tio över 11 och jag låg kvar. Hon flippade ur, tog telefonen och skulle ringa polisen. Jag sa, är du störd? Ringer du polisen? Hon svarade ja, så jag backade, steg upp, satte på kaffet och sa, jag drar. Det är dags för mig att dra. Jag kände mig som Magnus Kjällman, killen som gick om tredje ring tre gånger och hann göra lumpen däremellan, och med två månader kvar vägrade han stiga upp en morgon, så polis tillkallades och han fick bära fotboja. Nu kunde jag dra till farsan. Så jag stoppade ner alla mina böcker i en brun papperskasse. Alla mina kläder i den andra papperskassen. Fyllde en ryggsäck med skivor, väckarklocka, mobiltelefonladdare, ett block, och såna grejer.

Hittade dessutom ett gammalt presentkort på Bokia, 375 spänn och innan jag drog han jag kladda ner en måste-ha-lista, med blyerts, på en stor lapp med ett jobbschema för sommaren, som blev en liten lapp, och på dess baksida skrev jag:

TS ELIOT – WASTE LAND
NIETZSCHE – DEN GLADA VETENSKAPEN
PESSOA – ORONS BOK

Och plötsligt fanns det hundra böcker till jag ville ha. Imon ska jag gå till Bokia och varenda bok kommer blåsas omkull från sina hyllor.

Jag och farsan snackade om Tokyo 91 igen, Lewis vs Powell. Om Kafka, Proust, och Camus. Jag berättade lite om mina filmprojekt. Sen drack vi te. Pratade om Ali G, Spermaharen, och tittade på Idol 2005. Farsan imiterade Lennarts farsa, som sa: Han sjunger skjortorna av dom där inne! Det var typ det roligaste som hänt, sen Wars not make one great (eller hennes troll) skrev, följande inlägg på Dagensskiva.com, igår natt:

"men vaFAN jag som skulle köpa en fickplunta från bloodshot och så finns den inte på deras sajt nu! är den slut heller! fuck. ska jag behöva nöja mej med en bottle opener keychain för $4? eller en coffee mug för $8?? eller en iron on patch för $3??? jag vill ju ha en bloodshot fickplunta!"

Tänkte måla MS Paint-bilder på datorn, hela kvällen. Men det blev inte så. Tänkte skriva vidare på filmmanusen, men det blev inte så. Nu är klockan snart tolv, och jag sätter på vattenkokaren, för en kopp te, och tystnaden. Och en natt vid tangentbordet. Började med en lista över dom 20 bästa låtarna, men körde fast.

Snackar med Niclas om morgondagen. Öl, och sömn. Men just nu: te.

588. Klassresa 6A & Heroes

Klassresa 6A, Gröna Lund.

Jag var egentligen för gammal för att åka Spökhuset, men jag stod i kön och försökte se liten ut, lipfärdig, och låtsasrädd, så jag fick åka ändå. Sen blundade jag hela tiden, och när åkturen var klar så fick en gubbe som jobbade där springa fram och väcka mig: det är över nu! Jag hade suttit kvar och blundat, och hindrat alla småbarn som också ville åka, från att hoppa in i vagnen som jag satt i. Så jag vaknade upp med massa småbarn stående omkring mig, och deras föräldrar vid sidan om, som väl måste trott att jag var någon slags underutvecklad, tragisk, figur.

Under tiden åkte klasskompisarna "Flygande mattan" och snackade om hur det pirrade i magen. Dom frågade hur Spökhuset var, och jag svarade bara att det var bra. Egentligen visste jag ingenting, bara att det borde ha varit spöken där för att det var ett spökhus, så jag sa: "Det var väl lite väl många spöken där, och alla såg likadana ut". Men jag visste ingenting; jag hade blundat mig förbi varenda en.

***



They said I was too old to climb all those stairs.
I said: HEY, she's too young to die!
"No, no, no, you can't climb all those stairs."
HEY, give me a try!
"No, no, no, you can't climb all those stairs!"
I tried to persuade them, telling them, HEY, it's my daughter.
"But you are too old!"

The day after we had a meeting at the fire station, and called ourselves "HEROS!", in deep, sad voices; telling ourselves that it was nothing we could've done better. A lot of people came passing by, some of them with gifts in their hands; roses, teddy bears, cakes, all kind of gifts! And they called us HEROS too. But I couldn't stop thinking of my daughter. They told me to be proud of myself and what I had achieved. They shaked my hand, and they wrote letters, letting me know I was their hero. But my wife's never been telling me those words, cause, HEY, when it is your daughter sometimes you think the other way, and I can't say those words, I'm too old, ya know, I'm too old to be a hero, I'm too old to climb those stairs.

What is a hero? What is a hero for you? Is a hero a man who climb all those stairs, to save his little daughter from a burning house. Or his a hero the people who's telling him to calm down, to not climb, to let her die. For me it is the same thing. Or nothing. But a hero is not a man who's watching his little daughter die, telling her: "I can't, sorry, THEY NEVER SENT ME UP TO THE TOWER! I'm too old, ya know!". That is all I know. And sometimes I feel sorry for that, sometimes I feel that I'm feeling sorry for that just to put a little hero in myself. But most of the time I feel nothing, but grief. Or nothinhg, but nothing.

587. Paint-pics of the night!

It's just winners and losers and don't get caught on the wrong side of that line..

***



En gång kom farsan hem med en svart t-shirt och den texten på; Kafka hade inte heller så kul. Det var första gången jag hörde talas om Kafka. Sen tog det säkert 100 år innan jag öppnade hans dagböcker.

***



R.I.P

586. Filmmanus: Fjärilen, del 1.

Svartvitt filmat.

Utomhus, filmat i eftermiddagssol. Två pojkar, 5 år gamla, jagar en fjäril med en håv, på en kulle. Den ena pojken viftar med håven men lyckas inte fånga fjärilen, och den andra pojken blir sur och säger: låt mig försöka. Den andra säger: nej, nej, nej, det är min håv, jag köpte den idag, nej, nej, nej: vädjande. Och dom börjar bråka om vem som får håven. Den ena pojken lyckas ta håven från den andra, och den andra blir sur och ledsen och går därifrån. Pojken med håven tittar sig omkring efter fjärilen, ser den flyga åt andra hållet, motsatt från åt det, mot vilket pojken utan håv går.

Kameran följer pojken utan håv, på vägen hem. Han kommer hem. Nedstämd. Smyger sig upp till sitt rum, stänger dörren tyst, och lägger sig under kudden och gråter, stirrar in i en vägg. Rummet är litet och trångt, med en enda säng, och ett litet bord vid sidan om och på det lilla bordet står ett stearinljus, och en bok. Arbetarhem, 50-tal. Från nedervåningen hörs hans mamma ropa: Paul, Paul, hörde jag dig? Paul, kom du hem? Paul, svara då! Pojken stirrar in i rummet, skärrad, med tårfyllda ögon. Tummen mot munnen, liggande på sidan. Steg hörs i trappan. Bestämda knackningar på dörren, mamma, med förkläde och papiljotter, öppnar dörren och tittar in, säger oroligt: Paul, Paul, vad är det? Lite mer upprörd: Paul, varför har du gått in i rummet med skorna på? Och Paul, nu har du smutsat ner lakarna! Paul stirrar fortfarande in i väggen, säger ingenting, reagerar inte på sin mammas ord. Mamman sätter sig på sängkanten, lägger armarna runt Paul, tar upp Paul i famnen, kramar om, pussar på kinden, Paul sitter och stirrar rakt fram, i sin mammas famn, dom sitter så och mamman kramar Paul som om han höll på att dö, och av ren moderskärlek, men Paul sitter bara där, lealös som ett kramdjur. Efter någon minut säger Paul; mamma det har hänt en olycka. Faller ner i sängen igen, rycker sig ur sin mammas famn, och lägger sig och stirrar mot väggen, på samma sätt som förut. Mamman lägger armarna över ryggen, och säger: Paul, berätta vad som har hänt? Och Paul säger: harklar sig: faller ut i gråt: snyftar: Du vet, du vet. Avbryter. Du vet håven ni köpte till mig i födelsedagspresent. Det har hänt en olycka med den. Peter tog den. Vi bråkade och han tog den. Mamman kramar Paul hårt: Men Paul, det löser sig. Nu vet du vad du ska önska dig nästa gång. Paul stirrar fortfarande in i väggen: Det var den finaste håven i hela världen. Tänk om dom tar slut tills nästa år. Mamman: Paul, håvar tar aldrig slut. Så länge det finns fjärilar, finns det håvar, lilla du, tror du att fjärilarna bara tar slut? Paul: Nej, men någon annan kanske tar dom. Stirrar in i väggen.

Filmar den andra pojken. Springer upp för stentrappan till sitt hus. Ett fattigt arbetarhem. Har håven i sin hand, och i ena näven håller han om nätet, och inne i nätet sitter den finaste fjärilen någonsin. Studsar upp för trapporna, upprymd, lycklig som ett barn, öppnar dörren, har lite svårt att nå handtaget och få ner det, när händerna är upptagna, men lyckas. Springer in, i vardagsrummet, där farsan sitter, lodig, nästan full, nersjunken i en fåtölj och kollar på TV, med fötterna på bordet, och tidningen över låren; en tidning med lättklädda damer i. Pojken rusar fram till farsan och ropar, titta, titta, titta, på min fjäril! Farsan säger: Ohoj! Titta Lorita, grabben har hittat en fjäril! Tar upp grabben i sitt knä, så att grabben sätter sig på tidningen, båda tittar noga på fjärilen och pappan vänder sig till sonen, kramar om honom, och säger, Peter, du har verkligen fångat den finaste fjärilen i hela världen! Pojken stirrar på fjärilen som om den vore en guldklimp, hans guldklimp. Klappar den på vingarna, genom nätet. Och frågar pappa: vad ska den heta? Pappa svarar: den ska heta George Best! Mamma kommer in i rummet, går fram till pojken, lägger händerna på hans huvud, och säger, Peter, har du fångat den fjärilen alldeles själv, vad duktigt gjort. Pappan: orakad, 30 år, slitna kläder, allmänt smutsig, vit nätlinne, jeans, för långa sockar. Mamman: 25 år, snygg, slitna kläder, sliten stil. Går i en lång t-shirt, tvättad så att sömmarna har släppt taget, vit, med matfläckar, utan form, hängande ner över midjan och låren, gymnastikbyxor, barfota. Pappan reser sig upp, sätter pojken på fåtöljkanten, går till köket och hämtar en genomskinlig låda som han skriver George Best på. Efter det, skriver under, ”7”.

Fortsättning följer...

585. "En dag"

En dikt av Lo and behold:

"en dag
ska alla dina drömmar inte gå i uppfyllelse

en dag
ska du inte ha skrattat
allt skratt du föddes att skratta

en dag
ska du veta
för sista gången
att din längtan stod stjärnor till

kommer du vända dig mot mörkret då?

kommer du sträcka din hand mot intet
och se den till intet förbliva?

eller kommer du acceptera världen,
som du fick den

och le åt
att ingen människa någonsin
har sig själv att tacka
för någonting"

>> Okay, kanske för att jag är så jävla inne i den apparaten, men flåset från Like a rolling stone finns där, salivet finns där, hjärtat bultar, och med hes, vresig röst, vill jag skrika, fuck you: HOW DOES IT FEEL? Vi är ingenting, vi är födda som spelpjäser på spelbrickor, och någon kastar tärningen, det är bara tur. Vi läser Sartre på rökiga kaféer och kanske inser vi det. Sen går vi därifrån med insikten, men hur mycket bättre mår vi egentligen av att veta sånt? Vi kan le åt andra, men vi har inte ännu lärt oss att le i vår egen spegelbild!

584. Gå vidare till gå

Med fasan lever vi, och med fasan dör vi.
Som barn, trånar vi genom livet,
för att växa upp, bli vuxna,
mogna nog;
att lära oss dö.
Men på dödsbädden,
ligger vi alla som barn.

Är väskan packad, säg hej då,
ensamma, trots att vännerna är där,
blir nästan ensamheten bara påtagligare.
Är väskan packad, finns matsäcken med?
Ett fotoalbum med minnen,
säg att ni älskar mig.
En sista gång, en sista gång.

Så kommer alla dom vi skrattat åt,
nu hälla jord över mig.
För dom som skrattar högst,
kommer alltid att skratta,
åt dom som inte skrattar alls,
så skratta då, så skratta då;
jag skrattar för mig själv,
i självförsvar.
Som jag ska skratta, som jag ska skratta,
på dödsbädden.

Den lilla bit som finns kvar,
av mig, att leva på.
Är en ruta,
på en spelbricka,
ett Monopol,
TAG ETT CHANSKORT,
och på chanskortet,
står att läsa:
"Gå vidare till gå."
Och kortet bevarar jag väl,
i min bakficka,
bland cigaretterna,
mynten,
och bussbiljetterna.

Så att när orken tryter,
och fiskar flyter upp och ner,
fiskarna fiskar,
och det är min tur,
ska jag lägga kortet på spelbrickan,
och be någon,
slå tärningarna en sista gång,
ett sista kast,
sen packa ner, kortet,
plasta in det,
längst bak,
i mitt fotoalbum.

583. Vaktmästaren

Ruttna jävlar - hasar fram - i blöttunga kläder - regnet öser - det regnar spik - ett steg till - i pölar med is - som bryts - av stelfruset läder - det regnar spik - det regnar lik - söker då och då - med blicken - efter bensinmackar - viadukter - att ta skydd under - och kanske sova i - en fågelfjäder svävar ner - det måste betyda någonting - kanske änglar finns - kanske änglar finns ändå - skorna är våta - lädret har släppt - tårna sticker ut - och krossar isen - i pölarna - med sina nagelband - trottoarkanter skär - upp djupa sår i handleder - busskuren är sönderslagen - med en påle - och en gevärskolv - på husfasaderna - har några klottrat kryss - över entrédörrarna - det måste betyda att - där inne - lever en epedemi - loppor smittar - råttornas pest - det regnar spik - det regnar lik - från fönsterräcken - hänger små, nakna barn - skriker ut sin skräck - så här unga - som om de föddes igår - över räckena - hänger gamla människor - utan liv - skräck i deras ögon - fasan - i husen längre fram kastar människor ner - sina sjuka - fortfarande levande - från andra våningen och upp - ner, mot bottenfrusen mark - så att deras anleten - splittras - och deras kroppar går sönder - som porslinsföremål - men fortfarande levande då de kastas ut - ibland bönande om att få vara kvar - ibland mot sin vilja - släpper de deras hand - greppet i deras anhörigas famn - så att de flaxar lite ömt med händerna - som för att ta emot sig - min trötta nog - att inte rätas upp - dom kastar ut folk i gränderna - så att smittan ska spridas vidare - bölder - bölder - stora sår - som spräcks i blod - fontäner - feta hår - stanken av sprit - när folket på bänkarna tar en sista flaska - skålar för en gemensam död - och snackar om tiden som var. Genom stadens - släckta avenyer - alléer med träd - och bruna löv - i högar - står en vaktmästare på en vid en övergiven skola och krattar löven - från skolbarnens gräsmatta - så att om barnen kommer tillbaka - kan dom leka där - hans kropp är liten - hans rygg kutad - med krattan som en käpp - hungrig och utsvulten - hasar han fram och tillbaka över skolgården - på asfalten, lite nedanför - har några samlat ihop en hög av ungar - som ligger nakna - direkt från omklädningsrummens - hets och duscharna - då alla skrattade åt varandras kön - ungarna som fick kvarsittning - och dog vid sina skolbänkar - ligger i högar - döda - blåa - på skolgården - varför gräver inte vaktmästaren en grav? En grop i gräsmattan att lägga kropparna i? Barnens magister ligger också där. Klockan tickar - timvisaren vibrerar - då och då ringer det ut till rast - då och då ringer det in - och varje gång det ringer in - stannar vaktmästaren upp - stoppar ner ena handen i sin ena ficka - rör om - mycket långsamt - stödjer sin tyngd mot krattan - och hittar till slut ett fickur - där han kontrollerar om klockan ringer - korrekt - vänder sig sedan om och tittar mot entrédörren - men där finns inga barn.

582. Skivomslag

Jag sitter här, på stolen. Vickar, stampar i gång fötterna. Det blir bra, det blir bra. Idag har jag varit på biblioteket och lämnat tillbaka försenade böcker, 30 kronor i böter, dessutom fått med mig några hem. Natten är ung, lite TS ELIOT, som bibliotikarien fick hjälpa mig med för att det stod på lyrik, och jag fattade inte det, och hon var lite butter när jag sa "HALLÅ!", räckte upp handen, magister, magister, jag vill ha hjälp, för klockan var fem i sju, jag hade cyklat i regnet och stått upp och cyklat och virrat på påsen med böckerna i runt händerna och styret så att fingrarna bedövades, och det var stägningsdags på biblioteket, när hon kom fram sa jag TS ELIOT, och hon höjde på ögonbrynen och sa, asså, du läser sånt, jag snyftade till svar och hon tog fram en dammig, röd, bok, från 1948. Du skojar, jag ställde tillbaka den. Kan inte läsa gula sidor, och gammalt språk. Och sprang över till hyllorna mitt emot, tog ner några säkra kort, några Celine, några Beckett, och en Burroughs som verkar dålig. Svängd, heter den. På vägen hem såg jag en kompis, vi hälsade och bestämde oss för att gå och hyra en film. Så vi hyrde Bergman, Hets, och gick till hans lägenhet. När hans kompisar ringde och jag sa, jag drar hem och käkar, vi kan kolla på filmen imon. Så ikväll har jag suttit framför datorn och tagit fram skivomslag till en lista, över dom snyggaste skivomslagen och jag frågade Calleblodig om tips och han sa: BARA JAZZ, men listan blev så vit och maskulin som det går att bli, nästan, fortfarande inte klar, men jag skäms lite över det. Skit samma. Och nu är klockan snart halv 2, jag sitter och vickar på min stol, hänger över tangentbordet, och pepprar tangenterna. This is how I start another day in my kingdom. Vilket jävla kingdom? Vilket jävla kingdom? Nej, ett källarhål! I mitt sovrum. Med ett skrivbord. En liten dator. En lampa. Och en säng. Glaset med te. Glaset med te. Jag ska bara gå ut och ta en cigg, stanna kvar? Och jag ska sitta i natt och börja skriva manus till en film, för det har jag gått runt hela dagen och gett mig fan på! Imon upp tidigt, fika på stan, dra ner några tapeter från möglig vägg, och sen Hets av Bergman. Men nu en cigg. Natten är ung. Du och jag.

Stannar du kvar?

581. Paint-pics of the day!

Sometimes I'm not.

***



Agera, bara så att jag i min tystnad kan låtsas att du tycker om mig, det är det enda sättet på vilket jag kan fortsätta andas, skrev Franz Kafka i sin dagbok en gång.

***



Chelsea hotel.

580. Veckans fisk, del 2: Arvid

Namn: Arvid
Favoritlåt: Orange Juice - Rip it up
Favoritskiva: Felt - Forever breathes the lonely word
Favoritbok: Brott & Straff
Favoritfilm: Lost in translation
Motto: I believe in love over cynicism
Hjältar: Take no heroes, only inspiration
Favorithak på internet: http://www.twisterella.com

Motivering: Från ett meddelande på Audioscrobbler.com, för längesen, ”jag läser din blogg”. The beginning of a beautiful friendship. Jag tänkte, aha, så det är någon som läser den här skiten. En text, dikter skickade till varandra, i frustration, fria översättingar av Velvet Underground-låtar. Passion, illusion, och kärlek till popmusik, tron på att den kunde betyda mer, än våra egna, miserabla, liv. Steg, mot säkrare mark. Sega MSN-överföringar, drömmar om The Clientele, Love’s Forever changes, Kevin Rowland, och om vi bara, kunde, dansa, till Daydream believer en natt, i natt, så skulle allting ordna sig. Och den natten jag fick en text som jag inte har på den här datorn, som ett svar på Hampus brev, det var någonting om hur allting skulle gå, och på julafton kom det en text, klockan tio på kvällen, jag satt med tomtemasken, på sned, svetten drypande, paketpapper och tårar, smärta, sveda, och fick någonting att leva för, någon som sa HEJ, han sa: ”Och utanför faller löven igen och inte ens om det vore för sista gången som träden blev kala och slutade kisa fram solstrålar skulle jag förlåta dom, så jag skriver och skriver, skriver sms till mig själv på tunnelbanan medan jag sneglar på sneluggar och hoppas att någon ska börja mima Daydream Believer, och jag kan inte låta bli att undra om alla som sitter här kanske gör samma sak”. Tack, tack, tack. En cover-version av Housemartins Caravan of love, där musiken bara brusar i bakgrunden, och kärleken, ligger framför och blöder, kvider, vrider sig i sin egen pöl, av avfall, kroppsvätskor, stank, en kille gråter, några fingrar går av! Mycket av det bär jag med mig.

579. Ryggen böjd

Sena nätter, jag sitter med koppen av te, sval, nästan ljummen.
Läser TS Eliot, på sidor, med hysteriska POP-ups,
Stänger ner, ploppar upp igen.
Försöker skilja, blicken, från orden,
Som om det vore en matematisk ekvation,
En kemisk reaktion,
Ge mig vin.
Blockera, MSN-fönster blinkar.
Jag är fucked-up. Och teet, svalnar, frossar bort.
Förtvivla inte, ens över att du inte förtvivlar.
Hans ord, för starka,
För att bära.
Men om jag bara lyckas dra blicken från orden,
Skilja meningar för meningar,
Ord för ord.
Så kanske, i alla fall,
Kan jag komma härifrån.

Jag vill skriva om folket på gatorna.

Går inte, jag kan inte, är för svag, för att se.
Läser Li Po, han sörplar vin,
Så att det hörs ända hit.

I övrigt, alldeles för svag, för att skriva någonting.
Jävla apati, jävla jag.
Obstinat, mot dom som bryr sig.
Död, för alla andra.
Hur ska det gå ikväll,
Vart vaknar jag imon?
Med drömmarna över mig,
Och mina tankar,
Med dess ord,
Vid sidan om.

***

TS ELIOT
LI PO
WHITMAN
CELINE
BUKOWSKI

***

Staden är död, jag sitter ensam,
Med tangentbordet.
Jag skriver som,
Om jag röker,
Luften, drar jag in,
Askan lämnar,
Jag åt er.

Av abstinens ska vi leva.
Av abstinens ska vi dö.
Förpesta våra liv,
Förblöda, fördriva,
Dom som står oss nära,
Förskingra, sanningen.

Låt oss stoltsera med vår smärta,
Blicken sänkt, dyster min,
Armarna hängande lealösa,
Ryggen böjd,
Men fingrarna spända,
En penna, och ett liv.
Härda, härda,
Väcka lidandet till liv.
Innersta känslor,
Ingen förstår.

Om alla kunde lära sig,
Att betyda någonting,
För sig själv,
Sin ensamhet,
Och en kopp te,
Istället för att slåss i tidsfördriv.
Vi lär oss bara vinna,
Vara bra, och hylla, vinnare,
Men vi lär oss inte,
Att i hela våra liv,
Kommer vi gå runt,
Med en guldmedalj av plast,
Låtsas som om vi vann,
Men bära på en,
Ändå större hemlighet.

Jag har ingen kraft kvar.

Dina söta ögon,
Stirrande rakt fram,
Jag har inte kommit över dig än,
Herre gud,
Vad verkligt det var,
Det var så verkligt,
Så jag sa, saker på skämt,
Bara för att komma därifrån.

578. Paint-pics of the day!

But Vincent your time is running out..

***



Jesus..

***



Maybe they can't spell my name..

577. RECENSION: TAIKONAUT AGNES

Jag kommer ihåg nätterna med Zelda. Dom tog alltid över mig, på något sätt, som på alla andra sätt, som böcker och film, när man tänker; om jag sitter här så ruttnar jag väl fast och dör på samma plats, utan att komma härifrån. Till slut blev Zelda bara en Josef K., förvirrad, på flykt, men besatt av tanken på att bli martyr:

And it goes like this: Benjamin Orff, Dagensskiva.com's största troll, utan att vara troll, uppväxt, med könsord, bajshumor, svordomar, list, slug, och precision blev ORFFEN med en DSC-nation av rastlösa, bittra, nagelbitande, försjunkna, slappa, kulturberoende, barn, som såg det som någon slags status, makt, prakt, att peppra så många intetsägande inlägg som möjligt, om nästan ingenting, och utifrån det bildades en hierarki med Maxim, överst, just därför att han spottade längst, spottade oftast, och så kommer det alltid att vara. I det här, vad ska man kalla det, systemet, var ORFF en motpol till alla storheter, och rena djävular, som en motpol till Maxim, så har han varit just, ORFF, ett litet mänskligt troll som häver ut sig konstiga saker, på rätt sätt, på rätt plats, vid rätt tid. Om ingenting, som om det betydde någonting. Liv, och död, penis och vagina. Som klassens clown. Killen som satt längst bak och vek pappersflygplan, spottade suddugummi, och kletade tuggummi under bänkarna. Klottrade, I was here, i bussen.

Orffen träffar One-eye midget, den sötaste forumbesökare någonsin, (möjligen i konkurrens med U.N.P.O.C. och Alister), och alla bara, föll för honom, One-Eyed midget blev DVÄRGEN, och Dvärgen satt en kväll på forumet och rabblade upp Nick Drake-låtar som han skrev om, tills han hade skrivit om varenda Nick Drake-låt som fanns, säkert den bästa kvällen på DSC, klimax på något sätt, och sen den kvällen var Dvärgen allas husdjur, hustomte, kramdjur, angelägenhet, och allas bästa kompis, tills han bara packade väskorna och drog, sa hej då, startade en sån där HEJ DÅ-tråd, och det kändes tomt, som fan, han sa, finns ingenting kvar för mig. Men hittade tillbaka, omdöpt till Kantorn Wilhelmsson; nykammad, lite större, lite säkrare, men med samma bultande hjärta, som förut.

Tycke fattades mellan Orffen och Kantorn, ett kärleksbarn föddes, och döptes till; Taikonaut Agnes. Ett musikprojekt, kanske mailprojekt, som Postal Service, vem vet. Instrumentell musik. Tv-spelsmusik. Klink, klink.

Där är vi nu. Och det är inget skämt. Oh no, I saw the the news today, OH BOY! Det är bara en reflektion, på de kreativa krafter som gång på gång sprängt forumet, i hetsiga biffar, helveten, svordomar, troll, troll, trolldom. Nu kommer nästan ett soundtrack till det där, inte alls, kanske lite, när Farväl till Klaraborg river isär, vad fan som helst, som finns i närheten, så att Dvärgen efter 00:50 måste ropa OH!, för att visa att han fortfarande lever. Det är som att den där, jävla, Zelda har fått fnatt, börjat leva på riktigt, som ett rikigt barn lever, ett riktigt barn med ADHD, damp, och för mycket DÖTID. Som att jävla, Zelda, fått tag på en spade, en skyffel, och nu ska han gräva världens största hål, i tidsfördriv, som BOBBY FISCHER SPELADE SCHACK, Island 72; greppade bönderna med fast hand, och spände åt, kramade ut, dödade, och flyttade löparna med knogarna, schack matt, schack matt, HEJ DÅ! Man hör hur han skrapar spaden mot asfalten, skaftet mot betong, så ATT GNISTOR TÄNDS, en spastisk Ian Curtis med ryck, epileptiskt anfall, och ett stativ i sin famn, har alltid varit bästa kombinationen för att veta att vi fortfarande lever, att kärleken suger KUK, att livet är en lögn, så titta och skratta då, SKRATTA DÅ, det är ungefär som om Zelda är sån, i en Zelda-värld. Man hör hur den hårda, frostfrusna marken, bara biter tag i den jävla spaden, efter 1:43 (Farväl till Klaraborg), och sväljer Zelda, och efter det kommer den där jävla melodin som bevisar, påvisar, på något miserabelt, jävla sätt, att Zelda fortfarande lever.

Jag är lost, jag har aldrig varit bra på att förklara saker. Fan, fan, fan. Jag fortsätter. Det är kul. Jag gräver ner mig, ni säger jag bajsar ord, jag säger: VERKLIGEN. Jag vill bara vara med och se hur Orff och Dvärgen sitter uppe långa nätter med gin, grape, och varsin bärbar dator, jag vill bara förstå, som varenda mamma i Svensson-kvarter, vill veta vart ungarna håller hus. Solen går upp, flaskorna ligger tomma, grapeskal, datorsurr, och solsken. Dags för sömn.

Fuck you. Fuck me. Positivet och Zelda dricker öl. Han sväljer spriten rent! På några vresa, jävla, KLINK, hör man hur hans hjärta dunkar. Han svajar runt, svävar, på gator, i en värld, där allt betyder någonting om man bara trycker på rätt knapp och orkar läsa förklaringar, i fyllan, är allt sånt bara I VÄGEN. Efter 00:43 däckar han av. Och man hör det. Slingan som kommer in är mer som: Hej, han är död, vad gör vi nu, men det var hans eget fel, en hymn, begravningslåt, och kistan täcks över med fragment av betongen han rev ner, asfalten, som hackades sönder, och frostfrusen jord! Allt i ett jävla tempo, hysteri, som om ingen får se, och i slutet, när allt är övertäckt, dolt, understökat, och ingenting finns kvar att se, upptäcka: återigen samma hymn, en stilla avskedsbön. Med knäppta händer, och fötterna ihop.

Taikonaut Agnes firar jul, är mer avslagen, tillbakalutad, behärskad. Som en julafton med familj och släkt, och man inser som alla andra julaftonar, hur lite man har att leva för, och här finns ingenting, att leva för, AHA, AHA, julgransbelysningen blinkar i takt, SÅ FINT, aha, i olika färger, DESSUTOM, mot kulorna, men den lyser inte för dig, dig, dig, och kulorna hänger inte där för dig, dig, dig. Så fuck you, fuck me. Kan inte tomten dö, jag vill aldrig fira jul igen. Jag kan sitta med Taikonaut Agnes och spela plockepinn, spela sax, påse, sten, och pärla pärlhalsband, strö smultron över nyspunnen grädde, springa barfota på gräsmattan, veva armar, veva armar, veva armar som aldrig förr, och trä smultronen på ett grässtrå, knyta grästrået runt handleden, om det går. Veva armar, veva armar, SPELA TV-SPEL! Nitendo 8-bit, Zelda, liten, förtappad, oskyldigt, ensam, olycklig, men KÅT, och redo för att LEKA MARTYR.

Det här kan verkligen bli någonting.

Låtarna finns att ladda ner:
Farväl till Klaraborg - Pärlan, ett litet mästerverk, sans och obalans, tanka!
Positivet - Fjortisfylla och död, kaos!
Taikonaut Agnes firar jul - Harmonier, en sån där låt som visar vilken misär man har det, och visar en sån där jul som man egentligen skulle vilja ha.

576. "I took the tram home"

En dikt av Lo and Behold:

"in a bar
there was somebody i knew

he was sitting with a girl

she was not so pretty

but pretty enough

i felt that i could show her the world that night

i started talking to the girl
we were laughing together
i felt that i was winning

then she sat next to the person i knew
she placed her hand on his leg
and i knew
that i was losing

i wanted to hurt her

but i did not

it is just the world i guess.

i took the tram home

i looked at the strangers
i looked at the darkness outside the windows
i looked at my memories of those i loved.

when i got home
there were flowers outside my neighbor's door

he had a birthday.

i wrote a note,
with a birthday congratulation
and placed it next to the flowers.

then i went to bed

and that was the end of that day."

>> Som om, det är värt att förlora sig själv, när man blottar sig, och sätt dig här, då finns det ingen kvar som vill se! Förbanna oss, förbanna dom, förbanna oss. Man säger att Stig Dagermann skrev, han skrev med, en dräpares kniv, en yxmans yxa, men hur trofast, han höll fast vid sin hjälte, sitt alterego, och aldrig svekte, ens med ett enda ord, hans val, hans blickar, hans uppgivenhet, och utsatthet, utanförskapet, som om det inte i själva verket VAR HANS FEL, hur han gjorde det, utan att göra någonting annat än att måla upp världen runt omkring, det här är samma sak. Samma oändliga regn. Samma mörker. Kan ni inte höra regnet smattra mot spårvagnstaket, och på spårvagnen ingen där förutom en konduktör som vill sätta dit dig, sen en konduktör till, och sen en till, som säger, i kör, DU MÅSTE GÅ. På väg hem, fyller någon år, som om det inte var nog. Som om inte världen redan står med ryggtavlan, säger: här kommer ingen förbi!

575. Säg hello to mig

Jag har en galen kompis,
han bor i min garderob.
Vi brukar doppa kakor,
i flytande margarin,
pommes frites och kanel,
mackor med salladskrydda på.
JAG SÅG HENNE IGÅR,
hon kom fram till mig,
ruffsade mitt hår,
så jag vände mig bort,
hon sa, HEJ, HEJ, HEJ,
som på den gamla goda tiden,
DJ'n spelade Hello and goodbye,
You say goodbye and I say hello,
det var rätt så uppenbart,
att hennes HEJ, HEJ, HEJ,
är bara öppningen till en ny värld,
med en ny relation, där jag är en sån,
man hälsar på, på stan,
men knappast någon, värd, att hålla om.
Den gamla, goda, tiden,
jag är kvar där än:
försöker desperat, säga HEJ, HEJ, HELLO,
till någon som aldrig vänder sig om.
Sen rann fantasierna iväg,
varför blir det alltid så?
Barn, villa, och giftermål,
och en dag står man bara där,
POFF: med ingenting!
Finns ingenting kvar här,
det regnar naglar, det regnar spik.
Och för Ann-Marie, känner jag fortfarande sorg,
på hennes 27:e födelsedag, är hon redan,
en gammal dam.
Idag ska jag ta tag i mitt liv.
Louise åkte härifrån,
jag sov i hennes säng och hon väckte mig,
på morgonen,
honey-bonnie, jag måste ha täcket,
jag måste ha kudden,
jag måste gå!
Så vi kysstes en sista gång,
sa hej då, och alla saker, man säger till varann,
sa hej då, igen, sa hej då igen,
kysstes ömt, och sa,
nästa gång vi ses har du varit i Kina,
vad fanns det kvar att säga?
Vad finns kvar att ta?
Vi bytte blandskivor, jag hade gjort ett omslag,
till min skiva,
med James Dean, och skrivit,
"I find it hard to believe you don't know the beauty you are",
i svart text, fet stil,
jag tog min blandskiva,
och vände hem,
plötsligt kändes världen lite större,
och i utkanten av den, låg mitt sovrum,
mörkt, kallt, och meningslöst.
Jag lyssnade på skivan,
The Clientele - Saturday,
och låtsades att jag var någon annanstans.
Bara för att vakna upp,
stel, vilsen, apatisk,
och frusnare än någonsin förut.

Säg goodbye to Madame George.
Säg hello to mig.

Det är ett nytt liv och jag måste lära mig gå.

574. Paint-pics of the day

On the road..

***



Sweden 2005, a generation of Dorian Grays.

***



Thouhgt I was James Dean for a day..

573. Abstinens

Abstinens.
Vi är barnen med abstinens i våra år.
Mina vänner är alla födda i smärtan, kastade ut till att finnas till,
Utan att veta, utan att välja.
Vi sitter på kaféer i stan och snackar om svartvit film.
Drömmar, som inte går över.
Det satt en kille mitt emot mig, som sa,
Dina paint-bilder betyder någonting,
Nu ska vi bara visa världen det.
Du kan bli bra, du kan bli stor.
Jag tittade bort, slog av båda öronen,
Låtsades inte höra.
Mina händer darrade,
Och jag sa, hur ska darrande händer,
Som de här,
Kunna måla levande barn,
Lekande barn,
En egen spegelbild.
Och mina händer darrade som aldrig förr.
Sen somnade jag på soffan,
Framför Night on Earth,
Den var inte alls så bra, som alla sade,
Vi snackade om Magnolia istället,
Och dom sa, jag förstår inte mening,
Jag reste mig upp, halvt död,
Sträckte ut mina darrande händer,
Och sa, VILKEN JÄVLA MENING?
VILKET JÄVLA SAMMANHANG?
Regnet av paddor,
REGNET AV PADDOR?
Det är stämningar.
Allt fint är stämningar.
Om ni ska förklara sånt med sammanhang,
Förklara Tarkovskij och Bergman för mig.
Förklara Proust och Tjajkovski,
Förklara Beethoven och Nessum Dorma,
Förstår ni varenda ord, varenda bild,
Varenda skugga, och varenda tonfall,
Om det inte bara är en känsla,
Och tystnaden runt omkring.
Sen satte jag mig ner, det blev tyst,
Och han sa, det är Cassius, mannen,
Du som delar in världen i små pusselbitar,
Utan att få dom passa ihop,
Låtrader, var för sig,
Jag sa, det är fint, det är bra,
Men mina händer darrar för mycket,
För att kunna hålla dom!
Jag cyklade hem, sen, på morgonen,
Solen sken, och regnet duggade,
På fotbollsplanen vid sidan om,
Sprang en gammal klasskamrat,
Tommy,
Med sin bror och en annan kille,
Jag kunde inte låta bli att skratta,
Från skolresan, när den tysta killen i klassen,
Kom fram,
och viskade i mitt öra,
”Tommy ser ut som en tupp”,
och där satt Tommy, på stranden,
vakande,
över brudarna.
Det var Tommy-tupp som presenterade sig första dagen i skolan,
Genom att kasta ett 4 meter långt spjutkast,
Som inte ens fastnade,
Så att alla jublade i fascination,
Över den mänskliga varelsens brister och begränsningar,
Innan hade en klasskompis kastat samma spjut,
På nytt juniorvärldsrekord sades det, och några ropade,
BRA,
Tommy fick publiken att applådera och jubla,
Och hade dessutom mage att springa ett ärovarv,
Nästa kast, lika kort,
Tog han den längsta satsen,
I skolans historia, sades det,
Han pumpade upp spjutet, på armen,
Andades tungt med munnen,
Och stönade iväg spjutet,
Som Jan Zelezny,
Kanske 5 meter den här gången,
Och folk jublar än i dag,
Mycket av det bär jag med mig.
Fortfarande kvar i nattens drömmar,
Har inte riktigt tagit mig bort därifrån,
Som verkligheten trängde sig på,
Och jag skrev ner papper, nästan en bok,
Av vackra ord, som jag vet finns,
Skrev ner dom en gång till,
För att jag även i drömmen tänkte,
Att jag kanske drömmer, sen vaknade jag,
I drömmen, och skrev boken en gång till,
Innan jag vaknade ur drömmen,
Och såg att allting gått förlorat.
Vilken misär,
Vilken misär.
Begär, behov,
Abstinens, ABSTINENS,
Vi är barnen med abstinens,
I våra lår,
Vi behöver någonting att springa för.

572. Farsan

Farsan ligger på sjukhus igen, med dropp och hög feber.
Dom säger, han blir snart bra igen.
Nyss hemkommen från Turkiet, och han sa, vi skulle ju fika idag.
Jag ville också fika idag, men vi ska ta det när han kommer hem,
kanske på söndag, om allt blir bra.
Han ringde, och la på, jag ringde upp,
och han lät trött, jag sa: hur är det,
han sa, hej, hej! Det är nog ingen fara,
allt kommer att bli bra igen.
Jag kan ändå inte låta bli att tänka, tänk om dom ringer i kväll,
och säger att allt fuckade upp sig.
Vi skulle ju fika idag och prata om allt som hänt, i tidningar,
om Zlatan, och proggmusik, han skulle sätta på Johnny Cash,
Live at San Quentin, och slå handen mot sitt lår, sjunga med,
i stämmorna, som en körmedlem, jag skulle sitta mitt emot,
på andra sidan, som en i publiken,
fånge nummer 2394 på San Quentin.
Men ändå fri.
Sen skulle jag säga att jag var på kräftskiva förra helgen,
och vi bar såna konstiga hattar, och klockan elva eller senare,
drack vi snapps, och då satte någon på Johnny Cash,
han skulle säga: vart var det?
Och jag skulle säga gatunamn, postadress, och vägen dit.
Nu ligger han på sjukhuset, jag kan se hur han sneglar ut från,
sjukhusfönstret, och ser fåglarna lyfta och landa.
Som ännu en dag, en meningslös dag, utanför,
samhället.
Hela min barndom har varit så, det är svårt att inte tänka,
på det, när han ligger där,
hur han opererades i 8 timmar, när mamma grät,
och jag och mina systrar målade teckningar,
en streckgubbe, och en droppställning,
med glad mun, och ärr över magen,
pappa sa att teckningen var jättefin,
och satte upp den över sängen, visade den för släkt och vänner,
som måste tänkt, hur tragiskt allt var,
vi var kanske 5, 6, år, men jag minns det som igår,
när vi hälsade på pappa på sjukhus,
och skulle åka hiss ihop,
han köpte läsk och chokladbollar till alla oss,
och vi åt, och han sa, jag saknar er,
men snart kommer jag hem igen,
han skickade vykort, och sa,
här på sjukhuset är allting bra,
men jag saknar er, så jag inte kan somna ibland,
men när vi kommer hem, kan vi spela,
bordshockey,
och jag kan vara Kanada, så får ni vara Sverige,
och vinna över mig.
Jag kommer ihåg, alla dagar, och veckor,
han snackade om Mike Powell,
härmade Mike Powell, efter 8.95, i Tokyo,
han frågar ofta, än idag, kommer du ihåg,
Mike Powell i Tokyo?
Som om jag inte minns!
Carl Lewis gjorde den bästa hoppserien någonsin,
men Mike Powell vann på världsrekord.

Det känns nästan som att han är död.
Jag ska hoppa, 9 meter, så kan han härma mig.
Han är inte död, han är inte död,
han kommer snart tillbaka hit igen.

Min farsa har ett hjärta av guld.

571. En fotobok med 1000 bilder

Lite gin, klockan är 03:00, babe, jag älskar inte dig,
men vi kan låtsas att tiden inte finns.
En mobiltelefon ringer från andra sidan rummet, att bara höra den ringa ut, är verkligen
en frihet i sig.
Sätt på Nick Cave, och Tom Waits.
Låt mig falla ner mot sängen, död, som en Blind Willie McTell,
låt mig falla mot rännstenen med konfetti i mitt hår!
Pengar är som precis som oss, de ligger, men kan inte stå still.
Du sa, upp för mig, är ner.
En vattenpipa på bordet, blanda tobak med mint.
Jag ska blåsa den här jävla världen, till ännu en gränd.
Rummet, med röda gardiner, långt bort.
En fotobok med 1000 bilder, jag kan leva där.
Du sa, det är min farsas, men du kolla om du vill.
Jag kollade och du sa, det känns som att tiden står still.
Vi var på gator i Bangladesh, och på sidan 57 hade,
Boris Mikhailov från Ukraina skrivit,
"Look at me I look at the water,
it reminds of the basketplayer who says:
Everyone looks at me."
Jag kunde inte annat än att slå ihop boken,
resa mig upp, titta ut,
och känna likadant, känna som att tiden,
slutade gå, och snart är långt härifrån.
Fotograferna från Sydafrika, fotograferna,
från Argentina och Brasilien, har blod,
på sina händer, men när dom trycker avtryckaren,
står allting still, och folk tittar rakt in i bilderna,
som om det vore en spegelbild,
i Jacob Riis New York, tidigt 1900-tal.
Och på nästa sida,
leder några dussintal poliser,
in en ensam kille i en cell,
hög, knarkad, och full,
bara för att skratta åt hans frisyr.
Är det inte konstigt, när folk frågar,
vem det är vi lyssnar på, säger jag alltid,
hur han som sjunger, dog.
Utförligt, om ålder, och plats.
Som om livet, inte var mer värt.
I nya rum ser jag inte tapeterna,
men vad som hänger på,
i tavlor, gamla veck,
och spikhål, där tavlor hängt förut.
Som när jag somnar, vaknar upp,
tänker jag inte på hur länge jag sov,
utan, på vilka drömmar, som fortfarande,
finns inuti, mig.
Som om sömnen bara är en plats,
vi behöver besöka, då och då,
på grund av tristess, rastlöshet,
och brist på koffein!

570. Buss nummer 135

Jag blev kär i dina, sorgsna ögon, bittra min, insjunkna kinder, ditt slitna hår, svettlukten, och hela ditt, miserabla, liv! Tills jag bjöd ut dig på middag, gav dig en vildvuxen ros, och du svarade: Med dig känns allting bra, och log. Jag sa, finns ingenting här att ta, och jag blev lika bitter som du, förut, sorgsen, insjuken, sliten, och miserabel, när vi reste oss och gick sa vi inte ens hej då. Så jag stoppade mina händer i bakfickorna; Bette Davis-style, och sa till Romeo när han kom; den där bruden är din!

***

Jag träffar människor på gatan, gamla klasskompisar, som ställer sig förbluffade, över att just buss nummer 135 åkte förbi; dom säger: SÅG DU? Den bussen har aldrig åkt här förut! Jag antecknar, deras ansiktsuttryck, så jag vet hur jag ska, reagera nästa gång, i ett annat liv, som pratar om pensionsfonder som ett slags medel, att leva kvar, i ungdomen, efter 65 år, dom ska betala studieskulder, som församlingen i kyrkan lägger pengarna i kollekten, för att få finnas kvar, och kollar snett på dom som sitter bredvid, hur mycket ger dom; är 20 kronor för snålt? Kommer gud och spöar upp mig nu, en sedel till, dom ber sina böner och låtsas som att pengarna inte räcker till, inför gud kan ingen ljuga, så dom ber en bön, och låtsas gråta, knäpper händerna och säger: förlåt att jag finns. Som att livet är en synd, jag kan lika gärna ta kollekten för att köpa tobak, som jag kan gå till tobaksaffären och stoppa tobaken i fickan.

569. Proust, död & Irak

Det är ingen idé, att förhandla med döden;
men, jag kan inte förklara det med ord.

Jag klädde på mig, men när jag gick förbi spegeln,
hade någon klätt av mig igen.

Hur dog Marcel Proust?

Jag vill stå under reklampelare, i stan, jag vill skrika,
till folket som går förbi, att allt är sant.
När nyhetsinslag, sänder mixade tejper, från kriget i Irak,
om en mediabevakning, som låg och sov,
om kollektiva självmord, och knark,
om att ljuga och få oss att tro på andra alternativ,
det är sant, det är sant,
vem har någonsin kunnat skala en idé,
från sanningen.
Vem har sagt att, bara det som händer,
är sant? Att verklighet och sanning, går hand i hand.
Allt vi kan tänka på, är sant.
Det finns inga lögnare.
Men det finns en jävla fobi,
för vad som hända skall,
i verkligheten. Och en övertro,
på att krig, som krigen i Irak,
ska ta med sig sanningen hem.

Jag hörde dig säga många gånger, att du är bättre än ingen,
och ingen är bättre än dig. Om du verkligen tror det,
du vet, då har du inte någon att besegra, och inte någon att förlora, emot.

Marcel Proust dog den 18 november, 1922, av lunginflammation.
Marcel Proust var homosexuell.
Marcel Proust var en läkare.
Marcel Proust skrev bra böcker.
Marcel Proust var cool.

Om du dör i natt, jag ska inte hindra dig.
Om du vill knarka med mig, så ska jag sitta bredvid.
Jag läser Sartre,
och vad angår det mig om folk tar sina liv, eller tar en överdos?
Jag ska säga: om du gör det så kommer jag sakna dig.
Jag ska säga: men om du vill, så hoppa då, tryck sprutan in i armen,
extra långt, jag kan visa dig vart den stora pulsådern går, jag kan visa,
vart bron, når sin högsta punkt och där under, ligger två plattor av betong,
som man helt säkert dör av, och inte bara, snuddar vid och blir invalid; så man slipper det, så och slipper, få livslusten tillbaka i en sjukhussäng, slipper ångra, och säkert bli religös, så att man slipper, tro, att livet är finare, än vad det är.
Om du inte vill leva, så ta ditt liv.

Men om du ändå ska dö, så kan vi väl knulla först?

568. Paint-pics of the day!

If, if, if... 1 + 7 = 17
Then,
life should've been so much easier.

***



Schizofrenism:
1. Beat. Jack Kerouac.
2. Pop. Ray Davies.
3. Rock. Mick Jagger.

567. Den sista nattens fågel

Den sista nattens fågel,
på sin livs, första, flygfärd.
En vinge, ner mot marken,
den andra viftande,
frenetisk, som om den vet,
att här flyger inga fåglar,
någonsin igen.

Jag ser den falla, från det högsta,
av alla bon.
Bakom neonskyltar i stan,
faller fjädrar ner som,
pudrad snö.

Vingen, febrilt, flaxande,
Som om luften, nu,
borde dö!
Det är luften, som bär dig.
Luften, bär dig.
Jag tittar, den faller ner,
och den ser inte mig,
inget annat än sin egna,
flaxande, vinge, i iver,
och dödsförakt,
tittar den bara på vingen,
som människor från fallande stup,
endast hör sina egna andetag,
förlora tid, position,
och utrymme; bara ser,
att i dess plats, finns ingenting.

Den andra vingen hängande ner,
kanske fågeln ändå vet,
att den faller, ner,
och om inte luften bär,
så ska jag ta emot mig!
Med vad som finns,
att tillgå.
En vinge, som inte lärt sig flyga,
är bara en vinge,
att landa på.

Sen kom vindens varma pust,
och fågeln, flög sin väg.
När morgonen sken,
och solen visade sig,
var den redan långt, bortom,
nästa horisont.

Med vingarna, lika vilt,
flaxande, som förut,
och med luften som bar,
jag kan inte låta bli,
att ibland tänka,
att det kanske hade kunnat bli,
vi två,
om vindens pust,
inte hunnit fram i tid,
jag kan inte låta bli att sakna,
vad jag kanske skulle få,
en fågel, i vitt dun,
och några fågelungar,
att titta på.

Nattens sista fågel,
tog med sig natten,
när den flög,
på morgonen,
vaknar jag av saknaden,
och vet, som bara brustna,
själar kan veta,
att det blir aldrig,
natt igen.

566. Vaknade upp

Vaknade upp och låg kvar, regnet smattrade mot taket. Grått ljus genom persiennerna, det är en sån här dag man aldrig vaknar upp till. Man bara ligger kvar, sätter på en skiva, ställer sig upp och går från vattenkokaren, datorn, och kylskåpet.

Brandmannen är blind, och konduktören lam, en bombarjacka och en sorgsen dam. Den förkrympta mannen, tittar ut, med blicken spänd, och handen höjd i beredskap, som om han tänkte fånga allt som åkte förbi. Flickan i blont hår, tittar rakt ner, mot fötterna, när dom vickar i takt, till vagnarnas kast mot spåren. Gatans barn drar förbi i grupper om fem och sex, med kropparna breda, brösten uppblåsta, som om tåget var ännu en, mörklagd gränd, en bakgata i rätt kvarter; dom äger alla oss; jag orkar inte vara med.

Dom ror alla upp till himmelen i en liten eka. Du kan se deras silhuetter lysas upp av blixtar mot böljande hav. Längst fram står, mannen ingen trodde skulle komma dit, längst fram står han som dirigerar farten, säger vem som ska ro extra hårt, så att ekan hittar rätt.

Hon bor i verandan till ett ödelagt hotell. Där radion spelar opera, när dagen blir till kväll. Livet tog slut, när den vävda mattan blev klar, nu ligger den i köket, och hon sitter på diskbänken, och betraktar den.

565. Tre tankar idag

Tre tankar idag.

1. Om jag bara kan frigöra världen jag har i mitt huvud, ha, jag skulle gå härifrån som en fri man. Nu vill jag bara sitta med benen i kors, en cigg, en öl, och bra musik; jag ser allt som i en film, som att jag inte är i rummet, utan står bakom kameran. Min oförmåga att hålla isär saker, min oförmåga att hålla samman sammanhang, knäcker mig. Samtal, jag skulle vilja ha en kamera. Samtal om vackra ord, jag försöker gång på gång förklara ett ord jag inte ens vet om det finns; när man går hem på natten, och staden är helt tom, och det känns som att man är den enda som lever, och gatljusen är innästlade i dimma, som grästrån i spindelväv, och luften är kall och ren, och man tänker, imon, är imon, jag lever här och nu, men om man tittar upp, och så tittar man upp! Och där står alla träd, och plötsligt när man ser träden, så tror man att det står en psykmördare bakom varje stam, som kommer hoppa fram, 1 sekund innan man är där, och sticka knivan, innan man hunnit blunda, och tänk att få se sin mördares ögon, det sista man ser, och man tänker att snart kommer jag komma längst bort på den här vägen, vid korsningen och efter det är det bara några meter hem, till dörren och tryggheten, men så tänker man, att det är livet, man går, det är livet, och döden, är att veta att snart är man 100 år, och innan hunnit tänka klart, om hur det är att vara 100 år, så har man fyllt 101 år.Vad kallar dom såna, dåsiga, nattpromenader, på väg hem, genom stan? Vad kallade dom sånt i Goethes Tyskland? Sen slår det mig, att dom kan inte ha haft ord, för såna promenader i Goethes Tyskland, och att det var i deras frånvaro, i ordens frånvaro, som Goethe skrev sina ord, som han levde för, och dog av. Och det är i ordens frånvaro, som jag vill ha en film, och bara spela in, tystnaden. Och igår såg jag en bra film, jag tror den hette, På måndag är det sol, eller nåt, en spansk, och dom sa maniana, maniana, och jag tyckte det var så fint, så jag sa det högt för mig själv, och hoppades att kameran var på.

2. Jag lyssnade på Tom Waits idag, och läste igenom hans lyrik, inte så noga först, sen väldigt noggrant, och det slog mig att någon borde skriva ord, som dom tycker, och låtrader som låter fint, och inte lägga så stor vikt vid att allt hålls samman, av någon, gemensam nämnare, eller något sådant, den minsta gemensamma nämnaren för en konstnär, i alla fall den ädlaste, den som alla eftersträvar, måste ju vara att få sagt det man vill ha sagt, dom orden man tycker om, för de känslorna som dom berör, och kan inte den minsta gemensamma nämnaren vara friheten att säga precis vad som faller en in, och kan inte den minsta gemensamma nämnaren vara kärleken till varje ord? Så känns Tom Waits ibland, så känns beatniken. Den lade inte så stor vikt vid att varje mening skulle fogas samman till att följa någon slags logik, någon slags röd tråd, i den var kärleken till orden och känslorna den röda tråden, och inte orden i sig, och känslorna de kanske kunde medföra.

3. Jag skriver om dig, det har väl gått 3 månader eller nåt, sen vi gjorde slut. Jag skriver om dig, för det känns bättre då. Det känns bättre då, det känns som att du hindrade mig från att skriva förut, så nu måste jag skriva för att bevisa för mig själv, att det är bättre nu. Vilken tragisk person jag har blivit, jag vill ha öl, jag vill ha alkohol! Jag vill leva mitt liv, och snubbla fram. Jag leva det i varje hörn, på samma gång, med varje staty i egen favör, med varje torg, som i ett lyckohjul, med varje trofé höjd i triumf, nej jag behöver ingenting sånt. Jag behöver en säng, inte ens säng, men en madrass, och en penna, och ett papper, och en bok, och kaffe. Så kan jag leva mitt liv, det hade varit rikare än många andras. Det hade varit rikare än det jag hade nu. Jag skriver inte om dig, för att det känns bättre då. Det var en lögn, jag skriver om dig, för att alla människor jag möter, bara ger mig ord, och meningen med livet, är att till slut, sitta med en hel, som man kan läsa upp för sina barnbarn, och inför dom bekänna vem man var, och genom deras ögon, ängsliga ögon, blickar fyllda av skräck, kan man kanske, för första gången, till fullo, förstå, inse, vem man var, och inte bara det, inse vem man är! Genom att se vad man lämnade efter sig, och efter det en gruppkram! Det är meningen med livet. Det är mitt mål. Men först måste jag leva mitt liv, till att samla ord, intressanta nog, för mina barnbarn att sitta kvar, och inte somna, sitta kvar och stirra, förundrat, på vem jag är!

***

Och alla småtjejer, skriver: Jag älskar dig, Carro i 8c, och sånt. Det är fint att se, det är fint att tro att man vet att såna ord består i all evighet. Men jag kan inte låta bli att se, hur, varje, sånt, ord, avslutas med en PUNKT, och efter punkten, kommer blod, död, och svordomar!

564. Plundra det som finns kvar

Hänger ut ur fönstret med en flaska full av regn. När pölarna är borta, ska jag göra ännu en. När bödeln går för dagen, ska jag dö i tidsfördriv.

Jag dansade längs med den färgade vinden. Med kläder utan sömmar, tyg av svart och vitt. Skorna utan sulor, lungan dränkt i sprit.

Åker upp till Harlem med en pistol i mina jeans. Nästa gång får Harlem komma hit.

Månsken i fönstret, och fågeln på sin påle. Vad frihet är, att kunna flyga därifrån, är också fångenskap, att inte veta vart man ska, och inte veta vad man vill, när alla andra fåglar, har skaffat, barnfamilj, amorterat sina liv, är högst upp på himmelen, ett fängelse, när pålarna tar slut.

Släck ner mitt hjärta. Plundra det som finns kvar.
Släck ner mitt hjärta, sätt mina lungor i brand.
Jag behöver ingen att älska, bara något att andas för.
Som Romeo tömde bägaren; jag behöver någon att hålla om.

Dom plockar mardrömmarna isär, och lämnar dom vid dörren. Klär av sig framför spegeln, och vrider nyckeln extra hårt.

I de blindas land, är den enögda mannen kung; så ta hans ring! Där ingen kan se, hur liten, kungen är, finns inte heller, någonting, att titta på.

563. Tid

Tysta ner en vilsen ros i diket,
tysta ner ett guldarmband.
Tyst, tyst, du är i en historia,
jag hörde någon berätta!
Som ett skämt.
Dra isär löftena du har i ditt hjärta, dra isär mitt hjärta idag.
Du har hittat en annan, och älskling, jag måste dra.

Regnet tysta ned min kärlek, älskling, tysta regnet nu!
Min första kärlek var så sann, min första kärlek var så sann!

***

Chalmers fulla pojkar strosar fram med frack.
Sicksack, hit och dit.
Månen är på gatan, solen har gått ner.
Låt skenet blända dom, låt skenet blända dom!
Skuggans pojkar bryter alla lagar.
Blodiga knogar, mot hård betong.
Du är öst om Österlen och vinden håller tal.
Regnet låter som ett smatter av applåder.
Napoleon gråter ut i en teatersalong,
maskaran rinner ut, nedför hans kind.
Det regnar radioapparater, det regnar naglar,
Det regnar hammare, det regnar spik.
Och det är sant, det finns inget kvar för han här nere.
Det finns ingenting, kvar att ta.

Dom låtsas alla vara stjärnor, som Marlon Brando och James Dean.
Deras minnen är som ett tåg.
Du kan se hur det krymper,
för varje klunk av gin.

Sakerna du inte kan förtränga,
Till tankarna du inte kommer på,
Att historien ställer en ängel i varje dröm.
Sen störtar dom i minnena,
Och tynar bort i nostalgin.

Hon sa, hon tittar hit igen,
När bandaget plockats bort.
Och mammas lilla pojkar,
Säger, vi tittar till dig sen.

Sakerna är rätt så ruttna,
För flickorna med flätor,
I sina hår.
Pojkarna smäller bildörrar,
Och kastar sig över avenyn.
När dom står på rad,
Drar hon säkerhetsnålen,
Från sin stövel,
Och tusen duvor störtar,
Runt fötterna.
Så ställ ett ljus i hans fönster,
Och kyss hans kalla mun,
När disken på verandan,
Smattrar utav regn.
Precis som en främling,
Med gräs i sina fickor,
Och julklappsrim,
I varje lunga.
Precis som en vagabond,
Klädd i svart,
Betala honom tills jag kommer hit igen.

För det är tid, tid, tid.
Det är tid, vi älskar.
Men när vi dör,Står tiden still.

562. Men tänk inte om, det är okay.

Nu är hösten snart här, man kan se det i folks ansikten.

Gå iväg från mitt fönster, lämna, i ditt egna valda tempo. Det är inte mig, älskling, det är mig du tittar efter. Jag är inte den du vill ha, älskling, jag är inte den du behöver. Jag gav dig mitt hjärta, du ville ha min själ. Du sa att du spanar efter någon, som aldrig är svag, men alltid stark, som skyddar dig oavsett om du har rätt eller fel, en sån, som öppnar varje dörr, men det är inte jag, älskling, det är inte jag. Nu är du, orsaken till att jag reser, men tänk inte om, det är okay. Det är ingen idé att sitta och grubbla, älskling, det spelar ingen roll hur som helst. Jag är inte den du vill ha, älskling, jag skulle bara dra dig ner. Det är ingen idé att tända lampan, älskling, jag är på den mörka sidan av vägen. Du säger att du vill ha någon, som stänger sina ögon för dig, någon, som stänger sitt hjärta, någon, som vill dö för dig, och mer, men det är inte jag, älskling, det är inte jag. Fortfarande önskar jag, att det var någonting du försökte göra, för att få mig att ändra tankar om dig, men vi pratade inte särskilt mycket ändå. Gå tillbaka till din säng, älskling, gå tillbaka, dåsig mitt i natten, allting därinne är gjort av sten. Och det är ingen idé att ropa mitt namn, älskling, jag kan inte höra dig ändå. Det är ingenting här som rör sig, och hur som helst, så är jag inte ensam. Hej då, är ett starkt ord, älskling, jag säger bara, ha det fint. Du säger att du spanar efter någon som reser dig upp varje gång du ramlar, som plockar blommor varje dag, och kommer varje gång du ropar, en älskling till ditt liv, men inget mer. Jag är inte här för att säga att du gjorde fel, älskling, du kunde ha gjort bättre, men det kvittar väl. Det är inte mig, älskling, det är inte mig, älskling, du tittar efter. Du bara, typ, slösade bort min förflutna tid, men tänk inte om, det är okay.

561. Bara dom inte släpper ut hundarna

Bob Dylan, Halloween, 1964. Tack Björn. Men på spår 4 på CD 2 sjunger Joan Baez helt falskt. Det blir inte bra när Joan och Bob sjunger, för Joan försöker bara ta över mikrofonen och då vill inte Bob vara med.

***

Du kom in med spänd, t-shirt, och hårgélé, som den pokermiljonär du är. Du nog tränat på gym, den kvällen, för att t-shirten skulle sitta fint. Sen hälsade vi, och du sa, jag bjuder dig på kvällen, som den pokermiljonär du är. Vi stod vid bardisken och du sa, 8 cl till grabben här! Du är han, som jag hade min första fylla med. Vi satt på hustak, när Securitas stod nedanför. Vi sa, bara dom inte släpper ut hundarna, så är det allright. Sen delade vi en flaska VODKA, rent, det var min första fylla, men jag sa, att jag hade druckit en flaska förut. Vi stod vid bardisken och du pratade om New York, och Sydney. Du sa att världen är stor, men lite mindre än vi trodde den var, förut. Du är alla sena nätter, solbrända ryggar, och cykla utan att hålla sig i. För mycket alkohol. Luktsnus, och 6 timmar en kväll när du hade läst om Einstein och vi pratade om ljusets hastighet, du sa: Om man åker till månen, snabbare än ljuset, snabbare än ljusets dubbla hastighet, och åker tillbaka direkt, i samma fart, så åker man tillbaka i tiden, och så fortsatte det, när alla snygga brudar satt bredvid, somnade, och sov. Vi reste oss från bardisken, du sa, hey, mannen, det här är en bra låt, och svingade igenom hela stället, som om du ägde hela stan. Jag kunde inte låta bli att tänka, att det kanske är så. När man har, par i ESS, ska man alltid gå All-in. Jag sa aldrig att jag förlorade, alla mina fickpengar, på en stege i låg valör. Det är sånt som händer, sa du en gång, hemma från Las Vegas, när killen mitt emot floppade upp triss i kung.

***

Jag tänkte inte skriva idag. Jag tänkte inte, men drack te, och tänkte: jag borde nog skriva någonting. Ibland, stor tillfredsställelse, idag till exempel kunde jag sitta med mamma och äta mat och lyssna på Cyprus avenue, och tänka att natten skulle bli ljummen, och att morgonen efter skulle bli bra. Jag lever för såna ögonblick, ändå rusar jag för fort därifrån. Kanske är jag för rädd för att vakna ensam, i morgondagens dagg.

560. Paint-pics of the day!

***

559. Pic of the day!

"Safety pins are none too strong, Katie
They hold my life together
And I'll never say never
And I'll never say never again "

558. En shot till

We are the stylish kids in the riot.

Men det betyder inte,
att vi måste hata dom som aldrig slår.
Dom kanske inte vågar, dom kanske inte vill.
Jag sprang ifrån dom, av rädsla,
för att aldrig hitta rätt.
Inte i hungern efter blod.
Kanske i hungern efter blod,
sprang jag ifrån alla dom som hatade mig,
i samma fart, med samma steg,
som jag sprang förbi,
den enda i världen, som någonsin älskat mig,
för hur jag stod i baren, ensam och full,
och sa, EN SHOT TILL.
Jag drack för att jag trodde,
du tyckte jag var COOL,
när jag svepte allt, utan en min.
Fel, fel, fel.
Du ville bara se mig stå i baren,
ensam, men vid liv.
ENSAM, MEN VID LIV.

Jag drack upp spriten,
i din farsas gaderob,
bara för att kunna ha flaskan,
som en fackla i natten,
som ett vapen,
mot dom som aldrig slår,
ni kan håna mig, jag springer,
ni står still!
Som en symbol, och ett bevis;
titta här är jag, och;
JAG SPRINGER.

Men jag sprang för att jag var jagad,
jag sprang för någonting,
att hålla fast vid.
Jag sprang för att vara jagad,
det passar mycket bättre,
på en sån som mig,
än att fly utan motiv.
Jag sökte anledningar, till att springa,
och krossade flaskan mot min spegelbild.
Som jag krossade flaskan i bakhuvudet,
på vakten, på Magasinsgatan,
när han drog undan mig från barstolen,
och skrek,
DU KAN INTE BESTÄLLA EN SHOT TILL,
DU ÄR FÖR FULL, DU ÄR FÖR FULL,
mitt framför ögonen på dig.

Sen gick vi till nästa bar,
du sa, det räcker nu.

Men jag gick bara rakt fram,
till bardisken,
och skrek:
Ge mig EN SHOT, TILL.
Jag vill veta om jag verkligen lever.
Jag vill veta att jag finns.

557. Rymden

I dag, en andlig upplevelse: satt med en kopp kaffe, nyduschat hår och lyssnade på Spiritualizeds Ladies and gentlemen we are floating in space. Elvis-raderna, varför är musik om rymden ibland det enda som berör? För att rymden är så stort, det är som att stå vid sovrumsfönstret och se en oändlig aveny breda ut sig. Det är som att se stjärnorna och drömma om att en gång åka dit, bara för att säga hur fina dom är, dom tindrande stjärnorna, att jag ser dom, jag ska viska till den tindrande stjärnan lite över Karlavagnen, att jag ser den, att ibland, har du till och med varit det enda jag har sett. Det verkar aldrig som att stjärnorna förstår hur fina dom är. Och ibland tänker jag, då tänker jag, att om jag bara sjunger med i låtarna om rymden, lite högre, kanske dom hör mig, och tindrar en gång till, blinkar, ett blink, bara för mig. Flaming Lips - They punctured my yolk. Låtarna om rymden handlar bara om hur liten man är och maktlös, för bara genom att se något stort, kan man inse hur liten man är. Vad styr våra liv om inte, det vi inte kan råda över? Det vi själv kan styra, dödar vi! Ett stjärntecken, i mitt arkiv, en almanacka, med horoskop, ett horoskop med en stjärnbild, jag vågar inte tro att den bilden, är jag. David Bowie - Space Oddity. Ground control to Major Tom. Ground control to Major Tom. Till allt vänds om, till jag vänder mig om, och någon säger, Major YOU to ground control. Om det är över då, när den tindrande stjärnan fallit ner, och tagit med sig Karlavagnen på vägen, jag tänkte alltid, vad händer om stjärnorna i Karlavagnen faller ner, vem ska leda mig rätt, vad händer när Polstjärnan tynar bort, men tindrande stjärnan får inte falla ner, den kan lika gärna falla över mig, bränna upp mitt hem, och göra aska av mina papper, göra orden till sten, ibland, behöver man tindrande stjärnor, för att tindra själv. I alla fall jag.

556. Veckans fisk, del 1: Hampa

Veckans fisk blir ibland dom som förtjänar det, till slut kommer alla bli veckans fiskar och då kommer havet verkligen, kännas mycket mindre, och mycket varmare.

Namn: Hampa.
Favoritlåt: Velvet Underground feat Nico - I'll be your mirror
Favoritskiva: Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg
Favoritbok: On the road - Jack Kerouac
Favoritcitat: "When I was young, it seemed life was so beautiful."
Favoritfilm: Nalle Puh
Motto: It's better to burn out, than fade away.
Hjältar: Morrissey och Bob Dylan.
Favorithak på internet: http://dagensskiva.com

Motivering: Alla sena nätter på MSN och en mörk vår, när det fanns någon som kunde säga att allt skulle bli bra till slut. "And the memories we share together, will stay with me forever." Låtarna med Bob Dylan. Ord, och ord, och ord. Tristess, rastlöshet, och poesi. Alla natti, natti, natti. Sömlösa nätter och online på MSN till klockan 3 ibland. Tidiga morgonar, starkt te. Kalla väggar, barndomsmelankolik, uppgivna pustar, och, varför-är-det-så. Fågelkvitter och fågelsång, Let's all drink to the death of a clown. En drink för dig och mig. Fifty-fifty, tack, tack, tack!

555. Paint-pics of the day!

***

554. Nu försvann en tanke igen

Ångest, självförakt, att tanken jag just skulle skriva ner, försvann utan att säga hej då. Ska jag hata mig själv för det, ska jag hata tanken, eller ska jag hata orden, som förgäves söker, men inte kommer att hitta, annat än sina egna, ruttna liv, som artisten som kommer ut till scenen, inför en förväntasfull publik, bara för att där märka, att någon har gjort sönder hans stativ. Och i allt det där, vet jag inte vad som är jag, om jag ska hata orden måste jag också hata mig själv, om jag ska hata tankarna, måste jag också hata mig själv. Ska jag klandra publiken, eller ska jag klandra mitt stativ? Det är kanske bättre att låtsas som att ingenting har hänt. Om det vore en möjlighet, om det vore ett alternativ.

***

Nattfjärilarna flyger runt mitt huvud. Och kraschar då och då mot min kropp, som om jag vore självlysande. Jag skulle vilja skriva en lapp i min panna: här finns ingen mat. Om dom så bara skulle förstå. Och sen, slår det mig, att nattfjärilarna är likadana som folket jag möter på gatan, och jag kanske borde skriva den där lappen ändå. Om dom så bara skulle förstå. Jag kanske borde skriva: jag är inte jag. Då skulle dom i alla fall tro att dom förstod.

***

Nu försvann en tanke igen. Sen försvann orden, som en möjlighet att smita. Sen försvann tankarna till att bara tänka på den försvunna tanken. Och efter det, försvann jag, som en skugga, mot kala väggar, som en stilla pust, i hällande regn, som ett moln av andedräkt i kall luft. Så försvann jag, just genom att sitta kvar.

***

Det slår mig, att bara barn kan hata barn. Som barn kan hata andra barn, är vi inte födda till att slåss? När jag ser ett barn bita ett annat barn, dra den svagaste i rummet, i håret. Gör mig medveten om att allt hat, bara är ett självförakt. Att alla fiender, täcker utrymmet på ens spegelbild, som man bara kan hata den man känner, kan man bara hata den man är, och hata andra för att man inte blev vad man ville bli.

553. Paint-pics of the night!

***

552. Franz Kafka

Kärleken till Franz Kafka går kanske överstyr. Jag vet inte vad som händer sen. Med den blicken, Kafka är livet, Kafka är döden, Kafka dog, det är det enda vi vet. Att Kafka dog. Och jag står och stirrar in i spegeln ibland, mest för att låtsas att Kafka kanske bor inuti, mig. Att Kafka lever kvar. Men Kafka dog, det är ju helt, uppenbart. Hur ska jag ta mig härifrån, dagböckerna, utan att agera i självförsvar, mot alla som tänger undan mig, från spegeln. Hur ska man slåss utan att verka rädd, hur ska jag visa känslor, utan just, med slagen i sig. Hur ska jag ens kunna tro på att jag lever, om inte, för alla blåmärken. Som blivit, på sätt och vis, min enda kontakt till verkligheten. Just därför att jag, inbillar jag mig, agerar, med varje steg och varje rörelse, i självförsvar. Jag kanske slår mig själv, det angår inte mig, men jag är slagen, och nu stirrar min blick på alla sår, på alla blåmärken, och fast den verkar främmande, på ett sånt sätt, att jag tror att blåmärken är där, bara för att blicken finns. Som jag börjar tro att allt är mitt fel, som jag börjar tro på att blicken kanske är en del av mig, som jag börjar tro på Kafka igen.

***

If I felt in love, I would be in a world in which I could not live.

***

In science one tries to tell people, in such a way as to be understood by everyone, something that no one ever knew before. But in poetry, it's the exact opposite.

***

The tremendous world I have inside my head. But how to free myself and free it without beeing torn to pieces. And a thousand times rather be torn to pieces than rather it in me or bury it. That, indeed, is why I am here, that is quite clear to me.

***

My life is hesistation before birth.

***

In the fight between you and the world, back the world.

***

I think we ought to read only the kind of books that wound and stab us...We need the books that affect us like a disaster, that grieve us deeply, like the death of someone we loved more than ourselves, like being banished into forests far fromeveryone, like a suicide. A book must be the axe for the frozen sea inside us.

***

From a certain point onward there is no longer any turning back. That is the point that must be reached.

***

My guiding principle is this: Guilt is never to be doubted.

***

I have often thought that the best mode of life for me would be to sit in the innermost room of a spacious locked cellar with my writing things and a lamp.... And how I would write! From what depths I would drag it up! Without effort! For extreme concentration known no effort. The trouble is that I might not be able to keep it up for long, and at the first failure... would be bound to end in a grandiose fit of madness.

***

My doubts stand in a circle around every word.

***

Anyone who cannot come to terms with his life while he is alive needs one hand to ward off a little his despair over his fate . . . but with his other hand he can note down what he sees among the ruins.

***

Att läsa Kafka är en rädlsa, på gränsen till sammanbrott, att gå samma öde till mötes, att bli likadan, lika hopplöst förlorad, Kafka dog för att han inte kunde leva. Men vem ska jag annars följa, om inte den, som går åt samma håll. Och på begravning kommer dom kanske säga att allt var Kafkas fel, att han grävde min grav och sen lämnade över allt, till andra, att begrava mig, till dom ska jag säga, det var ingen grav, det var inte heller en grop, det var en utsiktsplats, och det var ett torn som föll ihop, inte för att någon gjorde sönder det, men för att det egentligen, aldrig fanns någonting där, värt att se.

551. 12:48, haha.

söndag [2005-08-21 12:57:11.0]
12:48

haha. helg finito. loggade in på skunk och såg mig själv på framsidan. igår var en jävla kukdag! vi gick till slacker och satt vid ett bord och sen tänkte vi, nej, det här är kass, när stora män i skägg började hoppa i en böghög till någon hårdrocksskit. men det var najs när Tobias kunde varje låttext från Libertines, Bright Eyes, M Ward.. så vi satt och sjöng och varannan sekund sa någon, det här är bäst. men vi gick därifrån, och då ringde Alister, ooohh maaan, jag sa, jag kommer upp och säger hej, för vi var utanför och då kom kuken själv, 11:ans spårvagn, så vi sprang dit, och jag ringde Alister och sa, kuk, kuk, kuk, men nu är vi här, magasinsgatan du vet Håkan Hellström, och bla, bla, jag kommer tillbaka, så jag sa hej då till tobias och jonas och sprang till domkyrkan, tänkte ta spårvagnen rakt upp till stigbergstorget, springa upp för trapporna och säga HEJ HEJ HEJ, och då, ringde, BJÖRN, som sa att klockan var kvart i 2, slacker ingen idé, min stämpel hade försvunnit och vi satt på kungsportsplatsen och såg alla folk springa åt alla andra håll och jag tänkte på låtraden som Tobias sjöng förut, "håna oss om ni vill, vi springer, ni står still", och det var så fast tvärtom nu, men Tobias sprang säkert till tåget och innan vi sa hej då skakade vi hand och sa, see you later! ..och Björn ska flytta till Luleå imon, han sa: let's not shit ourselves! let's take a coffe instead!! så vi gjorde det och skrattade och sprang runt i hela stan efter Bob Dylan-posters, och vi hittade en, som han tog ner och på stationen satt en gammal kompis jättefull, och han såg postersen och drog den från Björn och rev sönder den! och Björn putte ner kompisen på spåret så han blev liggande där. och sen kom han upp och gick runt till folk på tåget och sa: jag är din brevbärare, du bor på 2:a våningen, 4 d, läser du Moore? är du med i hemvärnet? och vi skrattade, för det roliga var att: HAN hade nästan alltid rätt. sen så vaknade jag upp, och solen sken och någon hade satt på Rolling stones - Ruby Tuesday, och frågade om jag ville ha kaffe, och det var verkligen en bra dag att vakna upp till. nu är klockan 12:56 och jag undrar vad Alister gör idag, igår, 4-ever.


fredag [2005-08-19 17:04:45.0]
17:04

sista dagen på jobbet. kommer hem. msn: björn kommer till mig 7, kom till mig 7.

YES!!


torsdag [2005-08-18 16:48:35.0]
16:47

dagens prestation: 800 kompostpåsar a la 10 kartonger, på samma gång. i en stapel. det var ett vad men det borde ju vara något slags rekord.

19:13

vill ha:

* THE CLIENTELES NYA
* BROADCASTS NYA
* SUFJAN STEVENS NYA


onsdag [2005-08-17 21:05:17.0]
21:08

en dag på soptippen: Fredrik:

- att slänga sopor på tippen är det manligaste som finns!
- och snus?

trettio sekunder senare.

- oh, hon där frågade om jag jobbar här.

inte lika manligt?

21:19

haha, hmmm.. vi bar ett kylskåp till 4:e våningen och det var ju skitvarmt idag. jag gick först, och han som bar i andra änden kom efter mig, och det var svettigt och halt, så han frågade, hur många trappsteg är det kvar och jag tänkte ljuga och säga att det var 5, när det bara var 4, för när vi var små, me and my twin, så lekte vi hos en dagmamma och dagmammans son som var fet och elak och våran boss var blindbock och jagade oss och vi sprang upp för en trappa och han sa JAG VILL INTE SPRINGA UPP FÖR TRAPPAN och dagmamman kom och sa ERIC SKA INTE SPRINGA UPP FÖR TRAPPAN NÄR HAN ÄR BLINDBOCK men sen gick hon ut och vi övertalade Eric att gå upp för trappan för vi sa att vi skulle säga hur många trappsteg det var kvar och när han kom på översta trappsteget, eller när han stod längst upp och det var 0 trappsteg kvar så frågade han HUR MÅNGA TRAPPSTEG ÄR DET KVAR och vi fnittrade och så sa vi vänta lite vi ska bara räkna så viskade vi till varandra och min syster sa OKAY rätt så högt och så frågade han igen och så sa vi ERIC DET ÄR ETT TRAPPSTEG KVAR och då lyfte han benet jättehögt men det var ju inget trappsteg kvar så han ramlade ihop rakt på näsan och började blöda näsblod, och när dagmamman kom in fick vi värsta utskällningen hon skrek SÅ DÄR GÖR NI INTE EN GÅNG TILL TITTA VAD DET BLÖDER FRÅN ERICS NÄSA NU.. och.. det var han som tog livet av sig sen, men det var nog inte därför men ändå.. men när vi bar kylskåpet så vågade jag inte säga likadant för tänk vad som skulle hända då så jag sa DET ÄR 4 TRAPPSTEG KVAR när det var 4 trappsteg kvar.


tisdag [2005-08-16 17:10:55.0]
17:02

dagens sanning: allt du gör, nä, 90 % av tiden vi har jobbat har du skämtat, bara för att kolla hur jag reagerar.

dagens ONT: skulle spela hjälte. klättrade upp för ett tak, på ett tak, och stod på tå och nådde med fingertopparna till det andra taket och hängde så och tog upp fötterna på det andra taket så att jag var upp och ner och då sprack listen som jag höll i och ramlade av så jag föll rakt ner med ryggen mot alla tegel på det första taket och 2.20 meter stirrande mot himmeln och oj, hur kommer det att gå men det gick bra, poff, så fem tegelstenar gick sönder och fem tanter, en för varje tegelsten, ställde sig nedanför och frågade hur det gick, och dom stirrade som om jag inte levde, hähä, så jag svarade, bra, tack, jag lever, och dom fortsatte stirra som om dom inte gick på det, som om jag inte levde. jag ska inte spela hjälte igen, det gör bara ont.

dagens samtalsämne: alla gubbarna och tanterna satt vid lunchbordet och diskuterade om kalle anka var farbror eller morbror till knatte, fnatte och tjatte. men ingen visste, och då sa en annan att pluto var en hund. typ för att byta samtalsämne. och då fyllde en annan i att musse pigg var en mus. och så blev det tyst ett tag. sen sa en tredje, bara, BJÖRNligan, och skrattade som om han skrattade åt ett eget skämt, det var inte ens ett skämt. (i alla fall inget roligt skämt.) sen tog rasten slut.

17:10

ey, ey, ey. utanför fönstret står massa högstadiebarn som jag hade i NO i våras, och glor! en av dom slog sönder en glasdörr på lektionen. jag sa att han var COOL. hoppas han fattar ironi..

18:06

fan - fan - fan - KUK! jag kan inte ladda ner låtar. och jag vill ha Sufjan Stevens nya. really, send me? oo send me? oooOoo

20:58

sweet lady in pink and purple ska jag ringa dig eller ringer du snart? ringer du sen, eller ska jag skicka ett SMS och fråga, om du kan ringa mig NU.


måndag [2005-08-15 18:44:24.0]
18:39

måndagkukdag. 4 dagar kvar. på jobbet. sjukaste samtalet idag, jag stod ute, och det kom fram en tant, typ 70 år. grått hår. damcykel. mystisk.

- jobbar du här?
- ja, vadå?
- jag har en solstol.
- aha.
- min son har den, han bor här.
- här?
- ja. han vill slänga den.
- släng den på soptippen!
- han är väldigt sjuk.
- tyvärr.. men..
- ursäkta, jag skulle bara säga det, att du är fin.
- asså.
- du ser bra ut, du har fina färger.
- asså.
- vart ska han slänga solstolen?
- på soptippen eller på en återvinningscentral!
- aha, jag måste nog gå nu. hej då.
- hej då.

20:58

fan jag saknar sundet. the sund. where are you my hero? grillfest och du försvann bara under rälsen i det värsta jävla regnet ever, och du sa, om jag får en cigg på vägen hem, så klarar jag mig. och vi gjorde high fives om alla andra i det rummet och satt i en soffa när två andra började dansa, fulla, dansade, och du sa; "titta där, hon gör robotdansen, är det inte kul, den var ju ute redan 1995".. om en tjej i lakan och när hon kom in första gången, "vad händer? en tjej i lakan kommer in, det är ju helt sjukt.." .. och två high fives på rad.

come back from san fransisco, liksom.


söndag [2005-08-14 15:33:17.0]

21. 18, gråa moln. pfft, snart sömn - har inte ens vaknat än. sista söndagen, imon: sista måndagen. sen första fredagen. första lördagen. och sen, kanske kina. sista lördagen. första måndagen i kina. sista söndagen i kina. hem. och så kommer det hålla på 4-ever.

550. Paint-pics of the day!

***

549. IF LOVE..

IF LOVE IS JUST A WAY TO SAY HELLO AND GOODBYE TO STRANGERS, A WAY TO SHAKE HANDS, AND SAY "HOW ARE YOU?", PRETENDING YOU MAY BE HER BEST FRIEND, THOUGH YOU DON'T EVEN KNOW HER NAME, IF LOVE IS THAT KIND OF A THING, I'M A MAN WITH KNIVES INSTEAD OF FINGERS, TRYING TO TELL PEOPLE I'M NOT THAT DANGEROUS, I MAY NOT EVEN SLIT YOU APART, I'M JUST A LITTLE BOY SORRY FOR WHO I AM, AND I WAS BORN THIS WAY, IT'S NOT MY FAULT! IT'S NOT WHAT I WANTED TO BE; I’M JUST A LITTLE BOY WHO ONCE TRIED TO SLIT MY HEART APART; BUT HEY, THAT WAS YESTERDAY, AND TODAY I AM AS YOUNG AS EVER BEFORE, AND I JUST WANT TO HOLD YOUR HAND AND WALK THE BOULEVARD OF BROKEN CUPS, THE BOULEVARD OF ME AND YOU; I JUST WANT TO TURN OF THE STREET LIGHTS, TURN OFF THE NEON SIGNS, AND SAY; I LOVE YOU, I LOVE YOU, AND I HAVE NEVER FELT LIKE THIS BEFORE, IN THE SILENCE OF A POURING OCTOBER RAIN; I LOVE YOU; I WANT TO GROW OLD WITH YOU, I LOVE YOU, I LOVE, WHAT’S YOUR NAME?

IF LOVE IS JUST A FRAGILE SMILE, I’M THE ONE WHO LAUGHS MANIACALLY, LIKE IF I WAS IN THE MOOD TO CONQUER THE WORLD, DOWN, DOWN, DOWN, BUT THAT’S NOT ME, I MAY EVEN GO INSANE, BEFORE THAT MANSION ON THE HILL, BUT THAT’S NOT ME, I JUST DON’T KNOW HOW TO SMILE, LIKE IF THE WORLD HAD ALREADY CONQUERED ME, AND NOW I’M LAYING HERE, ON THE DIRTY FLOOR OF A BASEMENT APARTMENT, SEARCHING DESPERATELY AFTER SOMEONE WHO CAN, SOMEONE WHO WANTS TO LAY DOWN BESIDE ME, AND IN THE DARKNESS, WE CAN SEE THE SUN RISE FOR ANOTHER LIFE, IN ANOTHER WORLD, PRETENDING THAT WE DON’T KNOW THE REASONS TO WHY WE ARE HERE, PRETENDING, THAT IT WASN’T REALLY OUR FAULTS.

IF LOVE IS THE SILENCE, I AM A BIG, BUZZING MOTORBOAT. AND ALL I TRYING TO DO IS MAKE OTHER PEOPLE SEE, I’M DOING EVERYTHING IN MY WAY, TO TURN THE MOTOR OFF.

IF LOVE IS JUST ANOTHER ROUND OF TEXAS HOLD’EM, I’M THE MAN WHO GOES ALL IN WITH TWO SAD DAMES IN MY HAND, AND IN THE HORIZON, I CAN SEE A KING TELLING THE REST OF THE KINGS, TO COME DOWN TO MY TABLE AND BEAT ME UP! TO FUCK ME, VERY HARD. AND I CAN SEE THEIR SILHOUETTES AS THEY TURN AROUND TO LOOK AT ME. AND THEN I LOOSE, AND THE PEOPLE AROUND THE TABLE, LOOKS AT ME WITH DESPAIRING EYES OF AN MOTHER AND THEY THINK I’M READY TO DIE; THEY THINK THAT I’M READY TO FALL, AND I STAND UP, AND WALK AWAY FROM THE TABLE, OUT OF THE ROOM, AND THE ONLY THING I CAN SAY IS: WHY, WHY, WHY, IS THIS ALWAYS HAPPENING TO ME?

548. Matrester

Lukten av en söndagmorgon. Snön ligger tät, ingenting hörs.
En pensionär på andra sidan gatan rastar sin hund.
Jag står lutad mot en vägg, försöker tända en cigg.
Hunden drar i kopplet, och pensionären dras med.

***

Jag ska börja se över möjligheter, tillika riskerna, med att skriva en bok. Om jag skulle få ut den, säg det, om så skulle vara fallet, och någon skulle jämföra mig med Jan Guillou. Jag kommer få ångra det här, jag kommer få ångra att jag ens satt mig ner. Jag är inte som dom.

***

Ett kök, full av disk. Matrester längs listerna som torkat in och börjat mögla. Längs detta, en vattenkokare där handtaget går av, men den kokar vatten och jag häver mig över högen av disk, tar en kopp och river nästan ner hela tornet av vibrerande fat, glas, med söndriga skärvor, sprickor, och gammal mjölk. I koppen ligger en gammal te-påse som bitit sig fast i botten. Jag sköljer med varmt vatten. Lägger in ännu en tepåse, och startar ett nytt liv. I bakgrunden spelas Kimya Dawsons, I'm sorry that sometimes I'm mean, jag är övertygad om att det nya livet börjar här, om skivan bara kan ta slut. Med Nick Cave och The Clientele.

***

Persiennerna dras ned, över samvetet, vinklar så att solen inte kan se, i spegeln står du med händerna innanför byxorna och säger: i din kamp mot världen, stöd alltid världen. Jag vinklar bort dig med persiennerna, och får fram en reklamkanal på TV där det pågår någon slags tävling i att ge pengar till utsatta barn. Så jag stänger av TV:n med en knuten näve mot panelen som jag slått ner så många människor förut; dom jag gillat, men dom som fått mig att känna någon slags skam över att jag står där. Persiennerna vrids ännu ett varv, jag har ingen ånger kvar. I hörnet står en fåtölj med damm över sig, och jag sätter mig ner, sätter på TV:n i ren frustration, stänger av igen, och sätter på stereon. Lutar mig tillbaka, det känns som att jag faller bort, som att jag, tynar bort, som att jag bara upplöses med alla kroppsdelar var för sig, alla tankar isär, let's all drink to the death of a clown, jag tror jag vet, men håller tyst, att jag är precis lika utsatt som alla dom. Vi borde starta ett bnad ihop, vi borde ropa hur det är, vi borde starta ett fotbollslag. Men ingenstans, finns det någon, som förväntar sig något sådant, av såna som oss. Jag släpper bara tråden, i min hand, och låter persiennerna falla ner.

***

Och på en lapp på bordet står någonting kladdat, en streckgubbe som härjat klart och nu gått av till att ligga med benen isär och förbanna vad han blev och över honom står det att misären är en fjäril. Så jag gick till affären, en leksaksaffär i utkanten av stan, och där köpte jag den största håven som fanns.

***

Blogg 'n' roll..

***

Under köksfläkten har mamma något slags föredrag för hur man steker fläsk. Med lågstadiepedagogik, armarna, i klara gester, minen alltid stängd. Rösten, på bestämd nivå. Tonen, upp och ner, sen slut vid varje punkt. I bakgrunden brummar tvättmaskinen. Under sänglampan sitter jag och tänker, var det bara så här, undrar, pratar hon med mig, men, om det är så att vara vuxen och ha det bra, så kan jag lika gärna sitta kvar och tänka på all misär. Begrava min panna, i två smutsiga händer, höra, folket skratta på håll. Låtsas att jag finns. Låtsas att jag finns. Men tro på verkliga ting.

547. Joshua tree

Trötthet. Utmattning. På randen till ett utbrott. River stora sår. Och i dess hål: APATIN. Jag gillar mina funderingar. Jag gillar att tänka.

En kopp te, kan den koppen te rädda mig? Vill jag bli räddad? Är jag inte lika glad över att sitta här, som ett vrak, och känna smärtan fylla mig, som apatin, från främmande håll. Jag känner apatin som kall metall, mot kroppens alla ben. Som barkbåtar i ådrorna; som fågelungars kvitter när natten är sen. När morgonen vankas; jag dricker spriten ren.

Är det inte smärtan jag söker upp, bara för att kunna sitta här och självömka; fälla lager av skinn. Är det inte sömnlösheten jag klär ut mig till, bara för att i min spegelbild, låtsas vara likadan, som Kafka, Proust, och Nietzsche. En maskerad för tröslösa barn. Jag står utan smink för någon att dra maskaran över mina ärr.

Apatin inuti, utan att höra dit. För en sekund, men så stannar jag upp, och tänker: om inte apatin finns, som kall metall mot kroppens ben, hur ska jag då känna värmen däri. Om inte som barkbåtar, vaggas till förstoppningens rand, hur skulle jag annars känna blodets flöde?

Jag tror ibland att ungdomen dog vid Joshua tree, 1973, just för att den var sig själv. Gram Parsons och för mycket knark, för mycket liv, och för lite tidsfördriv; eller snarare tvärtom?

Niclas skriver: ikväll blir det dans. Jag sitter med benen i kors. Tobiaz med Z säger: Björn kommer klockan sju, när kommmer du? Jag sitter med benen i kors och en kopp te. Lampan i fönstret hänger tänd sen i förrgår natt. Dit tankar inte förmår att återvända, mot tankar som inte kommer därifrån. Jag + Louise = sant? Men är jag kär? Är jag kär? För lite liv, för mycket tidsfördriv; eller snarare tvärtom?

Tankar, tankar, slår ihjäl min värld. Mot verklighetens fönsterbalk. Där regnet smattrar, finns jag. Där fåglar störtar mot fönsterrutor. Där snön ligger kvar, och isen hänger i tappar ner. En kopp te, två sockerbitar. I dag är jag stark. Är jag det? Tankar, tankar, och apati. Min värld i hundra bitar, skärvor, splitter, kanske mer, men fönsterrutan fortfarande intakt, hel, utan sprickor, hel, så fruktansvärt, hel!

Kvällar med Kafka. Förhoppningar om ett bättre liv. Sömnlöshet och Proust, rädslan för att bli kvar. Kanske är det ändå det jag vill. I en annan värld, vad skulle jag göra där, om inte att söka människorna som blev kvar, här.

Förtvivlan, ångest, förvirring. Känslan av att förlora, gör varje vinst, till ett att vara. Brasklappar skrivs, men är det inte brasklappar som borde brännas först och låt deras huvuden rulla lösa, som stenar och bowlingklot, i rännstenen. Jag är inte bödeln, men jag är han som vann, just därför att jag stötte flest käglor ner. Dom som skriver brasklappar borde dö!

546. Franz Kafkas dagböcker!

Och obevekligen, med vilken hunger jag läste Kafkas dagböcker idag, och kom in i en ny tid igen, våren 1912 då hungern efter Goethe präglade varenda blad, med saliv, så väl som med tårar. Egentligen ingen apati, annat än mot sig själv och sitt skrivande, total frustration, men fortfarande med styrka, och trots apatin och förtvivlan över sitt skrivande, en fullständig tilltro till sina ord, och måste, inbillar jag mig, en inre, genuin, tro på att han är någonting, riktigt stort, i alla fall hängivenhet, åt drömmen att bli någonting större än det han är. Som om han inte har något val, vem gav Franz Kafka en penna? Det är ett mord, det är ett mord. Franz Kafka får varje känsla i kroppen att verka så verklig, och så, obekväm, just genom att försöka förtränga den, inte förtränga den, men fördriva den, ur varje kroppsligt hål, och bara där snuddar orden vid den verkliga världen, och inte bara bärs fram av impulser, nervernas otåliga nickningar, blickens ivriga sökande efter något att fästa sin uppmärksamhet vid, och sitt hela liv. Och kanske snuddar orden inte ens, utan hamras livlöst därpå, kanske, kastas dom mot det verkliga livet som dartpilar mot en tavelvägg, kanske, var det enda Kafka ville, att återigen få dessa ord lösa och upplösta, till att sväva fritt som bara bokstäver, slumpvis hängande i luften, som julgranskulor upphängda av barn i en julgran, utan någon slags logik, men ändå inte utan att betyda någonting! Som barn målar teckningar på dagis, vem skulle få för sig att tro att Ted, 5 år, målar teckningar helt i svart, utan en sorgen och dyster min? Och på tavlorna, hängde hjältarna, porträtt, inramade, till att aldrig komma därifrån, hjältarna med blickarna, som om deras liv var menat att hänga där, men ändå inte nog, för att hänga kvar.

Blad efter blad, ångest, och tankar om döden, just därför att livet är så nära inpå. Alla dessa sömnlösa nätter! Blad efter blad kastas jag fram, för hur han såg världen från sitt sovrumsfönster, som han läste Goethe, inbillar jag mig, samma förhållande har jag till honom; med samma blick, inbillar jag mig, läser jag hans ord!

Hur han egentligen hatar sina föräldrar, och hur han hela tiden försöker lära känna sina systrar, utan att förhoppningar om att lyckas, för att han vet att dom lever i en helt annan värld, men försöker en gång till, just därför, att i hans systrars blickar ligger spillror om vem han är, vad han kommer ifrån, och han förväntades att bli. Allt detta är också mitt liv.

"25 maj. Svag tempo, lite blod.

1 juni. Ingenting skrivit.

2 juni. Nästan ingenting skrivit.

7 juni. Illa. Ingenting skrivit idag. Imorgon ingen tid."

***

>Julio was the lonely one,
And Julia was the only one,
Who ever meant any more to him,
Than a fast ”how do you do?”<
- Butch Hancock

***

Tekoppen fortfarande för varm för att lyftas. Jag ser hur mörkare färger strömmar från tepåsen och ner mot botten. Glaset med imma. Två sockerbitar bredvid.

545. Paint-pics of the day!

***

***

544. Rått kött

1. Jag älskar The Clientele. Jag lyssnade på en låt från den nya skivan och fick en smak av rått kött i munnen och trots att jag aldrig har smakat på rått kött så visste jag direkt att det var rått kött som låg i munnen.

2. Det finns en stund när ens hem, platsen man växte upp på, inte blir någonting annat än ett hemskt ställe, nästan som en borg, som man först måste snacka med väktarna och be om lov, för att tillåtas tillträde, och man går dit, ändå, bara av rena samvetskval. Mamma stod i köket och hon frågade hur jag mådde, ungefär som om hon förutsatte att jag mådde piss och jag hällde upp mitt te i koppen, stod med händerna tätt omslutna, tittade ner mot marken, drog den här historien och sa att den tiden är nu, det är bara tungt att inse, att aldrig någonsin igen, kommer man kunna stå lutad mot någon annans ben, aldrig igen, kommer man kunna ligga helt skyddad i någon annans famn.

3. Jag brukar gå runt på kaféer och snegla vilka som sitter med benen i kors. Jag önskar att alla människor skulle sitta med benen i kors, det skulle se så mäktigt ut.

543. För att bevara kärleken..

Dom sa, love will tear us apart. Och jag svarade, vad är kärleken, om inte någonting att dra isär, ett förälskat par, som mot sin vilja, skiljs åt, vad är ett levande, pumpande hjärta, om inte, ett hjärta som i panik, letar efter sin andra halva, vad är blod om inte någonting att dricka upp, vad är en man om inte törsten att dricka upp blodet som rinner under honom, vad är ett liv, om inte rädslan för att dö? Och drunkna däri! Vad är kärleken, om inte, att, riva den isär. Vad är förälskelsen om inte att pussla två söndriga, trasiga, själar, ihop igen. Men vad händer sen? För att bevara kärleken, krävs någon där, eller någonting, som gång på gång, river allt isär igen!

För att veta att man finns, för att veta, att man verkligen lever, krävs någon där, eller någonting, som säger precis tvärtom! För att känna sårbarhet, krävs bara några ord, som mot sin vilja, säger hur liten man är. Men för att verkligen, vara liten, krävs en spegelbild, och på andra sidan spegeln, en människa, som på ett eller annat sätt, trodde att han var mycket större än sådär, eller en människa, som på alla sätt och vis, alltid vetat, att han aldrig, heller kommer, bli större än så här. För att känna friheten, krävs både bom och lås, för att känna inre frid, krävs inferno och strid, kaos, och död.