"Who are you?" - Det Candy sa.

Så, jag sitter där. I skyltfönstret i stan som en skyltdocka med barn. Jag sitter där i ren sympati, för ett sårat hjärta, med ömsom blod och lite vin, jag sitter där för att jag inte har någon annanstans att sitta. Och dricker en flaska till. Skalet skrumpnar och alla går förbi, och skrattar när de ser, och jag vill bara springa därifrån. Springa bort i från mig själv. Som Candy sa. Och MSN-fönstret blinkar i takt, som i en själslig jävla takt, som i en rymdmelodi för utomjordingar på fel planet, men förkroppsligade och redan på väg tillbaka igen...och "köp Khonnors debut för spår nummer 9 handlar om oss", och någon är där.

Jag hänger upp tavlor bakom mig, och sätter spegeln diagonalt. Konvoluten träs ur sina skivomslag och klistras upp till ett kollage som sagan om ett förlorat liv. Kanske inte förlorat, men förvridet, fördärvat, kanske inte fördärvat, men försvunnet. Som Candy sa.

En svajjig loftsäng från IKEA, jag klamrar fast mig vid stängslen och skyddar mig under täcket för stegen som leder hela vägen ner: ...till golvet med kalla golvplattor, och spegeln mittemot, till golvet och en lika kall verklighet i rutor över almanackan och SMS genom telefonboken för ett namnsdagsbarn.

Där, i kollaget jag klistrat upp, och limmet som stelnat in: där står han. Och MSN-fönstret blinkar och tickar i takt med blickens alla rörelser, och hjärtat som slår. Pulsen som verkar pumpa för fort, och alltid pumpar bilder som pumpar upp sinnesbilder för en skrumpen skyltdocka med barn, som för att visa för hela världen hur jag mår. Som Candy sa:

”Kan du digga tomheten i Lou Reeds blick när han står där så jävla ensam på omslaget till Transformer.”

Jag gjuter sten i fårade kinder, och diggar tomheten i en olycklig kille med elgitarr. I en skrumpen docka med munblåsor, i ett skrumpet liv med magsårskatarr, i två skrumpna skor med tåvårtor: med kroppsvätskor och saliv. Jag gjuter sten i fårade kinder när jag står där i skiten. Som att jag inte ville komma därifrån, ni hade fel, och min längtan som fogade sig längs tio utsträckta, vidsynta, fingrar, spretandes åt alla håll, som skyltar på en 'Europaväg'. Jag ville hem, och ringde dyra utlandssamtal bara för att veta om det fanns något kvar.

Jag ringde ofta, och grät.

Skrev ”letters from hell” efter att ha sprungit kyliga gränder fram. Med låtrader dunkande i huvudet, bilder i svart och vitt, och Ray Davies smärta hos alla som gick förbi, och en spegelbild, en spegelbild mot skylfönstrena och dockorna med barn som bar mitt namn i pannan och min ensamma blick i blodsprängda ögon redo att fly, redo att dra, och redo att hoppa ut. Och försvinna bort, försvinna någonstans. Jag gick alla döda gator fram, omringad av affischer och posters på hypade band för folk som fortfarande levde. Och jag sjöng deras låtar i radion, jag sjöng med som en viskande stämma, mer som en begravninghymn för folket som fortfarande stod och visslade och klappade i takt mellan applåderna som avlöste varandra i skrålet för en pint av öl; lika mycket som en begravningshymn till vem jag var. Jag gick stora avenyer fram, med gråa väggar som en färglös kaskad, med pulsen som navelsträng till orden jag såg, och ”letters from hell”, och jag sprang med ett pulserande hjärta i min hand. Ett pulserande hjärta som brann. Och ville ut. Ett hjärta som tryckte ut sin galla över en blankpolerade spegelbild, redan nedstänkt av pölarna i stan, redan stänkt till ränder av urin.

Jag slogs, men klamrade mig fast. Och diggade tomheten i Lou Reeds blick, som fyllde mig på något jävla sätt. Som föll över mig, och tryckte sin kalla kind mot ett hjärta som slogs för att få vara kvar.

En svajjig loftsäng från IKEA drog korta strån mot vindarna i stan, och Tom Waits spelade ”Who are you?”. Som om längtan hem var avbrutna fingrar och fingrar som spretade och höll kvar sig själva längs en ärrad handled och några mögliga festivalarmband, som om inte den längtan lika mycket var en knuten näve med Tom Waits alla låtar i: en knuten näve att sova på, en knuten näve att somna in bredvid, och en knuten näve för att sova i hundra år. En knuten näve för att aldrig vakna mer. En knuten näve att vakna mot: tryckt mot min kind. Tryckt mot drömmarna som förföljde mig till kalla gränder, en gång till, men förföll en efter en när morgondisets första strålar strömmade in. Och lämnade mig ensam kvar. Med den knytna näven, spärrad, över en skärrad kind.

En knuten näve i självförsvar. Eller tio fingrar som klamrade sig fast vid handleden, bara för att hålla sig kvar.

Jag är hemma nu. Men den svajjiga loftsängen från IKEA står kvar.

August Strindberg

Ät gul snö, det kan vara öl. Känns som ett Homer-citat. Känns verkligen som ett Homer-citat. Sitter och lyssnar på elektroniska vibbar. Khonnor, för låt nummer 9 handlar om mig. "Phone calls from you". Och Jesus & Mary Chain. Får låtar över MSN, och nästan allt låter bra. Tänker på dagisbarn, och det är omöjligt att inte få glimtar i ögat hos jävlar som leker ”Star wars” och faller ner som döda jävla lakejer i minuskall snö, och spelar döda med snö i nacken, säkert tio gånger per dag. Rycker ner grenar från träd, och bryter av pinnar från grannars buskar bara för att slåss i något jävla illusionistiskt tillstånd som verkar ligga som en hängande epedemi över den nya generationen.

Jag vill springa, så att jag hinner långt därifrån.

Listar låtar i väntan på en buss, och i natt ska jag läsa ”Tjänstekvinnans son” tills alla stjärnor faller ner. Tills svetten droppar på av min panna och urlakar själva sinnebilden av vem jag är, eller trodde jag var, när jag stod i spegeln och spände mig, en gång. Jag kan göra 45 armhävningar, men det är inget jag skryter mer. Jag ska läsa Strindberg i natt, och slå mig själv mot klipporna vid kusten bara för att kunna ligga i vågorna och flyta på saltet med blicken tänd och fäst mot stjärnorna, en enda gång, ligga och flyta och närma mig klipporna där allt bara slås i spillrorna. Men jag väntar på att stjärnorna ska falla ner, innan mig. Falla ner och rädda mig.

Jag ska läsa Strindberg i natt och lägga mig på hans bröst och vaka över en stad i tystnad och en stad som skymmer månens sken med statyer som pekar och dockorna vid valvens hamn. Jag ska känna hans knytnävar mot mitt bröst, tills jag någon gång kanske orkar slå tillbaka.

Men jag ska vänta på stjärnorna att falla ner.

Bästisar 4-ever

Jag kommer ihåg när vi gled över stora asfaltsplaner mellan industriavfall och avstängda gator ner mot en sjö och jag bar en vit bergsprängare i vänster hand och vårsolen sken och jag rullade upp tröjärmarna och bergsprängaren spelade pop, spelade Kinks, spelade Dexy’s, spelade The Coral, spelade så jävla mycket pop, spelade upp soundtracket till sommaren och våren som skulle komma för det stod inskrivet i pulserande underarmar och blodådror som redan börjat veva, och Håkan Hellström var där, och Radio Dept. Med 1995. Och sen kom den jävla låten, den jävla låten när vi gled ner för backen och inte visste hur det skulle gå eller om det skulle komma en mötande bil ”to die by your side”, men det fanns ett farthinder längre ner, och vi kunde ju flyga härifrån. I alla fall. Och trots allt. Beatles - Here comes the sun. Så jävla vacker, och så jävla fin.

Jag och min bästa kompis, ever.

Och jag söker crescendot i marken, på dansgolvet när alla andra hoppar, inte i det som kryper fram, men i det som flygit och störtat ner, ramlar med huvudet först bara för kärleken och modet och dumdristigheten att alltid tro på något, så att det andra, det väsentliga, som politik och ekonominyheter suddas ut till bakgrunden, till att inte betyda någonting än tal i en tabell och en sifo-undersökningar i brevinkast, tills verkligheten inte längre finns eller rör sig annat än i hoppet och att hoppa eller inte hoppa blir livet för folket utan vingar, men som bara inte kan låta utsikten vara, och horisonterna le på avstånd, utan som måste ha, och känna, och ta, och i alla fall försöka. Jag letar efter crescendot i ett par trasiga skor, och i en fot som känner sig fram, försiktigt, som en soldat efter en landmina, som en jättedyr vas på golvet, i mörkret. Och jag letar efter ängeln som föll, från himmeln över Berlin, och det behöver inte ens vara en ängel som ligger där, i dödsryck, i ett sista andetag, det kan vara en fjäril på drift, en avsågad tulpan, en vissen blomma, vad som helst. Ett skivomslag, en dikt, en dagbok, ett pappersflygplan.

Jag vill bara höra soundtracket till mitt liv. Jag vill veta att jag finns. Det är allt, sen går jag därifrån. Jag lovar. Jag packar min väska och drar, och lyfter upp det som låg på golvet, till min famn. En varm famn.

En varm famn.

Letters from hell, del 1.

För det första, jag var bara 18 år. Jag kom till ett Manchester utan själ. Ett Manchester utan charm. En grå industristad med tunga regnmoln hängande som svepande dimmor över varje asfaltsbelagd gata, och deras milslånga radhuslängder. Ingen log någonsin. Och i allt det där, i allt det här, hittade jag en dator och ett internet på ett bibliotek där jag sög mig fast, som repet över en klippkant, som blanka brädor längs ett skeppsbrutet fort. Och jag insåg att allt som gjorts, allt som gjort Manchester till pop, allt som gjorde att jag var 17 år och bestämde mig för att åka dit, utan någonting, var de som gjorde allt för att komma därifrån. Men mislyckades. Och dog. Eller levde kvar i misären, som om inga känslor längre fanns. Manchester var ingenting, det var ett helvete. Det var mitt helvete. Och jag skrev ner mail i mina huvuden, sprang till bussar i stan, lunkade fram, och sög mig fast vid internet, bara för att skriva ett mail. Ett mail till mig själv. Och så fortsatte det. I samma rytm, sena nätter, Kafkas dagböcker, Tindersticks debutskiva, The Cure, och regnet som öste ner. Rain dogs. Allt, samlade sig. Och jag försökte samla mig själv, för att trycka ner allt över ett kladdigt tagentbord. Och maila det till mig själv.

Letters from hell: den 25 september:

"Fruit bas / rainbow sign

Hursomhelst.

Det var kanske inte det storsta som hant.
Kanske inte det vackraste.
Kanske inte det starkaste.

Men magi hursomhelst.

Och folk verkar glomma att magi kan komma ur sant som inte ar nagonting alls.
Som kampar for att synas utan att verka.
Som kampar for att inte synas alls.

Rainbows sign ar konst nar konsten slutat ga.
Vi maste lara oss sta.
Sma penslar pa en jatteaffisch.
Alla drommar om att aga varlden.
Alla fantasier om en socialistrevolution dar alla star pa rad.
Sen skriver de pa ett fredsavtal och alla krig ar slut.

Har kommer en flygpost fran himlen och sager adjo.
Solen brinner och vi vill inte vara med.
Vi vill inte vara med.
Bara inte vara med.

That's it.

Och den bara finns dar.
Som alla vara drommars hav.
Den bara tar emot oss nar vaxet slappt vara vingar fran armarna.
Som en viskning fran yttre rymden om att inte vilja vara med.
Det ar ett nytt spel och vi vill inte vara med.

Jeffrey Lewis / No lsd tonight

Adam Green / Frozen in time

Essex Green / Mountain song

Atombomb, kom.
Fina ord som inte beror.
Atombomb, kom.
Nagon.
Atombomb, kom.
Mountain Song.
Atombomb, kom.

Jag var inte stor nog att fanga den i min famn.
Atombomb, kom.
For liten for att trycka den ner.
Atombomb, kom.
Sa jag log, och den log.


Simon & Garfunkel / Sun is burning

Magnetic Fields / All my little words"

Inferno

Ni vet hur det är, eller ni vet inte hur det är. Den jävla känslan av att golvet rör sig och väggarna faller in och taket rasar ner och allt går så jävla långsamt så att man har tid att handla, och göra någonting, men ingenting händer för man kommer inte därifrån. Och man kastas mot väggarna och kastas mot speglarna på väggarna och tavlor som betytt någonting faller ner och fotografier på väggarna faller ner och skivor spelas sönder och, ibland blir jag sur och ledsen över att ha hatat någon, någonsin bara hatat någon. Och jag river ner allt jag ser, för att inte få splittret i min kropp, när jag kastas dit. Mot väggarna. Jag skriver ord på en pappersservetter som flyger förbi, på toapappret som spolas upp igen. Ord, som bara är ord, och i spegeln ser jag en människa och ett inferno, en frisyr och två vilda ögon som bara vill fästa sig någonstans men som likt förbannat är rädd för att förlora allt som rör sig förbi, och verkar dra så tunga lass bakom sig. Jag tar knivar och skär och sticker hål på luftfickor i tapeterna, som varbölder på min hud, och ristar in stora ord för att veta vart jag är. I detta rum, i kaoset. Och ord som fastnar i ett word-dokument som aldrig sparas, eller skickas i väg till gamla klasskompisars hotmail-adresser.

En gryta, en karusell, en disig sommarvind tog allt med sig genom ett öppet köksfönster och på gräsmattan framför rullar barn i pollendoftande gräs.

Om någon ser mig, om någon hör, om någon lyssnar, så ska jag stå kvar. I rummet, där alla dog. Där fotografier gick av och tapeter skars bort, och gardiner revs ner. För, ”I was a desperate man, then”. Jag kan lika gärna stå kvar.

Med kärlekslappar i bakfickor, och en ömklig gång, vandrande stil, sluggande kropp i sidled, släpande steg över en grusgång, och sparkar ovala stenar framför mig, som en fotboll, som Sokrates -82, som pingisbollar i nät på ”Bästa fyran”. Jag skyllde alltid på dåligt grepp, och trasiga pingisrack. Framför en skolruin, och skolan brann ner. Vem tände på, och jag blev kär och vi skulle ju rymma därifrån. En papperskorg på toaletten och en tändare för kärlek 4-ever. Och förälskelsen, hand i hand, framför en skola som brann och askan som yrde i tromber över
skolgården.

Det var fint att se.

Drömmar och tankar

Och så sitter alla de och pimplar. Spelar spel. Och hej, nu är vi fjorton år igen. Så var med eller dra. Och lyssnar på kass musik. Och jag lyssnar på Wainwright och fattar ingenting. Det är inte alls så jävla bra. Som alla säger. Och biffen på DSC, ha. Jag är kvar där än. Som en jävla spellevink. Som ett jävla syngel. Som ett litet gråtande barn. Med öppna sår på sitt ben och Bamse-plåster i vänskap för rätt balans från en kurrator som såg allt, men stack därifrån. Hem, för nu är dagen slut. Portarna stängs, och låsen rostar men låses ändå av nycklar som flagar järnbitar med fungerar ändå, ett tag till. Och filmer på TV:n som en järnridå. Konståkning som konstform för de som inte bryr sig om konst. Men snygga i håret och rakade brynjor. Vind i seglen och ett föräldrar hem i Tenstad, kan inte ge mig någonting. En webbkameran som blinkar på när den vill, ofta när jag står upp. Med poserande posé och söndertrasslat hår. Orakade kinder och oklippta tår. Den jävla webbkameran, borde dö.

För drömmen jag hade i natt.

Jag var fast i en jävla stad av karnevaler, och en karneval färgad i svart. Inte ens svart och vitt. Bara olika nyanser av svart. Gamla tyska stumfilmer spelades upp på stora projektorer mitt i stan och framför stod en stor skara klädd i svart och grät och slogs som filmen för ridån till vad som verkligen pågick. Folk dog. I Tyskland. "Like so many times before". Plötsligt föstes vi in i en stor industrisal, som bilderna från "Stalker" när de vandrar i tunneln. Där kom alla som jag kände och kände igen och alla skrattade och log, som om det alltid varit så, som om vi gick på Vasagatan en ljummen fredagkväll. En man längst fram bakom disken tryckte på en knapp. Och alla rusade in i burar. Varsina burar, som små fack i ett arkiv för diagnoser på ett nedlagt sjukhus. Jag följde massan rent instinktivt och pressades in med tre andra i en liten jävla fågelbur.

Sen kom en tupp. En galen jävla tupp, rusande ur. (Elvis - Only fools rush in). Och tuppen började kackla, hela tiden bakom min rygg, och i taket hängde högtalare och en megafon föstes runt där oroliga och desperata skrik spelades upp på högsta volym, skrik i panik och barnaskrik. Eller så tog mannen bakom disken över megafonen och väste viskande "den kommer nu, den är bakom dig, den galna jävla tuppen är bakom dig". Väste, som om han var beredd på att spy, som om han egentligen spydde, väste som en orm på jakt. Och kycklingen kom och pickade genom burens nät, och pickade sönder våra kläder. Pickade på allt som rörde sig.

Och runt omkring, alla skrik.

Sen var det slut, klockan ringde, tuppen försvann. Vi gick ut, och betalade för inträdet. Gick ner till gatorna och fastnade framför ännu en tysk stumfilm.

Två blodsprängda ögon

Det är fint, jag klarar mig. Och pinsamma tystnader bryts av pinsamt tal. Sluddrande människor snubblar förbi. Skygga i morgonljus, skygga i månens sken. Stammande människor skymmer vägglampan, och solens första strålar skiner in.

Jag tänker på rimord, och försöker försvinna ett tag. Jag skriver dikter i min hjärna, för att hålla tankarna igång, och jag spikar fast vartenda ord på min hjärnbalk. Ristar in de i tinningen, ristar in de med två blodsprängda ögon,
och ett tennispannband /
för två molniga veckor på Kreta /
och en brunkrämsrand /
över magen, intill hagen /
där svettet rann som torkade flodfåror i ökentorr sand /
men sömnlösa nätter och bakis på dagen /
för en visdomstand /
självporträtt och en nakenmodell /
skickas med postförskott till ett Balkanland /
kärleksbrev med vykortsmotiv skrivs i andra hand.

Gräver ner mig ett lager vaccin. Väntar på morgondagen, och någon att hålla i handen. Väntar på Stuart Apples, att komma dit och säga likadant. Tänker att Bob Dylan borde gjort så också. Om han var här, i pisset och skiten och stanken av androgen. Det får mig att våga vara, den jag inte är. Men kanske blir, om morgondagen kommer och håller min hand. Efter "Highway 61 Revisited", en gång till. En gång till, på repeat. I en knastrig bilstereo.

Olle & jag

Slaktade får i en fårhage. Jag var också där. Men jag såg aldrig någon gå därifrån, det var därför jag stod kvar så länge. Det är därför jag står där än. Och räknar fingrar mot en utbränd horisont. Uppbrända kor i en lada. Jag var också där. Hö som torkat och plockats in av bonden som gift sig med grannfrun och knullat byn en i sänder och ber böner till prästen med hembränt till andaktsvin. Jag var också där, och jag satt längst fram. Jag satt längst fram och läste bibeln som om den betydde någonting, jag läste bibeln som om den var ännu ett försök till att förklara sanningen och vad gör jag här tänkte jag när jag satt där och sjöng kyrkopsalmer som jag sjöng en popsång av Broder Daniel och vände mig om, till resten av församlingen som också satt där men som inte verkade vilja fatta och gömde alla svar i undanskymda vindar med secondhand-kläder i garderoben och en svarvad smörkniv av Olle årskurs 5, ligger också där. Och de har sina liv i slipsknutar som putsats till och de har sina liv i kläderna utan damm och de dammsuger sina lägenheter i brist på ett extrainsatt nyhetsreportage om barnen i Calcutta som bara ligger där. I tidsfördriv, och Olle gjorde en smörkniv till i tidsfördriv, när gänget och tjejen med toffs spelade boll och valde lag och hade rast och hånglade bakom förrådet och klättrade i träd och slogs på skoj. Och jag vände mig mot församlingen, denna gråa massa av rynkigt skinn och försmädliga ögon som gömmer alla hemligheter till de förtrogna skaran och pratar rykten bakom ryggen och biktar sig för gud och prästen som gör alla lögner till en fredagsunderhållning för polarna på nätet och lägger ut en blogg där alla läser, och inte fattar, men läser ändå.

Jag var där, jag var där.

Och jag vände mig om mot församlingen och sa att det är bäst att dansa nu. För snart kommer Gud och plockar upp oss och kammar oss i mittbenor och knullar oss i röven så dansa nu, innan det blir pannkaka av hela smeten. Och det var ingen som dansade, de sjöng som de hade sjungit i hundra år, och de rättade till sina slipsknutar som de hade knutit förra veckan, och de låtsades som att ingenting hade hänt. Som att jag inte fanns. Och jag satte mig ner med armarna i kors och läste Bibeln igen.

Fy fan för bibeln.

Och Olle plockade hem ett svarvat kors från träslöjden, och jag såg det. Skevt, och morsan och farsan sa att det var skevt. Och Olle frågade om det spelade någon roll. Och morsan och farsan svarade med Guds namn, och det svarade ja. De sa: ”Lilla Olle, sånt spelar faktiskt en roll”.

Jag var där också, och det var jag som gjorde Olle till martyr och rebell och sen lyssnade vi på Beach Boys och klistrade upp ”Che” Guevara på väggarna. Och sen ställde vi oss upp i församlingen och sa ”revolution”. Jag har aldrig sett de andra kukarna igen.

Tatuerade änkor kom hit!

Fikaraster i stan som ren rutinkontroll: Vem kysste Elin framför bögen och Sofie? För att förstöra något vackert, måste man gräva innifrån och ut. Innifrån och ut. Salut. Pendeltåg på rundgång. Dingdång. Spilld krut, hemmagjord bomb. Stormer över taken och tromb, runt en frisörsalong. Jag går ut därifrån med jättestor frisyr. Och kommer igen med en plattång. Hönsgård i betong. Eller en jätteballong. I fyrverkeri från min balkong. Ensam pojke på en perrong. Eller ilsken brutta med tampong. Eller en stenfull pinuppa mot en stång. 1, X, 2 och ett lördagstips innan tre. Avsparken sparkas omkull. Nationalsången spelas i dur. Oläglig kille med kupong. Eller kamergubbe i Hong Kong. Ding dong. Ding dong. DING DONG. Ding dong. Ding dong. "Sing a long with a Spice girls song". Eller inte. Pingpong med en varklump. Harklad
upp och spottad ut. Salut, salut! Ni spelar vi pingis igen. På sönderknullade bord. Ding dong. Ding dong. Skalpeller på en omgjord tapet. Skalpeller till cdomslag och konvolut. Skalpeller i luften och skalpeller som syns. En kota i kindbenet går av. Tänk att vakna till fågelsång. Tänk att vakna till fågelsång.

Biffar i blod på en bänk. Snorungars tungor och snus. Jag letar platser för skydd, som sniglar utan hus. Godis eller bus. Splashade ägg eller snus. Avdankade, slappa, slemmiga, rövhål, eller mus. Ensam pojke på perrong. Eller ilsken brutta med tampong. ”Made in Taiwan” på mitt ben. ”Made in Taiwan” på min bak. Tatuerade änkor är svin. Tatuerade änkor kom hit. Tatuerade änkor med skit. Tapeter som spikas på plats. Åh, listor i taket ramlar ner. Tatuerade änkor kom hit. Skalpeller ritar mönster överallt. Skalpeller skriver ord på min underarm. Skalpeller skär hål på mitt ben. Skalpeller som river allting isär. Tatuerade änkor kom hit!

Avdankad och slut, trött av sprit och sniffad till dimmor av lim. Stanken som knyter stora moln av as, mot min kind. Stelbankad men slut. Stånkad på plattan och avsläppt någonstans. Kaviar på fingrarna och kaviar som snor. Lavemang som sprutar och holkar som holkas ut.

Imorgon är en annan dag.

På savannen, i perrongen.

Folk strömmar över gårdsplaner som stora hjordar av getter och antiloper och leopader, på drift, men på jakt, med steg av instinkt och steg av liv. På savannen. Dystra miner, och sammanbitna. Jag står kvar på min perrong, i hörnet. Tittar ner för en balkong, i hörnet. Ritar mig själv ett självporträtt och hänger upp det över en säng, sarkism och ironi. Jag vänder ut och in, jag trycker in två piller i mina ådror och hoppas på att se någonting.

Sen går jag därifrån. Sen går jag därifrån.

Och jag går ifrån mig själv och tittar tillbaka och ser mig sitta där, söndertrasad och riven isär. Söndertrasad som söndertrasade kläder i en tvättmaskin. Torkad i torktumlaren och krympt till en krympling med avsågade ben. Jag sjunger låtrader för mig själv, jag sjunger ”love will tear us apart again”, för ingen vill nog ha mig nu. Men jag skrattar, och ler. Sarkism och ironi, jag ler åt folket som går förbi och sträcker ut en hand för att få pengar och sågar av en arm för att tjäna lite till. På sympatier och sarkism och ironi, jag vrider av näsan och pillar ut en pupill.

Jag sitter i hörnet av ett personalrum där personalen kommer och går och de har papper i sina händer och de vandrar käpprätta till matsalen som hjordar och flockar av något törstigt djur på en savann av asfalt. En ras med svordomar i sina käftar, en ras med buljonger i grytan och pappilotter i sina hår. En ras med blonda slingor och solbrända magar och en grå nyans i allt de gör. En ras som alla andra raser, lika vilsna, men på väg att ramla ner, på väg att trilla dit. Basketkorgarna hänger skeva och näten är rostiga och söndriga. Ge mig någonting. Jag ser tågen komma och gå och jag sitter i personalrummet och ser vänner åka därifrån, med rosor i sina händer och tårar överallt. Som snor. Jag sitter med böcker i min famn och hoppas att ingen ser, det är lite pinsamt att läsa poesi mitt på ljusa dagen. Som att klä av
sig framför ”Poseidon”. Och spruta vatten som spott i en stråle och pissa i en pissoar. Ha, ha.

Jag pissar i gränderna. Jag pissar i gränderna.

Och överallt, till de som går förbi, vill jag berätta historien om mitt liv. Eller bara vad jag har i händerna, just nu. Vad som ligger i min famn, egentligen. Det ligger två böcker där, som syns. En Dylan Thomas och en Céline. Och jag behöver inget mer. Jag får ofta känslan av att jag inte borde läsa mer, när jag läser något bra. Kafka, med ångesten. Och allt jag läst och verkligen ätit upp och bläddrat sida för sida och velat ha mer, har brutit ner mig på något sätt.

1. Dylan Thomas - Intill mjölkhagen (Rytmen, och ord som andas, rytmen, rytmen, rytmen, och ord som andas.)
2. Céline - Kasperligan (Flödet av ord, som alltid verkar så långt ifrån, men när man öppnar ögonen och fäster meningarna vid varandra, så fogar de samman, som om de alltid suttit ihop som om alla scener som utspelats utspelades utifrån regi och manuskript, och som om Céline skrev ner allt det där, som om allt jäkelskap och allt splatter och blod uppkom i en dagdröm av Céline, som om bläcket stelnade in och förvandlades till blod.)
3. Allen Ginsberg - Howl (Genialitet och galenskap, ingen, känns det som, har lyckats förena det på ett vackrare sätt. Eller på ett sjukare sätt. Han kan inte ens ha varit hög, han kan inte ens ha trott på kärleken. Det är bara ord, utan djup i sig, eller utan några egna liv. Det är bara ord staplade på rad i någon slags mening och i någon slags följd, från navelsträngen till ett heroniserat barn. Det är ord utan verklighet. Som kärlek på håll.)

De betyder ingenting egentligen. Allt är bara ord. Men jag hör musiken och visorna när jag läser deras texter. Det är som att allt flyter, som en flod eller som en solnedgång. Jag vill också bli sån.

Sån vill jag också bli. Sån vill jag också bli.

Det är vad jag tänker på när jag sitter där.

Memories are made of this

Jag kan inte låta bli. Ni vet. När det handlar om pop och pophistoria och en liten del av en själv slits ut från mörkret under täcket och dimmorna i en sömnlös kväll, och ut i dagsljuset och spegeln ställs ut på Kungsgatan eller Avenyn som någon slags utställning, som en mannekäng med sminkade män, som en smådjursutställning för kammade 'cocker spaniel'. Men istället står jag där, och alla står bredvid. Alla står och klappar händerna, men istället står jag bara där och jag gör ingenting.

Jag kan inte låta bli, alls. Det är så jävla svårt med drömmar som syns på håll. Jag måste fånga allt. Jag skriver det en gång till.

Dean Martin - Memories are made of this. Dean Martin - Memories are made of this. Dean Martin - Memories are made of this. Dean Martin - Memories are made of this.

Det känns som att alla ser. Som att vara liten och leka kurragömma och bara blunda för att inte hittas och blunda hela vägen fram till den elektriska stolen vid gaveln till ett fullsatt långbord på ett släktkalas när man är 15 år och måste öppna alla paket och säga hur glad man blir för dukar i grått och koppar som bränns.

Att lyssna på popmusik blir ibland bara så jävla uppenbart, som att alla ser när man gråter på bussen, och kladdar låtrader på sätet längst bak. Mest för att visa att man finns, mest för att hjälpa någon annan som kanske suttit där förut, med samma pennor i annan färg, och barn som kanske kommer sitta där igen. Som kanske sitter där i hela sin liv.

Memories are made of this. När strängarna räknar ner, och kören rullar igång, rullar fram mattan och Dean Martin kommer fram så jävla snygg och stilig som bara grabbarna där var. Med en röst som han var pappa till mig och till alla andra som satt där. Pappan i en förlorad familj, eller älskaren till en mamma som knappt hittar vägen hem.

Jag lyssnar ofta på den när jag ligger i min säng, och jag gråter och jag tänker att låten är min men att den finns överallt nu. På en mp3 överallt, på en skivbutik i stan. Och alla borde veta vem jag är. Alla borde peka på mig och viska bakom min rygg, och alla borde skratta i stan.

En lista från den 21:a februari

Jag är i vägen. Jag är i vägen. Jag sitter på barn och försöker lära små barn som inte ens kan gå att säga "A, B, C". Herre gud. Som ett practical joke för en man som redan ligger ner. Jag sitter där, eller står med pekpinnen i en slags auktoritär posé, som för att låtsas att jag är någonting. Och jag svär för mig själv åt alla dumma jävlar som aldrig förstår någonting. Jag svär inte åt barnen, eller jävlarna, utan åt den jävla läroboken som bara gör allt så jävla skevt. Som inte har kladdat ner en enda poplåt, inte ens en enda låtrad, ingen Frank Sinatra, ingen Al Green.

De borde dansa på skolgården. Jag vill spela en "Broder Daniel"-låt och säga att pop betyder någonting. Håkan Hellström - Ramlar, och alla kan ibland. Jag vill skrika det. Jag vill kidnappa den minsta ungen på skolgården, klä honom i en banan-tshirt och hissa upp honom i flaggstången. Sätta på "I'll be your mirror", och gå därifrån.

Listan blev klar ikväll. I den sista nyansen av brunt, den mörkaste nyansen av alla. Den som gränsar till svart men löses upp i vitt när dottern slår sin pappa och lägger sig ner, i en slags brits, i någonting, i någonting...

1. Fyra nyanser av brunt - Det finns i alla fall en scen när Johan Rhenborg har varit på anställningsintervju och går bort sig totalt, och scenen efter is the shit. Alla sitter i en ring, den där jävla ringen ni vet, och han berättar och alla andra skrattar tills Johan säger att han vill passa in och alla förstår honom och alla ser mänskligheten och slutar skratta för att de fattar att han säger deras ord, som gör att de sitter där. Deras minsta gemensamma nämnare, från en utslagen dotter på en brits, till en misshandlad pappa på gatan utanför. Det är en scen lika genial och stor som någonting annat jag sett. En minsta gemensamma nämnare som skiljer dem från alla de där som har någonting av värde och stroppar runt i stan nu, på bussar med kaxig uppsyn och på bänkar med smarta ord.

2. Dean Martin - Memories are made of this - Längst bak på en 'Uncut'-skiva för några år sedan. Den bästa Dean Martin-låt jag hört. En saga i rött, en skildring av romantiken som består av drömmar och fantasi och bara av det. Tills verkligheten griper in och verkar dra allting så långt bort, och dra in allt i skiten. Men låten är fortfarande där. Det är en låt som är så jävla vacker, från Dean Martins röst till kören i bakgrunden. Och den bästa känslan för melodier i ett 'rat pack' nedstiget direkt från himmelriket, det blir väldigt jävla uppenbart här.

"Don't forget a small moonbeam / Fold in lightly with a dream / Your lips and mine
Two sips of wine / Memories are made of this"

3. Bryan Ferry - Can't let go - Egentligen den enda Bryan Ferry låt jag kan slita mig i håret och gråta framför. Jag hatar soundet, och jag hatar allt. Men lyriken och melodin är större än föraktet, och den står där som en vit vägg framför mig. Som en vit vägg framför mig och jag går förbi och jag tittar på den men orkar aldrig stanna till, ungefär som att gå förbi Masthuggstorget en fredag eftermiddag med två gröna påsar i varsin hand och popmusik i huvudet och Ray Davies-lyrik framför ögonen. Men den vita väggen står där, och jag brukar gå dit ibland, trots allt, och skriva min egen poesi i små gråa bokstäver, som för att inte synas men få ur mig någonting. Dra ur någonting som verkar för stort och skaver i hjärnbalkarna. Som värker, och låtrader mot en vit vägg när alla andra passerar så hastigt förbi. Det är vackert. Och, det är en vacker låt. Herre gud, vilken vacker låt.

"It's a winding road from Cuesta way / Down sunset to the beach / Though Canoga Park is a straight safe drive / It's too far outta reach / But now the headlights are flashin'by so fast / All directions seems the same / And the windscreen wipers keep a beat repeatin' / You can't let go again / What's in a name on the street tonight / I'm only a face in the crowd / All in the dark and afraid tonight / Nowhere to run or to hide / But I can't let go / Sometimes the world outside'll take you in / With just a smile / And you so blinded with desire / A hundred sleepless nights have left me / Wasted and so cold / But I can take it I'm hangin'on / Can't let go / There's a madness in my soul tonight / Can't let go / Must ride it like the storm / Can't let go / Will I run out of control tonight / Can't let go / Until every trace is gone"

Att ha eller att inte ha

Jag är jag, jag var i Indien.

Ingenting är härligt. Allting är ärligt. Besvärligt och förfärligt. Jag är jag, jag var i Indien. Ingenting är härligt. Allting är ärligt. Besvärligt och förfärligt. Jag är jag, jag var i Indien. Ingenting är härligt. Allting är ärligt. Besvärligt och förfärligt. Jag är jag, jag var i Indien. Ingenting är härligt. Allting är ärligt. Besvärligt och förfärligt. Jag är jag, jag var i Indien. Ingenting är härligt. Allting är ärligt. Besvärligt och förfärligt. Jag är jag, jag var i Indien. Ingenting är härligt. Allting är ärligt. Besvärligt och förfärligt.

Men i alla fall ärligt. Och ibland härligt.

Sagan om mitt liv: det känns som att jag skriver den i varje inlägg och varje inlägg skriver jag för att jag inte har skrivit riktigt så förut. Det kanske bara är andra ord, och varje ord är ord och ord är bara ord men jag lever bakom orden och jag låtsas se mitt ansikte blänga under varje ord och bakom varje ord, jag står med en skyggad rygg, till hälften rädd och till hälften taggad som en tjur, som en Ferdinand och hans bi, jag står bakom orden och vet att allt jag har och någonsin kommer att ha är ord. Om jag ska slåss, och det ska jag, så ska jag slåss med ord. Med en knuten näve, med en nedstämd blick. Jag ska slåss med ord. I hela mitt liv ska jag slåss, för att leva och äta och spotta ut salivet som bara fyller upp och tränger in i hjärnan och fantasin och dödar någonting som finns och någonting som betyder någonting, och jag ska slåss med en svulstig böld av var som bara vill ut och slemma ner allt som syns och allt som rör sig.

Jag ska slåss mot alla som inte förstår.

Och ett liv har passerat, det känns som ett liv redan har passerat förbi. Bland Ian Curtis dödsångest och avklippta låtrader, bland Bob Dylans version av sanningen. En lyrik, och av allt som skrivs om musiken, så har det varit förbjud att tränga in och göra likadant. Man ska skriva om Dylan, men inte som i en biografi. Man ska skriva om Ian Curtis, men inte som om man själv hängde där.

Men ord är ord och jag passar aldrig in. Gamla, övergivna skolor i rött tegel. En kyrkogård av asfalt. Springande människor, och stressade barn med stora ryggsäckar, alla korsar väger och kliver framför trafikljus som vilda djur i en stor stad. Som vilda skärrade djur, bara på fel plats.

“People so busy, makes me feel dizzy, waterloo underground”.

Jag ska skriva pop som Ray Davies skrev sin lyrik. Och jag ska skriva om Ray Davies i ett helt liv. För jag ska slåss, och jag ska slåss med ord. Jag ska försvara Håkan Hellström med min nakna kropp, om det så behövs, och jag ska slåss påklädd mot alla som tar av sig för sakens skull.

RAMLAR, och små vinkande barn...

Med glimten i ögat och små vinkande barn. Dricker bläcket ur pennan och vinet ur flaskan, som sig bör. Blanda allt i en självlysande karusell. Doften av kamomill, doften av spunnet socker. Och de små barnen står där och vinkar än.

Jag har slått mig fri, men slått ner mig själv och rullat runt i gruset och leran som små vinkande barn. Små vinkande barn håller mig fast där jag är. Och jag slåss mot dom för att komma slåss och jag slåss för att bli fri. Och dricker bläcket ur pennan och dricker vinet ur flaskan för att skapa någonting, att slåss emot. För att kunna slåss i självförsvar.

Ett bad i badkar med oljor och salt. En bitsocker under läppen och varmt te i en kopp med hjärtan på. Ett moment 22 i en spårvagnskorsning, en snöängel i en rondell och runt omkring, trafik som aldrig slutar gå. Trafik av små vinkande barn på rad, hand i hand. Två och två på led. Små vinkande barn i en rondell.

För snart är våren här, och de små vinkande barnen klär sig randigt och rött och bandspelare som spelar vår melodi. Folköl på flak och flaxande armar överallt.

1. Monkees - Daydream beliver
2. The Beatles - The ballad of John and Yoko
3. Radio Dept. - 1995
4. Love - The red telephone
5. The Kinks - Waterloo Sunset

Jag ska dansa mig full, och jag ska dansa omkull.

6. HÅKAN HELLSTRÖM - RAMLAR

18:e februari

Jag drar ut mina ord med en rostig tång. Och vill ni veta det, eller drar ni hem till er. Min tånagel är blå och stortån finns inte mer. Jag börjar tro på kärleken, men jag vill inte vara med. Det är ett nytt spel, och jag vill inte vara med.

Mina forna hjältar, river ner allt de ser. Och kärleken på en tågperrong, "adjö, adjö, och ses vi igen?". Några tårar av saknad, och snus blandat med saliv. Röda rosor och en välkammad frisyr. Mosbrickan går av och korven ramlar ner. En buss folk av folket som aldrig ler. Jag väntar på att åka av, eller köra in i ett hus. Jag väntar på folket som lever och dör för en martyr.

Ett Liedl på Backaplan när mjölken blivit för dyr. Var finns kärleken i allt det här?

Hur ser den ut och ser den att jag står där, alldeles ensam. En pizzeria i varje gatuhörn, som kvarterskrogar för ett white-trash-liv. 'Fast food'-köer och gubbar med näshår pillar barn i stjärten. Jag sjunger som näktergalen sjöng och jag sjunger om kärleken. "Var finns kärleken, var finns kärleken, i allt det här?".

När jag drar ut orden, känns det ingenting. Men när jag ser de springa ifrån och göra som de vill, faller tårar ner. Som en tonårsförälder och en fjortonårig son, som kusinen i stan med piercing genom ryggraden. Jag dansar högt över taken, för att falla ner. Jag dansar mig full i Majorna för att aldrig dansa mer. Och jag blir kär i kärleken, när kyssen stelnat in.

"Var finns kärleken, var finns kärleken, i allt det här?"

Jag drömmer drömmar om Evert Taube. Jag leker med mig själv. Jag stoppar upp fiskar och häller ut deras rom, och jag ljuger när det duger och slår mig fri för sanningen. Jag har inget liv, men vad är liv, och vad är död. Och vad ska vi göra åt det här.

En kall gata i Simrishamn

Att resa sig upp, och släppa det man har. Att äga någonting, och lämna kärleken. Spotta på mig, men jag stannar kvar. Säg att du älskar mig. Säg någonting. Datorn brann upp, när jag stod bredvid. Mitt liv med alla ord, och mina ord som mina egna barn och kärleken och svaren till vem jag var, brann upp framför mig. Jag har aska i håret och en kratrar på min kind. Bränt stearin på armarna och uppbrända tår i en kamin. Ett bränt barn i en annans famn, en kall gata i Simrishamn. Tog bussen, och försvann. Tog bussen till Masthugget och la mig ner. Lågor i ögonen, och rök ur öronen. För blicken som ingen dödar. Jag vågar inte ställa mig i spegeln, rädd, så jävla rädd. Såg en Stena-färja glida förbi, och in i gapet. Såg en Stena-färja stanna och såg kaptenen hälsa goddag till en stad som brann. Som om alla visste om det, och folket på stan. Ett fyrverkeri brann av. Sa de hej då till mig? Men jag ligger fortfarande här. "I've been sleeping so strange".

La, la, la.

För folket kommer springande på gatorna igen. A-brunnar luktar skit men jag ställer mig där ändå. A-brunnar för avslutad kärlek och jag sätter mig ner.

La, la, la.

Ta mitt nummer, skicka ett SMS. Jag kommer ligga här tills du går förbi igen. En kall gata i Simrishamn, en bok av Gogol, och en kropp med brännmärken.

"If you see her, say hello."

Jag hatar mig själv

Det är en krater i min skalle och stanken av uppbränt hår.

Jag skrev i flera timmar, nu finns inget kvar.

Jag hatar mig själv.

En text handlade om våren. En text handlade om kärleken. En text om Samuel Beckett.

Nu är allting borta. Så jävla borta. Kommer jag någonsin ta mig ur det här?

Jag hatar folk

Kärlek på film, och TV-spel för mord. En massmördare går lös och en matsalskö i blod. En strimlad biff på tallriken, det blir nog bra igen. Hon sa att hon älskade mig, du sa att du älskade mig. Har du gått på bio? Jag är han, den där, i en romantisk komedi. Jag vill ha dig som du är och jag ska fånga kärleken på film. Hur svårt kan det vara? Typ så här:

Jag orkar inte längre, jag är kass och mår kass. Jag orkar inte längre, jag är kass och mår kass. Gånger tre. Med en skev käpp och en trasig sko, med en punkterad cykel och två ton snor, ska jag vandra min väg och visa att jag kan. Jag ska vandra jorden runt, och dö igen.

Rastlösheten i en rotlös kropp, två brustna hjärtan läker inte så lätt igen. En sargad kropp och ett ord av dynamit.

Jag ska spränga allt, eller leva kvar. Jag ska leva kallt, men räkna dar.

Jag har tråkigt. Jag hatar folk. Och jag har tråkigt. Och jag hatar folk. Inga folk förstår och jag hatar DOM.

Hatet

När Maja jobbat klart, då blir det vår igen. När snön har smält, då är det vår igen. Och kärleken, och kärleken, då är det vår igen. Gram Parson spelar ut och jag tänker för mig själv, det är nog vår igen. När konduktören börjat le, är det vår igen.

Jag hoppar så långt jag kan, eller jag springer med långa steg, för jag lämnar smärta och död i mina steg.

När barnen skriker högt och sjunger med, då är det vår igen. När fjärilar flyger och landar på blad, då är det vår igen. När löv faller ut och knoppar bryts itu, då är det vår igen.

Och våren kommer i en ballong. Ur tobaksdoft och rökringar från en fransk balkong. Tristessen blåser sin kalla vind i mina lungor, jag vågar nästan inte andas in igen. Rastlösheten lägger sin kalla kind mot min blöta tunga, jag vågar inte längre röra mig.

Jag hatar allt, om ni hatar mig. Jag hatar allt som rör sig.

Jag drömde att Masthugget sjönk i ett vulkanutbrott, och jag kunde inte sitta där längre och se Stena Line-färjan glida in. Och vågorna och de orörliga dockorna, som får tidslösheten och evigheten att verka så bisarr och nasal. Det sprutade lava, men folk log. Och de sjöng, "marshalker vandrar ensamma i snön, marshaller brinner ut så småningom" om och om igen. När jag vaknade, mimade mina läppar orden, men min röst var för vek för att bära mig.

Bussen är på väg mot ingenstans, jag sitter längst bak i mitten och tittar ut. Tonade rutor och folk vid sidan om. Ett vardagsliv bland likdelarna, jag skär mig djupt i armarna; för lite vardagsromantik. Ibland önskar jag att bussen åker ner i ett stup, "to die by your side".

Varma vindar över taken, och höga tak på Majorna. Vi dansar rött och klär oss randigt, för kärleken. Då är det vår igen.

Poesi?

Instängd i ett kök utan värme. Instängd i en bastu med brinnande aggregat. Instängd och uppfuckad i det blå. Instängd igen. Och utslängd med två främmande människor i en säng. Två våta vantar på en tågperrong, två barfota fötter i en långkalsong. En swastika i snön och en ensam marshall. En soldat i horisonten och en sol som brinner ut. En ungdomsförälskelse till James Dean, som kärleken till en kyrkopsalm.

Hade Leo Tolstoy skägg? Säg mig, svara mig.

En oljelykta och plötsligt: full kalabalik.
Hundar som skäller och barnaskrik.
Tomma skrattsalvor i luften och en pompös salut.
Bränt barn i bitar av spilda smulor krut.

En kista med pengar, eller en kista med lik. Graverade fiskar i ett fruset hav, för de kuvar aldrig oss. En fiskefartyg på grund i en illegal hamn och den illegala hamnen i brand för kärleken. Ett avgasmoln av fruktbalsam och en fet sträng av florsocker i mitt hår. Blandar allt och vänder resten upp-och-ner.

Den finaste flickan på jorden, och en flicka som ber. Den tysta bönen i sovsalen eller barnen som skriker på sin fröken. Den gråa fröken med sitt gråa hår eller den kåta hingsten med två nyrakade lår.

Jag är uppfuckad i det blå.

Om änglar finns..

Och fåglarna flyger som kameler klättrar en sanddyna till. Det virvlar till i panelen och några
kakelskivor trillar ner. Det skriker på gården och det är bråk i tvättstugan. Meningslösa mord
på TV:n och en gruppvåldtäkt i tv-soffan. Live, på tv4, live, och dokusåpor slänger in allt
slödder och meningslösa rubriker längs gatorna. På väg hem. Blandat med gatans barn och skrik på hjälp och Laila Freivalds i Phuket, och vad fan gör hon där när det går tsunamis i kloakerna varenda söndagskväll. Tänker dom. Tänker gatans barn. Och affischer om en efterfest, men festen har slutat i bråk. Jag slänger väskan på ryggen och
ramlar fram. En kopp svart kaffe på stående fot och några svordomar mot en smutsig dörr.
Och ett smutsigt glasbord och några läderskärp i källaren och jag blandar Gogol och Camus i
en för liten hjärna, så att allt nästan sprängs. Och rivs itu. Mörkrostat kaffe på en möglig
diskbänk och disk på spisen och i en etta med kokvrå. Håkan och Hellström och Anthony och
the Johnsons och min hjärna värker och svordomar inristade på en anslagstavla utanför BUP.
Socialens gummor springer med håret flaxande och armarna bakbundna. Gatorna i GBG
springer efter och det är en jävla ‘följa John’ som ett karnevaltåg in och ut igen. Bara det att
ingen ler. Fallna hjältar lyser klart, och hjältar som lyser faller långsamt ner. Som färgen på en
rödstekt hud, på min hud, flagnar bort med stora remsor av vrålstekt skinn och en liten kropp lämnas
ensam med revor och köttiga sår. Sönderkokad i UV-strålar och en väntetid på cancern som kommer och lämnar intet kvar. När jag sover, de kommer skrika hela natten. Men jag sover
och låter kaffet stå kvar på diskbänken och disken på spisen för en beatgeneration som sprang
och föll på varandra och gruppeknull på danska för att ”Festen” är så jävla underbar. Och
klassisk musik som en mobilsignal när displayen visar nakna kvinnor och slemmiga bröst. Och en fitta utan hår och en fitta som inte säger någonting, och då kan vi passa på. Tänker dom. Tänker gatans barn.
Kaffesumpen i halsgropen och kaffekoppen där bak. Vem vill veta om änglar finns, när inga
änglar ber för oss. Vem vill veta om Håkan Hellström är bitter, när kärleken är lika bitter själv.

Anthony & the Johnsons, Håkan Hellström, och Bright Eyes.

Djup musik i stereon och texter om en annan tid. Gogol med ”Kappan” och rysk litteratur
finns, jag trodde inte den fanns men det verkar som att först föddes den ryska litteraturen och
sen knullade Eva skiten ur Adam.

Men änglarna i taket, jag är lite rädd för att änglar finns. För alla andra, och alla andra ser, men
inte jag. Lite rädd för att änglar finns, lite rädd för att ramla ner. Lite rädd för att be till någon
som inte ber för mig, och lite rädd för att se sånt som bara kommer för att springa iväg igen. Jag är lite rädd för gatans barn.

Famous blue raincoat

Jag sträcker ut säcken av möglig halm, och går därifrån. Jag fyller den med söndrig porslin och slickar upp soppan från utspillda och uthällda köksredskap, och går därifrån. Jag vill skrika, så jag tänker mest på det. Det känns som att ingen förstår, och jag vill skrika till alla att "Leonard Cohens 'Famous blue raincoat'" är vackrast i stan, en kväll som den här.

En kväll som den där.

Med "music at Clinton Street" hela natten lång. Frosten ligger som en silverbädd över sliten kullersten och sovande alar och ekar och knutarna sticker ut som två nakna armbågar över en kall och öde aveny. Flaggstångar står ut från fasaderna som en poliskonstapels vädjande hand. Konduktören i en spårvagn ler, och säger "varsågod" när han räcker mig en "Metro". Om valet i Irak, om Anjas VM-guld. Spelar ingen roll.

För, I'm the luckiest guy at lower east side.

Bara så ni vet.

Jag sätter mig på "Centralstationen" och säger "god morgon" till alla som går förbi, och vinkar på pojkarna som städar tåg. Jag skulle hellre skrika att "Famous blue raincoat" är en vacker låt, är den här stadens låt, en dag som den här, men jag vet inte riktigt hur man gör.

Leonard Cohen, och Leonard Cohen. Han är mysgubben i en 'griniga, eländiga, gubbars'-symfoni, i en poesi-hierarki, där inhemsk litteratur fick ny färg. I ett kollektiv av genier som alla ville gå sin egen väg, och springa fort, och springa fort. Leonard Cohen gjorde ingenting annat än att sitta där och berätta underbara historier för sina barnbarn i knäet. Ungefär som Jack Kerouac tillsammans med Allen Ginsberg och William Burroughs.

Leonard Cohen är den perfekta farfarn.

Snön smälter

Och jag lutar mig ut, snön smälter och det är över för den här gången. Jag vet det, och jag vill inte veta mer. Salivet som droppar, jag lutar mig ut och får flingor av våt snö i nacken, men jag lutar mig ut ännu längre. Den här gången så långt ut, att jag kan vända mig om och se fönsterrutan från ett annat håll. Där jag suttit, på andra sidan, och stått, vid en fransk balkong, där jag supit mig full varje gång, en lördagkväll och ett helt liv. Och gråtit för en söndagskväll och ensamhet.

Men snön smälter, och det är över nu.

Några gröna grästrån tittar upp, och jag tittar ner. Jag lutar mig ut och hänger med midjan utanför. Fötterna spända under ett vattenelement. Benen krokade över en fönsterkarm. Ena armen fastklämd i en gardinstång, och den andra armen hängande fritt ut.

Hur blev jag sån här?

Jag läser böckerna som inga förstår, och jag försöker förstå det inga andra vill förstå, eller ens bryr sig om. Det är därför jag hänger där. Jag vill läsa om sånt som fått alla andra att brinna, och brinna ut. Och jag slår upp allt, springer till ett bibliotek och kastas mellan hyllorna. Ofta helt förstelnad, och blickar som slåss i självförsvar, överallt omkring mig. En aura av gråa dimmor. Titlar och författare, fantastiska människor och kända barn. Historiska händelser och en liten man på rätt plats.

Waslaw Nijinsky, C. Dior, Degas.

Det är inte kärleken till sig själv, det är kärleken till mina misstag. Det är inte kärleken till hjältarna och en prosadikt om Vincent Van Gogh. Det är spegelbilden i en ymmig å och smältvatten upp till midjan för en stilla förundran om vem jag är, om jag verkligen finns där, om jag syns. Och två ögon i kaos stirrar upp från vattenytan. En blick som inte vet. Det är inte blicken och kaoset, men att gå därifrån, som en förlorare. Och några steg på isen och jag vänder mig om, de står kvar där än, de står kvar där som det stod förut. Förlorarna som fortfarande står upp och förlorna som står kvar med vatten till midjan och två ögon i kaos mot en vattenyta.

Som en spegelbild mot fönsterrutan och smältsnö över kroppen. Det är över nu, det är över för den här gången.

Inte mycket händer

Inte mycket händer.

Tiden stryper mig. Långsamt, långsamt, och ut igen. Jag andas, suckar, och pustar ut små moln av andedräkt.

Inte mycket händer.

Det är dagarna med Dylan Thomas och jag skulle läsa rysk litteratur men glömde böckerna på en spårvagn någonstans. Det känns som att hjärtat slets ut, som att gud i helvetet kom ner och tittade på mig och bar mig därifrån. Jag ger inte upp så välvilligt, och jag gav inte upp så lätt.

Jag sitter och tänker på Degas och tavlan han målade i rött, det röda håret som drogs ut och den röda väggen som var nästan lika röd.
Han låter färgerna flyta ut, låter färgerna falla samman och bilda någonting där en klump inte längre är en klump utan en figur med olika hörn.

Men inte mycket händer. Och min oförmåga att skapa någonting, att skapa något som rör sig eller något av värde, jag tror att det är den oförmåga som stryper mig. Jag har allting i hjärnan, i tankar som leker och gör snöänglar i en februaristorm, men tankarna gömmer sig för mig.

Om jag bara kunde dra ut en enda tanke och göra den till min, om jag bara kunde se hur den rörde sig på ett blankt papper och framför en penna av blått bläck. Det känns som att huvudet sprängs, och jag sitter bara still på en stol och hör explosionen på håll, för ändå hör jag bara explosionen på håll. Jag måste nog spränga hjärnbalkarna och pannan för att få ut tankarna, som ett örnäste av kacklande örnvalpar, som ett ormhål av hånglande tonårsormar.

Men ändå, tusen gånger hellre sprängas i bitar, än att tvingas ha allting inom mig.

Inte mycket händer.

Äldreomsorgen i Övre Kågedalen

Den är förjävlig, den jävla boken. Ett skrik rakt från helvetet och ner till oss, ner till oss där alla har skapat sina egna helveten. Och folket som skriker med och hatar den är de som inte skilja verklighet, sina helveten, från ett uppdiktat, nermålat, fasthängt, överstruket, HELVETE!! Det är vackert på något sätt, det är bara det. Det flyter fram som säkert skändade kroppar i en morgonvass, fortfarande vackert, om det skulle vara så. Som blod på ytan och en solnedgång, som speglar sig i sjön, i pölen av blod och kroppvätskor, som en sol och en solnedgång, och jag stod där - det kändes som att solen bodde på botten av sjön. Skymning, som ett vattenfall i gryningen, om vattnet så skulle vara färgat rött av blod. "Äldreomsorgen i övre Kågedalen" flyter fram, med Pyret på en flotte och morfar bredvid. Med iskalla dödsskallar i vattnet, och röda brännmärken i nackarna. Det flyter fortfarande fram, som ett genialiskt verk, ett genialiskt jävla mästerverk!!

"Dalen tonar omärkligt bort, färgerna blir annorlunda.
De mjuk stluttande liderna täcks av gran och tall.
En spindelväv av skogsbilvägar leder ingenvart. Allt är dömt att huggas ner och fraktas bort.
Granarna är större och mörkare här, de borgar för ett svårmod starkare än livet.
JUST DETTA ATT DALEN SAKNAR TYDLIGA GRÄNSER GÖR DEN OMÖJLIG ATT FLY FRÅN."

Som att blanda ihop Burroughs och Herman Hesse. Jag vet inte. Ahhh. Jag vet inte. Kanske, som att pumpa in några kilo heroin i Stäppvargen, och låta Stäppvargen, läsa "Naked lunch". En isolerad värld, full av sjuka drömmar.

Ett brev

Ohj, det var längesen sist. Jag läser som fan nu. Jag är kär i Dylan Thomas. Läser, skrattar, och gråter. Men oftast ligger den bara där. "Intill mjölkhagen". Bright Eyes - I'm wide awake, it's morning, är fortfarande lika jävligt vacker som första gången jag hörde den. Det känns bra.

"This is our music" i veckan var kul med sympati och en jävla förundran över hur många nissar som sitter vid gamla slott på de brittiska öarna och kan allt, har klurat ut allt, har klarat 6:ans mattebok, men inte får gå därifrån och istället måste övertyga resten av klassen om att de är bra. Att de har rätt. Det finns så jävla många Kevin Rowland överallt, så många missförstådda jävlar och genier.

Håkan Hellström är fin. Det är ärligheten. Och skivan kommer knocka många spår. Den kommer bryta upp förhållanden, och kasta alla tillbaka till 17-årsåldern och trotsen och rastlösheten och Jack Kerouac och ångesten och några gram från Köpenhamn.

Jag ska skriva bättre nu, jag har skrivit dåligt ett tag.

Jag bryr mig om er och jag har varit i Stockholm, men det där var inte en skildring, det var en pik i röven på en huvudstad som visserligen är väldigt fin, men som ligger åt fel håll.

Jag vill dansa till Bob Dylan nu, jag älskar Bob Dylan, han är min vän.

Och jag ska läsa ryskt litteratur, jag ska läsa så jävla mycket rysk litteratur tills jag tuppar av och svämmar över och greppar tag i Kafkas dagböcker, som så många gånger förut...och sen vidare till Goethes Tyskland. Kafka samlade romantikens färger och värme och solstrålar i en liten, sargad kropp, och skickade all energi vidare till ett kallt och öde Ryssland.

Ha det fint, puss!

Stockholm - 2005

Svalor i skyn. En gammal man med kallbrand. Gränderna, små och trånga, sluttar ner mot ån. Svart vatten rinner i väg, drar förbi, strömmar medan vinden håller tal och håller fast vid ”Karl Johan”. Virvlar tromboner, kastar dynga upp i skyn. Svingar människolik och tjurskallar i deras djävulshorn. Stenar över murar. Landar någonstans, i en annan del av stan. Dimper ner i en fontän. Kristian Tyrann är kvar där än. Floder däms upp, men bäcken porlar så sött bredvid. Blodfärgat vatten i porlande bäckar ner för stadens gränder . Det är Bellmans stad. Men ’Plattan’ står öde och tom. Som kulisser till ett annat blodbad. Perrongen till ett annat liv. Och skiten, stanken av urin, & klottret på en tunnelbanestation. Svordomar och könsord. Folk ropar tjackhora, jag ropar ”ta mig då!”. Det är Kenta och Stoffes stad. Regeringen hänger upp och ner. Sveket kom med frestelsen. Fångenskapen kom med befrielsen. Våldtäkten och befruktningen. De hänger upp och ner, nu. Som köttstycken i ett slakteri. Stockholm skyline: tre ensamma kronor och ett tjackhoredrapperi.

Kanyler med HIV och bleka ögon med gulsot. Att vara eller att inte vara. Att skjuta eller att skjuta på extra hårt. Att ha varit där och nere på fem, men kommit upp och stuckit därifrån igen. Statyerna som bara pekar. Birger Jarl med hjärtat i sin hand. Vad tänkte han på? Han med sin fula frisyr. Men hjärtat i handen. Dunk, dunk, dunk. Dunk, dunk, i dunkla sken. Dunk, dunk, som tomma toner och en ugglesång som fyrens ensamma blickar över en svart ocean, över en dunkel stad. Letar de eller jagar de, vakar de, eller försöker de fly därifrån? Som fågeln i en bur eller buren i en alldeles för stor värld.

Bensin på ’Preem’. Hysteriska larm och neonljus i strimmor, underifrån. Kom så målar vi kofångaren röd – det är ju fredag i dag. Mammas ICA-kort. Och en försvunnen bäbis i Södermalm, upphissad i en flaggstång på en skolgård i Norrmalm, en sån där fisförnäm skola. Androgen på Stureplan. Ångbåtarna med stora drev fortsätter att gå. Tåget mot Bromma brummar på. Testoren i pannbenet, sprutor med tecknade bilder på. Scooby doo, Heeman, och Scooby Doo 2. Ryssfemmor i fingertopparna och drömmen om Sovjet. Makarov och Krutov för drömmen om Marxismen som kom, såg, och förblödde. Djurgårdens gröna ängar och väpnad kamp för djurens väl, när djuren tittar på. Väpnad kamp för fredlig allians, när Castro, Lenin, och Stalin tittar på. Hela världen kommer på besök, och fikarast:

Kaffetermos, filt, och Gunnar Gren. Sockerbitar, farinsocker, och rakade ben. Alkohol och Alvedon. Metadon och amfetamin.

Gröna Lunds lyckohjul med nazihjälmar längst upp. Vi köper lotter ändå. Hjulet snurrar och vi tittar på. Mest för att vi inte bryr oss, lite för att Tyskland inte vann. Och hjälmen är rätt så fin.

Knullade tulpaner i sluttningarna och vårens första sol. Schimpanser som flydde ’Skansen’ när Lasse Berghagen blev för sen. Pund mot cash, och Gunnar Gren. Tjackhoror mot Gunnar Gren. Lars Ohly mot ’Nacka’ Skoglund på en fotbollsplan, i grus: stenar, och tidningsrubriker. Slottet brann för tredje dagen, och kungen tittade på. Vi kastar knivar mot solen för vi hatar den så. Och knivskaft som gravstenar, jag står ensam nu. Två flata händer mot ett cykelskjul. Två nakna ben i Tenstad. Politiker över tjackhoror i Mårten Trotzigs gränd. En blåklint växer upp ur Olof Palmes grav. Den doftar och sprider glädje, men bryts av i skymningen. Sveagatan och stofilerna. Fantombilder på väggarna, luktar än. Skotthål i fasaderna, luktar än. Jag ser mördare i allas blickar, och stanken av krut. Men alla stannar kvar.

Floden rinner än. Statyer som pekar dämmer upp hela stan. Men virvlar i dyn, vivlar i dyn och stjärnor i skyn. Lik som master på öppet hav. Likvakor & dans. Men floden rinner än. Statyer som pekar, och lik som strömmar förbi. Flyter ut på öppet hav och master i skyn. Tre brustna kronor har rostat av kolik. Och folk som gråter än. För schimpanserna som försvann. Valhalla som navelsträngen till ett helvete. Och pulsådern till hjärtat av allt. Till monstret som sätter på sina egna barn i Mårten Trotzigs gränd.

Små barn med sönderslitna kön. Och våldtäkten som gav befruktning. De hänger upp och ner, nu. Som köttstycken i ett slakteri.

*Sagan om de två rövarna*

Bläckpennor och dynamit, haltande steg och armarna går av ibland. Det är alltid rädslan som vinner. Men ibland är jag stark. Jag kan kolla under sängen. Det brinner en brand, jag skrattar åt sånt. Kängor med hundbajs på. Och runt hundskiten, mögliga rester från en ihjältrampad gås. Bananflugor som svärmas runt näshåren. Näktergalen pickar hårstrån från en skallig skalle och jag äter en nektarin med larver i. Lampor som blinkar och epileptiska anfall för en morgonvals. Stödjer mig mot väggen, tänder en cigarett för drömmarna om New York. Fuck you. Jag vågade aldrig sjunga i kör. Jag ville, men det kändes alltid som att jag inte dög. Men den tysta sparven är också en sparv. Jag skriver nu, för ingen hittar mig bakom mina ord. Ingen vet vem jag är, och om de har sett mig ramla gatorna fram, om de har sett mig dansa på ett dansgolv någonstans, så har de sett orden men inte mig. Mitt skrivbord är tungt som bly. Bläck över en liten kropp. En blek och undernärd kropp. Bläck i olika mönster, aldrig bläck i ett motiv. Jag står här och stödjer mig mot väggen. Stödjer mig och poserar för ett tomt rum för drömmen om en morgonvals. Någon gång dör jag, men så länge andra står bredvid så finns jag kvar. Elektriska vibbar i en rymdraketsmodul. Kåt häst på kapplöpningsbanan. Kåt häst i liten fågelbur. Knullar sparven i röven. Knullar den så jävla hårt. Sparven vässar klorna, sväljer allt. Två vässade klor mot gallret. Fjädrar rakt ut. Haha, knullrufs!! Kåt hingst i Vasastan. Lyssnar på Håkan Hellström i två rosa silikonproppar. Speglar sig i skyltfönster, kammar allt till en sidbena. Han har taight röv. Alla tänker att han har taight röv, när han går förbi. Och han knullar upp allt som rör sig, mot reklampelare för barnmat. Mot reklampelare över hela stan. Och bäbismat. Och han vickar på stjärten så jävla sexigt. Undrar hur sparven mår nu, efter den jävla omgången! Sparven verkar yr. Flyger runt och kör in i en telefonkiosk. Sätter upp stjärten i vädret. Är han inte nöjd?

Han har röven full av cement nu, men han orkar ändå. Sparvar alltså, en sparv för varje kåt hingst.

En rymdraket

Lackerande naglar mot ett iskallt element. Nu kan ni kalla mig för Sundance Kid. Jag har vässat pennor i hundra år, jag vässade pennor för ett hundraårskalas. Men när dagen kommer, då är jag långt härifrån. Ett sömnpiller i fickan kantar vägarna jag går. En mur på andra sidan diket, ett dike utan liv. En rymdraket vid vägens ände, jag vågar inte riktigt lämna allt. Jag går i cirklar som cirklar, och räknar stjärnor som Kristian Tyrann. Ett vässat blad och en vunnen kamp, jag är rädd för något uppenbart. Så kärlek utan frågor, för frågor utan svar. En knytnäve i skrevet, och vinden i mitt hår. En brasklapp i bröstfickan om alla rosa moln, horisonter över havet, och en solnedgång.

Jag bor på andra sidan gatan. Jag bor i en jättesvamp.

Jag svarar i telefon, och vågar aldrig lägga på. Jag lägger stenar i min byrå och vågar aldrig gå därifrån. Allting betyder någonting, men ingenting kan fånga mig. Den tysta rösten och tystnaden i en telefonkonversation. Jag lägger stenarna över telefonen och går långsamt därifrån.

Rymdraketer över horisonter, och rymdraketer genom en solnedgång. Rymdraketer som sprängs, och sjuka människor pratar om sina sjuka illusioner för en värld som skrattar och säger till varandra ”vad sjuka de är”, på en fikarast. Sjuka människor med sina sjuka drömmar, och drömmen om en rymdraket. Rymdraketer som exploderar och ingen vet vad solsken är förrän explosionen mynna ut, slocknat ner, och dött i tystnaden.

Tänk en stjärnhimmel utan polstjärnan.

Glödlampor tänds och glödlampor släcks, som rymdraketer sprängs för ett nyårsfyrverkeri. Nyheterna sänder och tidningarna skriver ingresser med stora bokstäver. Och utropstecken. Löpsedlar med bara bilder på, en bild på ett litet barn. En rymdraket som fångades in. Och rymdraketer drogas ner varenda dag. Sövs in i stora banker och läggs i valven för att torka in med sedelbuntar och myntmetall.

Jag har nickelallergi, jag har nickelallergi, ropar Stina, 6 år.

De läggs på rad, och zoomas in.

Rymdraketen vid världens ände, är det enda jag har kvar.

Men jag vågar inte riktigt lämna allt, jag vågar tro att änglar finns. Jag vågar inte ens se en naken flicka på bild, jag vågar inte se min spegelbild. Men om änglar finns, de borde visa sig nu. Två öl och en droppe tabasco, på en kvarterskrog någonstans. Ett skrik på hjälp och en tiggande hand, utanför grannens hus. Förlåt för att jag finns, men jag kan inte hjälpa att de släppte ner mig här.

Och rymdraketen står fortfarande där, som ett vrak av skrot eller en rostig permobil, men jag vågar inte riktigt tro på kärleken.

..., sen dör man.

Gardinerna är nere för tredje dagen i rad. Väckarklockan ringer än. Jag är full på androgen. Från dagarna då tomten fanns. Och flickorna hade rakade ben. Kärleken fanns i böcker, och kärlek fanns på film. Romeo fick Julia, det räckte för att fylla kvoten. Det räckte för att bli kär igen. Jag ville veta att jag fanns. Men det fanns ingen jävel där som räknade mina steg. För tomten, fanns han? Robinson Crusoe, ingenting. Det var min bästa vän. Och jag trasslade in mig i drömmarna. Varför lever vi? Har ni tänkt så någon gång. Jag lyssnar på ”Nebraska”. Försöker förstå tendenser. För sekvenserna i mitt liv, när jag trodde jag var med barn. Det handlar inte om att skapa nytt, Bruce Springsteen visade det. Alla visar det. Det handlar om att gå djupare in i sig själv, och om det kräver nya uttrycksformer, så fan att man plockar fram darret i rösten och en elgitarr. Men om den akustiska gitarren fortfarande sitter bra, så skit i det. Och folk tycker att ”I’m wide awake” är kass. Folk bor på jorden, går hand i hand, men vad hände igår. Vi tog olika vägar till samma mötesplats. Jag tänker på Samuel Beckett, när de ska träffas i ”Mercier och Camier”. Det känns som att det hände någonting på vägen dit. Ibland, känns det som att alla kommer från olika planeter. För kärleken är osäkerheten. En stängd dörr, sen finns jag inte mer. En stängd dörr som stängs så jävla hårt. Buss 214 rakt ut i rymden. När jag är för kär vet jag inte vem jag är. Jag är för kär ibland, men nästan hela tiden är jag så jävla vilsen att jag inte ens klarar av kärleken.

Man blir lycklig, man blir rik, sen dör man.

Tryck upp den jävla svanen i min hals! Ha, som att jag inte pallar mer! Jag står mot väggen, och ni slåss. Fy fan för er. Jag skrattar idag. Tryck upp den jävla svanen i min hals! Tryck upp ett pendeltåg som burrar, tryck upp pendeltåget i min anal. Ha, som att jag inte orkar mer. Låt det jävla kuktåget krocka med svanen i halsen. Låt det bli en jävla explosion!! Fyll tåget med dynamit. Gör det, så kan ni skratta när ni tittar på. Tänk att se mig där, stå så, som jag alltid står. Skicka in färgade glasflaskor i en återvinningscentral. Pricka, och kasta hårt som fan för att höra splittret resa sig som damm i botten. Tryck upp fyrverkerier i svanens röv. Ni är så jävla löjliga, ni är som alla andra. Tänd på och fyra av. Låt det explodera inuti mig. Färger i alla nyanser, fyra nyanser av brunt och köttet som ryker, kött i varenda jävla riktning. Akta er. Ha, jag kommer ändå gå därifrån som en vinnare. Ni kan börja med svanen, tryck upp den i min hals.

Håkan Hellström, en gång till...

”Nu tar jag med mig pengarna hem / för själen jag nästan sålde”

Det känns nästan samma sak hela tiden. Det känns verkligen så i Göteborg. Som att vara i orkanens öga. I solens skugga, i ett gatuhörn. Jag snubblar ut på öppet hav och trafikljusen blinkar som discolampor över Hisingens diskotek. Som hängande lyktstolpar i Mölndal. Jag undrar varför inte alla har stannat upp och lagt sig ner. Varför inte alla gråter, och taxibilar kör lika fort ändå. Jag letar mig fram, som om jag inte såg, som att vandra i blindo. Och tar tag i statyer, som ler. Sluggas mellan statyer på stora torg, och varje staty ser ut som Håkan Hellström. Det är en stad i ruiner, för varje staty ser ut som Håkan Hellström.

Håkan Hellströms ”Ett kolikbarns bekännelser”. Jag vill skrika till alla att den finns på internet nu. ”Gå hem och lyssna, och lägg er ner!!!”. Dra, stick, men alla taxibilar kör lika fort som förut.

Och staden rullar på som vanligt, i sina vanliga rutiner. Med lastbilen som kommer och lastar av fisken till restaurangen vid Järntorget. Och chauffören som stänger dörren, alltid lika hårt. Jag gick dit för att se om det verkligen var så. Och folket på Grönsakstorget, pensionärer med sina portföljer, de vandrar likadant. Jag ville se om någonting hänt. Andra långgatan ligger lika tryggt i skuggorna, lika befäst och undanröjt i skymundan. Och kajen och småbåtshamnen vid ’Operan’, jag kan sitta där en hel söndag och se vågorna komma och gå. Med måsarna som inte vet hur jävliga söndagar är.

Masthugget, och de bygger en tunnel under stan.

Håkan Hellströms ”Ett kolikbarns bekännelser”, jag trodde att alla skulle ligga ner.

"En pojke sköt sig ut på skolgården / och jag fattar honom för alla skrattade åt mig”

Åh, jag vaggar fram. I en svart kappa med stora plastknappar. Jag vaggar fram och tillbaka. Alla orden jag hör i mitt huvud sjungs av en falsk näktergal, men det är i alla fall en näktergal. Jag brukar tänka så. Ibland gråter jag. Men jag känner ingenting. Alla människor verkar så konstiga. De borde ligga ner. Och jag letar efter någon som ligger ner.

Bänkar i Slottsskogen, jag sitter där för att sitta ner. Och vindarna knuffar mig åt höger. Det är en underbar skiva det här. Håkan Hellström är ensam igen, och olyckligt kär. Jag åker till Indien, och längtar hem till Göteborg. Jag vet inte vad jag längtade efter. Vindarna i stan. Jag ville se alla statyer igen. Jag ville ha ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” en gång till. Jag ville ha den för mig själv. Jag ville ha den jävla stan tillbaka i min famn, den som kastade mig dit, ända till Indien. Göteborg, 2001. När ’dåliga gator’ blev kliché, och låtrader i tusch längst bak på en spårvagnsvagn. Spårvagn nummer 9, till Saltholmen. Jag åkte ända dit. När torgen bröts ner för vindens vågor, vi dansade till ”Ramlar” den sommaren. Och vi dansade som bara barn kan. Hamburgerbarer med öppna sår på väggarna, teatern när ridån ramlade ner. Trafikljus som slogs mot bilisterna, och trottoarkanter i slagsmål mot cyklisterna. Nians spårvagn, hem igen. Det blir nog slagsmål i stan ikväll. Det blir nog storm i natt.

Jag sitter här. Det är en bra skiva. Jag sitter här och är lycklig. Genuint lycklig, som barnlösa föräldrar och konstlade barn. Eller barnlösa föräldrar och en spermie i rätt riktning. Som att vara 4 år och få en lillasyster. Jag kommer ihåg när jag höll henne i min famn. Som att fylla 3 år och förstå att man han har en tvillingsyster, en sån som alltid kommer att vara där.

Jag är lycklig, ett kolikbarns bekännelse, jag bär med mig skivan vart jag än går. Det kommer nog alltid att vara så. Jag är lycklig av att vara lycklig, jag är lycklig igen.

Och jag lägger mig ner. Titta, jag ligger ner. Varför ligger inte alla ner?

Håkan Hellström - Ett kolikbarns bekännelser

Jag satt och lyssnade på Dean Martin. Let it snow, let it snow, let it snow. Och sjöng med. ”Let it snow, let it snow, let it snoo-ooh-ooh-ooh-oow”, och tänkte på Nancy Sinatra. Liten svag, på en bänk någonstans. Slottsskogen. Syra i ögonen, dimmor ur öronen. Näsan full av snor. Och tomma ”Lucky star”:

...>Håkan Hellström - Ett kolikbarns bekännelser<...

”Varje hårstrå på ditt huvud har jag räknat / Du är värd mer än allt som fåglarna samlat”

Jag såg en bild i DN för någon månad sen. Bilder brukar säga allt. Håkan Hellström såg äldre ut, han såg ut som ett barn som fattat att luftslottet bara var luft. Han såg passé ut, inte som att han ville döda luften som fanns, han är äldre nu, han är ju äldre nu, han skulle bara låta bli att andas lika djupt. Som att sambatrummorna hade spelat sin egen melodi, men det var slut nu, slut med det. Som George Harrison och hans cittra. Man tröttnar till slut.

Typ.

Han såg ut som en Bob Dylan när Bob Dylan lagt ”Highway 61 Revisited” bakom sig, och gått några år framåt mot det stora rosa huset och männen i skägg. Nästan lika snygg. Bilden på framsidan av DN, jag tittade på den en hel dag och klistrade upp den på garderoben mittemot sängen. Den var snygg. Den ingav något slags hopp om att skivan visst skulle bra. Det skulle bli bra och allt kommer att ordna sig.

Det här är bra. Det känns som jag famlar i mörkret. Och fina ord betyder någonting. Det här är nog återtåget, erövringen av ett förlorat land. När Skåne kom till Sverige igen, kom hem tillbaka från Danmark. Håkan Hellström kom hem från Brasilien, och in i en etta med kokvrå i Vasastan. Han kom till kidsen igen.

Det här skulle bli bra. Det syntes i blicken på DN:s framsida. Och det är nästan otäckt med alla bra skivor som kommer nuförtiden. Under loppet av några veckor har tre skivor släppts som mycket väl kan bli det enda jag har kvar när jag är gammal, men i alla fall glad, eller gammal och förvrängd.

Det här skulle kunna vara någonting. En känga i käften på alla som tror att de vet. Håkan är smartare än alla er! Gammel-Håkan sätter hängslena på sned och gammel-Håkan smetas upp till hala lemmar runt Björn Olssons harmonier. Det här är medelmåttans hyllning till sina hjältar. Han snor, och han vet om det. Han skulle kunna byta ut några ord och komma undan med det. Han vet om att ni kommer trycka på Google.com och se precis vilka ord som är plagiat och precis vilka ord ni inte kommer bry er om. Ha, ha, ha. Det är hans hyllning till hjältarna.

Har ni inte fattat det?

Ahhh. Ni är så löjliga. Lipar ni fortfarande som den där vetenskapsmusikern i glasögon som Aftonbladet hade skrivit en artikel om. Han sa att allt var skit. Och han berättade varför. Det lät så jävla smart. Det lät så jävla bra. Det lät som när Dylan snackade med teknikerstudenten i London –65. Och på några ögonblick fattar man varför hjältar föds, och vem hjälten är. De som pluggar och vet allting VS. de som aldrig fattar och försöker foga ihop två tankar med varandra. Som om det betydde någonting. Det betyder någonting. För oss. Hjältar föds i frustrationen över de två tankarna som aldrig stryker jämnt, som aldrig går ihop. Som alltid sätter två lysande ögon mot en mulen skyline, och två världar sprängs. Vi vill ha någon som känner med tankarna. Någon som inte tänker med känslorna. En som oss. Det betyder någonting för kidsen i Vasastan som står utanför och bankar på dörren nu, som ett studentuppror i Paris, vi vill bara visa att vi finns. Äsch, och vi vill dansa igen. Och vi fyller upp en stor grå allé med ändå större plakat.

”Välkommen hem från Brasilien.”

Det här är uppföljaren till ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. Glöm allt annat. För Håkan Hellström är Göteborg som Kafka var Prag. Det här är en klassiker. Det är visor lika vackra som ”Trubbel”. Det är smärta och ångest och rädsla för kärleken. Överallt. Med låtrader staplade som aforismer, som i en Wilde-pjäs. Det här är skitbra. Jag vill dansa igen. Jag skulle kunna skriva 100 miljarder låtrader och ta ett danssteg för varenda en. Bara lite närmare sluttningen, där hamnen och dockorna möter iskallt hav.

Det är i alla fall beviset för att Håkan Hellström inte skulle ha gjort en Jacob Hellman och bara lagt sig ner och sovit efter första albumet. Men folk kommer säga det ändå. Säkert. Folk är dumma i huvudet. Folk kommer säga att det här är ett jävla plagiat och folk kommer bry sig om sånt, det är säkert massa jävla plagiat, men varför bry sig. Folk är så jävla dumma i huvudet. Ändå.

"Jag vaknade en morgon / från en dröm jag hade / jag drömde att jag kunde sjunga / men det kan jag inte"

Tindersticks - Patchwork

De hade DET. Du vet det DET som aldrig i hela världen en söndertrasad och överfettad rasist från Skara hade fattat. Sånt som inga i fcuKKing businessbranschen fattar. Sånt som det aldrig snackas om, när det snackas om att sälja skivor, om utstrålning, attityd, om att vara DET.

Haha.

Tindersticks hade DET.

Det är någon gång 1 minut in på ”Patchwork” som jag fattar någonting, och jag fattar alltid att Tindersticks visste vad de gjorde. De hade ett finger på varje sträng och rullade fingrarna så jävla elegant, som att rulla en handrullad Havanna-cigarr. Som att rulla någonting med passion. De rullade melodin så jävla fint, så jävla äckligt elegant. De vaggade den, som vaggan till en barnvagn, och en bäbis tysta sömn.

Det är ingen slump, eller någonting. Det är ingen jävla tillfällighet att gitarrerna kommer in då, och rullar så jävla fint. Det är ingenting som putsats fram efter hundratals av omtagningar, eller idéer från en festkväll och hundra glas av vin. Det är sömnlösa nätter och en jävla idé. Det är en låt som skrevs när allting bara föll in. Som när stora låtar skrivs. Som när Van Morrison skrev sin ”Madame George”. Eller Bob Dylan och ”Like a rolling stone”. Det var en låt som kom till dörrposten och ställde sig så där jävla coolt som den där jävla James Dean, och tände en cigarett. Med en cigarett i mungipan. På ett sätt som att han ville ha mer, en ynklig vind. En vagabond.

Låten kom till Stuart Staple, och Stuart Staple frågade vad den hette. Den svarade så där, och han döpte vagabonden till ”Patchwork”.

Stuart Staple har varit där. Och det handlar om kärleken. Han har varit ner i kärleksnästet och kärleksknarkat bara för att ta en överdos, bara för att kännas hur det känns att gå därifrån. Och i ruset. Det jävla ruset. Han är där. Han fastnade i handtaget, snubblade på tröskeln, vad fan som helst. Sen drogs han tillbaka av tentaklerna och av vem han egentligen var. Fotografierna som dammiga släkträd över en vägg i betong. De betyder ingenting för honom, längre.

Han har lyssnat på Tom Waits, för många gånger. Med för många tårar rullande av. In och ut och in igen. För många flickor har bara tittat in, för att titta bort igen. För många har tittat bort och aldrig tittat in igen.

Bert Karlsson was there. Pop Idol-Kirsten was there. Popstar-fcukking-bögen was there. Och ingen såg DET. Ingen såg någonting. Bara en pall och ett bord och ett stearinljus i en cellkorridor av cement och låtrader ristade på väggarna som små gängbeteckningar ristade på underarmarna.

”Try to call you, but I don't call too loud, no
Try to love, but never look that hard”

Men ingen såg DET.

Antony & the Johnsons - I am a bird

Det här är ingenting, jag lyssnade på "I am a bird" igår:

Redan på hemvägen från förlossningskliniken och ett bam-bam-ljud från den totala och slutgiltiga versionen av ”Perfect day” på ’The Raven’-albumet (Lou Reed), stod det klart hur bra Antony & The Jonsons andra skiva skulle bli. Jag hade bara inte en jävla aning om det då. Redan på dagensskiva.com’s forum när SMÅLAND lite lätt förbryllad, hög, och låg, startade tråden om kärleken till ett dött barn, stod det klart hur jävla stort det skulle bli. Jag fattade bara inte det då. Så när albumet rullat igång och ylat och gnolat och inte kommit någonstans men djupare ner i spåren av cirklar, var det inte ens uppenbart.

Det kom sen, från vindarna i stan, från varma havsvindar i ett ljummet klimat, det kom på andra sidan gatan och folket som inte förstår, det kom från rökiga och dammiga källarlokaler med kassa soundsystems, när man går därifrån. Från biljardkällare där bollarna är dränkta i saliv och den vita bollen målad svart som en ondskans oskuld. Från immiga fönster på en McDonalds-butik. Från rondellens staty under en avgas-make-up när den viskar till eken vid sidan om och viskar till stjärnhimmeln ovanför och viskar till en övergiven stad en öde vinternatt i januari, viskar som fiskar och viskar med små ansträngda andetag och viskar med två slutna läppar och små moln av rök sipprande ut ur mungiporna. Viskar små befallningar som ängsliga drömmar om att komma därifrån. Och tystnaden, den jävla tystnaden. Från midnatt på en söndag när trafiken står still. Klockan fyra på en måndagmorgon när pendeltågen slutat gå. På centralstationen och ett ’svart taxi’-kollektivs massiva suck. Det kom sen, från vindarna i stan.

Och tystnaden.

Längs en slagen mans parad. Längs den blottade och hånade mannens maskerad. Längs kullerstenen som rivits upp och kastats iväg. Under stjärnorna, i rännstenen. Det kom från vindarna i stan. I takt och samklang och efterklang till en laserpekares darriga rörelser längs en iskall aveny, balanserande på trottoarkanten, krypande över övergångsställen. Snöflingor som fågelfjädrar över en iskall stad. Det kom från vindarna i stan. Det kom från vindarna i stan. Det kom från vindarna i stan.

Vilken total, fullständig, jävlig, förjävlig och överjävlig, utdragen: lidelse, vilket totalt och fullständigt album som släpptes här, just här och nu. Vilken jävla hyllning till modet och lidandet och smärtan.

Det är som David Sylvian i en kvinnokropp. Det är Nina Simone med pubishår som en pälsmatta över brösten. Det är en jävla Tim Buckley som bara lagt av att vara så jävla förvirrad och ängslig, och satt på en Nick Cave-skiva, och lipat på riktigt, för fan, för en gångs skull. För fan!! För fan!! För fan!! En Joni Mitchell som förstått någonting och gått därifrån, som en strippa med rövknullade hål i strumpbyxorna, och nätmasker stora som ett skrikande barns öppna käft, skrikande i rädsla. Och tystnaden, stora hål som det tysta barnets svarta ögon, tystnaden i ett självförakt.

På många sätt är det säkert som Lou Reeds ”The Raven”, bara ett steg längre. Längre bort, längre in i mörkret. Och fy fan vad bra. Vi står och dansar vid en likvaka, vi sätter på popmusik till begravningen. Och vi sjunger med. Men jag ligger där. När alla andra sjunger med. I kyrkosalen, psalmen på sista sidan, psalmen på en sida fläckad av tårar och färgad av lidandet och riven i bitar med bitmärken under varje ord. Som överstrykningspennor i neon från en studentkorridor i Lund, sista kvällen innan tenta. Som Bingo-Berras bingo-penna och röda feta prickar som röda solar i skymningen för folket som aldrig fick 4-i-rad, en lördagskväll utan pengar. För folket som aldrig fick en Leif ”Loket” Olsson i brevinkastet, och rabattkuponger på Konsum betyder någonting. Röda solar i vågorna, stor röd sol på ett stilla hav.

Jag lyssnar på ”You are my sister” och rankar världens bästa låtar med blodiga knogar och två avbrutna fingrar. Det känns som psykopatens sista kärleksförklaring innan han går ner till ugnarna som förvandlar hans kranium till aska. Psykopatens sista gåva till offret som han ska döda så listigt, genialt, och råkallt, bara några minuter senare.

Men först det här.

En sista hälsning till folket som inte hälsar tillbaka, och hej då, som fan, hej då Antony & The Johnsons om ni dör nu, eller lever kvar, men jag kommer ta med det här när jag flyttar.

Jag ser allting framför mig. Antony & The Jonsons spelar i en kyrkosal.

Jag orkar inte slå på stort och droppa namn och säga alla tankar som flyger och flyger ut och lämnar hemliga meddelanden i olika hål och röven som stryker medhårs när alla applåderar en annan låt för en ny tid, som inte ens är på väg att komma. Det är inget sånt. För det första, jag tänker inte alls. För det andra, tankarna är mig. För det tredje, jag har inte en jävla aning om vem jag är, jag är lika främmande för min spegelbild som för en främling på stan, eller någon som känner mig men som jag inte känner igen. För det sista, det här. Jag är lika främmande för Antony & the Johnsons som för en nära vän, som för min egen mor.

Det var längesen jag knockades så jävla totalt och håglöst och rått av sanningen, som det här. Det var längesen den råa och kalla och dystra och mörka och dunkla sanningen verkade så meningslös som nu. Antony & The Johnsons har fyllt det tysta, mörka, jävla rummet med toner och en själsfrände. En ängel att be för, när alla andra änglar slutat be. Det var länge sen den råa och kalla och dystra och mörka och dunkla och håglösa och överjävliga sanningen visade sig så rå och kall och dyster och mörk och dunkel och lika jävla håglös och överjävlig som den är, som det här, som det där som ligger och vrider sig under mp3-facket och dras ut till bilder och stråkar i WinAmPen nu. Dras ut med stråkar, som senor ur en begagnad underarm, som ådror ur en besprutad överarm. Men en arm som rör sig i alla fall, och en arm som vevar än.

What can I do?

Jag sitter på huk med huvudet i min famn och dras med, å, någonting händer och det här är så jävla bra. Jag dras med i den jävla orkanen av imploderad energi och invecklad kärkraftsanatomi, och kraften och den jävla energin sliter mig i flera stycken. Jag sitter på huk och lipar. Snart är jag tillbaka och när jag är tillbaka och uppe på fem igen, så ska jag göra en topp-5 över skivans bästa låtar. Om jag kommer upp igen.

Jag är bara ett barn. Jag är ju bara ett barn.

Men herre gud, herre gud i helvetet, jag kommer skriva recensioner av den här skivan tills jag dör. Och för varje ord i varje text, kommer jag bara försvinna lite till, och försvinna lite längre bort. För jag letar efter tonerna som ingen ser, och jag letar efter tonerna som ingen ser.

Och 2005 är redan bättre än 2004. Och 2005, det kommer bli ett underbart år.

You are my sister

Det här var the shit, the new black. Det känns så. Det känns alltid så när något sånt här händer. Som att livet ändrades på bara två ögonblick, två toner, en text. En lyrik som är så jävla jobbig. Och jag går därifrån, från dimman, för att inte minnas någonting. Det var så med ”Death of a clown”, jag minns inte någonting från den tiden. Knappt ens ett enda fragment. Det är bara svart, och vitt.

Det här var the shit, the new black. Jag kommer det säga till skolbarnen som går förbi min lägenhet, när jag är hundra år. Jag kommer säga så till barnbarnen när de sitter i mitt knä. Jag kommer säga så till alla som någon gång kollar i mitt fotoalbum och ser fotografiet av en vilsen man med ögon som om de bara velat hade sprungit därifrån, som redan är på väg, som redan burrar och surrar och försöker tjuvstarta, som halvt som halvt har skenat iväg. Och en stor frisyr, och en ’banan’-t-shirt. För liten, krympt i tvätten, och ostruken, skrynklig, och skeva sömmar. Vem fan bryr sig, tänker jag då, och vem fan bryr sig, kommer jag säga då. Jag kommer säga det till folket som gråter eller skrattar när de kollar ner från kanten och ner i min grav och ser en barbröstad pojke i en naken kropp och tinningen som sticker ut och kraniet som odlar guldlockigt hår. Jag kommer säga det tills jag dör, om och om igen.

För,
det här var the shit, the new black.

Jag lyssnar på ”You are my sister” med Antony and the Johnsons.

Jag lyssnar på den och gömmer ansiktet i famnen och gråter nästan. ”You are my sister” är en egen plats, och det vackraste jävla konstverk jag sett på år och dagar. Sen Bright Eyes släppte ”Landlocked blues”, sen Stone Roses släppte ”I wanna be adored”, sen Velvet Underground släppte ”All tomorrow’s parties”, sen Flaming Lips släppte ”In the morning of the magician”.

Och, kanske vackrare än så. Kanske vackrare ändå.

Jag lyssnade på ”You are my sister” igår, för första gången på ett helt liv och det kändes som att världen gick under och rann ut mellan mina tår och sen när jag tog ett steg framåt pirrade det bara i mörkret, och allt tändes upp. Ett tomt rum, och, ’vad fan gör jag här’. Antony & the Johnsons satt där. Tillbakalutade i en skinnsoffa. De satt där och sa ingenting. Jag satt där och sa ingenting.

I bakgrunden spelades ”You are my sister”.

Lust och fägring stor.

Lust och fägring stor. Jag fattade allt sen tappade jag allt. Man måste tycka nåt för att vara ärlig. Ah, jag sprang ner för hela kullen och hoppade över kullersten och raserade hus och avbitna köttstycken från söndriga människoben och halva kroppar, kadaver, hår i tofsar, flätor på barn, allt. Jag såg allt. Och jag sprang därifrån. Jag sprang för att jag såg allting och jag tittade för att kunna springa därifrån. Kontentan i konsistensen, konsistensen VS kontinenten. När det blir krig, säg att jag slogs för de svagas sida. När det blir rätsida på kantrade fartyg, säg att jag var där och hjälpte till. Om jag kommer först någon gång, om jag står där i målfållan och ser alla andra springa i mål, säg ingenting. Det var inte för att jag valde rätt väg, eller för att jag sprang snabbast. Det var för att jag provade allt, varenda fel väg, varenda fälla, jag var där, och jag gjorde fel. Men nu står jag här.

För vi är inte såna som i slutet får varann.

Det var klimaxen i en popkultur, det var så jävla vackert. Kanoner på kullar, skjuter ner oss i stan. Bomber som stjärnor, och en slocknad sol.

Inte alls så bra, inte alls så bra. Om du bara ser det du vill se, hur kan du bli det du vill bli?

Jag står hellre stilla och gör ingenting, än springer snabbast åt fel håll.

Neutral Milk Hotel - Holland, 1945

That was the fucking day,, åh jag hade missat den helt!! Jag hade till och med drägglat till sömns framför en drägglig high school-movie den kvällen. Och. Det var fest i den andra delen av stan. En liten jävla fest för inbjudna folk och indie-kossor..som trodde de visste allting.. och klockan 02:23 eller nåt kom det jävla sms:et som raserade hela min jävla värld och vaggade mig till vaket tillstånd igen.. och stor frisyr och en undran vad fan jag gjorde där.. banga nåt sånt för en drägglig high school-movie. Det stod så här: ”Emanuel dansade så han ramlade”..alla hade dansat, de hade lyssnat på Neutral Milk Hotel.. snackat om vetenskapliga studier och konst, försökt att ha rätt, försökt att dra paralleller till dammiga 70-talsband eller osynliga Rough trade-kontrakt, som inte fanns annat än i deras världar.. de hade snubblat på Tom Wilson och lämnat Happy Mondays utanför.. och hela tiden hade de lyssnat på Neutral Milk Hotel.. och så, som fan, som en blixt, som en knock i fejjan, kom Holland, 1945 på och alla började dansa för att det var så jävla bra.. de började dansa så jävla intensivt och energiskt och frenetiskt så att det säkert inte var en dans alls, bara tre epileptiska anfall staplade på rad.. för de lyssnade på Holland, 1945 och tyckte att Holland, 1945 var världens bästa låt. Just då och just där. Och jag har säkert skrivit det någon gång.. hur i helvete Holland, 1945 blev så släpig och smutsig och grusad.. bara för att de stod i studion allihopa.. och insåg att de hade gjort världens jävla melodi.. en jävla melodi, klar, så att klockorna slutade ringa, spröd så att Brian Wilson lutade sig framåt och spydde, så att Ray Davies började gråta.. bara pop när pop är som bäst, så de förstörde den.. med smuts och grus.. och jag vet inte varför.. men de hatade den nog.. de hatade den så de försökte döda den och i all den energi som frigjordes där, så växte låten till en annan värld. Bortom allt annat. Och tre killar dansade i trans, när resten tittade på. Kl. 02:23, och fan vad jag ville vara där.

Fullproppad

Nu kommer de, med blommor i sina hår, dumma jävlar som bara glor. Jag undrar vad som händer i deras hjärna när jag trippar så studsande förbi, med händerna i mina fickor, slitna jeans, en söndrig jacka, långt hår, sömniga ögon, uppkäftig uppsyn, och en glad min. Det är nog den glada minen som stör de mest. Såna som jag borde inte vara lyckliga, det är något fel, de tror nog att jag är fullproppad med massa piller. Men jag har ingenting. Och det jag har, har jag skapat själv. Jag är totalt jävla fullproppad med historier. Historier överallt, runtomkring mig. Jag kan se en olycklig grabb på 'Norra hamngatan' och tänka att idag har hans före detta kompis valt honom sist när de skulle välja fotbollslag, och tjejen som han frågade chans på svarade nej med en lapp i hans ficka när skolan ringde ut, eller när rasten tog slut. Och på gympalektionen skrattade alla åt honom när han trillade ner för en lian och tappade luften. Utan läraren som ville ringa ambulans och skrek att han hade brutit nacken och skrek till eleverna som skrattade åt allt och den pinsamma situation som uppstod, och läraren som ville ringa polis för att spärra in skrattande odugliga jävliga elever utan hyfs, men nöjde sig med pekpinnen, ångrade sig och sa ”vad söta ni är, trots allt”, och alla andra som ville ringa psykakuten och spärra in den jävla tanten på heltid. Och pojken som bara låg där, halvt medvetslös, under sin lian. Och kuken i shortsen som alla kunde se, och de tårfyllda ögonen som alla kunde se, och som förblev röda i 200 år, kändes det som, då.

Alla är så coola. Jag ser allt framför mig, världen är lika liten, alltid så liten, som små vardagliga händelser ihopklumpade och ihopköttade med varandra i någon slags ordning, i någon slags struktur och ett försök till rytm för att orka en dag till, för att inte stanna till och börja tänka. Vi lever för att inte behöva tänka. Alla verkar så jävla rädda för att tänka.

Annars då?

Jag väntar på något, att stiga upp ur det döda. Någon som vänder ryggen åt vinnarna. En hjälte, på drift. En hjälte som kommer tillbaka. Jag ser allt, men förstår ingenting. Kanske förstår jag ingenting, för att jag målar det i svart och vitt. Ni kanske såg mig, jag var han som tittade bort. Ni kanske såg mig, jag är han som inte tittar längre. Som hittar något mer, i all skrot och bråte som jag plockat upp och släpat med mig, längs vägarna där jag bor. Och går, och fördriver tiden. Svärden, mitt sårade ansikte, gömt i dunkel, skyddat undan skenet, med masken av en bedragare. Jag gillar att vara där ingen vet vem jag är. Men alla verkar veta det, nu. Fucking jävla kuk Göteborg. Måste gå in i rummet utanför nu: leta ord, gräva ord, hitta ord. Och tappa allt det andra, som hänger så trasigt bredvid, som hänger trasigt och ändlöst över en sårad kropp. Redan plågad, till hälften dräpt, slagen i blod, dränkt i spyor, och upplöst i syra. Jag måste tappa det, jag måste tappa det nu. Och jag vill klä min nakna kropp med några ord. Ett enda ord, eller några ord. Jag söker bara sätt att älska på, jag söker människor att hata, jag söker spegelbilder i skyltfönster, jag söker spegelbilder i solglasögon, i andras ögon, hos andras blickar, och jag ramlar på de som inte ens vet vem jag är.

På TV sitter folket och predikar, om moral och hur allting ska bli. De tröstar med att säga att allting ska ordna sig, och springer därifrån. Lämnar skiten åt oss, för ni vet, när allting är över måste vi fortfarande vara där och städa upp. Det är ett helvete. För någon har spytt under bordet, någon har klätt av sig naken och lämnat avföringen i sina fickor. Någon har målat svastikor på en världskarta, någon har snott röda korsets kollekt. Och de sitter på TV och lägger moralkakor på rad, sen åker de hem och slår sina fruar, och de åker hem och slår sina barn. Och de lyssnar på hårdrocksmusik.

Annars då?
Annars då?
Annars då?
Jag heter Ray, vad heter du?
Annars då?

De lägger moralkakor på rad, staplar det, sorterar, och spottar upp det med perfekta leenden och ett stort hus. Perfekt hy, och väluppfostrade barn. Perfekta tänder, och en vacker fru. En vacker tant i spets-BH och en vacker man. Den vackra mannen i en rosa blues och den rosa bluesen med en blåklintsbrosch. En slätstruken slips och en rätvinklad amatörgolfare. En golfare med stel golfsving men en golfare som ler när kameran är på. En golfare som klagar på ryggont och knäbesvär när inte bollar rullar i, men en golfare utan kuk. Golfbollar i neon och golfbollar med egna namn. Sina egna liv, sina egna öden. Den slätstrukna slipsen med en perfekt knut och den perfekta knuten under hängande skinn. Hängande skinn som bränts i solen som brända barn av Stig Dagermann. En dubbelhaka och en smuggelöl. Öl på en solmättad strand och några barn som säljer armband som ingen vill ha. Du vill inte ha, och du läser i boken när de närmar sig på håll. Du läser boken om armbandssäljande barn men fattar inte att de står framför dig. De ser inte ut så på bild, de har längre hår. De har längre hår och mindre ögon. Du läser boken för du vill inte ha armband, du vill inte ha armband i dag heller. Men du kommer inte undan, de springer efter dig. De springer efter dig och stryper dig med armbanden du aldrig köpte.

Du lägger huvudet på boken.
Som spiken i kistan.
De lägger hammaren på spikens huvud.
Och smäller till.
Du lägger huvudet på boken och somnar för en dröm.
Du drömmer att du vaknar.
Men vaknar aldrig igen.

Annars då?
Annars då?

Jag heter Ray,
(men kallas för CP-Ray),
Vad heter du?