Rara pojke, sitter och tröstar sig, med en Alfons Åberg-bok, och Nalle Puh-kramdjur, att vi alla dör till slut. Och in, på dagiset, kommer en, som jag misstänker, är hans far. Ingenting alls. Jag såg bilder, och det gick genast upp för mig, hur det hela låg till, hon var psykologen, som blev kär i psykopaten, hon: vid sidan om sin nuvarande man, han, mitt i, sina ångestladdade problem. Nu står han här, och bär upp sonen i fasta tag, låter Alfons Åberg ligga kvar, och slänger Nalle Puh, upp på hyllan ovanför. Vandrar, tyst därifrån.
***
Jag ska pumpa upp mig. Hur ska jag pumpa upp mig, och på den ena sidan satt en gubbe i en stol med fingertopparna vickande mot varandra och på den andra stolen, satt han som ljög. Och alla fattade det, haha, alla fattade det. Men mannen som ljög, körde sitt race. Han körde sitt race, haha, han körde sitt race. Och pop, pop, pop. Jag skulle gärna tro på gud om det fanns konkreta bevis och inte präster som njöt, av att, knulla oss, sönder och samman. Jag skulle gärna tro på rockmusik, om rockmusiken hade trott på mig. En sekund. Nu finns inget kvar, en bok, jag ska skriva den, men är lite rädd, rädd, som fan rädd, att boken ska ta mitt liv. Fan, fan. Alla går runt i stan, och pekar på mig, hej, titta, där är killen som ska ta sitt liv. Som om jag inte hör, men värre är dom som låtsas som att jag inte finns, syns inte, vill inte, kan inte, fuck you, jag brukar gå fram till dom och skrika, ha, skrika, att jag ska ta mitt liv. Dom rynkar hastigt tillbaka och slår ifrån sig, som, ”kom inte nära mig”. Stinker jag, så? Stinker, mitt liv. Eller är dom bara rädda för kukar i analer, like so many times before.
Jag ska sitta på spårvagnar i stan, ha, 6:ans upp till Slottsskogen, men inte hoppa av och läsa William S. Burroughs, jag ska åtnjuta mig en kopp kaffe i en termos som håller för 15 minus, men fan, när det är 50 plus, kokar den då, va. Och medhavd matsäck, revbensspjäll doppad i rött vin, dippskålar, i solid granit, men fortfarande, stanken av urin från bakre vagn. Ah, och jag ska läsa William S. Burroughs, och bara skratta ibland. Rätta till min frisyr, vika till slipsen, lägga ut kavajen, nysa upp små fräna strån mustasch, som då och då trillade dit, och sen, läsa högt, som orkestern spelade, fortfande på däck, för folket i tredje klass, när båten höll på att sjunka, och Leonardo Dicaprio var typ, SÅ, död. Jag ska läsa, som apostrofer. Skrivet av apostlar. Som Marcus Aurelius i Rom. Jag ska läsa i hexameter. Som Illiaden och Poseidon, pissar, för hästen i Troja att riva staden omkull, hämtar han oss då, vänder mig mot den pinkande Poseidon, lutar mig fram, med cyklop för att se klart, och snorkel för att andas djupt, i fontänen, med höga stövlar, och byxor i nylon, klättrar upp testiklarna, för handen över penis, och hälen in i anus, viskar, i hans öra, viskar, till Poseidon, om hästen från Troja kommer tillbaka, får jag hänka på?”. Läser en apostrof till, i hexameter, studsar fram, mellan ord, och meningar som speglar död, men aldrig dör, och hålls vid liv, vid halva andetag, flåsande, fräsande, och hur ska man läsa William S. Burroughs, om inte som om, man sprang så fort man kunde, på gatan, undan polisen, på Baker street, med någon politiker, fastkilad under armen, kidnappad, och flåset därefter. Och hur ska man göra det, klättrar handfast upp, över naveln, sticker in ett finger, blinkar med ögat, och örat, mot min tungas spets, ögonen mot mina läppar, och frågar, Poseidon, ”hur ska man göra det?”. Brusar upp mig, för folket i tredje vagn, som fortfarande tittar ut, och tror på sina liv, när jag står på däck och ser spårvagnen sjunka ner i ån. Och håller ”Den nakna lunchen” som om det var en kamera, riktad i fejjan, rakt mot dig, för en bild på snyggast.com, är aldrig så långt härifrån. Och läsa varje rad som bibelcitat, låtsas att om gud finns, då finns inte jag, och säga till dom som sitter framför mig, ”så vem tror ni på”, det borde vara ganska uppenbart. Att jag syns, men han vet. Uppe i det blå. Jag vet att jag finns, that’s it. Men vad bryr sig andra om det. That’s it, blir –därför- aldrig mer än så. Än ett, bara, stilla, pust: och: aha.. Inte: AHA!, utan: aha.. Suck.
Och jag cyklade hem i natt, över en död stad, utan att hålla mig i, styret, som bara skakar ändå, och slog takten med båda händerna, en blå jacka, glansig, hipp, rätt så kåt, och svartvit halsduk, med rutig mössa. Se mig när jag kommer. Och jag hörde porriga stön, från varje fönster jag cyklade förbi. Tror inte ni, va, tror ni det, tro det, ha, tro det, tror ni inte det, att, jag ville krossa varje fönster med en rullande sten, en kastad gatusten, en påk med spikar på, en omkullvält busskur, och rakt in, för att säga att knulla gör man bara på film. Och knullar gör man bara på film. Ska jag filma dig? Och jag hatar sex, för att det är primitivt. Men jag hatar människan, för dess mänsklighet. Och jag ligger i sängen, och fan, som ett rovdjur känner jag mig, så förvirrad, borta, äcklad, och stön, hej, stöna nu, och om du kommer, säg hej då, för jag pissar in mitt pink som ett revir, och vandrar, med gylfen uppknäppt, därifrån.
***
Clementinen var rätt så mogen idag, nästan rödflammig. Jag plockade ner den från lägsta gren. Skalade, och åt upp.
***
Mottog ett hysteriskt skrik i röstbrevlådan. Vad fan, vad var det. En kille skrek: ”Vad fan, svara då, vi är fan på Debaser”.
***
Och jag tänker, för sex månader sen, jävlar, satt jag som ingenting i ett litet rum, och tittade ut genom fönstret, och såg snön falla, men inga snöänglar än, och ringde Emma, som ringde mig, och vi träffades, kastade oss mot varandra, och kysstes, en natt, sen morgonen efter, jag kysste henne hej då, när hon gick till jobbet, sötare än förut, med blåa ögon, stirrande mot mig, och varma SMS, om framtiden. Sen skrev jag, ner mitt liv, på papper, och trodde ingen skulle älska mig. Som forumet, för något år sedan, och alla hatade mig. Jag skrev en recension för Revo9.com, och alla skrattade. Dom sitter här, och skrattar än. Och jag gjorde ett bo, för en sån som mig, att inreda. Med ord, jag aldrig förstått, som fanns i luften, ungefär som Madame George, och klistrade dom på en dammig vägg, som kylskåpspoesi, med stanken av gummi, från en spis, tätt intill, stekte jag mig själv. Verkligen, för att se vad som fanns kvar, av ett redan bränt barn, med skavsår från Indien, under solen, och i dammet, med saknaden, av famnen, kastade jag mig ut i världen, utan att veta någonting, och blev av med allt, jag visste förut, hur saker skulle fungera, vet jag inte längre, att saker fungerar, angår inte mig, och dom, som satt, på klippor vid hav, satt jag och räknade vågor som kom dit, för att kanske syna mig, döda mig, eller ge igen. Skrev ner små ord, och målade vägar hem, till famnen, Sverige, och flickvännen. Fanns inte, men kom, och mötte mig, med en Lou Reed-biljett och, en röd ros, vid hemkomsten, sa jag, ”jag har saknat dig”, hon svarade, ”åk aldrig iväg från mig, igen”. Hand i hand, tog jag hennes, och knöt min andra hand, över hennes, ena hand, och lät hennes andra, hand, röra min, rygg, full av aska, och hon sa att Indien, nog var en enda stor brand, ingen lägereld, utan en brand, utan gehör, för redan brända barn, lade jag mig i stekpannan, den 12:e oktober 2004, i Mumbai, välkomnade mig med dammig luft, och fuktig jord, 27 grader, och tomma händer, lärde jag mig gå förbi tiggande barn, som jag går på trottoarkanter i stan, lärde jag mig säga till dom, som jag stampar här, ”finns ingenting kvar, finns ingenting kvar”, helt oberörd, just nu, såg för många döda barn, som jag ser, flyttfåglar komma hit, och bygga bon, och flyttfåglar, resa härifrån, dra, och dra, till Afrika, och Afrika, som ett rått ägg, stektes jag i stekpannan, bland lögner, och svek, när jag kom tillbaka 67 dagar senare, sa hon, ”du är dig inte lik”, och jag drog ner, persiennerna den kvällen, inte bara långt och djupt, utan också, extra, extra, hårt. Med mina ord, så oberörda av mig, som indier, verkade spela ut sina liv, på att mynten i min ficka, skramlande, skulle hamna i deras, tomma, händer, som guld, glänsande, på botten av ån, sade jag alltid nej, och köpte bananer, som ingen ville ha, inte ens den magra mannen på tågstationen i Delhi, vände sig mot mig, och bad mig dra därifrån, vadå, så, som indierna verkade se mig som en messias, eller snarare, nog, som en Judas Iskariot, han som svek, satte jag harmonikan mot munnen, och spottade saliv, när orden flög in, åt fel håll, och bestämde mig, samma natt, för att rummet skulle heta Havanna. Ingenting, som ett skämt, skrev jag texterna, för att inte avslöja vem jag var, som ett skämt, spann jag orden, mot dom som skrattade, för att skratta slut, och över på min sida att förbanna sig, över det dom skrattade åt, är det enda jag hört, som en silkestråd, runt lillfingret, spann jag orden, till en bumerang, som förr eller senare, skulle träffa mig, så hårt. Det verkade inte betyda någonting, för mig, trodde ni, som skrattade, och skrattar än, när jag här idag, ligger och knapprar ner tangenterna extra hårt, inte bara djupt, och långt, att nätterna inte längre finns, och att den lilla killen, som satt den 14:e december, 2004, i ett litet rum, inte längre skickar SMS med komplimanger på, utan hela tiden, försöker, jag driva mig, mot stupets kant, just för att se vad som ramlat ner, mot avgrunden, fallit ner, under stjärnhimmeln, för att se, om någon står där nere, bland skeletten, och väntar, på att också jag, ska falla dit, som svikaren, bedragaren, förfalskaren, mot allt jag hade, bytte jag till ord. Till deras värld, att komma dit, på besök, om än för att bli kvar, som förrädaren, för att lära känna dom, orden, som alltid kommer till mig, förvandlingen, och kräver någonting, för sanningen, köper, jag en flaska sprit, i skymningen, bjuder dom, laget runt, för dom som alltid, tar någonting, mer av mig, än vad dom, orkar bära därifrån. Är dom som räddar mig, för dom andra, på andra sidan stan, i ruinerna, mot resten av världen, rycker jag mig upp, mot väggarna, klottrade i tusch, för jag har aldrig kunnat säga nej, till någonting sånt där. Som indier, trodde jag var gud, med pengarna, behandlade mig, som liv och död, kom jag hem, en kylig natt till Sverige, och mitt rum, med rosen, biljetten, och en varm famn, men i dess frånvaro, indiernas, och i minnet, av vad jag lämnade där, byggde jag upp något nytt, i tomheten, för orden som inte brydde sig, om mig, att vara eller inte vara, och döpte det till Havanna, för flickan som dansade naken där en gång, och båten, ekan, med den stora fisken, anländer jag till hamnen, dit, i gryningen, om så, fisken orkar med mig, dra, och bära mig, när Van Morrison, än i dag, står med sin kajuta, noggrant förtäljd, och sjunger Madame George, för alla oss.
***
Det är inte med annat än fruktsansvärt förakt, ångest, och ilska, jag ser tillbaka på de här halvåret, och Havanna, som dödat mig, i alla fall, fångat mig, och lett in mig, på ännu okänt spår. Att överge allt annat, så har jag övergett allt annat. Och levt i exil, på flykt från dom jag älskade, till dom som inte vet vem jag är, just därför att Havanna födde ett behov, på något sätt, genom ni, som läste det, att hela tiden bli förstådd, och därför blotta sig. Så jag blottar mig, men hoppas ingen ser. Så blottar jag mig för sakens skull, när natten är sen, och vad jag hade, så tryggt i min famn, intill framtiden, har jag kastat bort, med knytnävar, för att nu, stå lutad mot muren, i självförsvar. Jag har ingenting kvar, av dom jag älskade. Kan jag inte berätta vad jag gör, vart jag går, på nätterna. Jag är fast, till att brinna ut, när Havanna, lade sin fulla tyngd över mig, först som ett skynke, utan motiv, sen som ett skynke jag klottrat fram, med ord, överstrukna till slut, så att skynket nu är alldeles svart. Jag hatar ingenting mer, än vad jag hatar det jag blev, till att springa runt på stan och vara kär, till att nu vara tvungen att inte tänka klart på kärleken, för att inte, och aldrig mer, få veta något, om känslorna, kanske bara är något man får för sig, eller någonting man har, men i rädsla för att förbruka, gömmer jag undan det, till rum, jag aldrig kommer besöka igen, för vägen dit, att skottas igen, som jag plogade vägen därifrån. Så gärna jag bara skulle ta det röda, pumpande, hjärtat, och gå därifrån, betala på kredit, och hänga tillbaka kroken, där den hängde förut, när jag såg den, i ett skyltfönster, och säga till henne, som vi sa förut, ”kom så går vi och lever vårat liv”. Med barn och villa, hur jag inte vill bli som dom! Men det finns ingen plats, över, och ingen plats kvar, att ligga bredvid, sömndruckna nätter i höst, och klia henne på ryggen, tills hon somnar, men innan det, kyssa henne god natt, så att hon ler, om hon så, redan somnat för längesen. Om det bara inte hade kunnat stanna där, och jag inte, varje dag solen inte sken, behövt dra med henne till Havanna som en tom plats i skuggan, att sätta sig, i vindarna, och förstå, något jag inte ens själv förstod, och tårarna för det. Som promenaden runt sjön, och jag stoppade med en Toblerone – mörk choklad, för oss att äta upp. Snälla gud kom ner i en lian, från himmelen och in till mig, nyp mig i armen, och säg att allt var en dröm, så ska jag aldrig mer igen, säga: - Fitta, kuk, i helvetet, jävla, missfoster, som fan kuk i Jesus röv, till djävulen, upp och ner. Ta mig bort härifrån. Och allt jag har, att komma till, är Havanna. Jävla Havanna. Jävla horstad. Jävla kukstad. Jävla penisförkrympare, penisavbitare, penisförtryckare. Gnid in mitt redan blåa ollon i ditt skaft, över till naveln, om jag bara, hittade vägen bort igen. Som en spegelbild till allt jag inte blev, kan jag inte ens blunda längre, måste jag så befängt, stirra rakt fram, och ändå inte försöka se, det svarta hålet bredvid, och det svarta hjärtat inuti, hur liten jag är när du inte står bredvid. Och egentligen, vad ska det bli av mig?
***
Dricker för mycket kaffe, som stått på, äter för lite mat, alls någonting.
***
Sommaren, ska den här sommaren bli någonting, ni vet jag drömmer om er, men när fågelungar försvinner i sjölejons gap, vågar man då hoppas igen, som fiskmåsar störtar över en musikfestival, dräggfulla ungar hittar inte hem, till tälten, och väntar på en säng, att dela, över natten, för att kunna knäppa gylfarna, i takt med trummorna, från banden som redan börjat spela, innan sömnen satt igång, och gitarrer hörs i bakgrunden, för stönen under tältduken, på håll, och jag vill bara vara där, och se allt hända, men klättra högst i varje gran för att hissa några patetiska flaggor, om att Lady Di var med barn. Om den här sommaren verkligen blir någonting, kommer någon, ändå att dra härifrån. Och lämna mig att dra åt andra håll, för att spänna bågen, och kunna, med, att trilla tillbaka, hit, så småningom. Till nästa sommar, och en musikfestival, med dom som lika gärna, kunde ha varit mina barn, tillsammans med mig, i mitt knä, klunkande sina första deciliter, outspädd sprit, och spyende, när jag redan, är på väg därifrån. Åt ett annat håll, med sjölejonen, djupt ner, under fiskmåsarna, som inte glömt, och kanske skrivit upp mitt namn på brevlådan, vem jag är, och inte vart jag gömmer mig, som sommaren alltid tar sina bruna löv, och lägger dom ner, till att aldrig finnas mer, eller, blåser dom ner, till att aldrig synas igen.
***
Jag kan skriva ord, så att hjärtat studsar fram och tillbaka som en flipperboll, mot alla dess vinklar, och vrår; utan rädsla för att falla ner. Jag kan skriva ord, så att hjärtat snurrar på roulettbordet, utan ens en tanke på att hamna fel. Just som du, blev kär i mig, för att jag inte var som alla andra, men började hata mig, för mina motiv. Jag kan skiva ord, så att hjärtat tickar fram och tillbaka, över nätet, på ett pingisbord, och ändå sitta still. Men så fort jag reser mig upp, så fort jag snuddar vid ett ord, jag just lagt dit, faller allting, som framför spegelbilden, och jag känner inifrån, hur hjärtat, den här gången, pumpar mig omkull. Som jag satsat på grönt ett helt liv, mina sista slantar, spelat för stege i färg, på all in, är det nu min tur att resa mig upp. På fem, kanske senare. På sex fingrar, och ett massivt vrål, som om Sonny Liston aldrig reste sig igen, står jag lutad över repen och låter George Foreman slå sig trött. På nio, eller tio, kanske jag dör, men innan dess, hoppas jag att han ligger ner. Och alla flipperbord ska brinna upp, som yxan drar sitt skaft genom roulettbordet. Klyver pingisbordet itu, och målar hjärter dam i svart.
***
På en klippig kant, i utkanten av stan, lärde jag mig säga hej då, utan att totalt, bryta ihop, och lösas upp med tårarna, som rann, av kinder gjorda av stål, på andra, för att bilda stora pölar, där jag stod, om messias vandrade på vatten, så varför inte jag, när pölarna är oceaner, och mina fötter lika små, som förut, iklädda, converse, trippar jag på tå, för att inte ramla ner, under ytan, och kanske inte komma upp igen, för att andas, och aldrig kunna, mäkta med, ett hej då, till dom andra, som såg på mig, som ett varandra, kanske var den här stan inte gjord för mig, där jag satt på en klippig kant, och såg färjorna försvinna därifrån, utan att vinka först, och vinglade jag, som tekoppen, vinglar ut, för att träffa mig, kanske dränka mig, kan inte jag, veta vad Jesus sade, när han hoppade i land, för han vet inte vad jag vet ikväll och hur, ska änglarna hitta rätt, till mig, när ingen vet, vems rygg, det var, jag så olyckligt, och spontant, trädde nålen i, tills yxans bett, drog ut på andra sidan och i mynningen, släppte jag ner några mynt att falla, till botten av, sjön, och fontänen som sprutade, för att någon gång komma tillbaka dit igen, och färjorna förlöste småbåtar, riggade, som tomma krokar, livsfarliga för barn, över fiskdammen, i stan, dränkta i saliv, tar jag tuggan, för att rädda masken, som viftar, men kanske, känner, hur det vibrerar, när barnen smeker dess hud, med tigerbalsam, vann jag fotbollsmatchen, nästan på egen hand, och ställde mig i mål, på eget bevåg, för att stoppa bollarna, i luften, och rädda det som fanns kvar, och bakom hörnflaggan, pissade jag, första gången, på övertid, och fick aldrig, riktigt chansen, att komma tillbaka igen, för revanscherna döptes till olika namn, och klistrades upp, som affischer i stan, bland andra, kontaktannonser, och singelsajter, om hur man får bollrädda tjejer, i säng, såg jag chansen, att rymma och sprang genast, fort därifrån, men vilse, till den klippiga kanten, att se färjorna bara åka, härifrån, och ensamhet, sen dess, är bara, att vända sig om, mot en annan horisont, helt tom, och låtsas som, att någonting, finns, att hänga upp på dess gren, av redan, ruttna kottar, i en rutten skog, lärde jag mig springa fortast i stan, för att matchen, aldrig tog slut, när domaren, signalerade några, byten till, satt jag kvar, på bänken, ofta ombytt, och redan uppvärmd, för att se, hörnflaggan ensam i ett hörn, ställde jag mig, där, en gång, och pissade igen.
