1193. Kattguld

Bara det faktum att
man efter en lång förstoppning
kan skita ut hela tarmsystemet
gör mig frågande
på vilka villkor vi lever
och varför

tar jag min klump
kattguld ur rännstenen
och putsar av den
med urin

vi dör och vi
lever och aldrig
är det något
mittemellan

1192. Kristallslott

Men även fula hundar, gamla hundar och snygga hundar, springer efter pinnarna man kastar.
Alla pinnar.
Det gör oss alla till jämlika, bara för att vi en gång dör, lika ensamma i ett kristallslott som mot väggen i en fabrik.
Lika ensamma, vilsna och förlorade.
Så är jag så trött, på filmerna där nördarna får sina prinsessor, som om det verkligen händer.
Någon gång har hänt.
Det handlar om pengar. Och skönhet.
Det handlar om bröllopspresenter och tårtor, klänningar och smink.

1191. Solen

Med dessa sidor utrivna ilska; och denna genialitet som mer består av att skratta åt dom som dör, för att minst av allt, riskera att dö inför dom som skrattar; och egentligen bara det, rädslan för att dö, och den ilska som ett självförsvar.

***

Jag går i stan och sparkar stenarna framför fötterna. För jag har inget bättre för mig, så uttalar jag orden när jag skriver dom för att höra om dom finns, eller om det är bara något, något, något, jag fått för mig. Som en dröm man lever i och sen dödar på morgonen, med en väckarklockas pip; så är verkligheten aldrig längre ifrån än en punkt, och sen; tystnaden.

***

Jag har ingenting att skriva egentligen. Men jag skriver ändå. Jag skriver för att jag tror att det är det som skrivandet handlar om, det som orden kretsar kring, inte sina betydelser, som jorden roterar runt sin egen axel, men också kring rastlösheten, och hur man skriver dom; det syns när man läser, med vilka blodsprängda ögon man först såg dom födas, som korta och långa meningar, stapplade ut, staplade på rad, och rädda för att raderas, för att dö; så kretsar jorden också runt en stjärna, runt solen, så är det värmen och ljuset som den utstrålar som ger oss någonting att leva för, men också, någonting att dö utav, en natt att förakta och en dag som föraktar.

1190. Fantasin

Verkligheten sluttar ner
till fantasins bubblande hav
jag kämpar emot men faller i
till att simma som en
fisk upp och ner

för någon barm jävel
att plocka bort mig därifrån

1189. Så blunda då och jag blundar

Dom erbjuder hjälp
mot betalning när
vi behöver hjälp
med att betala
sitter jag vaken
i mörkret och
tittar på stjärnorna
som faller och
dom som stannar kvar
hur har dom råd
att bara finnas till
när vi måste
betala för att
dö; våra kistor
av granit och kannor
av kaffe till dom
som kommer på
begravningen

min fantasi är mina ögon
verkligheten är det
jag ser så blunda
då och jag blundar
bara för att bli
en del av den
& och säga hej
till dom som tittar
på med kisande
ögon och bländad
av ett sol i
moln säga hej
som om jag menade
det och säga
hej då som om
jag skämtade ett
sånt där skämt man
drar ibland istället
för att fråga
hur folk mår

dom snackar om
kärlek som ett
sätt att knulla
på står jag
bredvid och
onanerar för att
vara med i
ringen av vända
ryggar där framtiden
ligger mitt
i som ett
våldtaget barn med
bamseplåster över
handleden ska jag
resa mig upp
och visa vem
jag är ett sånt
där uppkäftigt barn
som knyter näven
ibland för sin
kamp mot dom
som inte förstår
kan jag vinna
tillbaka livet på
min sida igen bara
genom att
slåss mot dom
som slår och
egentligen bara
då och bara
då och bara då
men här och
nu har jag ingen
att slåss emot

så jag kan lika
gärna ligga
kvar som ett
nyvaket barn med
cykel utan stödben
tappar jag balansen
mellan stjärnorna
på vägen hem
från skolgården

och dom skrattar nog
för dom skrattar nog

1188. Kärleken

Så är kärleken bara ett hån
någonting man bygger upp
av sten gröper ur och
putsar ren för att
kunna fly bort ifrån

1187. Skolmatsal

& jag drömmer om en öken där de döda begravs
& jag drömmer om en snabbmats-kö där alla sjunger mitt namn

det är ett ord jag inte kommer på
och en känsla jag inte kan fly ifrån
cigaretterna brinner ut
och pappret är lika blankt som förut

så jag blundar och drömmer igen
om en skolmatsal där alla undrar vem jag är

1186. Sjungande

Fåglarna sjunger
men vi lyssnar
bara på dom som
säger hur fina
vi är

så letar jag
efter tystnaden
där kan jag
leva mitt liv
sjungande om
dom som
aldrig visste
hur fina
dom var

1185. Dansande

...

(som om ni
såg som om
ni någonsin
såg mig)

& alla Afrodites
män ligger redan
ned dom ligger
så och åmar sig
för att vi ska
veta att dom
stred

morgondar finns
bara för att
vi ska sakna
det som
var igår
spränger jag
spegeln med
självömkan
frågor frågor
livets mening-
frågor frågor
utan svar &
en näve dynamit
bär
med mig
det som
finns kvar
i svarta sopsäckar
fulla av
bråte och en
saga läst
utav Babar

det här var
tiden för cigaretter som
brann ut
orörda
lades ner i askfaten
med föda
för ett annat liv
och nya
offer jag ger dig
min morgon
du gav mig
ett
skratt
fem tusen blickar
tömda på
ängslan och
några kyssar
utan
saliv

dansande
dansande
till nyhetsprogrammens
signaturmelodier
vajande och vevande
på armarna till
mord
och lågkonjukturtjat
tjat tjat &
prostitution vad är
det vi är ju horor
i en värld
av hallickar ombytta
till våldtäktsoffer
låtsasblod
och ketchupfläckar till
att gråta
& titta på
borstar jag tänder
med terpentin
och vaxar håret
med konfetti bara
för att
dom
ska veta att
jag led

blir mödrars skrik
och barns
kolik godnattsagor
och hallå till
ett annat liv där
slavars slavar
dansar omkring
i ring runt
gamla
kungars
lik

dom vet vem
jag är
men bara om
men bara om
jag bjuder
dom
på rom

systembolaget läggs
ned och hela
bygden dör
i hörnet mitt emot
sitter jag på
huk och dricker
mina sista
öl för att överleva
dom som sa
hur fel det
var som om
dom kände mig
så öppnar
jag ännu en
skålar med
ett jävla hallå
mitt sätt
att håna
dom som
bad mig
gå

& jag ska döda
dom
med
mitt flin
två sorgsna ögon
och muren
i Berlin

som om dom
vet vem jag
är ett ensamt
barn med
naglarna brutna
och benen
isär jag är han
ni ser packa
väskan full
med
småväskor
och ta
bussen ut
ur stan

och när bussen
väl har
åkt ett tag
så lägger
jag mig
ner

1184. En blomma

Som en blomma, ser jag mig själv.
Just när jag blommar, är rädslan för att vissna det enda jag har.

Och lyckan är drömmen om en morgondag.
Så är motsatsen att verkligen vakna upp där, se sig omkring, och tänka för sig själv; var det bara så här.

Så är kärleken bara ett hån.
Mot dom som byggde sina liv av sten.

1183. Gallileo

Och om jag bara tänker på det, ens för några sekunder; så blir det uppenbart att det av de enda fem vetenskapsmän som överhuvudtaget kan nämnas i detta sammanhang, rörande det förgångnas genialitet och anledningen till att vi idag ser världen som vi gör - Aristoteles, Kopernikus, Gallileo, Newton, Einstein - är Gallileo, möjligtvis i konkurrens med Einstein, som gjorde de största bedrifterna. Och det var inte bedrifter som skapade något nytt. Det var ett annat sätt att tänka på, som av sin samtid ansågs så osannolikt att det knappt förtjänades att skrattas åt.

Gallileo lade inte fram någon ny världsbild, utan försvarade bara en kopernikanska, om att solen var i centrum för planetsystemet, och att jorden roterade runt solen och dessutom roterade runt sin axel i tidsomlopp som vi kallade dygn. Aristoteles anhängare sa att om jorden hade snurrat på det sättet så hade människorna snurrat av jorden och om man släpper en sten från ett torn så hade stenen inte slagit ned vi tornets fot. Ändå försvarade Gallileo den kopernikanska världsbilden.

Einstein ifrågasatte om tiden var kontinuerlig, konstant.

1182. Jag & Albert Einstein

Blir väl det rykte som följer
med till evigheten
att jag skrev
för att jag var full

***

När jag var liten hade min farsa en bild på en gammal gubbe på sitt skrivbord.
Jag trodde alltid att det var min gammelfarfar.
Några år senare såg jag bilden igen på en kompis farsas skrivbord.
Och trodde att vi var släkt.
Några år efter det såg jag bilden i en tidskrift och trodde att jag var känd.
Sen sa någon att det var Einstein och jag gick till skolan och sa att jag var släkt med honom.
När läraren hörde det pekade hon bara på mig och sa att det var ungefär tvärtom.
Jag har aldrig känt mig så liten och obetydlig som när jag satt där och sa; okay.

***

Om jag ska beskriva min barndom med en enda låtrad;
You think I’m psycho, don’t you, mama?

1181. Dom

Men dom som förstår mig
är för upptagna med sina egna liv
för att vilja ha mig

dom sitter i sina egna hörn
med sina egna böcker
och skrapar sårskorpor
med sina egna avbitna naglar

för att titta hit
och ser jag dom
eller är det något jag bara
fått för mig

1180. Sista bussen ut ur stan

Drömmer jag att jag springer till busstationen
tar sista bussen ut ur stan
för sen kommer några andra hit
och släpper bomber framför andra lekande barn
men inte du och jag
det är över nu
vi måste härifrån
finns minnena om gårdagen
bara som drömmen om en morgondag

där vi begraver de lemlästade liken i stora högar
av dom som blev kvar

1179. Lyckligt slut

Fåglar kvittrar
jag hör er
viska mitt
namn så sjungs
sångerna om
livet från
dom
döda kvistarna
och
varför måste man
leva för att dö och
supa skallen
av sig för att
glömma hur fin
man är hur
ful man är
och allt
sånt där som folk
skriver böcker om
har ingen fågel
kvittrat för
mig så jag skriver
en bok om
det och håller
med alla dom
som står på
rad och svär
åt Bush och
såna där
som man ska
svära åt för
att hänga
med till
framtiden som en
fjäder på
fågelns vingar
så flaxa då
så flaxa då
svär vi åt
Bush igen
och svär åt
allt det där
vi hittat på
för att ha någonting
att svära åt
och det där vi
hittade på för
att skriva böcker
om ryms alltid
i vår spegelbild
som hur fula vi
är hur snygga vi
är och två flaskor
rödtjut för
minnet av Charles
Bukowski så
säg ser du mig
när jag ler eller
ska jag vara
dyster ett
tag prata
om döden med
välbehag och
ta livet av
mig för att
bevisa att
jag menar det
och se
vilka som kommer
på begravningen

är det enda som
spelar någon
roll och meningen
med mitt liv ett
liv som mer
gick ut på
att slå ner dom
som redan låg
än att resa
sig upp på
morgonen och
gå därifrån som
en vuxen man
en levande död
för vad är
egentligen
skillnaden

aha

ställer jag askfatet
där spegeln
stod för att
reflektera dåtiden
i morgonljus mhm
kommer du ihåg
altanen till
dina föräldrars
hus där vi kysstes
för första gången
och du sa
hur fin jag
var och jag svarade
med att hålla
din hand och sa
vi kan springa
så här att alla
ser oss och sen
lägga oss ner
och titta på
stjärnorna faller
ner och låtsas
att vi är som
dom bara för önskningen
om att leva kvar
och drömmen om
ett evigt liv
står alltid rygg
mot rygg mot
stjärnorna som
aldrig faller
ner jag sa aldrig
hur bra du
var när vi
knullade och kanske
är det mitt
fel att
vi springer åt
olika håll
idag men när
man blundar finns
ingen ensamhet
så letar jag
efter den
sjunde sortens
blomma och
tänker på dig
som vägen
dit är mördan
värd packar jag
väskan för
en resa utan mål
med no direction
home tatuerat
över
tinningen I
love you baby
can I have
some more

ställer jag askfatet
där spegeln
stod för att
se vem jag är
egentligen tänder
en cigarett till
den sista säger jag
till mig själv och
tror nästan på
det bara för att
kunna röka ännu
en tänder jag en
cigarett igen och
låter rökringarna
gestalta framtiden
gestalta sanningen
och gestalta allt
det där poeter
skriver om i så
fina ordalag som
möjligt med
rim och driv
som om det var
en tävling eller
nåt där man vinner
sin plats i
solen finns inga
förlorare bara dom
som står i skuggan
med
ögonen kisande och dom som
tror att dom är
någon annanstans
det är ingen
tävling vi ligger
bara här och
dör sen skriver
vi om det hur
döda vi är
och att leva som
man lär lillebror
läs inte det här
när du blir
stor
pom!
pom!
pom - du stod vid
dörren och sa är det
här allt jag
blir så dör jag

finns bara dom
som
aldrig fick nog
och dom som
inte vet vad kärlek
är fanns det
en plats i din
värld för
två snälla skicka
ett vykort för
jag undrar så

med Che på
väggen och
Marx under sängen
blir drömmarna
om rikedom bara
en anledning
att ligga kvar på
morgonen och
somna in igen
för ett
sätt att
komma undan
chansen till revansch
på dom som
slickade håret bakåt
snackade
om rött vin
för två tusen
spänn och stack
till Monte Carlo
sen för att bli en
del av det som
pengarna aldrig
var dom går
på stan nu med
gucci-väskor och
rakvatten dom
går på stan nu
och solar sig när
vi ligger i våra
sängar och
somnar in igen från
kärleken vi
inte kunde glömma
så we didn't
even try

& politisk
korrekthet föder
inga barn
så åker vi till
Prag ibland och
kärar ner oss i
dom som inte
ens vet våra
namn sen snackar vi
om Kafka och
dom vi alla
döpte våra
barn
efter

existerar jag bara
genom att
påverka andra
och existerar
bara det som
påverkar mig till
en värld av
ord som alla
säger att dom såg
mig dö igår och aldrig
snackar dom om
morgondagen
så
ska jag dikta
mitt liv bara för
att ta del
av det en
dröm om att
åka härifrån med
orden som aldrig
stämmer överens
med vardagen har
jag blivit 140
bast och världsmästare
i allt det där
som ingen ever
snackar om
så ska
jag dikta mig själv
med blåtiror
och sårskorpor
bara för att
ta reda på
vad som står och
möglar på andra
sidan spegel-
bilden

översätts
sanningen
till alla språk
bara för att
lögnaren
kommer därifrån
översätter jag
mig själv till
en solrosbukett
bara för att
vissna in
och ta
mitt liv

säger alla falska
slutsatser mer
om sanningen än
dom som beskriver
den säger om
sig själva så
lär vi oss vinna
genom att förlora
om och om
igen lärde jag
mig gå för att
springa härifrån
så kom jag
bara hit
till ett par
knäppta händer
och en blick
ut genom fönstret
där alla andra
barnen leker som
alla barn ska
leka men inte
jag för hej
här sitter jag
och tittar ut
bara för att
kunna skriva
hur liten jag
är hur liten
jag är och
hur liten jag
är ska inte ni
bry er om

gör vetenskapen
allt det svåra
till något
enkelt som vi
kan förstå genom
att dra isär
och klistra ihop
men är inte
det enklaste
egentligen att se
världen som den
är och solen
som en gul
prick med strålar
på som att
se Van Goghs
målningar för
motivet istället
för att räkna
varje penseldrag
och efter
varje räknat
penseldrag fråga
oss själva
vad då
vad då
vad då var
det verkligen
så här eller
ljuger dom

och allt som är
utrönt framskaffat
och bevisat
leder till nästa
rön som orden
i ett korsord
flätas ihop och
runt
runt
likt bitarna i ett
pussel som när
det är färdigt
kommer visa ett
motiv vi ändå
inte kan
förstå men lärt
oss tolka som
ett Gud är död
och djävulen
har tagit hans
plats dricker
O'boy med
mjölkmustasch
bara för att
kasta omkull
världen igen ett
nytt pussel
med annat motiv
och vi kommer
vända oss mot
varandra med
blickar som säger
var det bara
så här och med
vilken
mening levde vi
våra
liv

för att dö
och därför är
vi dödliga

skriver författaren
om sig själv
i tredje person
en saga om
hur han dör
och alla andra
stannar kvar
och skrattar
åt vem han var
ett lyckligt
slut eller hur
för vem hade
någonsin önskat
att det skulle
vara tvärtom

men jag har aldrig fattat någonting
så jag svär
jag svär och säger hej
då till damerna på
stan och pastorerna i
kyrkan som lever
som dom lär inom parantes
bara för att åka
hem till TV:n och
kolla på porrfilmer
vi är alla syndare
för att gud
skapade oss så eller
inte gud men någon
annan någon mycket
större och precis lika
allsmäktig som
Bob Dylan & Van the man
så jag står kvar här
och stampar på samma
ställe jag stampade
när jag var 8 år
och väntade på bussen
härifrån men jag
har lärt mig
hur man håller ut
längre än fyra sekunder
jag har aldrig
varit i Lissabon jag
har aldrig på platserna
som folket snackar om
på nyheterna det är bomber
överallt men jag känner
ingen där så jag
svär och stampar fötterna
på samma ställe som
när jag 14 år och
väntade på morsan och farsan
att komma hit och hålla
om mig haha
så
jag
svär

stampar fötterna på samma
ställe som när jag
16 år och knarkare med
självmordsbrev i
bakfickan i värsta fall
i värsta fall
så jag svär för kycklingarna
som inte slutar dansa var
det enda jag var en
karaktär i en sån
där Herzog-film där
några skrattar
och några ber men alla
dör i sista scenen
för att vi ska förstå hur
vackert det är att
tappa fotfästet en sekund

så jag står kvar och
stampar nu jag stampar
nu och står kvar på
samma plats som förut
för jag lärde mig
aldrig spela död
som om det såg
verkligt ut

& säga hej då
på stan som om jag
verkligen menar
det så jag
stå kvar

istället

haha

så jag står kvar
och
svär

1178. Så blir ett plus ett alltid två

Men vad jag lärt mig av logiken, och av matematiken, och av alla svåra ekvationer, är att om man skalar av dom tillräckligt länge, och hur man än ser på världen; så blir ett plus ett alltid två. Och det är inte heller svårare än så. Där ett är lögnerna, och två är sanningen. Och varje känsla vi uttrycker, och varje känsla vi känner, som varje ord vi skriver; härstammar alla från ett påhittat språk.

Jag förstår inte vad jag skriver, och det är heller inte meningen. Det är därför jag sitter här, men just därför jag inte sitter någon annanstans.

Det finns många här som skrattar när den amerikanska flaggan hänger på halv stång. Jag skrattar mer åt dom som hissar ner den. Som om det spelar någon roll. Som om sorg inte bara är en känsla av att leva kvar, samma känsla som när man går på stan och räknar skyltdockor som man räknade stjärnfall förut, samma känsla som när man vaknar upp på morgonen och inser att man har försovit sig. Samma känsla av att leva, och att med livet vara del av någonting man inte alls tillhör, man inte alls begärt, men som likt en stad i ett bombanfall blivit belägrad under, smutskastad och underkastad som fången i sin cell när han säger god natt till fångvaktaren. Säger vi hej då till dom som älskade oss, bara för att skicka in ännu ett dödsattest till tidningen; och förkunna, just det, som för att förkunna det som alla andra vet, men det som vi tidigare inte hade en aning om, det vi förträngt och glömt bort bland nätter med Kafka och alldeles för många vin, det vi förkastat som bara någonting vi fått för oss, och betraktat som ännu en saga utan slut; just det, och just det faktum att vi faktiskt lever. Som om heller det, spelade någon större roll. Hissar vi våra flaggor återigen till full stång, och börjar skratta igen.

1177. Jack the ripper

Fast i ett paradis
gjort för två
vem kysste Elin
bakom ryggen
på Marie snälla
skicka ett vykort
för jag undrar
så sitter regnets
barn och målar
teckningar med
stora solar på
den största
vinner och
den som stannar
uppe längst
som en fågel
på sin gren
har jag försökt
på mitt
sätt
att
bli
fri

är allt vi
gör att
gestalta framtiden
med smutsiga
jeans och en
stank
av sprit går
en man runt
på stan och
säljer sanningen
för halva priset
och i olika
färgen ibland
randiga och
ibland med ränder
på står det
en annan man
bredvid med ett
"jag sköt Olof
Palme"-plakat och
vad är egentligen
skillnaden

drömde jag i natt att jag blev väckt av en man som sa att jag var skyldig honom fem tusen spänn, med ett leende på läpparna som om han inte brydde sig, men som att det bara var så, gick ut på stan och skulle ta ut pengarna, men det var snö och jag kom inte fram, ramlade ner på knä och kastade mig fram, så att barn och hundar skrattade åt mig; kom aldrig fram till banken och ramlade igen, låg kvar och somnade in som en fri man, för första gången fri, på sättet och den enda friheten; känslan av att ha förbrukat och därför inte längre oroa sig för att för att förbruka friheten - så måste Jack the ripper på vägen hem tagit varje steg med lugnet och lugnet som bara infinner sig i en fri mans bröst.

1176. Och ord.

Jag ska leva mitt liv genom att trasa sönder det med bokstäver.
Med ord. Och ord. Långa meningar.
Som djupa sår; SÅ SKA JAG LEVA MITT LIV!
Med ena handen hängande fri.
Svara i telefonen med knarrande röst och säga till brudar på stan;
BABY I LOVE YOU CAN I HAVE SOME MORE?

Så ska jag leva mitt liv.
Spotta på spegelbilden och vänta på att salivet torkar in.
Torka tårar, sen; SPOTTA IGEN!
Och aldrig ska jag glömma att man inte behöver någonting att berätta för att skriva en story om sitt liv.
Nej, nej; vi är alla på jakt efter någonting att prata om.
Någonting som får världen att snurra runt.
Snurrar jag motsols för att känna hur det känns.
Och sitter kvar.

Jag ska leva mitt liv genom orden som säger hur liten jag är.
Hur ful jag är.
Mur misslyckad jag är.
För bara dom vet vem jag är.

1175. Tjackhora

Vi skulle knulla.
Men hon fick mens.
Då sa jag tjackhora.
Sen sa hon att hon ville göra slut med mig.










Då sa jag tjackhora igen.
Sen knullade vi.

1174. Pamela Anderson

Jag kanske blir av med oskulden någon gång
eller så blir någon annan det

det är inget man slår vad om precis
men ibland gör dom andra det

alla mina kompisar har redan knullat
dom säger att det är skönare än att se Pamela Anderson naken

och hon har skitstora bröst
jag vill knulla med henne någon gång

men jag vill knulla med någon annan först
så att jag vet hur man gör och inte ramlar och slår mig

1173. AIDS

P-piller-
reklam och
HIV-test
har aldrig sagt
någonting till
barnen
med böldpest

för dom finns
bara tystnaden
och ett AHA
som svar till
vill du följa
på stan längs
alla skyltdockors
flin och andra
barn med stora
leksaksflygplan

som viskar
utan att säga
det och blickar
från dom som
håller med vad
ful du är och
allt sånt där men
vi kan leka mamma
pappa barn när
vi kommer till
mig så får du vara
hon den där som
ingen vill
prata med

det finns en
tjej mitt emot
som viker ut sig
ibland men alla
snackar fortfarande
om när hon
ska tappa sin
första tand som
om tänder spelar
någon roll tar
jag tången över
tungan och drar
ut alla på
samma gång haha
jag vann och
låter blodet bli
min chans till
kärlek & revansch
så titta på
mig eller ska
jag ta av mig
först

han går runt
med Stalin-mustasch
och "67, vart
har du tagit vägen
nu"-citat på
t-shirten en bok
av Marx och
knark i ögonen
och sån vill
jag också bli
när jag
blir stor

om inte världen
är större ändå
då ska jag sticka
nålen mitt
i och blåsa ut
den vika ihop
och packa
ner knyta
skorna och springa
ikapp alla dom
som sprungit
därifrån

skrika det var
inte bättre då
det var inte
bättre då det
är bara nåt
ni har
fått för er

vi
kan lika
gärna åka hem
och börja
om från början
igen

och jag ska
knulla er
upp och ner
en i sänder
bara för att
få käka dom
där P-pillren
som alla
snackar om
och hur coolt
är inte det står
min lycka i guds
händer

och

kanske
kanske

får jag AIDS
en dag

1172. Jag känner mig som ett våldtaget barn

Jag vet att allting ordnar sig.
Jag vet att allt är bra.
Jag vet att mina föräldrar älskar mig.
Jag vet att jag är ett älskat barn.

Jag söker bara en anledning till att gråta.
Fortfarande gråta.
Samma tårar jag grät när jag var 8 år.
I mammas knä och frågade vart tomten sover när det blir vår.
Och hon sa att tomten går runt och runt.
Och jag sa att tomten kan sova hos mig.

Sen pratade vi inte mer om det.
Jag känner mig som ett barn som fick allt men inte visste hur man tog till vara på det.
Jag känner mig som ett barn som älskar allt som rör sig.
Men inte lärt sig säga: jag älskar dig.

Jag känner mig som ett våldtaget barn.
Jag känner mig som ett stympat barn.
Jag känner mig som ett barn som lämnas kvar i snön att dö.
Bara för att någon dag vänder det.

Och jag tittade ut genom fönstret på sakerna som åkte förbi.
Och om jorden snurrar eller inte snurrar.
Kan inte förklara hur man mår.
Lärde jag mig snurra motsols och säga hej till dom som sa hej då.

Och kanske är det den enda likheten mellan mig och dom som våldtar ibland.
Att vi inte vet vad kärlek är.
Så våldta ta mig.
Ni kan lika gärna våldta mig igen.

1171. Jag föddes på bortaplan

Har ni känt hur orden ursinnigt sliter sig loss från er så fort ni skriver ner dom?
Springer flyende därifrån.
& jag har aska i mitt hår.
Dom samlar blommor på andra sidan gatan; hoppas dom inte ser mig!
Tyst, tyst blundar jag för att inte bli som dom.
Jag måste hålla drömmarna för mig själv.
Spela död och låtsas att ingen ser.
Hur varje ton finns och säger sin version av sanning; bara en rädsla för tystnaden.
Pshhh - vindens dån.
När den tar tag i trädens grenar; ruttna löv på väg ner.
Över asfalten.
Som om dom väntat på det här, väntat på att blåsas ner.
Väntat på att blåsas bort.
Väntar jag på att orden ska komma tillbaka.
I ett led, en armé; ställa sig på rad.
Och döda mig med ett; vad var det jag sa.
Och döda mig med ett hånskratt.
Och döda mig med ett slag i pungen.
Så skriver jag för att inte bli som dom.
Och jag skriver om dom.
För jag inget annat att skriva om.

Om allting bara varit ett 1, X, 2.
Hade jag kunnat svara på hur jag mår.
Med en halvgardering på 1 och 2.
Och hände med kärleken?

Nej, jag återföds kanske som en asfaltsblomma.
Det verkar logiskt.
Ett sånt liv det inte finns mycket hopp för.
Och när jag väl överlevt allt regn.
Kommer en kille från 4:e klass och dunkar en basketboll över mig.
Så att jag dör.
Och jag sköt en hund när jag var fem.
Så nu är jag en hund själv.
Och någon borde älska mig.

Haha, ser ni?
Dom står och snackar om frihet nu. Som om det är något vi redan har.
Som om det bara är att komma och ta.
Som frukter på en gren; smakade äpplena vi snattade alltid bäst.
Dom snackar om frihet nu, och försöker få alla att tro på den.
Det är bara ett spel.
Och om jag inte hade fattat; hade jag kanske stått där nu.
Med armarna i kors; och sagt samma sak.
Om och om igen; kom och ta, med din frihet hem.
Som om vi inte föddes till att skotta vägarna härifrån.
Jag föddes på bortaplan.
Till att inte se.
Vart alla andra gick och levde sina liv.
Till att se men inte röra.
Och älska på håll.
Jag hatar att jag älskar dig, men jag älskar dig nu.
Du hatar att jag älskar dig.
Ser du inte att vi slåss mot samma fiende?
Så kom hit och göm dig med mig.
Vi kan låtsas att vi inte vet; vem det är.
Som slåss så hårt.
Kom hit och ta min hand.
Så kan vi springa härifrån.
Hoppa på samma gång.
Hoppa på tre.
Och sen vända oss om.
Ser du vad jag ser?
Hur alla dom som sa att dom älskade mig.
Står och skrattar nu.
Jag älskar dig när du packar väskorna och drar.
Och bara då.
Mitt hem blev en jakt efter kärleken.
En resa utan mål.
På en väg utan slut.
Har sovit i dess dikeskant.
Bara för att jag går betyder inte att jag vet vart jag är på väg.
Men tvärtom.
Det betyder bara att jag inte har något bättre för mig.
Nu står dom bredvid och kallar det för friheten.
Kallar varje steg för friheten.
När jag istället försöker fly från den jag är.
Från den jag var.
Och från framtiden.
Med skyffeln i min hand och vägen full av snö.
Består min enda frihet av att fortsätta skotta.
Eller sitta kvar och dö.
Som om jag inte föddes så.
Bara ett stenkast bort.
Som om jag inte föddes så.
Barfota, rädd, men vid liv; precis lika vilsen som idag.
Som om jag inte föddes till att låta snön täcka över mina fotspår.
För alla andra att glömma vem jag var.
Men jag älskar dig nu.

1170. Njuter

Allt är falskt och bedrägeri.

Vem fyllde mitt bibliotek med tårar?

Kom och bekänn, jag hånar någon som slår mig.
Skriker, men njuter.
Och protesterar mot dom som håller med.
Bara för att ha någonting att prata om.

- Kommer du ihåg han den där?
- Han som slogs?
- Mmm.
- Mmm.

Jag minns varenda tand jag tappade.
Men det betyder inte att jag saknar dom.

1169. Olycklig

Hon lutade sig ut genom fönstret och sa:

varför vill jag lämna varje plats jag kommer till?

***

Ett hem är aldrig mer värt än det man inte ser.

***

Jag är så olycklig här. Så förbannat olycklig. Först gör jag så att alla tycker om mig. Så att alla tittar, sen ställer jag mig mitt i ringen och frågar högt vem jag är. Vem är jag, vem är jag, så att alla skakar på sina huvuden, vänder sig om, och går därifrån.

1168. Poet

En poet är bara en poet så länge han skriver.
I ögonblicket han lägger ifrån sig pennan blir han någon som var en poet, någon som skrev någonting, men inte längre vet om han kan återvända dit. Om han någonsin kommer skriva lika kraftfullt igen.
Det är också det som drar honom isär.
Håller honom vaken om natten.
Det; just det; och inte orden i sig.

Så lever vi bara när vi dör, i rädslan för att dö.
Och balanserar jag på klippkanten, tittar ut och tittar ner från dödliga stup.
Tänk om, tänk om.
För jag lever ju.

1167. Saknad

Jag saknar dom där dagarna när du höll min hand och sa att Magnetic Fields var världens bästa band. Jag saknar det där blandbandet med "We rule the school" som sista låt, och "I was here" skrivet på framsidan.

Du vet, dom har börjat lista låttexter nu och jag önskar att du var här. Dom säger att låttexter är bra, som inte ens handlar om dig och mig och jag sitter här och försöker hitta vart du bor.

Skrattar du fortfarande med ögonen kisande, som om solen bländade dig och du inte riktigt såg, att hur många fingrar folk än visade; så blir ett plus ett ändå alltid två.

***

Jag fick komma hem till henne en gång. Vi satt och käkade färskpotatis och sill framför en vissen midsommarstång och jag hade Proust i väskan men jag vågade aldrig säga att jag läste DEN. Jag vågade aldrig säga vem jag var och ibland frågade hon; jag svarade bara att det är tungt ibland, det är bra ibland, och ibland vill man vara hög, men allting kommer ordna sig. Hon kollade på mig med en moders förtvivlande ögon och sa någonting om hur vädret skulle bli imorgon.

1166. Hoppas solen skiner idag

Jag dödade en gång en gammal tant.

Teet hade svalnat och blivit kallt, cigaretten hade sedan länge brunnit ut. Jag stod med brödkniven i min hand. Den andra handen i fickan. Frosten hade lagt sig och stjärnorna glittrade som julgransbelysningar.

Hon var den första som kom förbi.

Vaggande, vaggande, fick hon syn på mig och sa 'hallå'.

Jag följde efter i lugna steg och väntade tills hon hade svängt in på en mörklagd gränd, och där...

Sen drog jag ur kniven, helt lugn. Vände mig om, och gick sakta därifrån. Tillbaka, och förbi stället där jag hade stått förut och hela vägen ner för allén.

Trädkronorna vajade som svarta fanor på full stång, som dödskalleflaggor på piratskepp och hundarna skyndade förbi, med tungorna hängande utanför; pustande, ögonen lysande, blint stirrande, drog de i stora flockar sicksack från träd till träd, rafsande i högar av löv som vaktmästaren hade sopat ihop; säkert en stackars praktikant från skolan mitt emot, en sån som stoppade tuggummin i faxapparaterna, harklade sig på fikarasterna och ringde dyra mobiltelefon från chefens rum, till sina kompisar, för att sen sjukanmäla sig. Resten av veckan; "nej, jag har huvudvärk i dag med, men jag kanske kommer imon".

"Okej, krya på dig, hej då!"

I flockar skyndade sig hundarna förbi, i flockar som hyenor över savannen, suktande efter någonting att äta, ett as som hökarna lämnat kvar, ett bananskal och en använd tampong; jag slängde kniven till dom - och de slickade upp varenda droppe blod som fanns att slicka upp.

Sen stoppade jag båda händerna i fickan och gick vidare ner. Till parkerna där jag druckit folköl som barn. Där jag rökte min första cigarett, och jag tände en till cigarett, mest för sakens skull, för att se ut som James Dean för en dag, för att dö ung, för att ha någonting göra, för att göra någonting, och jag försökte göra rökringar också, men vinden tog tag i allt jag blåste ut, blåste in det i ögonen; och jag blundade.

Jag blundade mycket på den tiden.

Om jag bara hade varit en av dom hundarna, som nu drog vidare bort, och ut ur synhåll, om jag hade varit en av dom, så hade min elakhet skymts och täckts av grymheten och försvarats som ett sätt att vara; som alla dom där bleka ansiktena på stan, som speglade sig i varje skyltfönster, poserade som skyltdockor, köpte kläder och sa; är jag inte fin, idag? Och det fanns alltid någon där som svarade ja.

Jag ville aldrig bli som dom. Och just den rädslan drev mig, styrde varje steg, bort, bort - jag ville aldrig bli som dom, som en rädsla för främlingar är alltid en rädsla i grund och botten, en rädsla för sin egen spegelbild.

Hade jag förbrukat min rätt till existens nu? Eller hade jag helt plötsligt förtjänat den? Genom att göra något som betydde någonting, något som visade att jag lever; jag lever; mitt namn i tidningsbokstäver, på löpsedlar uppklistrade som affischer och "wanted man"-rubriker i old western style, och folk som vänder sig om på stan, viskar, pschh-pschh; det är väl det vi kallar liv?

Så nog levde jag.

Det här var min version av sanningen och jag kunde vänta på att somna in och vakna upp av att någon knackade på dörren, någon som pratade, någon som frågade vem jag var, någon som brydde sig, och någon som grät, det skulle bli en bra dag och har ni tänkt på det; att även Judas kyss var en kyss - och samma kyss folk ger till varandra vid altaret. Jag ville också bli kysst och någon gång skulle kanske folk undra vem jag var.

Jag tänkte på alla dom som hade älskat mig. Och jag tänkte på alla dom som inte visste vem jag var.

Men nu; jag var ensam som en sten på en väg.

En väg som inte ledde någonstans och jag sparkade gruset framför fötterna. Tände ännu en cigarett och somnade i fosterställning, under en gångbro.

För första gången var jag inte rädd för drömmarna, jag till och med väntade på dom. Jag väntade på dom, försökte sluta ögonen, slöt ögonen men somnade ändå inte in. Några fulla ungdomar gick förbi, gormade sig och skrek, dom såg nog inte mig, för om dom såg mig hade dom skrattat eller tystnat, men dom fortsatte skrika på samma sätt som när jag först hörde dom. Och jag låg tyst, och hoppades att det inte skulle vara några gamla klasskompisar, några lumparpolare, släktingar, vad som helst; inte här och inte nu; så jag låg stilla och sen somnade jag. Den natten drömde jag om fåglar och Afrika. Jag drömde att jag var en sån där flyktfågel som en dag bara drog härifrån.

Men när jag vaknade var det till en kyla som hade fått ögonbrynen att frysa in, kinderna att förlamas och läpparna att stelna. Det var lika tyst som förut och jag kände stanken av urin.

Afrika var längre bort än någonsin.

Jag gick förbi ett kafé i stan, köpte en kopp kaffe. Satte mig på en parkbänk utanför Systembolaget och tände en cigg.

Hoppas att solen skiner idag, sa jag för mig själv; hoppas att solen skiner idag.

Om jag bara hade haft någon att säga det till.

1165. Mmm.

Dom snackar om Nietzsche och sånt. Dom snackar om såna som förändrat världen.
Jag snackar om Lotta och Louise. Jag snackar om dom som jag vill knulla med, ibland.
Det gör mig inte till en bättre människa. Men knappast inte till en sämre heller.
Alla vill ju ha sex ibland. Det är därför vi är här.
Det var därför Nietzsche skrev.
Och han skrev.
Och skrev.
Skrev.
Om sånt han inte kunde få tag på.
Om sånt han inte kunde fånga.
Och har ni tänkt på hur allt som har skapats här i världen, har skapats för att fånga det som flyger så oförtjänt, förbi. Så lättvindigt och oberört förbi våra fönster. När vi sitter inomhus och tittar på.
Som konstnären putsar sin egen spegelbild, döper den till Den sista nattvarden.
Och kallar det för konst.
Vi är alla konstnärer.
Och allt vi ser är en del av våra verk, av våra liv.
En del av oss, och en del av våra beslut.
När vi säger; ska vi knulla idag.
Och någon svarar; nej.
Är du säker?
Ja.
Men snälla då, du får en miljon.
Okej då.
Och en nattvard till.
Vad snygg du är.
Du är så våt.
Du är full. Och jag är kåt.
Ta några klunkar till.
Och hela framtiden är vår.
Vi passar så bra ihop.
Gör det ont?
Mmm.
Gör det ont?
Mmm.

1164. Liten och ömtålig

Hon skriver ord på engelska ibland, mest för att visa att hon kan.
Så stavar jag fel ibland.
Mest för att visa hur liten jag är.
Liten och blå.
Liten och ömtålig.

Döende, men vid liv. Återuppstånden och korsfäst, igen. Även Judas kyss var en kyss. En sån kyss som folk bygger giftermål på, bygger drömmar på, en sån kyss som folk våldtar andra för att få, chansar, ber, kör snabbt med bilar och ler; snälla, kan du inte kyssa mig.

Hade aldrig förut känt hur gott det var att skära upp sitt egna kött och äta upp det. Grilla det över den öppna elden, så att fettet droppade ner med blod och andra kroppsvätskor. Så satte jag brödkniven genom kinden och skar ut en bit till, lagom stor att lägga i korvbrödet. Strö lite svartpeppar över, och smörja in i senap.

Jane Fonda på reklampelare i stan, Bert Karlsson på TV:n säger någonting till alla dom, andra, där utanför som går och går, utan ansikten, gråa, formlösa; dom som bara går.

En tävling i att skriva snabbast. I att svära mest, och spotta mellan raderna; ibland är jag med där, och jag är med där för att visa hur död jag är.

Så fanns snart inget kött kvar att äta utav, skelettet lös igenom handlederna. Jag gnuggade tänderna en sista gång, för att fånga de sista strimlorna. Satte på lite kaffe i kaffebryggaren och tände en cigarett.

Den enda rädslan är rädslan för främlingen. Men vem är jag, när jag står i min egen spegelbild; rädslan för att jag är vad jag ser, eller rädslan för att jag inte ens ser?

Hockey-killar skriker som barnungar i sandlådan. En kolumn om Tom Cruise, igen, igen, och vem är det som läser allt det? Sitter på toaletter, skitande, fräsande, stopp i avloppen och översvämning på badrumsgolvet, men vi bara läser och läser för att låtsas som att vi inte ser, en dröm; ett liv; ljug ihop ditt förflutna för att ta en del av det!

Ändå mer sprit, och lite fylleromantik. SMS och tror du på kärlek vid första ögonkastet eller ska jag sticka in den direkt?

För gatans barn fanns aldrig några alternativ, lyktorna som dansade i vinden, vajande som stjärnor på halv stång, vaggande som månen i sin krubba, nyfödda och härdade av regn, löpsedlar och alkohol. Jag ville ge dom någonting, som betydde någonting, så köpte en flaska till. En flaska Jäger, sånt mår alla bra utav.

Victoria Silverstedt, 30 plus och sexig, extrabilagor och krig. Rädda pengar-insamlingar och gin. Utanför; stora barnsjukhus utan ström. Innanför, ett kärnkraftverk som kanske exploderar snart; eller kvar - men jag älskar dig nu. Eller vi kan låtsas i alla fall, det ser bättre ut på håll. Barn som dör och jAg äLsKaR dIg-citat. Fylla, baksmällor, och försoningsknull. R.I.P.-presentationer på SKUNK och begravningar med dans; hallå ser ni inte vem jag är; hallå? 22 år och snygg. Men vid liv.

Bono; man kan inte rädda världen med ett dollarglin.

Så rädda mig.

1163. Sommaren 2004: Dagsbrev, del 23 (19 år).

Sommaren 2004:

fem år och redan stor,
jag torkade pannan med aska,
från djävlarnas,
lägereld.
svett,
och tårar,
jag frågade varför,
de svarade,
att jag var stor,
och de log.
spöken under sängen,
när jag var elva år.
jag trodde inte på tomten,
men spöken,
de fanns inom mig.
fördriv mig,
älska mig,
eller brinn med mig.
en stjärna blinkar på håll,
månen var aldrig till för mig.
tolv år och full,
skuggan bakom schakalens,
haltande steg,
sträckt över havet,
inbäddad i vågorna.
ljuset,
ser du ljuset,
jag ser ljuset,
det är månens sken.
fiskbåtarna,
i gryningen,
ett skepp vid sin hamn.
när jag var sjutton,
med tre händer och en död,
jag skulle klara saker på egen hand.
med magen full av gin,
whiskey,
och vodka,
en ensam man på en annans stig,
jag gick vägen hem till mig,
men gick vilse,
satte mig ner.
trött,
svettig,
och med tårar i ögonen.
där sitter jag nu.
en dräng,
med sin krokna rygg,
en käpp,
med sprickor i.
blöt,
vissen,
och rutten,
men besluten om att komma fram.
den stora väskan tynger,
med allt som fanns en gång.
släpp ner den,
och börja om,
eller bär den,
för att komma igen,
en gång till.
19 år,
men lika vilsen som förut.

1162. Sommaren 2004: Nattbrev, del 22 (Det är över nu).

Sommaren 2004:

äsch,
skit samma.
skit i det.
när magen är full med cola och gin,
står man inte bredvid och tittar på.
men det var en dom,
det var menat som en välsignelse.
så länge du är dig själv,
kommer du aldrig få en romans.
och om du får någon,
på en fest någonstans,
så kommer den ta slut igen.
rätt så snabbt.
du sjunger italienska hejarklacksremsor.
och säger fy fan på stockholmska.
det är över nu,
men du behöver en tjej.
jag sitter här,
men du behöver inte mig.

1161. Sommaren 2004: Dagsbrev, del 21 (Jag är sjuk, tänk på det).

Sommaren 2004:

jag är sjuk,
tänk på det.
jag är inte normal.
och jag har inga avsikter av att vara det.
inga intentioner som leder mig dit.
jag är bara sjuk,
och jag kan inte säga att jag gillar det,
men det är inget jag tänker på.
något är fel med mig,
bara tanken på att vara sjuk,
när man, egentligen, är så frisk som jag,
talar om för mig hur sjuk jag är,
och desto friskare jag känner mig,
när tanken träffar mig,
igen och igen,
desto sjukare är jag.
jag är sjuk.
nu ska jag lyssna på Postal Service.
nej,
jag ska lyssna på Velvet Underground.
och på Bruce Springsteen.

1160. Sommaren 2004: Nattbrev, del 20 (Politik).

Sommaren 2004:

Jag är rädd, här.
Vi lever i ett land,
som aldrig kommer släppa minnena,
från en tid som inte fanns.
Radio Dept.
Det är erat fel.
Jag lever i min värld,
och kommer aldrig släppa tankarna på att hur jag än gör så har Radio Dept. gjort likadant.
Gjort en låt om det,
och försökt gömma undan den.
Allt de gör gömmer de undan.
Som när Neutral Milk Hotel gjorde "Holland, 1945" bara för att få förstöra den.
Ni har hört det blev,
bara bättre.
Nästan fulländat.
Jag såg en liten man på TV:n idag,
Sepp Blatter.
Han pratade om att han var liten till växten när han var ännu mindre,
och att han ville bli större,
då,
herre gud,
jag fattade vad politik och makt handlade om,
komplex,
och de bär motsägelsen på sin rygg,
att de som ska ha makt är de som inte är intresserade av den,
och tvärtom,
men politik,
jag är inte ens intresserad.
politik som står upp för friheten,
politik för revolotion,
som frigör själen,
studenten på himmelska fridens torg,
det var inte politik,
det var själ och vilja och mod.
men politiken förde honom dit.

1159. Sommaren 2004: Nattbrev, del 19 (Ett självporträtt).

Sommaren 2004:

Ett självporträtt.
Jag vill döda mig.
Sudda ut konturerna.
Måla igen bakgrunden.
Ett självporträtt.
Den lilla pojken i Velvet Underground-t-shirten.
Som inte vet vem han är.
Men lever med känslan,
av att inte finnas till.
Han som bryr sig om alla blickar,
bryr sig om ryktena på stan,
bara för att kunna gå en annan väg,
genom parken, under bron,
för att undvika de som ger sig på mig.
bara genom en vänlig hälsning,
en vänlig fråga,
eller ett vänligt adjö.
jag har aldrig,
kunnat säga nej,
till någonting sånt där.
aldrig nekat en vän med att vända ryggen till.
bara påpekat att vänskapen
ibland är väldigt ond
ett självplågeri
jag går på avenyn och undrar om inte alla snart borde vända sina ryggar bort från mig
alla vänliga människor som fortfarande hälsar
men inget händer,
vi lever kvar i en förljugen tid.
jag lever kvar i framtiden.
fast,
med mitt förflutna,
på flykt,
från den jag är.

1158. Sommaren 2004: Nattbrev, del 18 (Läs poesin).

Sommaren 2004:

Jag dras åt alla håll.
Huvudet värker.
Lider.
Smärtar.
Värken som aldrig försvinner.
Jag vill få ut det genom mina ögon.
Jag vill förstå hur världen fungerar.
Men när jag försöker,
och misslyckas,
så spränger jag det i tusen bitar.
Kom hem nu.
Jag borde skriva en roman.
Jag är fast i skrivandet,
men skrivandet håller mig fast där jag är.
Fången i mig själv.
Jag måste ta mig ut.
Lyssna på M Ward.
Lyssna hur han svävar mellan liv och död.
Läs poesin.
Förstå hur liten du är.
Vi borde lyssna på M. Ward när du kommer hem.
När solen går i moln.
Likgiltigheten skrämmer mig,
men för det mesta går jag runt och tänker på saker som inte berör.
På saker som inte finns,
men betyder något.
För att jag finns för dem,
och för dem finns jag.
Nu ska jag låtsas att de lever.
Och att livet dog för deras liv.
Men det är ingenting att bry sig om,
mest ett tidsfördriv.
Jag hatar det jag skriver.
JAG HATAR DET JAG SKRIVER.
men jag kan inte bara radera allt,
det skullle vara att radera mig själv.
att låta offergåvan,
leva kvar i mig.
Hur ska jag leva mitt liv?
När allt jag lever för,
lever sina liv för att döda mig.

Jag har verkligen ingen aning,
kom hem och rädda mig.

1157. Sommaren 2004: Nattbrev, del 17 (Jag skulle vilja måla som El Greco).

Sommaren 2004:

Vi försöker fångas utav verken som betyder något,
så att vi slipper betyda något för varandra.
Jag skulle vilja måla som El Greco.
Men jag skulle hellre vilja att du målade för mig.
Jag orkar inte anstränga mig,
jag har hört Tom Waits "Time" med alldeles för mycket ensamhet,
och jag har sett mörkret döda den jag är.
Vad ska jag bevisa?
Jag har sett Jacob Riise's fotografer,
och jag såg hur många som ville döda honom för sanningen.
Varför?
för att de var rädda för verkligheten.
vi är rädda för oss själva, nu för tiden.
vi är rädslan.
det är allt vi har.
mänskligheten bygger på att vi tror på den.
våra liv bygger på rädslan av att förlora den

på att tron att om vi förlorar nu,
så förlorar vi allt.
men vi lvere kvar.
och bara genom att leva vidare, och leva som den,
ser vi oss själva som vinnaren.
men när vi lär oss behärska rädslan,

finns inget kvar att leva för.
då är vi bara djur.
så oskyldiga,
och så fria.

våra liv bygger
jag skulle gärna anstränga mig,
men jag orkar inte anstränga mig för det jag bryr mig om,
det är inte värt mina krafter,
det är ju sånt som bara dör igen.
som tar över mina krafter,
och dör med dem.
jag skulle gärna anstränga mig.
Så bygger jag mitt liv,
och så lever jag det.
Genom att ignorera de som bygger mig,
och alliera mig med de som bygger dem.
Att inte anstränga mig i rädslan för att bygga fiender,
det gör mig till min egen fiende.
Men jag är hellre fiende med mig själv än med sådana som bryr om mig.
Jag orkar ändå aldrig bry mig.
Om sånt jag inte tycker om.

1156. Sommaren 2004: Nattbrev, del 16 (Flyg bort från mig).

Sommaren 2004:

vem ska älska mig?
jag som aldrig betytt någonting för någon.
"she loves me insane so she must be insane"
säger allt om mig
men om kärleken är likadan
då är jag sjuk på något sätt
spärrar upp mina ögon
rufsar till min frisyr
mest för att bevisa att jag inte bryr
bevisa det för någon som jag bryr mig om
jag tror ingen bryr sig om mig ändå
jag tror ingen älskar mig ändå
det är mitt sätt att visa att jag älskar mig själv
att någon älskar mig
även om det är jag
en liten människa måste bygga upp sig själv
en liten människa med sina stora drömmar
måste ibland fråga sina drömmar
efter att flyga därifrån
flyg bort från mig
mina axlar är små
min rygg är skör
jag har svaga ben
flyg bort från mig

1155. Sommaren 2004: Nattbrev, del 15 (Då kan jag se mig själv).

Sommaren 2004:

Jag vill loss.
från allt som betyder något.
jag vill loss från mig själv.
för att jag betyder för mycket
från mig själv.
jag vill explodera.
sabotera stan med kärlek.
låtsas att den finns.
låtsas ramla för att kunna ta mig upp igen.
ta mig upp på fem.
för att kunna ramla ihop igen.
när skuggans pojkar bryter alla lagar,
och någon stannar upp,
ställer sig bredvid mig,
och viskar till de andra
"kolla där ligger ju han igen"
där hör jag hemma,
uträknad,
ute,
nere i kylan,
på drift,
på flykt från ingenting,
men på flykt till någon,
som kan älska mig.
på jakt,
alltid på jakt efter de som beskriver mig,
som definerar mig,
och berättar vem jag är.
så att jag kan bli någon annan,
någon som ingen kan förstå.
som alla tror sig förstå,
då kan jag se mig själv.
då kan jag se mig själv.

1154. Sommaren 2004: Nattbrev, del 14 (Jag gick min väg).

Sommaren 2004:

trött,
orkar inte skriva.
känns som att jag aldrig kommer skriva mer.
rädd,
utvilad.
otålig.
rastlös.
kampen,
som jag utkämpade mot mig själv,
är skön att slippa,
samtidigt som den var mitt liv.
har inte skrivit på flera dagar.
vad ska jag göra?
starta ett nytt liv,
och låtsas som att det gamla är en förlorad tid.
en tid som flytt.
på spaning,
och på flykt,
därifrån,
lyssnar på musik.
men kan musiken rädda mig?
måste skriva,
bara det jag gör,
kan rädda mig.
jag måste skriva.
även om jag inte har något att skriva om.
det finns alltid saker att skriva om.
jag kan låtsas att jag är någon annan.
och skriva om den som alla andra tror jag är.
jag måste ut härifrån,
ut från vilan.
för att kämpa igen.
det är mitt liv,
eller bara ett sätt att leva det.
den enda väg jag känner till.
den enda väg som leder genom mig.
motorvägen eller vägen bredvid,
hursomhelst,
jag gick min väg.
jag gick min väg.
nu är jag rädd för att komma fram.
rädd för att strävan tagit över mig.
för att strävan är mitt liv.
och vad ska jag göra sen?

1153. DJ'n

Min älskling skrattar som blommorna.

Tänk att se ett fotografi på någon som blivit mördad. Som blivit torterad till döds, hängd upp och ner på så att blodet droppar ut ur ögonen, skrikande på hjälp; fastbunden; torterad; våldtagen; höger arm avsågad, tänk att se en bild på samma man när han var 8 år och gick i skolan, med rädslan i blicken för att inte bli bra, inte bli snygg nog, för tjejen i parallellklassen att svara JA på fråga chans-lappen. Hur små problem, växer och blir större ändå.

Men ändå är det väl så; och bara så att tvivlet bär oss framåt. Inte genom oförmågan att bli av med det; utan just genom förmågan att leva med det, sida vid, hand i hand, inte som bröder och systrar, men som läromästaren när han säger till sin elev; bli vad du vill och dröm om det du aldrig blev. Så sitter jag stilla på en stol och tänker på folket som går förbi, viskar tyst för mig själv, för att känna hur det känns och kanske blir jag en gång en staty som välts och bränns och klottras på, men om jag bara hann säga det, som ord ristat i damm, om jag bara hann säga det hade mitt liv blivit fullkomligt; låt tystnaden bli vår revansch!

Och DJ'n sitter ensam ikväll; och spelar musik för dom föräldralösa barnen. Låtsas att dom lyssnar, och tolkar in varje steg, varje tår, varje armrörelse; till en dans. Som om det hade hjälpt mot ensamheten, som om det hade botat hans egna sönderslagna uppväxt, där föräldrarna satt ögonen kisande, läpparna sammanbitna och sa; vi älskar dig, med samma röstläge och med samma ton som dom berättade för grannarna hur sommarens väder skulle bli.

Dom som inte älskar varann men håller ihop för att hatet inte är stort nog, dom tycker jag synd om.

Alla dansar till en mystisk ton, vi aldrig kunnat urskilja från det brus som vi kallar tystnaden, och allt vi gör är ett steg till denna dans, och alla känslor och olyckor, och alla mord, är bara rörelser till denna ton, som när den upphör kommer få allt att stelna in, och bevisa det vi alla visste men så påtagligt förträngt, med argumentet som vi kallar liv; att det levande var bara ett tillstånd i vilket vi trodde på friheten för att vi uppfattade den som tystnaden som inte fanns; och stillheten vi aldrig såg; och vi kommer förstå att allt vi var bara snögubbar gjorda för någon att skratta åt oss, och snögubbar som smälter så fort vintern tar slut.

Där sitter han, och jag tittar på; han sitter där; med en Expressen i sin hand, trasiga jeans, tre dagars skäggstubb, "We still need to change the world"-t-shirt, Bob Dylan-frisyr, en svart kaffe, och tittar ut, på barnen som dansar på gatan, tittar ut så att imman fastnar på fönstret som om han borde fatta, men han fattar inte; att han är den enda som inte förändrats, när världen sprungit flera kvarter därifrån.

Statyer gjorda av tändstickor faller in i varandra, min älskling vet att det inte är någonting att bry sig om.

1152. BB-Jessica

Dagens quote; haha. Som när Nasse vänder sig till Nalle Puh och säger någonting han grubblat över i tio år.

"Alla måste tänka på att om någon är full ska man inte pilla saker i rumpan, utan hjälpa personen i stället" - Jessica

1151. Moussaoui

Dagens quote är en bra quote, och det starkaste som sagts i den där rättegångnen där en katt har tagit fast en mus och nu leker med den i snön, som för att visa upp, visa upp sin egen grymhet. Anhöriga bjuds in till rättssalen för att stå där och gråta, mödrar till offer och barn till offer, nu ska dom stå där och säga hur fruktansvärt det är att förlora någon, om saknaden och sorgen; som om inte Moussaoui har barn och föräldrar.

"- Det är motbjudande att se hur en del personer kommer hit och pratar om sin sorg, bara för att någon annan ska dö."

1150. Messias, Björn Borg & David Letterman

Och
långfredagen är
inte längre än
dig och mig jag
dör så fort
du tittar bort och
långfredagen är
inte längre än någon
annan dag det
dör en messias
i morgon med
och en dag kommer
vi ligga på
kyrkogården men
jag älskar dig
nu

dricker en kille
upp 20 liter napalm och
säger hej får jag
hälsa på hos
David Letterman
nu för Vietnamkriget
säger ingenting
om framtiden det
var bara döda barn
och lite eld vi
kan lika gärna
spela Zelda eller
Texas Hold'em går
jag all-in med
en
död
mans
hand
och vinner pengar
av dom som
säger hur vackert
livet är det är inte fulare
nu det är bara något
man säger ibland
för att ha något att
snacka om

tar pengarna
och flyttar till Monaco
och ni
vet dom som
vet vad lycka är
men tappade bort
den i en felformulerad
alkoholiserad
skattedeklaration
från 80-tal men det
är lugnt Björn Borg det
är inte ditt fel att
du blev av med
oskulden

men du kan
inte få tillbaka
den genom att
sälja fem bucklor
från Wimbledon

sitter på en
buss och tittar ut
och speglar mig
i fönsterglaset blir
en del i allt
som åks förbi det
där gråa utanför
jag aldrig trodde fanns
finns bara i sagorna
utan lyckliga
slut om prinsessorna
i tornen som sitter
kvar där än har
jag klättrat upp
med dyra kläder
bara för att
falla ner
och
slå
sönder dom
och precis
när jag slår emot
marken stannar bussen in
övergångsställe
och en sån där
pensionär går över
gatan tick tack tick
tack i hundra
år med käppen
som ett attribut och
rullatorn som en
nykammad frisyr
som om dom säger
titta på mig titta
vad snygg jag
är herre gud du
ser ut som ett
grådammigt
russin från
Merkurius så snabba
dig så snabba
dig JAG blinkar
och allting
börjar om på
nytt igen

och långfredagen är
inte längre än
igår vi dör
alla utan att
tänka på det så
sup dig full
idag och skratta
åt prästerna
som säger att
man inte får göra
så man får inte
göra så för Messias
på Golgata dog
för att vi
skulle ha det bra
och vet han
om det haha han
var ju knarkad
och säkert
KK med
Judas
Iskariot

blir journalisterna
kära i dom som
intervjuas och läser
vi rubrikerna om att inte
få upp den som
om det var sanningen

löpsedlar sprider sig
som skärseldar!

löpsedlar sprider sig
som skärseldar!

han säger
att det var vackert
väder idag och hon
skriver om
kuk och abstinens
om att knulla och
ha mens hon skriver
om alla dom hon
log åt och om alla
dom som
inte fick nog

och rubriker om sjukdomar
vi bekämpar alla
våra egna krig

så dö idag
så dö idag
vi behöver någonting
att sörja för

kollar på bilderna
och läser dödsannonser
vi behöver någon
att läsa om

jag vill ha
sprit jag vill
ha sprit och Messias
blod för mig
utgjutet jag
behöver bara
någon som tror på mig

mitt ex och
jag hade aldrig
sex
egentligen vi
bara snackade
om hur snygga
vi var sen
kollade vi
på American Idol
skrattade och svor
åt reklamavbrotten
hoppas
hon läser det
här hej hoppas
du läser det
här jag ljög när
jag sa att
du såg ut
som Tarja
Halonen

för vem
vill se ut så där

1149. Jag vill förändra världen

Jag vill förändra världen med felstavade ord och falska premisser.
Jag vill förändra världen som dom felstavade orden och de falska premisserna förändrade mig.

1148. Porr

Dagar av ingenting. Sitter mest och stirrar. Tänder en cigarett. Blåser bort röken. I väntan på en dag; väntar på en dag när det jag stirrar på ska passa in med det som stirrar på mig. I det där pusslet som några kallar krig, Big Brother-skandaler, sexfester, porr, fred, Hagamannen-skräck, överdoser; det som jag kallar för min egen spegelbild.

Det är konstigt att jag kan skriva något överhuvudtaget.

Jag borde ligga i min säng och räkna luftbubblor i tapeten. Spindelnätet i taket. Jag borde gör allt det där, som man gör ibland. Diska, tvätta, rensa avloppet; men istället väntar jag; väntar på en dag när allt jag gått förbi kommer ikapp mig och säger vem jag är.

Och allting kommer att ordna sig.

1147. Vid liv

Bara när vi ser bilder på oskyldiga, lemlästade, barn, stå och gråta med skrynklig, trasiga och ihopsydda nallebjörnar i sina famnar kan vi känna det medlidande att vi vänder oss om till våra barn och säger; låt ingen skjuta på dig - det medlidande som vår mänskligheten att gå runt, fortskrida, och fortsätta snurra ett varv till; och därför vänder vi oss aldrig heller till våra barn; skjut aldrig.

Så vi skjuter ibland.

Och på andra sidan gatan står några kids med trasiga jeans och söndriga skor och säger att KRIG ÄR SKIT, men vad är skillnaden.

Vad är skillnaden på att vara där, och att bara sitta här.

Vad är skillnaden på att vara vid liv.

1146. Stiltje

Ord. Ord. Ord.
& STILTJE.
Total jävla stiltje.
Jag sitter här med ryggen kuvad och hoppas på stormen efter lugnet.
Kom hit och ta mig.
Klä av mig.
Sparka på mig.
Så att jag känner någonting.
Så att jag i alla fall känner någonting.

Jag måste överleva för att leva.
Nu gör jag ingenting.
Letar efter saker som kan döda mig.
Men finns dom?
Det enda jag gör är att dö.
Och klockan tickar.
Tick, tack.
Det enda jag gör är att dö.

1145. Fel

Långa nätter med väntan.
Ringer hon eller ringer hon inte.
Hon kanske knullar med en annan man.
Eller ligger ensam och gråter.

Ska jag skicka ett SMS och fråga hur hon mår.
Eller skulle hon ta det som ett förlåt.

Det är inte mitt fel, den här gången.
Det är inte mitt fel, att det är så här.

Jag har bara inte fattat någonting.
Och hon trodde jag visste hur bra det skulle bli.
Men när hon frågade så svarade jag bara vad då.

***

Haha, det jag skriver är dåligt så att fåglarna dör.
Och yä, haha - dom dör ju ändå.
Men det är inte deras fel!
Det är mitt fel!
Det är mitt fel att jag sitter här!
Jag borde vara ute nu och leka med alla andra barn!
Jag borde växa upp och klippa mig!
Det är mitt fel och jag har bara mig själv att skylla på!
HAHA - det är mitt fel!
Men ibland är ett FEL det finaste man har!

1144. Skolans snyggaste tjej

När jag tänker tillbaka på barndomen så tänker jag på:

att ligga i sängen och inte kunna somna
att räkna luftbubblorna på tapeterna
att drömma mardrömmar och inte våga gå ut från sovrummet

för på andra sidan dörren kanske det står ett spöke
ett lejon
en tjuv
eller skolans snyggaste tjej

1143. Våldta mig

Alla bara våldtar varandra
sen snackar dom om det

jag står bredvid
och har ingenting att snacka om

så våldta mig
så våldta mig

jag vill ha någon att snacka med

1142. Ingenting

Har ingenting kvar att leva för

det enda jag gör är att såra folk
svara nej till dom som säger att dom älskar mig

och ändå är det ingen som någonsin säger något
det är bara något jag har fått för mig

det bara verkar så

och MSN-fönstret blinkar *AWAY*
när jag sitter med händerna knäppta och stirrar rakt in
på andra sidan sitter säkert någon som mig

men vart
vart bygger dom fula fåglarna sina bon
vart dräper hedarna sina får
och hur ska man hitta dom som aldrig säger hej

någon som mig
någon som mig
ge mig idag

för jag har verkligen ingenting kvar att leva för

1141. Knarklangare

Ibland önskar jag
att någon
älskade mig med
sån kärlek som
en dag bara
säger

kom vi
åker till Brasilien
jobbar som
skoputsare
och knarklangare
4-ever

för dom orkar
inte med när
jag mår dåligt
och ger
mig telefonnummer
som om jag
kunde gå på
vatten botar
jag rädslan
med stora
stenar istället
för att
simma därifrån

som döda
träds grenar slingrar
sig upp mot
himmelen sitter jag
med huvudet
sänkt i ett
gatuhörn och
skriver ner min
poesi som
aldrig heller blir
stark nog
att stå på
egna ben

behöver jag
någonting som
bär mig
härifrån

fulla människor
beställer
mera öl när
jag står
bredvid och
håller räkningen

skriver ord
på engelska och
svär åt
tystnaden

this is the
story of my life

1140. Jag behöver sånt

Slår jag sönder
allt jag ser
för att pussla
in det i min
spegelbild

lika ömtålig
som sakerna
jag bär lika
rädd som
drömmarna
jag lever med

går nätterna
med Kant och
Einstein hand i
hand med
Miles Davies och
tystnaden

kan man följa
blodspår till
huset där
mördaren bor utan
att fråga hur
han mår

herre gud

vankas jag in
i ett tillstånd
av kärlek
och hat där
ingenting
någonsin är
som det ser ut

och i ilska
och självförakt
slår jag allt
som rör sig bara
för att ta
reda på vem
jag är

hitta mig
själv i tystnaden
som den
nedslagna och
uträknade

som ingenting
annat än
pölen av blod

kom hit och
krama mig
jag behöver sånt

ni vet
jag behöver sånt

1138. Vad då

Jag förstörde
en flickas liv en
dag nu dör jag
lite mer för
varje sekund
som går

hon sa att
hon älskade mig
och jag svarade
vad då sen
tog jag kappan
över axlarna
och drog

nu ser jag
henne ibland
på stan

som en zombie
ramlande från
säng till säng

och jag
dör väl en
dag när jag
har bränt
alla vägar härifrån
så ta min
hand den
dagen kommer
nog

och alla ni
som viskar mitt
namn jag älskar
er jag älskar
er men jag
är fast i
tystnaden

1137. Steffo & Angelica

Flickor med maskara
runt ögonen mobbas
in ohc ut ur
skolmatsalen där
flyger köttbullar
också och på
toaletten blir
Angelica av med
oskulden Steffo
blir pappa till
ett missbildat
barn och så börjar
allting om
igen Angelica sitter
ensam ibland
och lyssnar på
EMINEM köper
välling på
rabattkuponger och
drömmer om Brasilien
läser i tidningen
om massmordet
i Kanada och
stryker fingret
genom en
Albert Camus-bok
som hon dragit
fingrarna genom
sitt hår och
flätat långa
flätor med
blommor i men
den tiden är
över nu och
Brasilien är
bara någonting
man läser om

1136. Testbilden på TV

Begraver misär
med misär som
testbilden på TV
flimmrar till
ibland går jag
fram och tillbaka
i rummet och letar
efter skuggorna

tappar bort mig
själv i tystnaden
av en Leonard
Cohen-låt och
ekot ekar så rättar
jag till min
frisyr med den
andra handen
hängande fri sminkar
ögonen och
flyger härifrån

1135. Den glada vetenskapen

I dag:

Läser Nietzsches Den glada vetenskapen.
Och läser den som när man pratar med en vän och förstår att vännen förstår, allting man pratar om, och läser boken med samma blick som jag tittar in i vännens ögon och håller med.

Vilken jävla bok!

Som ett uppslagsverk över känslorna. Över allt själsligt liv. Över nuet. Över framtiden och hur allting kommer att bli.

"En sådan lycka har bara kunnat uppfinnas av en ständigt lidande människa, det är lyckan i ett öga inför vars blickar tillvarons hav har lagt sig och som sedan inte kan se sig mätt på denna havsyta, denna färgskiftande, mjuka, darrande havshud: aldrig tidigare hade någon varit så anspråkslös i sin vällust."

Vad finns kvar efter det här?
Vad finns kvar att säga?
Vad finns kvar att uttrycka?
Om inte endast, just dessa ord.
Om och om igen.

1134. Fyra dikter

Fyra dikter med kuk, med kraft nog att skildra tystnaden; mörkret och kärleken. Haha, tror ni att jag är ett jävla pretto nu; jag vill bara att ni ska läsa det här:

3014. Carl Sandberg - Chicago

HOG Butcher for the World,
Tool Maker, Stacker of Wheat,
Player with Railroads and the Nation's Freight Handler;
Stormy, husky, brawling,
City of the Big Shoulders:

They tell me you are wicked and I believe them, for I
have seen your painted women under the gas lamps
luring the farm boys.
And they tell me you are crooked and I answer: Yes, it
is true I have seen the gunman kill and go free to
kill again.
And they tell me you are brutal and my reply is: On the
faces of women and children I have seen the marks
of wanton hunger.
And having answered so I turn once more to those who
sneer at this my city, and I give them back the sneer
and say to them:
Come and show me another city with lifted head singing
so proud to be alive and coarse and strong and cunning.
Flinging magnetic curses amid the toil of piling job on
job, here is a tall bold slugger set vivid against the
little soft cities;

Fierce as a dog with tongue lapping for action, cunning
as a savage pitted against the wilderness,
Bareheaded,
Shoveling,
Wrecking,
Planning,
Building, breaking, rebuilding,
Under the smoke, dust all over his mouth, laughing with
white teeth,
Under the terrible burden of destiny laughing as a young
man laughs,
Laughing even as an ignorant fighter laughs who has
never lost a battle,
Bragging and laughing that under his wrist is the pulse.
and under his ribs the heart of the people,
Laughing!
Laughing the stormy, husky, brawling laughter of
Youth, half-naked, sweating, proud to be Hog
Butcher, Tool Maker, Stacker of Wheat, Player with
Railroads and Freight Handler to the Nation.


3013. Dylan Thomas - The Force That Through The Green Fuse Drives The Flower

The force that through the green fuse drives the flower
Drives my green age; that blasts the roots of trees
Is my destroyer.
And I am dumb to tell the crooked rose
My youth is bent by the same wintry fever.

The force that drives the water through the rocks
Drives my red blood; that dries the mouthing streams
Turns mine to wax.
And I am dumb to mouth unto my veins
How at the mountain spring the same mouth sucks.

The hand that whirls the water in the pool
Stirs the quicksand; that ropes the blowing wind
Hauls my shroud sail.
And I am dumb to tell the hanging man
How of my clay is made the hangman's lime.

The lips of time leech to the fountain head;
Love drips and gathers, but the fallen blood
Shall calm her sores.
And I am dumb to tell a weather's wind
How time has ticked a heaven round the stars.

And I am dumb to tell the lover's tomb
How at my sheet goes the same crooked worm.


3012. Andre Breton - Always for the first time

Always for the first time
Hardly do I know you by sight
You return at some hour of the night to a house at an angle to my window
A wholly imaginary house
It is there that from one second to the next
In the inviolate darkness
I anticipate once more the fascinating rift occurring
The one and only rift
In the facade and in my heart
The closer I come to you
In reality
The more the key sings at the door of the unknown room
Where you appear alone before me
At first you coalesce entirely with the brightness
The elusive angle of a curtain
It's a field of jasmine I gazed upon at dawn on a road in the vicinity of Grasse
With the diagonal slant of its girls picking
Behind them the dark falling wing of the plants stripped bare
Before them a T-square of dazzling light
The curtain invisibly raised
In a frenzy all the flowers swarm back in
It is you at grips with that too long hour never dim enough until sleep
You as though you could be
The same except that I shall perhaps never meet you
You pretend not to know I am watching you
Marvelously I am no longer sure you know
You idleness brings tears to my eyes
A swarm of interpretations surrounds each of your gestures
It's a honeydew hunt
There are rocking chairs on a deck there are branches that may well scratch you in the
forest
There are in a shop window in the rue Notre-Dame-de-Lorette
Two lovely crossed legs caught in long stockings
Flaring out in the center of a great white clover
There is a silken ladder rolled out over the ivy
There is
By my leaning over the precipice
Of your presence and your absence in hopeless fusion
My finding the secret
Of loving you
Always for the first time


3011. Yeats - The wild swans at Coole

THE TREES are in their autumn beauty,
The woodland paths are dry,
Under the October twilight the water
Mirrors a still sky;
Upon the brimming water among the stones
Are nine and fifty swans.

The nineteenth Autumn has come upon me
Since I first made my count;
I saw, before I had well finished,
All suddenly mount 10
And scatter wheeling in great broken rings
Upon their clamorous wings.

I have looked upon those brilliant creatures,
And now my heart is sore.
All’s changed since I, hearing at twilight,
The first time on this shore,
The bell-beat of their wings above my head,
Trod with a lighter tread.

Unwearied still, lover by lover,
They paddle in the cold,
Companionable streams or climb the air;
Their hearts have not grown old;
Passion or conquest, wander where they will,
Attend upon them still.

But now they drift on the still water
Mysterious, beautiful;
Among what rushes will they build,
By what lake’s edge or pool
Delight men’s eyes, when I awake some day
To find they have flown away?

1133. Nothing gets crossed out

Jag har ett minne, från tiden då varje cigarett gav niccokickar ända upp till himmelen och alla nyfödda barn hette Hampus, Rasmus, Casper och Maximus, du vet dom dagarna när blandband spelades in för att ta över världen, på något sätt, inte genom att besegra, inte genom att slåss, men genom att lägga sig ner på rygg och nynna i takt till musiken - och varför gjorde inte alla likadant? Slaffs, slaffs, Lenin-plakat, Marx-citat, och kärleksprat, på samma gång, som om det någonsin varit samma sak, randiga kläder och jeans med häng, och jag älskar alla-svammel ända in på småtimmarna, jag minns en sak; ett minne, en känsla; jag satt och lyssnade på en Bright Eyes-låt på sängkanten, med min flickvännen bakom, jag tror det var Nothing gets crossed out - och utanför fönstret flög en sparv iväg från sitt bo, eller en rödhake, eller en domherre, jag vet inte, och jag satt och lyssnade på låten och tyckte om varje ord, han verkade prata för mig; just då och just där; han verkade prata om någonting som inte gick att prata om egentligen och när jag satt där kom min flickvän fram till mig och undrade vad det var, och jag svarade inte, jag bara nickade och höll med, jag höll med alla dom som någonsin låtit sina tårar falla till marken utan att torka dom från kinderna; jag höll med han - den där - som stod på andra sidan spegeln och verkade se så ledsen ut, för första gången höll jag med ekot som viskade mitt namn och viskade mitt namn som om det var något fel på mig, som om jag var en ynklig djävul, jag höll med om det och satt kvar, satt kvar, och bara satt kvar, min flickvän sa hej då och vi gjorde slut några veckor senare, men jag satt kvar, jag satt kvar och lyssnade på låten igen.

1132. Jag tar mig på kuken ibland

Jag tar mig på kuken ibland

och ibland är den hård
ibland är den lös
ibland är den mittemellan

jag tar mig på kuken ibland

och ibland runkar jag
ibland knullar jag
ibland går jag och handlar mat på ICA Konsum här i stan

jag tar mig på kuken ibland

och ibland kommer jag
ibland kommer hon
ibland läser jag tidningen om Hagamän och krig

jag tar mig på kuken ibland

och alla ropar mitt namn
alla ropar hur snygg min kuk är
jag svarar okay

sen tar jag mig på kuken igen

1131. Ett moln i byxor

Porrhets på löpsedlar och TV-krig på nyheterna
lägger jag benet över det andra benet
som en tiggare skyddar sig undan hagel
och det är när det torkar in igen
som GUD blir Che Guevara
och man ska ta över världen med en stekspada
bara för sakens skull
bara för att det är coolt
bara för att kunna säga att man har gjort någonting
gjort någonting ever
gjort någonting som betyder någonting

drömde jag i natt att Mayakovski stod vid sängkanten
och skrek ett moln i byxor
ett moln i byxor
ett moln i byxor
som om det brann
som om han försökte rädda mig
som om det brann
och kanske brann det

så bränn mig
bränn mig
jag ska bara byta om först

1130. Hej, jag lever ju.

Men jag vet hur det slutar. Det slutar alltid med att jag sitter ensam och lyssnar på Van Morrisons Madame George. Vaggar överkroppen fram och tillbaka över tangentbordet. Över kaffekoppen. Och ser ett krig vilket håll jag än vänder mig åt; utanför fönstret bombas Dresden om och om igen, nedanför sängen stirrar Majakovski med vilda ögon och elektrisk frisyr, kläderna hänger som vissna grenar över allén, och i spegeln finns bara jag, men inuti sprider ett lugn ut sig, som eldars aska över en bombad stad, som lager av snö en kallfrusen vinterdag, ett lugn där allting har sin plats och alla rörelser härstammar just från samma sinnesstämning; och i mitten där står jag; och fogar över alla synliga rörelser som tivoli-biträdet drar runt karusellen varv efter varv; härstammar alla rörelser från den vaggande kroppen, fram och tillbaka och sinnesstämningen man får av att titta på TV-krig och massgravars skelett och andas in, andas ut - som ett; hej, jag lever ju, jag lever ju, som att balansera över ruinens brant och för varje steg, tänka; hej, jag lever ju.

Och bara så lever jag.

1129. Fatta då

Jag är rädd för
dom som söker
saker att skratta åt
och skrattar bara
för sakens skull

inte rädd för
skrattet i sig
men för att
efter
skrattet kommer
tystnaden

jag är rädd för
att bli likadan
och sen
bara sitta där

som såpbubblor
hålls till liv
bara genom
att blåsa till
dom spricker
vänder jag drömmarna
i skärselden och
sminkar mig
med askan

är jag rädd också
för dom som
inte förstår
att varje ord
är poesi varje
steg är en
dans och i varje
fotspår finns
en konst lika
stort som livet
självt

det är ingenting
vi hittat på
så sitter vi här
nätter efter
nätter bara
för att folk ska
fatta det så

kom igen

och

fatta då

1128. Good old days

Back to
reality jag säger
det är back to
good old days again
jag sitter och
spinner med näven
spänd och låren
darrande som asplöv
vissna och
förruttnade kol
och aska ni säger
back to reality men
det finns inget
sånt det är back
till dagarna när ingenting
spelade någon roll
men orden som
låtsades och orden
som spelade döda så
att jag sprang
så att jag sprang upp
och ner tittade ut
och skrek åt dom som
tittade på som
personalen på ett
dårhus även i utbrända
hus finns vagabonder
ibland med mina blickar
ska jag döda er med
mitt sätt att
gå på ska
jag skildra
tystnaden stillheten
som ett sätt
att dö på som
ett sätt att
dö på och
någon gång
dör jag väl

så förstör jag allting gång
på gång som om
jag är rädd för
mitt eget liv rädd
för att må bra och rädd
för att folk ska
tycka om mig jag bara
hånar dom som
viskar mitt namn dom
viskar mitt namn
jag fattar ingenting
och gråter i min
spegelbild kanske gör jag
allting det här för
att kunna tro på mig
själv och för att
kunna ställa mig där
öga för öga i
spegeln och säga
hursomhelst
man lever bara en
gång och pusta ut kanske
gör jag allt det där
för att kunna ställa mig
där öga för
öga framför spegeln
och bara stirra
rakt in som om
mannen på andra sidan
verkligen lever som
om jag verkligen lever
och för första gången
som om livet verkligen
betyder någonting nu
är det bara vi två
kvar du och jag
stirrande och
efter några ögonblick
ett första leende

och en tystnad som på
intet sätt gör det
möjligt för mannen
på andra sidan
spegeln att vara
någon annan
än just
mitt andra jag

på väg mellan
mina jag
och förintelsen putsar
jag spegeln ren
ristar in mitt
namn i imman ställer
mig bredbent
och ler det måste
vara något fel med
mig eller
så är det något
fel på
kärleken

måste jag sätta
all kärlek på
spel och alla
dom som trott på
mig som om dom
enda steg jag
tar
tar jag på
ruinens brant balanserande
med trasiga skor
och vinden i
håret men i lugn
infångad och
omfamnad av sånt
lugn som när
solen går upp
på morgonen och ingenting
annat betyder
någonting går jag
steg för steg med
oklippta naglar
och rufsig frisyr
på ruinens brant
balanserande som
om bara så kan
jag leva genom att
utmana döden och
bara så kan
jag bli älskad
av mig själv som den
jag är genom att hela
tiden riskera mitt
öde och riskera det så
uppenbart och så utan
anledning att jag
hela tiden måste
vrida mig mot
dom som älskar mig
och svara
med saliv svara
med tystnaden och en
dyster blick som
med hela sin lyskraft säger
släpp ut mig
släpp ut mig
naken
sårad
vilsen släpp
ut mig och bara så kan
jag leva genom att
hela tiden slå döden
ifrån mig

1127. Om Keats och så!

Oh, slukar Lautremont.

Och hur jag alltid fastnar för såna böcker utan handling, som fragment, NEJ; som taggar stuckna ur en kaktus, en sargad själ; som Nietzsches Den glada vetenskapen, som Dojjans Anteckningar från källarhålet, som Pessoas Orons bok, som Kafkas Dagböcker, som fragment ligger dom bara där, redo att besannas och få ut sin rätt, redo att ätas upp och förgiftas ner!

Och har jag börjat läsa Keats igen. Efter många år av avsky, det finns någonting där bland all romantik, som tilltalar, en känsla av att kärleken bara är en putsad spegelbild med sprucken ram, haha; och kanske är det bara den känslan. För jag vet vad det kommer sluta, det kommer sluta med Ezra Pound och sen, bort till Feyenbard.

Men först ska jag läsa Breton, först ska jag läsa dom arga jävlarna; jag ska läsar Marinetti och allting kommer lösa sig. Jag ska stå upp, i regnet ska jag stå upp med min enda vän; en sista cigarett och skrynkla ihop cigarettpaketet som jag kramat alla dom som sa dom älskade mig, fanns ingenting kvar att krama åt, än askan i ögonen och dammet i skolkatalogen, jag ska skrynkla ihop mitt cigarettpaket och läsa Marinetti, som vattnet gröper ur ännu en sten, bäcken blir till å och det stora havet utan slut, låta horisonterna fängsla mig som en våldtäcktsman i sin isoleringscell, jag ska våldta dikterna och ruffsa till min frisyr; och om jag bara kan titta in i kameran om Mayakovski, 22, så vet jag att allting kommer lösa sig. Om jag bara kunde fånga någonting, som Carl Sandberg fångade Chicago, så kommer allting lösa sig. Och jag kan gå därifrån med hedern i behåll, som en vuxen man, som en blodig general efter Hanoi, efter ett vunnet slag, eller ett förlorat slag; jag kan gå därifrån och stryka streck över dom som trodde dom visste, dom som trodde dom såg, dom som trodde dom förstod; och skrek till mig; din arrogante djävul! Jag ska gå därifrån, den öde allén fram, den döda avenyn med sina hängande trädgårdar och lutande torn som lyktstolparna över Francis Bacon när Bill Brandt tryckte på KLICK-knappen, vårt dagliga bröd giv oss i dag, vårt dagliga bröd förpesta oss, förgifta oss, döda oss, vårt dagliga bröd, ät upp oss! Jag ska gå därifrån och sätta mig med Keats i min famn och alla dom där, stora elefanterna bredvid; Shelley, Yeats och Robert Burns, och en gång, för första gången i mitt liv, ska jag förstå vem jag var.

Endast genom att stryka ett streck även över min egen spegelbild.

Och allting kommer lösa sig.

1126. Biblioteket

Var på biblioteket en stund, lånade this:

Majakovski - Ett moln i byxor
Bukowski - Dikter
Lautremount - Maldorors sånger

Skulle låna, men fanns inte:

En diktsamling av Breton.
Harry Martinsson - Doktor glas
Bulgakow - Mästaren och Margarita
Einstein - Tänkaren och fysikern
En bok om Schopenhauer.
Samlade dikter av Verlaine.

Ja, ja, det var väl det!

1125. nya Judas

Stridsvagnar fyllda med
kärlek skottkärror packade
med kol långa lastbilskaravaner
lastade med knark och
en trisslott till faster
Greta för att hon har
tid att titta på vid dikeskanterna
nya Judas blommande
som knoppar brister och snedvridna
elaka ögon vevande på
armarna i en förförelsedans
som att dom säger
ät upp mig nu spotta och
svär slå mig och vänd
om vrid nacken av vältaligheten
sprid ut gift
under alla rim vi måste
veta att vi lever
och vi måste veta
att vi dör

ur kloakerna strömmar
vi upp som
levande döda med
studentmössor
i våra händer som
minnen från en svunnen
tid allt vi gör är
dör och någon måste
slå tärningen
stänga av volymen eller
börja dansa med oss

1124. Måste

Måste läsa, måste läsa, måste läsa något som begraver mig:

Lautremont - Maldorors sånger
Bulgakow - Mästaren och Margarita
Majakovski - Ett moln i byxor

Yeats
Verlaine
SANDBERG
Breton
Brokl

***

Yes, yes, yes!!!

1123. Fula fåglar flyger också

Jag växte upp
med morsan skrikande
på vem jag var
en misslyckad son eller
ett stympat barn
utan ben jag växte upp
i julklappars regn
under ensamma
sänglampors sken
dunkla
och dystra som om
någon sa till mig
vad är det för
fel på dig varför
är du inte som alla
andra barn och
jag gick den
döda gatan fram som
vissna kvistar i
en mörk allé
sparkade jag stenar
framför fötterna
för att ha någonting
att leva för
för att synas för
att verka på håll
sprang jag
barfota in i gränder
blev till sena nätter
med Nietzsche
Sandberg Dylan
Thomas-dikter vattenpipor
blev till korståg
genom studentkorridorer
och svart kaffe
under stjärnorna blev
Leonard Cohen-låtrader
urvridna som
disktrasors barm blev
långa diskussioner
om hur Karin Boye dog
men är hon död
så är hon det och
gud finns inte men
jag har läser
Verlaine ibland blev
förakt och hån
mot dom som
tolkade everything som
rätt och fel men
jag skriver tystnad
mellan raderna när
du visar brösten framför
brasorna och
tolka mig som
han som vet så
kan jag bevisa
motsatsen blev
morgonstånd och
självmordsvåld blev hej
hur är det med dig på
stan och Like a
rolling stone-musik
blev fuck you och
fuck det men blev
inte mycket av det
och tron på
övermänniskan som
den svaga människans
ideal och ett sätt att
resa sig upp
på morgonen för att
sträcka handen efter en
sista cigarett bara
en till sen slutar jag
eller hur som om
man inte fanns som
om man inte fanns som
om ringklockors tjut och
obalans blev min
chans till revansch den
enda vägen ut blev
ett sätt att vara
och väldigt mycket
apati blev dom där
dagarna utan sol blev
Edith Södergren och
Sylvia Plath blev dadaism
och självförsvar
när guldet
blev till sand för
grannarna i huset
mitt emot stod
jag med en
silverring skavd
ärrad och skev och
sa får jag chans på
dig eller ska vi
gifta oss
som konfirmationspresent
från min
far och vi läste
aldrig om jesus bergspredikan
för det var
inte så man sade det
sa dom jag
sa okay sen sa jag
inget mer och gud
är inte död han är
bara trött på att
frälsa barn men
vi har knarket ni
har ??? ingenting
och vi har Hugo
Ball
too
så
vi vinner nog
glömde bort
att få pubishår och
kom på det igen blev
kåt en dag och
förlorade oskulden
nu står jag här med
händerna kuvade
i fickorna på väg
mellan den jag var
och det som
förintar mig suktande
pustande och skärrad varje
spegelbild som en
fantombild över nästa
mördare det är inte
jag och det är inte jag
det är inte jag och
det är inte mitt fel så
släpp ut mig så släpp
ut mig och lär
mig gå
stapplande på breda
serenader med lutande
lyktstolpar och
klottrade vakttorn står
jag strandad vid en
fönster över avenyn där
folket går med
barnvagnar och sprit
och skrattar åt uteliggaren
i korsningen som spelar
musik för
överlevnad sex
och tetravin släpp ut
mig släpp ut mig dom
skrattar som om
jag satt där för
sakens skull för
konstens skull för
att det var kul för
att bli skrattad åt och
herre gud ni vet
inte hur fel ni har hur
rätt ni har
ärrade handleder för
var jag kommer
ifrån en blick fylld
av skräck från en
lada med nittio lemlästade
lik och spädbarns
skrik håller mig vaken
om nätterna dom sa
ta hand om dom
nittio lemlästade liken
så sätter jag på
en kaffe efter
maten jag åt och
åt men kaffet
har inte runnit
igenom än man kanske
skulle köpa lite
snabbkaffe att röra
ner bland brutna
naglar och avbitna
ben och rör jag
om med samma kraft
som vattnet
formar raukarna men
och ibland är
en dröm det finaste
man har så släpp
ut mig släpp ut
mig här och låt mig
flyga om jag
kan låt mig flyga
härifrån

för fula fåglar flyger
också och
alla kan spela
luftgitarr

ge mig någon
att spela
för

1122. Som en fågel på sin gren

Jag har
svurit mot varenda
en som har
sträckt sig
efter mig spottat
och slagits
i självförsvar mot
dom som bara
ville säga
hur fin jag var

jag har harklat
mig och
ställt mig upp
en käftsmäll
framför spegeln
och sagt
vem är du
vem är du
och vart kommer du ifrån
vem är du
vem är du
och vem har bett dig komma hit

så dra
och jag drog
men jag svär
på

om jag
om jag har
varit förjävlig
jag hoppas att
du bara kan låta
det gå

som en fågel
i sitt ägg
som en älg
med sitt horn
har jag rivit
isär alla dom
som sträckt sig
efter mig

men jag svär
med mina ord
och på alla
dom jag gjort
fel att
det var för
deras skull
jag ställde mig
här och räknade
både fingrar
och tår

som en fågel
på sin gren
som en fullmåne
i sin vass
har jag försökt
med mina
steg att
bli fri

om jag
om jag har varit falsk
jag hoppas du
förstår att
det inte var
mot dig

jag såg Mustafa
Mohammad luta
sig mot sin
fru och den
vackra frun
lutade sig mot
en säng
utan örngott

står jag kvar
i spegeln
och räknar
en gång till

för fula fåglar
flyger också
och alla
kan spela luftgitarr